oss 150 kroner!
Solidaritet och kamp eller individualism och konsumism?
De frodiga svenska folkrörelserna implementerade en kultur av solidaritet, och strävan mot ett bättre samhälle. Elitsektorn har sedan 1980-talet kommit en bra bit på vägen med att utradera denna.
Dette er den sjette og siste av artiklene i Andi Olluris artikkelserie om det svenske oligarkiets overtakelse av Sveriges institusjoner. Du finner samtlige artikler under emneknaggen @SverigeOligarki.
En av dess främsta måltavlor har varit fackföreningarna, som – hur pass verklig kritiken mot fackpampar än må vara – alltid varit själva centrumet för folklig organisering och enda verkliga maktmedel mot Överheten. Detta har haft god effekt: mellan 2000-2020 förlorade LO 25% av sina medlemmar, och en stor del av medlemmarna röstar nu aktivt emot sina egna intressen.95
I media kan vi numera läsa av ekonomiska representanter att det “behövs en ny liberal lagstiftning som direkt garanterar den enskilde avtalsfrihet[en]”, särskilt på “arbetsmarknaden”, annars har “den individuella friheten beskurits”, i en kritik mot fackföreningar (prof. em. Lars Jonung, nationalekonom vid Knut Wicksells centrum, Lund).96 Förhoppningsvis skall det också ta hand om fackföreningarnas “redan storvulna ego” (DI:s Ellen Gustafsson).97
Detta har förstås ingenting med “frihet” att göra, annat än att garantera friheten för bolag att handskas med värnlösa och icke-organiserade arbetare, medan företagen har en enorm grad av organisering och samarbetsstruktur. Detta har alltid insetts, till och med av starkt liberala ekonomer, sedan Business först började använda det av Jonung upprepade nonsensargumentet i det tidiga 1900-talet, under storföretagens frontalangrepp mot arbetsrätt i västvärlden. Därför förklarade Gustav Cassel, Högerpartiets (idag Moderaterna) ekonomiska expert, och en av Sveriges främsta ekonomer under tidigt 1900-tal samt Sveriges representant vid den Internationella handelskammaren, redan i 1903:
Inom borgerliga kretsar och även inom de oorganiserade arbetarnas led hör man ofta fackföreningarna klandras, därför att de undertrycka arbetarnas personliga frihet. Det är en gammalliberal formell uppfattning av begreppet frihet, som här ger sig uttryck. Den frihet fackföreningarna beröva arbetaren är förnämligast friheten att arbeta till underpris. Men den som vet hur den friheten kan missbrukas på en oreglerad arbetsmarknad, kan icke skatta den högt.98
För övrigt bör det påpekas att dagens höger är uniform i att föra ett skoningslöst klasskrig mot resten av befolkningen, till skillnad från 1900-talets höger, då det fanns åtminstone en falang av vidsynta representanter. Därför påpekade till exempel reformisten Arvid Lindman, svensk statsminister vid två tillfällen mellan 1906-1930 för vad som idag är Moderaterna, att klasserna skola icke bekämpa och förtrycka hvarandra utan i inbördes sämja och samförstånd samverka för allas rätt och allas välfärd … lider hela kroppen, så lida ock lemmarna … [Partier som såg till endast] den ena eller andra samhällsgruppen, äro därför, djupare sett, oförenliga med den folkliga självstyrelsens principer.99
Även detta milda spelrum står i djup kontrast till de nuvarande staffagefigurernas agenda inom högern, som öppet klargör att sina mål är att tjäna privat Makt och koncentrerad rikedom, vad det än må kosta alla andra.
För att ersätta de traditionella värdena av solidaritet och medmänsklighet, är hela kulturen och alla aspekter av våra liv dagligen mättade med budskap som säger att meningen med livet är passiv konsumism och likgiltighet, medan ansvaret tryggt vilar hos elitsektorn. Gigantiska industrier – sociala media, shopping, TV, datorspel, musik, film – är designade specifikt för att distrahera och förleda allmänheten från saker som faktiskt spelar roll, och under processen också inskärpa de rätta värdena: var en atom av individualism och självupptagenhet, sitt fastklistrad och ensam framför din telefon eller TV, maximera kreditkortet, skaffa så många meningslösa prylar du egentligen inte vill ha eller behöver som du möjligtvis kan, fokusera på spel, sport och förströelser som en laserstråle medan du inte har någon aning om vad som sker i samhället, och så vidare. Den svenska reklamindustrin är värd ungefär 14 miljarder kronor, och ökar ständigt.100
Väldigt effektiva är antisociala media, specifikt designade för att uppsluka folk i fantiserade och kurerade versioner av livet och ytlig flärd, samt maniskt fokusera uppmärksamhet på glitterati. Resultatet är en befolkning som är emotionellt traumatiserad, atomiserad, socialt värnlös och fullständigt distraherad från makten och dess förvanskade formers verksamheter. I detta sammanhang är den demokratiska medborgarens primära funktionella värde det av en skottavla för den störtflod av reklam och propaganda som är samhällets livsnerv.
Så länge invånarna är ordentligt distraherade, samt tanklösa och isolerade stirrar på sina skärmar utgör de ingen fara mot elitintressena, och formell demokrati kan därmed råda utan större hot. Det demokratiska idealet är, kort sagt, att leva i en irrelevant fantasibubbla och aldrig ta sig an frågor som faktiskt spelar någon roll för en själv och sina medmänniskor i det samhälle man lever i, medan de “ansvarsfulla” männen styr och ställer. Precis som de gör i totalitära polisstater – eller i det här landet, för den delen.
Ändra bara ett par ord, och det sammanfattar tillvaron och idealet, såsom det förstås bland elitkretsar, för de stora massorna. Medan befolkningen (du och jag, konkret) sakta men säkert förstör klimatet och biologiskt liv, medan eliten snor pengar åt de rika, är det ytterst viktigt att befolkningen är distraherade från sitt ansvar, och istället ser på Melodifestivalen, tittar på serier eller annars är helt upptagen med personliga distraktioner.
Chris Hedges, tidigare The New York Times-korrespondent och Pulitzerpristagare, beskrev saken väl.
Detta politiska vakuum har fött anti-politik … som “personifierar och moraliserar frågor och problem istället för att tydliggöra dem” … En enorm effekt av ytlighetpolitik – med sin oavlåtliga ström av patriotisk, religiös, tuffa och terapeutiska fasad – är att separera varje ställningstagande från förnuft ,,, Men det andra resultatet av ytlighetpolitik är än mer farligt. Den förstärker självupptagenhetens kult, den omoraliska tron att vi har rätt att göra vad vi vill, förråda och förstöra vem som helst, få vad vi vill. Självupptagenhetens kult göder en psykotisk försmädlighet, en kultur som inte bygger på empati och solidaritet samt självuppoffring, utan snarare på ohämmad narcissism och hämnd. Den firar, som massmedia gör, ytlig karisma, grandiositet och självupptagenhet; ett behov av konstant stimulering; förkärlek för lögn, förvanskning och manipulation; och oförmåga till att känna skuld eller förlåtelse. Detta är näringslivets mörka kultur, som hyllas av underhållningsindustrin, akademi och sociala media … Resultatet är ett samhälle som är helt upptaget med överflödig materialism och meningslöst, själsdödande arbete.
Detta är, återigen, ett naturligt och nödvändigt resultat av hur våra fundamentala samhälleliga institutioner är i grunden uppbygda, och hur den “politiska klassen ” fungerar, tillade Hedges:
Den politiska klassen styr inte. Den distraherar. Den spelar sin tilldelade roll i vår fiktiva demokrati, och ylar med retorik till elektoratet medan den bedrar dem … Styret existerar. Men det syns inte. Det är definitivt inte demokratiskt. Det utförs av arméerna av lobbyister och företagsfunktionärer, från fossilindustrin, vapenindustrin, farmaceutiska industrin och Wall Street … Företagen har tillskansat sig makten, inklusive media.102
Dessa är i slutändan, fortsatte Hedges, “de som förvaltar de finansiella firmorna och företagens superstrukturer, de som står för prålet, marknadsföringen, märkesnamnen och den politiska propagandan i PR-firmorna, de i pressen som arbetar som maktens stenografer och de i underhållningsindustrin som fyller våra huvuden med fantasier”.103
En av de tidiga ledarna för PR- och propagandaindustrin påpekade i 1950 att “det är lika omöjligt att föreställa sig en genuin demokrati utan övertalningens vetenskap”, nämligen propaganda, “som det är att föreställa sig en totalitär stat utan våld”. Det är svårt att inte hålla med, och än svårare att göra sitt yttersta för att missa hur detta faktum dagligen manifesteras mitt framför ögonen på oss.104
När regeringen förra året höjde pensionsåldern, som liksom övriga reformer syftade till att klämma befolkningen för elitens vinstsyften, möttes detta med jämnmod och glömdes genast bort från det kollektiva medvetandet. Sociologen Roland Paulsen skrev:
Känslan är Orwellsk. Att aldrig höra en reflektion över det faktum att vi blivit äldre i samma takt i snart ett sekel. Att aldrig höra ett ord om produktivitetsvinster och att det normala under samma sekel har varit att korta arbetstiden. Att aldrig få det benämnt att detta att förlänga arbetstiden är något historiskt nytt. Ändå är det inte maktens arrogans som mest förvånar, utan den lydiga befolkningens undfallenhet … Samma undfallenhet råder i vilket fall i relation till det som nu sker med våra löner. I Sverige har vi under det senaste året sett den största reallönesänkningen på 30 år. Tio års löneökningar har ätits upp av inflationen, och fler år lär det bli.
Medan svenska fackliga företrädare får beröm av borgerliga ledarskribenter för sin fogsamhet – komiskt stolta över att kunna säga “pris- och lönespiral” – är reaktionerna på kontinenten något annorlunda. Trots att Belgien (liksom Luxemburg) har ett system där lönerna automatiskt följer inflationen, gick där samtliga fack ut i generalstrejk när lönerna inte blev högre. Även i Grekland genomfördes förra året ett dygns generalstrejk, och liknande strejker syns nu i Spanien, Tyskland och Nederländerna. Storbritanniens strejkvåg beskrivs som den största sedan Margaret Thatchers dagar. Framtidens historiker kommer antagligen att häpna över den politiska paralys som verkar råda i Sverige. Varifrån kommer denna aversion mot att alls diskutera ekonomisk makt?105
Det finns få anledningar att tro att utvecklingen kommer vända framöver, såtillvida befolkningen inte organiserat sätter krav på det. Ingen traditionell partipolitisk kraft kommer ägna sig åt det, och det är de inte heller syftade till att göra under rådande institutionella begränsningar. Som flera högt uppsatta industrirepresentanter förklarade för DI: “Socialdemokraterna har alltid varit måna om sin relation till storbolagen och Wallenberg och de andra familjerna”. När “näringslivet verkligen vill ha” något “blir det nästan omöjligt för Socialdemokraterna att blockera det”.106
Interna källor från industri och politiska ämbetsmän förklarade: “Socialdemokraterna har alltid varit måna om sin relation till storbolagen och Wallenberg och de andra familjerna”. De “kommer att vara tydliga” med vad de vill ha och att reformer är godtagbara endast ifall de gynnar de rika. “Då blir det nästan omöjligt för Socialdemokraterna att blockera det här”.107
Såsom påpekats tidigare, måste illusionen av olika möjliga politiska val för befolkningen finnas kvar. Som DI:s ledarskribent Tobias Wikström ärligt noterade:
Det råder bred samsyn i Sverige om den säkerhetspolitiska doktrinen [skräm befolkningen om externa hot för att sno hundratals miljarder åt elitinvesterare, “säkerhet”, som det kallas] med medlemskap i Nato, om behovet av snabb upprustning och om militärt stöd till Ukrainas försvar. Dessutom är Sverige enigt i det starka försvaret av frihandel [alltså elit-investeringsrättigheter, och blockering av välfärd och statlig reglering]. Det har genom åren inte spelat någon roll om Sverige har letts av S eller M – den svenska linjen i EU:s handelsförhandlingar har varit densamma. Det finns inget att vinna vare sig gentemot väljarna eller gentemot omvärlden på att bilda samlingsregering [alltså sluta låtsas som att det finns seriösa politiska alternativ]. För vad är egentligen skillnaden mellan en bred koalition och det nuvarande läger där regeringen lägger fram förankrade förslag som oppositionen stöder?108
Kort sagt: på alla frågor råder “samsyn” så att “inte spelar någon roll om Sverige har letts av S eller M” som i själva verket utgör en “bred koalition”, eftersom staten domineras av de rika för de rika. Men “väljarna” måste luras till att tro på att “alternativ” finns med val. Det är ett ganska avslöjande uttalande och illustrerar avskyn för demokratin bland svenska eliter, som är essensen av västerländsk demokrati.
Som bekant, är det svårt att slå ut den allmänna befolkningens humana och solidariska impulser – den breda “samsyn” bland “S eller M” och den “breda koalition” av eliter som försöker neutralisera hotet av demokrati. Eller som businessvärldens språkrör P M Nilsson uttryckte det: “enligt undersökningen ligger väljarna stabilt till vänster i frågor” där eliter ligger annanstans (annat än i PR-uttalanden). “En mycket stor majoritet vill förbjuda vinster i vård, skola, omsorg, särskilt i skola (75 procent). En lika stor majoritet vill minska klyftorna i samhället, minska utrymmet för privat vård och öka den offentliga sektorns storlek”.109
Modellen som väntar beskrevs väl av Christer Gardell, multimiljardär och ledande svensk oligark, i en intervju med SvD Näringsliv. Han förklarade att “Sverige kan behöva en Elon Musk”. Det vill säga, förfinad bolagsstyre i vilket en oligark infiltrerar “staten” (ett ord för mestadels representanter för storbolag, som an själv erkänner, se fotnot 50) och skär ned på de sista spåren av statens engagemang för befolkningens intressen. Det är vad det betyder på ren svenska. “EU måste göra precis samma sak. Och även i Sverige måste det gå … Jag tycker att detta är spännande”, fortsatte Gardell. För de rikaste är denna neoliberala dröm helt klart “spännande” – för alla andra gäller andra bud.110
Detta är helt enkelt en del av vad The Economist kallade den globala “Revolten mot reglering”: eliminera det lilla engagemanget staten har för befolkningen, och ägna den helt åt att tjäna storbolagen. “Europa behöver DOGE-artade ambitioner”, alltså i stil med Trumps nedmontering av välfärd, och massiva subventioner till storbolag, och “faran ligger i timiditet” – alltså att staten lyssnar till befolkningens behov. “Detta är ett sällsynt tillfälle då politiker från alla läger” omfamnar “avreglering” och är en “magisk dryck” för storbolagen och neoliberalism.111
Alltså spelar det ingen roll vem som tar över makten, om inte befolkningen kräver förändring med en nivå av organisering som går långt utöver vad den är idag. I P M Nilssons (kanske den ärligaste journalisten i landet) ord: “Även nästa mandatperiod”, eventuellt ledd av Socialdemokraterna, “kommer att kräva … lyhördhet för näringslivets villkor”.112
POSTSKRIPTUM
Referenser:
95. Arbetet, Wreder, 26 januari 2018; se exempelvis Therborn, Klass, Allianser och Välfärdsstat: Analys och Teori i Arbete 1967-2021, Arkiv Förlag (2021), s. 398f. Trenden i västvärlden är generell, i och med att Business’ för sin klasskamp över gränser. Således var 30% av arbetare fackmedlemmar i 1985, men i 2017 minskade den siffran med hälften. Se Oxfam, op. cit., s. 34.
96. SvD, Lars Jonung, 16 aug. 2022.
97. DI, Ellen Gustafsson, 24 jan. 2024.
98. Åke Elmér, Från Fattigsverige till Välfärdsstaten: Sociala förhållanden och socialpolitik i Sverige under nittonhundratalet, Aldus/Bonnier, Stockholm (1973), s. 38. Cassel fortsatte: “Det är så långt ifrån att fackföreningsrörelsen undertrycker arbetarens personlighet och gör honom till ‘massa’, att den tvärtom till ersättning för de yttre friheter den berövar honom, skänker honom tillfälle till en rik och alldeles egenartad utveckling av personligheten … någonting mera än det mekaniska fabriksarbetet att sätta in sina krafter och sina intressen på. Den som sett detta förstår, att den moderna fackföreningsrörelsen bär krafter inom sig att fostra, icke blott producenter, utan också människor”. Min kursivering.
99. Christer Ericsson, Kapitalets politik och politikens kapital – högermän, industrimän och patriarker 1890-1985, Santérus Förlag, Estland (2008), s. 38.
100. SvD Näringsliv, 12 jan. 2022.
101. Folke Fridell, Död Mans Hand, Tema LTs Förlag, Stockholm (1969), s. 37, 39.
102. Consortium News, Chris Hedges, 9 jan. 2023.
103. Ibid, 5 apr. 2023.
104. Alex Carey, Taking the risk out of democracy: Corporate propaganda versus freedom and liberty, University of Illinois press, Urbana (1997), s. 82.
105. DN, Roland Paulsen, 14 mar. 2023.
106. DI, Fredrik Öjemar, 19 dec. 2024. Detta var i relation till det 400 miljarder kronor dyra planerade kärnkraftsbygget, av vilka 300 miljarder i lånekapital skattebetalarna skall stå för, för att gynna “storbolagens” intressen. Där kan man snacka om bidragssnyltare.
107. DI, Fredrik Öjemar, 19 dec. 2024. I referens specifikt till kärnkraft.
108. DI, Tobias Wikström, 9 apr. 2025.
109. DI, P M Nilsson, 2 maj 2025.
110. SvD Näringsliv, 30 dec. 2024.
111. The Economist, Ledarredaktion, 1 feb. 2025.
112. DI, P M Nilsson, 24 apr. 2025.
Artiklene i denne serien har emneknaggen @SverigeOligarki.
