oss 100 kroner!
For noen uker siden inviterte vi til debatt om Kina på steigan.no. Bertil Carlman er en av dem som har deltatt med artikkelen Kina: En viktig del av den nye verdensordningen. Her er han tilbake med et nytt innlegg. – Red.
Var är fredens kraftcentrum?
Av Bertil Carlman.
Det har nu gått ett antal veckor sedan den norska staten åter delade ut det svensk-norska ”Nobels fredspris”. Än en gång har norska nobelkommittén visat att den, liksom Eu, Nato, IMF med flera mångnationella organ ochNGO:er är ett verktyg för främst den kraft, som sedan åtminstone andra världskrigets slut skapat störst förödelse på jorden, nämligen USA-imperialismen. Redaktör Steigan redogör för det som inte bara är en fadäs, utan ett hån mot alla de personer och organisationer jorden över som verkligen arbetar för ”folkeforbrødring og nedrustning” (Nobelkomitéen er seg sjøl lik). Åter gick man förbi Julian Assange, en för alla fredsälskare självklar kandidat till priset. Men tätt inpå USA, i Mexico, har Julian Assange hyllats (Rally Supporting Assange Before Blinken’s Arrival in Mexico). Mexicos president, Lopez Obrador säger «Jag lämnade ett brev till presidenten [i USA] där jag förklarade att Assange inte begick något allvarligt brott. Han dödade ingen eller kränkte några mänskliga rättigheter. Han utövade sin frihet. Jag sa till honom att en arrestering av Assange skulle innebära en permanent kränkning av yttrandefriheten.»
Den i höstas avgående svenska regeringen har genom att helt stödja den norska nobelkommittén visat att den inte vill vara sämre på att hylla vad som kan bidra till USA-imperiets kamp för sin överlevnad. 2021 visade den socialdemokratiskt ledda regeringen väldigt klart sin vana att ”buga vackert” för USA. När det framkom att USA har spionerat på svenska politiker med hjälp av Danmark, sade dåvarande försvarsministern ”Vi vill ha korten på bordet. Jag betraktar inte detta som avslutat.” Naturligtvis är detta en lögn. Inte ville han, Peter Hultqvist, eller någon annan ledare i den svenska politikerklassen genera sin boss eller andra av bossens vasaller, som Danmark.
Varken i Norge, Sverige eller Danmark finns det idag några tecken på vilja till ”folkeforbrødring og nedrustning” i ländernas politikerklasser. Sveriges kuppartat genomförda ansökan om Nato-medlemskap visar på, att det är tvärt om. Idag när år 2023 just har inletts är det tydligt att folken i Skandinavien än en tid får stå ut med att ledas av inte bara osjälvständiga och okunniga utan också för freden farliga överheter.
Världsläget är allvarligt
Vijay Prashad skriver att vi idag befinner oss i den farligaste situation som mänskligheten någonsin befunnit sig i. ”Problemen inkluderar de angelägna frågorna om klimat- och miljökatastrof, slöseri med militära utgifter och farorna med krigföring, och den fördjupade känslan av förtvivlan och individualism. Lösningarna på dessa problem ligger inte utanför vår förmåga att lösa; vår planet innehåller de resurser som behövs för att ta itu med dem. Vi saknar inte idéer eller resurser; problemet är att vi saknar politisk makt. Delar av den politik som behövs i världen har funnits i FN:s stadga i årtionden, ignorerade av dem som samlar makt, privilegier och egendom.”
Men saknas politisk makt för att ta itu med det allvarliga världsläget?
På sistone har många personer upprepat en slogan från Rosa Luxemburg när hon satt i fängelse 1915: “Socialism eller Barbari”. Vijay Prashad har gjort det bland annat i samtal med Noam Chomsky i boken Withdrawal, och Michael Hudson gör det i sin bok The Destiny of Civilization: Finance Capitalism, Industrial Capitalism or Socialism. (bokanmälan här: Sivilisasjonens skjebne – finanskapitalens elendighet og de vestlige ledernes kunnskapsløshet.)
I en nyligen publicerad artikel, Vägen för att undkomma Västs strupgrepp, kommer M. Hudson närmare in på vad alternativet till barbari är. Han påpekar att det är Kina som står för det. Kina som 2013 skapade BRI med syftet att ”Främja ekonomisk utveckling och anslutningar mellan regioner”. BRI har investerat i så där 150 länder. Investeringar som dessa länder tydligt ser vara kvalitativt mycket jämlikare än vad IMF:s och Världsbankens är. Kina har också skapat SCO som idag är en samarbetsorganisation med syftet ”Ömsesidig säkerhet samt politisk och ekonomisk allians”. Här på steigan.no finns det gott om artiklar som handlar om SCO.Samarkand ved veiskillet: fra Timur til BRI og SCO är den senaste och handlar också om BRI. Även i BRICS har Kina stort inflytande, och inflytandet växer. BRICS vil etablere en ny internasjonal reservevaluta og ta opp nye medlemmer. Cirka 19 länder lär i dag vara intresserade av ett medlemskap.
Gemensamt för dessa organisationer eller ”format” för samarbete är att de är helt utan inflytande från USA-imperiet. En annan viktig sak är, att i varken SCO eller BRICS har något land mer formell makt än något annat. Det är inte konstigt att Washington avskyr sådana organisationer. De är ju ett hot mot Pax Americana. Även om ett utmärkande drag hos dagens maktelit i USA också är stor okunskap, så har den förmodligen åtminstone delvis studerat de rapporter som regelbundet kommer om världens framtida utseende när det gäller ekonomisk styrka.
Nyhetsbanken har en illustrativ artikel därom, Världsordningen och synen på globaliseringen, i vilken denna bild naturligtvis injagar skräck i Hegemonen om hen skulle läsa den. I artikeltexten står det ”Att reducera spänningen på en global nivå kan leda till en ny världsfred, om USA accepterar samarbete och överger sin orealistiska idé att åter försöka dominera världen.” Men frågan är naturligtvis om hur realistiskt det är att USA skall ”överger sin orealistiska idé”. Och eftersom bossen ser ett hot, så ser våra skandinaviska överheter det naturligtvis på samma sätt.
Det saknas alltså inte politisk makt för att ta itu med det allvarliga världsläget. Problemet är att denna makt saknas i Skandinavien, ja den saknas i hela den del av jorden som kan kallas det kollektiva Väst.
Fredens kraftcentrum
Ordet, eller snarare begreppet globalism, har idag två klart skilda innebörder. Här är nog den som de flesta läsare här tänker på: 2010-tallet: Da globalismen sprakk. Den globalismen har varit och är motsatsen till fred. Men det är inte den som Kinas statsledning syftar på när den talar sig varm för globalism. Det är snarare den nya form av världsordning som håller på att ersätta USA:s hegemoni. China and Russia the bastions of multipolar world that breaks US dominance. Denna globalism är det alltså som idag omsluter fredens kraftcentrum. Det kanske paradoxala med den är att den bygger på enskilda stater som likvärdiga deltagare. Men även om de är likvärdiga så är bidragen till detta fredens kraftcentrum, av flera naturliga orsaker, mycket olika. Michael Hudson är ganska klar över vilket stat som bidrar mest. Men han är inte ensam om denna sin uppfattning. I artikeln‘Samarkand-ånden’ skal drives av de ‘ansvarlige kreftene’ Russland og Kina visar Pepe Escobar sin uppfattning.
Hur man från officiellt kinesiskt håll ser på sin roll framöver framgår klart av en ledare på GT. Kinas politiske sikkerhet gir verden følelse av stabilitet Där står bland annat ”Siden reformen og åpningen har partiets nasjonalkongress blitt holdt hvert femte år, og har blitt en levende manifestasjon av institusjonaliseringen av partiets politiske liv og vissheten om Kinas politikk. På bakgrunn av den komplekse og turbulente internasjonale situasjonen vil KKPs 20:e nasjonalkongress også injisere sterke og stabile forventninger til verden som står overfor endringer og forstyrrelser. Dens betydning er ekstra spesiell og betydningsfull, og derfor har den vært mye etterlengtet og tiltrukket oppmerksomhet over hele verden.” Hur kan då Kinas kommunistiska parti vara så säkert på denna sin påstådda position? I en annan GT-artikel kan man läsa att Xi Jinping ”understreket at siden KKPs 18:e nasjonalkongress i 2012, har KKPs sentralkomite forent og ledet hele partiet, landet og folket i å løse mange utfordrende problemer som lenge var på agendaen, men som aldri ble løst, og gjort mange prestasjoner som gjaldt nasjonens fremtid, og har overvunnet mange politiske, økonomiske, ideologiske og naturlige risikoer, utfordringer og prøvelser.” Vi som är fostrade i en luthersk anda kan naturligtvis tycka att detta är hybris, men vad är fakta?
I min förra debattartikel om Kina nämner jag Mao Zedongs ”Om ny demokrati” och att den skriften, liksom många andra som skrevs när KKP ledde kampen mot framför allt den japanska imperialismen, ständigt analyserar frågan ”Vem är våra fiender och vem är våra vänner i kampen?” Nu är KKP i en totalt annorlunda situation. Det går inte att förneka att dagens Kina på otroligt kort tid lyfts ur stor fattigdom och efterblivenhet. Det har naturligtvis inte skett utan olika former av svårigheter, även i form av allvarliga motsättningar inom Kinas kommunistiska parti. Och oavsett sanningshalten i de två citaten från GT ovan så uppträder den kinesiska staten idag så, att i stort sett alla länder i det Globala Syd i olika frågor, och på ett eller annat sätt, mer och mer vänder sig till Kina för stöd i en eller annan form. Ofta är det för att komma bort från framför allt USA-imperialismen.
Min uppfattning är den som följer. Precis som KKP, under Mao Zedongs ledning, vid mitten av 1900-talet noga analyserade det dåvarande kampläget (och analysen gällde även den internationella situationen) så har naturligtvis dagens KKP, nu med Xi Jinping vid rodret, gjort en motsvarande analys. Den del av analysen som vi skandinaver främst har att förhålla oss till gäller det nuvarande internationella läget.
Första frågan är då ”Vad är idag det största hotet mot freden på jorden; vem är huvudfienden?” Är ’venstresida’ enig om att det är USA-imperialismen? Tveksamt. Andra frågan blir ”Vem är idag Kinas främste allierade i kampen för fred på jorden?” Svaret på denna fråga, Ryssland, är ’venstresida’ definitivt inte enig om. I den svenska arbetartidningen Proletären, skriver Anders Carlsson med anledning av 100-årsminnet av utropandet av Socialistiska Sovjetrepublikernas Union (Sovjetunionen). ”Sovjetunionen, en nutidshistoria med hjälp av Putin”är rubriken. Artikeln är så vitt jag kan bedöma innehållsmässigt korrekt, men den är ändå falsk. Den är falsk på samma sätt som hela tidningen varit falsk i sin rapportering av främst proxykriget i Ukraina, men också i rapporteringen av samarbetet mellan Kina och Ryssland i t.ex. BRICS och SCO. Denna falskhet har främst varit att helt enkelt inte informera läsarna. Ingen information om t.ex. de möten som Helga Zepp-LaRouche refererar till eller Samarkand-mötet som Pepe Escobar hänvisar till.
Den 7:e februari 1940 grundades i Kina tidningen ”Den kinesiske arbetaren”. I sin presentation av tidningen skrev Mao Zedong
”Utgivandet av ’Den kinesiske arbetaren’ fyller ett behov. Den kinesiska arbetarklassen har, under ledning av sitt eget politiska parti, Kinas kommunistiska parti, under de senaste tjugo åren fört en hjältemodig kamp och blivit den politiskt mest vakna delen av folket, samt ledaren av den kinesiska revolutionen. Den har samlat bönderna och alla revolutionära människor mot imperialismen och feodalismen………’Den kinesiske arbetaren’ bör bli en skola för att fostra arbetare och utbilda kadrer ur deras led, och läsarna kommer att bli dess elever. Det är nödvändigt att skola fram många kadrer ur arbetarnas led, kunniga och begåvade kadrer som inte är ute efter tom berömmelse, utan är redo att utföra ett ärligt arbete………När en tidning väl rullat igång, måste den skötas samvetsgrant och bra. För detta har läsarna lika stort ansvar som redaktionen. Det är mycket viktigt att läsarna skickar in förslag och skriver korta brev och artiklar och talar om vad de gillar och vad de ogillar, ty detta är enda sättet att säkra tidningens framgång.”
Sverige 2023 är definitivt olikt Kina 1940, men fortfarande gäller naturligtvis ”att fostra arbetare och utbilda kadrer ur deras led”. Och hur skall det kunna ske idag, när den internationella kampen för en ny världsordning kommit in i en för hela mänskligheten mycket farlig fas? När denna kamp så tydligt leds framför allt av det allt närmare samarbetet mellan det socialistiska Kina och det kapitalistiska Ryssland borde Proletären åtminstone informera om detta, även om redaktionen tydligtvis har svårt att förklara eller analysera det. Anders Carlssons artikel är falsk eftersom den tydligen tycker det är viktigare att informera tidningens läsare om att ”Vladimir Putin är en stor beundrare av tsar Peter I av huset Romanov som 1721 grundade Kejsardömet Ryssland, den förtryckande statsbildning som föll 1917” än att meddela att det Globala Syd, inklusive Kina, inte fördömer Rysslands intåg i Ukraina och att Kinas och Rysslands samarbete fördjupats inför 2023.
Xi, Putin meet via video link; bilateral ties show ‘solid foundation to withstand tests’. «Kina er klar til å samarbeide med Russland og alle progressive krefter i verden som står mot hegemonisme og maktpolitikk for i fellesskap å motsette seg unilateralisme, proteksjonisme og mobbing, og for å ivareta suverenitet, sikkerhet og utviklingsinteresser til de to landene, så vel som internasjonal likestilling og rettferdighet, sa Xi.» Här kan vi se den tredje frågan växa fram “Vilka andra progressiva krafter finns det i kampen för fred på jorden?” Naturligtvis är det främst länderna i det Globala Syd, antingen de har kommunistiska partier i statsledningen som Kuba, eller mer socialdemokratiskt inriktade som Venezuela, eller är medlem i det av USA styrda NATO som Turkiet eller t.o.m. feodala som Saudiarabien. Alla, som i någon form eller på något vis, tillfälligt eller för en längre period, kan samlas i kampen mot Hegemonen, alla dessa vill Kina med sin nu välutbildade kader, både i och utanför KKP, som är en i det kinesiska folket djupt förankrad kraft, alla dessa vill Kina samla i kampen för en fredlig utveckling av en ny multipolär världsordning. Ja det är till och med så att statsledningen i Kina sträcker ut handen till Hegemonens vasaller i Europa eller på annat håll; i Australien, i Tyskland eller varför inte till EU-ledningen? Precis som KKP under 1921 och ett antal årtionden framöver kämpade för att samla så många krafter som möjligt för ”Ny-demokrati” i Kina, vill Kina nu som stat samla så många krafter som möjligt för en ”Ny världsordning”.
