oss 150 kroner!
Naturligtvis vill inte det svenska folket att Sverige, som på Gustav den II Adolfs regeringstid (1611–1632) eller som på Karl den XII:s regeringstid (1697–1718), ännu en gång skall bli en «krigarnation». Det beror inte på att svenska folket är väl insatt i vilka lidanden dess förfäder fått vara med om, när den svenska adeln ville skapa och vidmakthålla en stormakt. Jag tror mig nämligen veta, att man idag, även när det gäller kunskaper i historia, i svensk skola är sämre än när jag var ung, på att förmedla viktiga fakta.
Journalisten och författaren Åsa Linderborg känner däremot väl denna vår historia. Hon har i en biografi, Mig äger ingen, kärleksfullt beskrivit sin alkoholiserade far «’Mig äger ingen’ är Åsa Linderborgs berättelse om uppväxten med sin ensamstående pappa, härdare vid Metallverken i Västerås. En berättelse om klasstillhörighet, manlighet och utanförskap. Om alkoholens makt och en dotters vånda. Drömmen om förändring står mot rädslan att sticka ut. Humorn blir en vardagsstrategi för en brokig arbetarsläkt under folkhemmets storhet och fall.»
I boken har hon också med en berättelse om, vad en av hennes kusiner fick utstå. Denne berättar hur han fick en örfil av sin lärare i historia under en lektion om Krigarkungen. Kusinen hade nämligen påpekat de lidanden som Karl den XII:s krig fört med sig. Historikern Peter Englund skriver om ett av de mer kända slag som den svenske kungen ledde – i Ukraina! Poltava : berättelsen om en armés undergång «Det är natten till den 28 juni 1709 och Karl XII:s karoliner har samlats vid den ukrainska staden Poltava för att överraska Peter den stores ryska armé. I stället blir det gryningen som överraskar karolinerna, och det blodiga slutet på stormaktstiden tar sin början. När slaget är över och nederlaget ett faktum har 10 000 soldater hunnit sätta livet till.»
1709 dog alltså 10.000 soldater, men inte kungen själv. Han fick sätta livet till nio år senare i Norge. Store norske leksikon skriver: «Fredrikshald er ved siden av Roma ett av to bynavn som er nevnt i nasjonalsangen Ja, vi elsker dette landet. Fredrikshald nevnes i 4. vers: «Ti vi heller landet brente, enn det kom til fall; husker bare hva som hendte ned på Fredrikshald!» Hendelsen det siktes til, er den svenske kongen Karl 12.s angrep natt til 4. juli 1716 under den svenske invasjonen av Norge i 1716 i Den store nordiske krigen. De svenske soldatene tok kontroll over byen, men greide ikke å erobre Fredriksten festning. Innbyggerne satte fyr på byen («Ti vi heller landet brente») for at svenskene ikke skulle få noen nytte av den. Svenskene kom imidlertid tilbake to år senere, og Karl 12. falt her 11. desember 1718.»
Karl den XII dog alltså äntligen på Fredrikstens fästning. När jag gick i skolan fick vi lära oss, att kungen troligen dödats av en av de egna soldaterna, som skulle ha använt en byxknapp. Knappen förvarades på sin tid på en svensk fästning – Varbergs fästning:
Nu skall emellertid saken med ’kulknappen’ vara slutgiltigt utredd: Karl XII:s död omtvistad i 300 år – nu är gåtan löst. «Forskarna kom fram till att det mesta pekar på att Karl XII dödades av karteschammunition av järn, med en diameter på klart över 20 millimeter. De bedömde också att den sannolika hastigheten på kulan väl skulle motsvara hastigheten på en kula som skjuts från en fästning 200 meter bort. Det slås alltså fast av forskarna att Karl XII dog av en fiendekula, och blev inte lönnmördad av sina egna.»
Man kan säga, att Sveriges stormaktstid i praktiken tog slut, när Karl XII sköts av en norrman 1718. Formellt avslutades den först 1721 med freden i Nystad.
Den dåvarande svenska överheten – främst adeln – var missbelåten. Kungarna av Wasa-ätten, höll inte måttet. Jean Baptiste Bernadotte, en av Napoleons marskalkar, erbjöds posten som svensk kung. «Vid Riksdagen år 1810 gav Karl XIII omsider, fastän med tvekan, sitt samtycke till att välja Bernadotte som svensk kronprins.» Karl XIV Johan blev hans kunganamn. Hans krigarförmåga var omvittnad och stort hopp sattes till den. «Förhoppningen att man under den franske härföraren och med Napoleons hjälp skulle vinna revansch österut vägde in.» Men för överheten blev det en flopp! Antagligen på grund av sina rika erfarenheter av död och förstörelse, bestämde kungen sig för att bli långt fredligare än vad som förväntats. Han kan sägas ha gjort Sverige alliansfritt år 1814, då han efter unionen med Norge deklarerade, att Sverige och Norge skulle vara alliansfria stater. Detta markerar den tydligaste startpunkten för den svenska alliansfrihetspolitiken.
Om nu det svenska folket inte vill ha fred för att det kan sin historia – varför vill det då ha fred? Alla länders folk vill ha fred. Det sitter så att säga i de gener som styr moralen. Tyvärr kan den genen mutera om bäraren kommer i maktposition och utsätts för påtryckningar från andra maktcentra, som till exempel krigsorganisationen NATO, som i allt väsentligt nu leds av den kaotiska USA-imperialismen.
Den 21:a maj i år kunde vi se hur den normala moralgenen hos Sveriges ledande politiker genomgått den otäcka mutationen. SVT Nyheter Direkt – Nu börjar första Natomötet på svensk mark.
Sveriges nuvarande statsminister säger bland annat «Fler länder som talar så extremt väl om Ukraina måste också visa det i handling och skjuta till pengar.» «Europa måste göra mer. Det är inte rimligt att några få länder står för en så stor del av stödet.»
Militärt stöd utan trupp Exempel: vapenleveranser, ammunition, underrättelser, utbildning.
- Folkrättsligt: inte en krigshandling i sig.
- Politiskt: kan uppfattas som fientligt av den andra parten.
- Exempel: Sveriges stöd till Ukraina har av Ryssland kallats ”fientligt”, men innebär inte att Sverige är i krig.
Ingen NATO-ledare föreslår just nu att NATO ska skicka trupp till Ukraina. Macron och vissa politiker i Polen och Baltikum har öppnat för att det kan bli nödvändigt i framtiden. EU:s ’utrikeschef’ Kaja Kallas säger «Vi måste ge Ukraina vad det behöver för att vinna»
Detta täcker inte hela sanningen.
Utan att tillfråga det svenska folket, beslöt Sveriges riksdag 7:e mars 2024 att landet som under mer än 200 år varit alliansfritt och åtminstone någorlunda undgått att delta i krig eller bli ockuperat, att Sverige skulle bli medlem i NATO. Utan vidare debatt har misstron mot svenska folkets egen förmåga till eftertanke stegvis ökat. I början av NATO:s krig mot Ryssland i Ukraina, infördes censur mot de normala sändningarna från RT. För några veckor sedan skärptes denna censur så nu fungerar inte heller https://swentr.site/russia/. Sverige kanske inte har några legosoldater i Ukraina som en det anda NATO-länder har, men vapeninstruktörer. Den gangstermoral som leder majoriteten av svensk politikerkast är nu tydlig. Förberedelser för krig mot Ryssland, som är en del av kampen för att rädda det döende USA-imperiet, är viktigare än folkets välfärd. Välfärden minskas i stadig takt, samtidigt som satsningen på krigsplanering och krigsindustri ökar. I höst, kanske redan under debatterna inför riksdagsvalet 13.9, kommer ännu fler svenskar att förstå det, då kommer nämligen de allvarliga ekonomiska konsekvenserna av USA:s/Israels krig mot Iran att allt tydligare drabba även Sverige.
Det officiella Sverige och andra NATO-länder är naturligtvis hittills nöjda med, att det är det ukrainska folket som offras i NATO:s krig mot Ryssland. Men som stämningarna är nu, («Europa måste göra mer. Det är inte rimligt att några få länder står för en så stor del av stödet [till Ukraina].» «Vi måste ge Ukraina vad det behöver för att vinna»), ökar risken för krav på marktrupp. Vad säger att det officiella Sverige inte är villigt att då delta? Till exempel om det blir ett nytt slag mot Ryssland i Poltava?
Bertil Carlman
