oss 100 kroner!
– Jeg blir ordentlig forbannet. Og mitt spørsmål til de som gjør det her er: «Hva faen holder dere på med,» sa Sveriges statsminister Stefan Löfven som sin første reaksjon på at over 100 biler ble påtent i flere svenske byer. I en annen uttalelse sa han at «Det ser ju ut som väldigt koordinerat. Det ser nästan ut som en militär operation.»
Men bortsett fra kraftuttrykk og sammenlikning med en militær operasjon, viser Löfven at han ikke har noen politikk å stille opp med. Det har vært spekulert mye rundt hvem som kan ha stått bak bilbrannene, og på deler av venstresida håper man på at det skal vise seg at det er nazister eller folk knyttet til Sverigedemokraterna som står bak. Dette er ønsketenkning.
Svensk politi har god oversikt over hvem som sto bak bilbrannene. SVT skriver:
«Polisen har identifierat flera av de ungdomar som var på plats vid bränderna i Trollhättan. Misstankar finns om att aktionen koordinerats.
Brottsrubriceringarna är grov mordbrand, skadegörelse, våldsamt upplopp och uppvigling på de olika platserna. Polisen säger att man har en god bild av vilka det är som varit aktiva i oroligheterna.
– Vi har redan på morgonen börjat föra orosamtal med föräldrarna till de ungdomar som var på plats. Vi valde att inte gripa några utan har identifierat dem och pratat med dem, säger Ulla Brehm.»
At politiet skulle føre urosamtaler med foreldrene til nynazister kan man jo drømme om hvis man har behov for det, men det har ikke noe med realitetene å gjøre.
Sverige har et kjempeproblem i det politiet kaller «utsatta områden», men svenske politikere vegrer seg med å sette bjella på katten, for dermed ville de måtte innrømme at hele integrasjonspolitikken deres er totalt mislykket. Derfor forsvant også bilbrannene raskt fra overskriftene i de svenske mediene.
Stefan Löfven har også tidligere brukt militære metaforer på situasjonen i landet.
– Det är inte min första åtgärd att sätta in militär, men jag är beredd att göra vad som behövs för att se till att den grova organiserade brottsligheten ska bort, sa Sveriges statsminister Stefan Löfven i en debatt i Riksdagen om gjengkriminaliteten i landet. Löfven sa også:
Förra året skedde 300 skjutningar, 40 människor dödades. Det nya året har inletts med nya skjutningar. Vi ser kriminella med total avsaknad av respekt för mänskligt liv, det är en fruktansvärd utveckling som jag är fast besluten att vända.
Vittige hoder sier at det mest overraskende i denne uttalelsen er utsagnet om at Sverige har militære, men spøk til side. Det er djupt tragisk at Sveriges statsminister innrømmer at Sverige har et kriminalitetsproblem så stort at han vurderer å bruke militære midler samtidig som han er fullstendig ute av stand til å gripe problemet ved roten.
Vi skrev som en kommentar til Löfvens utsagn i januar:
«Sverige har gjennomført det største sosiale eksperimentet i Norden i nyere tid, kanskje noen gang, og nå må man finne ut av hvordan det skal takles. Det er ikke vår oppgave å gi söta bror noen råd om hvordan problemene skal håndteres, bortsett fra på ett punkt: innrøm at de finnes og at de er alvorlige. Få fakta på bordet og hodene opp av sanda.»
Særskilt utsatte områder
Svensk politi har definert et stort antall områder i Sverige som «utsatte områder». Dette går fram av denne rapporten fra Polisen.se. Der finnes det også et kart over hvor disse områdene befinner seg.
Innenfor disse områdene finnes det som politiet definerer som «særskilt utsatte områder», og de defineres slik:
«Ett särskilt utsatt område inbegriper även i viss mån
- parallella samhällsstrukturer
- extremism, såsom systematiska kränkningar av religionsfriheten eller starkt fundamentalistiskt inflytande som begränsar människors fri – och rättigheter
- personer som reser iväg för att delta i strid i konfliktområden
- en hög koncentration av kriminella.»
Ingen har tilbakevist politiets beskrivelse av situasjonen, men svenske politikere evner ikke å ta så store problemer på alvor.
Klassespørsmål
I disse særskilt utsatte områdene bor arbeiderklasse av ulike nasjonaliteter. Når bilene brenner er det stort sett arbeidsfolk som mister bilen sin. Ei svensk avis hadde et intervju med ei fattig dame på 77 år som hadde mistet bilen og nå ikke visste hvordan hun skulle få hverdagen til å henge sammen.
Når svenske politikere lar ekstremister og kriminelle gjenger ta over de fattige bydelene, er dette et gigantisk svik mot arbeiderklassen i det som en gang var folkhemmet. Det er også et svik mot innvandrerne, for det store, store flertallet av innvandrerne i Sverige er lovlydige borgere som trodde at de kunne bygge seg et bedre liv i Sverige.
Det som har skjedd er at Socialdemokraterna har gått fra å være et sosialdemokratisk klasseparti med solid forankring i arbeiderklassen til å bli et nyliberalt parti med forankring i øvre middelklasse.
Lars Trägårdh, som er professor i historie ved Ersta Sköndal högskola, skrev en interessant kronikk om dette i GöteborgsPosten under tittelen Socialdemokraterna har övergivit sin berättelse.
«Redan i Per Albins Hanssons berömda folkhemstal från 1928 stod det klart att hans folkbegrepp inte i första hand avsåg folket som ett kollektiv, för att inte tala om en etnisk eller rasbaserad gemenskap, vilket var fallet i det närliggande tyska begreppet Volksgemeinschaft som torgfördes av Hitler under samma tid.
Istället var titeln för talet ”Folkhemmet, medborgarhemmet”. Betoningen låg alltså på folket som demos, en sammanslutning av medborgare; fria individer som tillsammans skapade ett gemensamt samhälle. Denna post-marxistiska och nationaldemokratiska folkhemspolitik öppnade även upp för reformutrymmen som fokuserade på att skapa jämlika förutsättningar för social rörlighet och individuell frihet. Man bekämpade det gamla klassamhället genom att ersätta filantropi med skatter och välgörenhet med sociala rättigheter.»
«Denna samhällsordning har en stark folklig förankring. Knappast några partier ifrågasätter den i grunden. Men sedan Berlinmurens fall har dess fundament – nationalstaten, individualismen och det universella medborgarskapet – ändå kommit att utmanas på ett sätt som är speciellt fatalt för S.
Å ena sidan har nationalstaten blivit föremål för en kritik där globalister från höger och vänster kommit att se nationalism i enbart negativa termer. För den neoliberala högern har det främst handlat om en kritik av staten och vad man uppfattar som krångliga regelverk och onödigt höga skatter. Utopin om det globala marknadssamhället har hägrat. För vänstern har fokus legat på nationstanken som man sett som uteslutande och främlingsfientlig.»
I det sosialdemokratiske ledersjiktet har man erstattet det universelle medborgerskapet, som hadde sterk forankring i arbeiderklassen med tankegods som identitetspolitikk, interseksjonalitet og rasifieringsteorier. Trägårdh konkluderer slik:
«Deras klassiska berättelse baserad på nationalstat och medborgarskap har slagits sönder. De som var hjältarna i arbetarrörelsens gamla berättelse utses idag stundtals till vita demoner som ses som bärare av en kollektiv arvskuld. Att detta har skapat en öppning för Sverigedemokraterna som inte minst LO nu måste hantera borde inte förvåna någon.»
