Steigan flörtar med klimatkrisförnekarna

25. februar 2020

climate change — Illustrasjon: Shutterstock

Internt i det svenske Clartéförbundet har det en tid pågått en diskusjon om det som kalles «Steigans klimatåsikter» der en del medlemmer av forbundet har kritisert artikler som vi har publisert på steigan.no. Benny Andersson har publisert denne artikkelen på Clarté. Vi mener at denne diskusjonen har allmenn interesse, så vi har bedt om å få publisere den her.

Benny Andersson er en veteran innen det svenske Clartéförbundet og sitter i redaksjonen for tidsskriftet Clarté.

Av Benny Andersson.

24 februari 2020

När FN:s klimatpanel IPCC grundades 1988, med svensken Bert Bolin som ordförande, verkade det som om både den allmänna opinionen och en majoritet av politikerna var beredda att agera mot den alltmer akuta miljökrisen. Mer än 80 procent av oljebolaget Exxons interna rapporter och granskade forskning visade då, innan man lade ner den, att den globala upphettningen var verklig och orsakad av människan. En majoritet av de republikanska senatorerna i USA krävde att den dåvarande presidenten, Ronald Reagan, skulle sluta ett miljöavtal med Sovjetunionen.

I den nyligen utkomna boken ”Upphettning” (Fri Tanke 2020) beskriver Daniel Lindvall och hans medförfattare hur den mäktiga fossilindustrin, med hjälp av konservativa och nyliberala tankesmedjor, samlade sig till motoffensiv och lyckades vända läget. Pengar fanns i överflöd. Enligt Fortune var sex av de tio största företagen i världen 2019 olje- och gasföretag. Lindvall mfl citerar amerikanska sociologer som undersökt det man kallar för ett förnekelsemaskineri: ”Detta förnekelsemaskineri är en av de mest välorganiserade och ekonomiskt starkaste propagandaapparaterna som verkat i ett demokratiskt land under fredstid” (89). Både personal och lärdomar togs från de tankesmedjor som länge hade lyckats dölja sambandet mellan rökning och cancer, genom att sprida det lögnaktiga påståendet att vetenskapen inte är enig. Trots att ca 97 procent av alla vetenskapliga artiklar som publicerades mellan 1990 och 2013 kom till slutsatsen att mänsklig påverkan orsakar global upphettning (Uppvärmning s 106 för vidare referenser till kvantitativa undersökningar), lyckades förnekelsemaskineriet få media att rapportera om klimatet som en fråga där åsikt står mot åsikt, snarare än en fråga som redan är vetenskapligt avgjord. Den massiva vetenskapliga kritiken mot klimatkrisförnekarna förklarades bero på politiska konspirationer från FN och andra ”globalistiska” organisationers sida.

Under 2000-talet blev förnekelsemaskineriet en del av republikanernas ideologi. George Bush den äldre lade alla förslag om miljölagstiftning i soptunnan och blockerade de internationella ansträngningarna att åstadkomma ett klimatavtal i Rio 1992. Sonen, Bush den yngre, hade, liksom flera toppnamn inom hans administration, sin bakgrund inom oljeindustrin. Republikanen James Inhofer, som 2003 blev ordförande i kongressens miljöutskott, hävdade att klimatförändringarna ”var det största lurendrejeri som någonsin pådyvlats det amerikanska folket”. Med Trumps seger i preidentvalet 2016 blev denna ideologi också bestämmande för USAs miljöpolitik. Och Trump har fått efterföljare, inte minst i Brasilien, där Bolsonaros klimatkrisförnekande politik nu utgör ett akut hot mot Amazonas. Samtidigt som miljökrisen fortsätter att skärpas medan de ledande i några av världens mäktigaste stater påstår att den inte existerar, har en global miljörörelse uppstått, särskilt bland ungdomar.

Sådant är läget, när jag får ögonen på ett blogginlägg av den norske skribenten och bloggaren Pål Steigan, som för några år sedan skrev en bok där miljökrisen beskrevs som akut och miljökampen pekades ut som en avgörande del av kampen för socialismen (En gång skall jorden bliva vår. Leopard 2011). Men istället för att understryka lägets allvar och välkomna den globala miljörörelsen vill Steigan nu tona ner kampen mot fossilkapitalet och deras förnekelsemaskineri, eller kanske tom lägga den helt åt sidan. Att fortsätta kampen mot förnekelsemaskineriet sägs vara att ”slå in öppna dörrar”, dvs striden sägs redan vara vunnen. Kampen mot miljöförstöringen har enligt Steigan bytt karaktär. Idag är den en del av det globala kapitalets offensiv mot arbetarklassen och världens folk – en ”chockdoktrin”, som ”de rikeste multinasjonale selskapene i verden nå akter å bruke … som et påskudd for å drive igjennom sin dagorden og sikre sin politiske og ökonomiske kontroll over kloden. Dette er den rikeste 0,001 – prosentens beinharde klassekamp mot resten av oss.” Medlen för denna globala konspiration sägs vara olika försök att binda upp FN i ett miljöarbete där storföretagen ifråga ges inflytande.

Vilka är då dessa mäktiga, globala storföretag, som Steigan verkar anse vara huvudfienderna till alla världens folk och arbetare i dag? Såvitt jag kan begripa åsyftar han den mäktigaste delen av den riktning inom borgarklassen som har insett att miljökrisen utgör en fara också för deras makt och framtida profiter och därför försöker vidta åtgärder mot den, fast inom kapitalismens ramar. Steigan påstår med andra ord att borgarklassens ledande miljöreformister och FN är farligare än fossilkapitalet, deras förnekelsemaskineri och de politiker och regeringar, med Trumpregimen i spetsen, som idag gör allt för att omintetgöra verksamma åtgärder mot den pågående miljökrisen. Han får ursäkta, men för mig framstår de sistnämnda som långt farligare. Både för folkens demokrati och nationella oberoende och – förstås – för miljön. (Steigans påstående att fortsatt kamp mot miljökrisförnekarna är att slå in öppna dörrar får mig att undra om vi lever på samma planet.) Till skillnad från de miljöreformistiska företag och institutioner med FN i spetsen som Steigan pekar ut som huvudfiender, har Trumpregimen och deras åsiktsfränder världen över militära maktmedel som de flitigt använder sig av för att driva igenom sin politik också i stater som visat sig vara ovilliga att sluta upp bakom denna politik. Steigans teori är oroväckande lik de högerpopulistiska myterna om ett statslöst globalt finanskapital som samlat sig för att konspirera mot nationellt oberoende och demokrati. Myter vars främsta funktion är att vända bort blicken från den verkliga borgarklassen och de verkliga stater och regimer som idag hotar både miljön och folkens självbestämmande, demokrati och välfärd.

Den snabbt växande miljörörelsen, som envisas med att betrakta fossilkapitalet, förnekelsemaskineriet och deras politiska megafoner som huvudfiender, beskriver Steigan som omedvetna verktyg för storkapitalets ”chockdoktrin”, dvs som nyttiga idioter. Greta Thunbergs ”rolle er bare og markedsföre behovet for en sjokkdoktrine”. Däremot är hans inlägg fullt av förstående blinkningar och utsträckta händer mot högerpopulister och andra militanta miljökrisförnekare. I sin bok från 2011 skrev Steigan: ”Det har länge stått klart att att temperaturen på jorden stiger och att människoskapade utsläpp av klimatgaser och annan mänsklig aktivitet är orsaken till detta” (122). Men nu skriver han att naturen och naturliga orsaker är viktigare: ”Naturen er sjefen”. Och mer utvecklat: ”Det ville vaere ohyre overraskende og stride med all erfaring om ikke også naturen skulle ha noe av ansvaret for den globale opvarminga vi opplever nå. Vi mennesker må nok nöye oss med å ha bare en del av ´aeren´”. Steigans flört med klimatkrisförnekarna går emellertid längre än så. Han förminskar sin egen uppfattning (att mänsklig påverkan utgör en – mindre – delorsak till uppvärmningen) till att blott vara en av flera lika respektabla hypoteser. ”Dette er vår beste vurdering av det forskningsbaserte materialet vi har vaert i stand til å sette oss inn i. Men vi er ikke forskere … Skulle seinere forskning vise at vi tar feil når det gjelder klimaet, vil vi forandre oppfattning.” Klimatkrisförnekarnas huvudtes att vetenskapen är delad och att man inte kan veta säkert – som Steigan tog avstånd från i sin bok från 2011 – har han därmed omfamnat och gjort till sin egen. Men hans nyvunna välvilja mot förnekelsemaskineriet är inte uttömd. Klimatkrisförnekarna sägs inte inte bara vara vetenskapligt respektabla, de antyds också vara förtryckta och fattiga och bör därför gynnas av statliga forskningsmedel. Så här fortsätter Steigan det ovan citerade stycket: ”Samtidig forsvarer vi falsifikasjonsprincippet i vitenskapsteorien. Forskning skal prove å falsifiere vedtatte sannheter, og jo mer en teorie motstår falsifikasjon, jo sterkere står den. Forsökene å bringe kritikere till taushet … strider derfor mot grunnleggende vitenskapsteoretiske principper. Hvis vi forutsetter at forskinga bak IPCC-rapportene er sunn, burde kritikerne få forskningsmidler for å pröve å falsifiere dem, og ikke bli stemplet som vantro.”

Steigans vetenskapsfilosofiska uppfattningar behöver både fördjupas och uppdateras. Karls Poppers så kallade falsifikasionskriterium håller inte – varken filosofiskt eller empirisk. Det beskriver inte hur naturvetenskapens framsteg faktiskt har gått till och omfattas, såvitt jag vet, inte heller av nu aktiva seriösa vetenskapsfilosofer och vetenskapshistoriker. Desutom verkar Steigan ha missförstått Popper. Han avsåg aldrig att hans kriterium skulle användas för att legitimera och stödja vetenskapliga skojare eller de som bedriver köpt forskning där resultaten är bestämda på förhand. Eller menar Steigan på allvar att samhället också ska stödja till exempel vaccinförnekare? Här vill jag emellertid bara visa hur Steigan flörtar med klimatkrisförnekarna. Samtidigt som han hånar och förminskar den reellt existerande miljörörelsens viktigaste frontfigur genom att framställa henne som en (omedveten) marknadsförare av det globala storkapitalets ”chockdoktrin”.

I min värld är den växande miljörörelsen det kanske mest hoppfulla som inträffat på länge. Man får gå tillbaka till den antiimperialistiska massrörelsen i slutet av 1960-talet för att hitta något liknande. Jag håller med Steigan om att miljökampen och klasskampen är oupplösligt förenade och att ett miljövänligt samhälle inte ryms inom kapitalismens ramar. Men det verkar som om stora delar av miljörörelsen redan har insett detta, eller är på väg att göra det. Och oavsett hur det förhåller sig, kan det aldrig vara den socialistiska vänsterns uppgift att ställa sig bredvid och peka finger när det äntligen har uppstått en massrörelse som kräver radikala åtgärder mot fossilkapitalet och miljöförstöringen. Men Steigan har hittat nya vänner. Så här slutar han sitt inlägg: ”Nå handler det ikke om ´klima´. Det pågår en våldsom klassekamp og kamp for og ta fra oss de siste restene av nasjonal sjölråderett og demokrati. I den kampen bör man samle alle som kan samles på de undertryktes side, uanset hva de måtte mene om årsakene til den globale oppvarminga”. Man kan ställa många frågor här. Som till exempel: när försvann större delen av vår nationella självständighet och demokrati? Och vem det var som lade beslag på dem, utan att vi märkte det? FN? World Economic Forum? George Soros? Men jag nöjer mig. Pål Steigans text talar för sig själv.