oss 100 kroner!
Svenske Bertil Carlman reflekterer her over begrepet flokkmentalitet, blant annet på bakgrunn av artikler vi har publisert på steigan.no. Han ser også på flokktenkning i et klasseperspektiv. Dernest knytter han begrepet til diskusjonen om Kina. Vi har mange tusen lesere i Sverige og har bestemt oss for at «nordmenn kan lese svensk», så vi publiserer artikkelen på originalspråket. – Red.
Vad tänker vi när vi ser denna bild? Ja, nu när vi vet årtal och ursprung för tavlan, så har det påverkat vad vi tänker. Och eftersom vi också ser att tavlans titel är ”Internationalen” påverkas tankarna ännu mer.
Av Bertil Carlman.
Jag tänker så här. Framför mig har jag en ’flokk’ arbetare. Jag ser att de uppmärksamt iakttar och lyssnar på något. Blicken antyder betraktande, och den något öppna munnen antyder lyssnande. (’Å åpne munnen åpner også øregangen bedre; det skjer automatisk.’) Jag utgår ifrån att de till stora delar tänker i ’flokk’ att de har arbetarklassens tankar, kanske om socialism, eftersom de tillhör det samhällskollektivet.
Ända fram till för ett antal årtionden sedan tillhörde invånarna i Skandinavien mycket ofta ’forskjellige flokker’. ’Vi var med i en fagforening, en frikirke, en avholdsforening, en utdanningsforening og så videre.’ Vi var med i olika flockar och tänkte emellanåt som just den flocken tänker; självklart mest när vi deltog i flockens verksamhet. Idag har mycket av det ersatts av ’facebook-flokker’.
Den härskande klassen i Skandinavien har liksom all bourgeoisie aldrig tyckt om arbetarklassens speciella ’flokktenkning’. Bourgeoisien själv har naturligtvis sin ’flokktenkning’, det vi ofta kallar nyliberalism. Denna bourgeoisie har i Väst varit mycket framgångsrik i att mota bort arbetarklassens ’flokktenkning’, för att i stället kunna främja sin egen. Det finns en materiell grund för detta.
Under tiden från andra världskrigets slut och fram till för några tiotal år sedan, förbättrades levnadsvillkoren för folken i Väst, även för arbetarklassen. Vi som var barn på 1940- och 1950-talet har kunnat se det. Vi som fick egna barn på 1970-talet har också sett hur denna förbättring tappat fart för arbetarklassens del, för att nu ofta gå bakåt. Denna materiella grund har i sin tur bland annat möjliggjorts genom imperialismens överföring av billiga produkter och råvaror från de före detta kolonierna, det som vi idag kallar det Globala Syd. (Lyssna på Vijay Prashads anförande i samband med cop 26 i Glasgow 2021. OUR TIME IS NOW)
‘Det immaterielle grunnlaget har vært den borgerlige og småborgerlige flokkmentaliteten, en tenkning som egentlig er veldig individualistisk «unn deg selv», «invester i deg selv», «du fortjener bedre» og «feil er min egen feil». Denne tankegangen har vært vellykket selv i arbeiderklassen.’
Varför då detta intresse för begreppet ”flockmentalitet” just nu? Det kommer från steigan.no, ur bland annat Trond Andresens Når primatene vil sende våpen til Ukraina där det står ”Primatene som nå vil ha Norge til å sende mer våpen til Kiev-regimet følger flokkinstinktet”.
Redaktör Steigan framför ungefär samma synpunkter på Hell-konferensen (Spesialsending fra Hell-konferansen.) Han talade där bland annat om ”journalistikkens syv synder” det vill säga synder som journalister flitigt ägnat sig åt i Väst (95% i Norge enligt redaktören.) Om dessa våra journalister i stället följt ”Journalistikkens grunnleggende lover” (Journalismens tio centrala element, nio yrkesetiska regler och problemet med «presstitution») så hade de alltså följt journalisternas ’flokktenkning’, det tänkande, de principer, som varit rättesnöre i Väst sedan början av 1900-talet. Varför är då journalisterna idag så rädda för att följa sina egna grundläggande lagar? Det redogjorde redaktören också för. Den som betalar för journalisternas arbete vill idag inte höra någon allvarlig kritik mot överheten, och på det internationella planet är denna överhet USA-imperialismen. Chris Hedges och Joe Lauria är två av många journalister som blivit av med jobbet, för att de följt sin yrkeskårs ’grunnleggende lover’. Dessa exempel rör alltså en mindre flocks tänkande, en yrkesgrupps normala tänkande. Det är något som vi nästan alla är bekanta med.
Låt oss då gå till de riktigt stora flockarnas tänkande, mentalitet. Ledaren för en av dessa, den som ofta kallas Väst, är USA-imperialismen. I stort kan man säga, att det ledarskapet växte fram efter andra världskriget och när Sovjetunionen kollapsade, verkade detta ledarskap ett tag vara ohotat och dessutom unikt. De regler, den ’flokktenkning’, som gäller för denna flock, är mycket lika de som gäller för en ’mafia’. Norges överhet har visat sig fatta det, när den gav USA-imperialismen hjälp med att spränga Northstream-ledningarna, Sveriges överhet har visat sig fatta det, när den vägrade låta en del ägare av ledningen ta del av undersökningen av sprängningen, och Danmarks överhet har tidigare visat sig begripa reglerna när man på USA-imperialismens vägnar spionerade på bland annat Sverige. (USA spionerade bland annat på Danmark och Sverige med hjälp av den danska militära spiontjänsten) Slutsatsen är ganska entydig. Skandinaviens tre länder har överheter som styr över vasallstater och dessa är klart underställda ”il Don”. De tre ländernas överheter har heller inga problem med att jäklas med varandra om il Don så kräver.
Ett stort problem har sedan några årtionden vuxit fram för denna jordens största maffia. Fler och fler länder gör motstånd, de underordnar sig inte trots alla verktyg som il Don använder, färgrevolutioner, sanktioner med flera. Frågan är nu ’har denne motstandsflokken’ någon ledare? Västs ledare, USA-imperialismen, har för sin del utnämnt två, Ryssland och Kina.
Eftersom denna artikel också är ett inlägg i kinadebatten, skall jag koncentrera mig på Kina. Epicentrum för Västs kamp mot sina två motståndare liggersedan ett år tillbaka i det som kan kallas ukrainakrisen. Den 24:e februari publicerades från kinesiskt håll landets position i denna kris. Kinas forslag til løsning på krisa i Ukraina.
‘Alle disse dusin punktene er uttrykk for en klar flokkmentalitet. Dette er tankene og synspunktene som er felles for flokken utenfor mafiaens beslutningsrett, utenfor Vesten. Den gruppen kalles i dag ofte for det globale sør, og de tolv punktene uttrykker en multipolar verdensorden. Denne ordenen er den eneste som kan bringe fred på jorden. Fred på jorden er på sin side nødvendig, slik at menneskeheten seriøst kan jobbe med utfordringene den stadig opplever, hungersnød, pandemier, energiproblemer, jordskjelv, interetniske konflikter blant annet. Og denne verdensorden frykter USA-imperialismen. Og siden Don frykter det, frykter også Jens Stoltenberg (NATO), det samme gjør Ursula von der Leyen (EU), Bjørn Berge (Europarådet), Jonas Gahr Støre (Norge), Mette Frederiksen (Danmark) og Ulf Kristersson (Sverige), for å nevne noen av de nærmeste vasallene. Frykten ble tydelig vist på årets sikkerhetskonferanse i München (Munich drama). Når det gjelder antall mennesker som har grunn til å frykte, er de ikke mange. Men de har fortsatt ganske godt grep om informasjonen, og profesjonen som skal informere, journalistene, følger som sagt ikke «journalistikkens grunnlov».’
Men hur är det då med Kina, det land som presenterat dessa utmärkta 12 punkter? Har landet som kallar sig socialistiskt med kinesiska förtecken, lagt fram ett förslag för att få all jordens länder att bli socialistiska? Nej så är det inte. Länder som Saudiarabien, UAE, Indien, Turkiet med flera, är idag inte det minsta intresserade av socialism, men de kommer med stor säkerhet att anse att punkterna är bra att arbeta efter. Det vet man i Kina, och just denna vetskap är ett viktigt skäl till den fruktan Väst har. Från kinesisk sida har man nyligen också officiellt lagt fram ett dokument, som tydligare än förut klart pekar ut staten USA som jordens största globala hot. (original: US Hegemony and Its Perils och Ben Nortons genomgång: Kina griller «USAs hegemoni», krigsforbrytelser, CIA-kupp og 400 utenlandske intervensjoner).
Vad är det då för ideologi som den styrande klassen i Kina följer? Hur skall man närmare klassificera en stat som nu klart och tydligt lägger fram två dokument som bägge går emot den nu rådande unipolära världsordningen, och där det andra dokumentet, i fem punkter och en slutsats, pekar ut just USA-imperialismen som den förödande kraft som med näbbar och klor och med alla möjliga medel nu allt aggressivare kämpar för att behålla sin globala maktposition. Hegemonen (USA) och dess alla vasaller gör så gott de kan för att utpeka Kina som ett imperialistiskt hot, inte bara mot sig själva utan mot hela jorden. Följer då KKP, som är styrande parti i staten Kina, en borgerlig ideologi eller en socialistisk ideologi? Finns det ett tredje tydligt alternativ?
I en mejlkonversation i januari detta år skriver redaktör Steigan ”I 1998 hadde jeg et halvdagsmøte med ledelsen for KKPs partiskole. Det gikk opp for meg at ingen av dem hadde noe grep om marxismen, og de var også ute av stand til å forklare forskjellen på sosialisme og kapitalisme. Vent ikke briljante analyser derfra.” Inget grepp om marxismen, grunden för arbetarklassens socialistiska ideologi?
Mao Zedong och Chou Enlai, som kan sägas ha varit ett radarpar i KKP under större delen av partiets historia, dog bägge 1976. Kulturrevolusjonen avslutades formellt samma år. Special economic zones etablerades officiellt den 26 augusti 1979. Folkkommunerna avskaffades i samband med att Kinas grunnlov antogs i december 1982. Under de år som Deng Xiaoping de facto var ”högsta hönset” i Kina, kom också citat som ”Det spelar ingen roll om det är en svart eller vit katt, så länge den fångar möss, är det en bra katt.” och ”Låt några bli rika först för att uppnå allmänt välstånd”. Allt detta gjorde att jag, och många med mig, kom att uppfatta Kinas framtid som en mer eller mindre tydlig övergång till kapitalism.
Men åren har gått, verkligheten har trängt sig på och denna verklighet har i många fall talat emot en sådan övergång. Ökad jämlikhet ska befästa Xi Jinpings makt, A Brazilian scholar’s advice on how to better understand China, Home consumption expected to drive China’s economic recovery, which is likely to grow 5.2% this year: IMF official, Interview with UN General Assembly President Csaba Kőrösi och China’s war on poverty; ja det går att hitta många länkar till den verklighet som nu håller på att utvecklas i Kina. Låt mig komma med en länk till; av ett speciellt skäl. Xi stresses grasping, advancing Chinese modernization är rubriken, och datum är den sjunde februari I år. Det speciella skälet är ett citat från Xi Jinping: «Summeringen og utdypingen av teorien om kinesisk modernisering er en stor teoretisk nyvinning oppnådd på den 20. nasjonalkongressen til Kinas kommunistiske parti, og den representerer den siste store prestasjonen i utviklingen av vitenskapelig sosialisme.» Så vad skall jag då dra för slutsats av allt detta, redaktör Steigan? ’La meg tulle litt. Kina er kanskje ikke styrt av vitenskapelig sosialisme, men det er nesten likt det’. Och om det är så, ja då är flocktänkandet i världens kanske största flock, det Globala Syd, åtminstone under påverkan av socialistiska tankegångar när det gäller utrikespolitiska frågor.
‘Det er derfor ikke gitt at gruppetenkning er noe negativt. Det avgjørende er hvilken gruppes tankegang det dreier seg om. Og selvfølgelig endrer, utvikler denne tankegangen seg også. Endringen kan føre til degenerasjon og tilbakevending til borgerlig tenkning, med de ekle konsekvensene det fikk da Sovjetunionen kollapset. La oss håpe at verdens desidert mektigste stat kan fortsette sin utvikling av vitenskapelig sosialisme. Tydelig, eller i alle fall stadig tydeligere, kan også vi i Vesten se med egne øyne i dag sannheten i Rosa Luxemburgs ord «sosialisme eller barbari». Barbariet sprer seg nå med økt fart i Vesten, hvor landene styres av politiske klasser sterkt preget av en barbarisk flokkmentalitet.’
