Se upp för kapitalets automatik!

0

”Jag ser inget gott i att försöka påskynda den pågående utvecklingen. Borgerligheten har segrat sig ner i socialt, ekonomiskt och politiskt sönderfall. Se på utvecklingen i USA! Vi kan dras ännu djupare ner i klimatkris, krig och fascism, och kapitalismen kan accelerera in i nya klassvälden.” Mikael Nyberg diskuterar kapitalismens utveckling med Viktoria Andersson i en intervju om boken Kapitalets automatik i tidskriften Brand 1/2021.

Mikael Nyberg

Av Mikael Nyberg.


Mikael Nyberg är frilansjournalist, författare och en av redaktörerna för tidskriften Clarté. Han medverkar regelbundet på Aftonbladets kultursida och har tidigare publicerat de uppmärksammade böckerna Kapitalet.se (2001) och Det stora tågrånet (2011).


Hur vill du beskriva bokens syfte och tematik?

Jag jobbade extra i 14 år på ett frukt- och grönsakslager i Årsta partihallar i Stockholm. ”Arbetstid: vid behov” stod det i anställningsbeviset. Det var undantag på den tiden. Idag är det fullt av bemanningsanställda och timmisar på lagren.

Vi jobbade dagtid fem dagar i veckan. Kvällar, nätter och helger var vi lediga. Det fanns utrymmen för vila och socialt liv. Idag har lagercentralerna rätt att schemalägga arbetet när de vill mellan 05.00 och 24.00 årets alla dagar så när som på tre.

https://i0.wp.com/verbalforlag.se/wp-content/uploads/2020/03/Kapitalets-automatik-framsida-liten.jpeg?resize=220%2C343&ssl=1

Det är en förslumning. Ett socialt bakslag.

Men så brukar utvecklingen inte framstå. Borgerliga ideologer talar om en ny, flexibel arbetsmarknad framdriven av den digitala tekniken. Villkoren i e-handeln och gigekonomin idealiseras som moderniteter. Smarta appar och fiffiga affärsmodeller hamnar i förgrunden, och ”de enkla jobben” framstår som chanser för dem som hamnat efter i utvecklingen att komma ikapp.

Men det finns ingen teknisk nödvändighet i att offra kvällar, nätter och helger för ett lagerarbete. E-handeln är postorder i digitalt gränssnitt. Tvånget att leverera varor på momangen har inget med mikroprocessorn och internet att göra. Det är framkallat av konkurrensen mellan kapitalen. Mycket av det nya är inte så nytt. Daglönarna och springschasarna är tillbaka, och åttatimmarsdagen är avskaffad för många arbetare. Den nya tekniken utvecklas och får sina funktioner i detta sammanhang, den fastnar i det sociala bakslaget. Det är ett huvudtema i min bok. Titeln, Kapitalets automatik, är dubbeltydig. Jag skriver inte bara om automatiseringen. Jag försöker få en bild av den sentida kapitalismens mekanismer.

Alltför många vänsterintellektuella lägger fördomar om produktionsvillkoren till grund för sina teoribyggen. De låter sig bländas av den nya tekniken och nöjer sig med att sätta nya etiketter på de borgerliga sagorna om ett nytt, postindustriellt stadium i mänsklighetens utveckling. Andra, som ekonomen Thomas Piketty, bryr sig överhuvudtaget inte om produktionen. Kakan ska fördelas rättvist, men hur kakan bakas intresserar honom inte.

Kapitalets automatik går att läsa som en fortsättning på två tidigare böcker jag gett ut: Kapitalet.se från 2001 och Det stora tågrånet från 2011. Alla böckerna landar i produktionen. Där blir de förutfattade meningarna genomskinliga.

Man talar om övergången från industri- till tjänstesamhälle, men en stor del av tjänstesektorn består av så kallat industrinära tjänster. Vad menas med det? Och hur ser du på föreställningen om det ”postindustriella” samhället?

Förr var städarna på fabriker, verkstäder och bagerier oftast anställda av företaget de jobbade hos. Då räknades de i statistiken till industrin. Numera är städarna oftast inhyrda från en städfirma. De gör samma jobb som tidigare men nu tillhör de statistiskt sett tjänstesektorn. På samma sätt är det med andra jobb som lejts ut av industrikoncerner till specialiserade tjänsteföretag.

En betydande del av tjänstesektorns tillväxt de senaste decennierna handlar om sådana industrinära tjänster. Det är ett skäl till att jag vänder mig emot föreställningen om ett postindustriellt tjänstesamhälle. Ett annat är att en stor del av industrijobben helt enkelt har flyttats ut till andra länder.

Men viktigare är den industrialisering av arbetsprocessen som pågår också inom tjänstesektorn. Arbetet på sjukhus, snabbmatsrestauranger och telemarketingföretag organiseras efter principer som utvecklades i tillverkningsindustrin redan i början av 1900-talet.

För borgerliga akademiker är det självklart att Taylor, Ford och det löpande bandet är överspelade. Samma fixa idé fladdrar runt bland ideologer på vänsterkanten. Fordismen och det löpande bandet sägs vara passé. Nu råder postfordism, nu lever vi i ett nätverkssamhälle. Nätverksmetaforen antyder att saker och ting hänger ihop. Det är svårt att bestrida. Men hur hänger allt ihop?

Produktionsprocesserna sträcker sig idag över länder och världsdelar. Komponenter levereras ”just-in-time” till varje led i kedjan. Lagren minimeras för att tvinga alla att arbeta felfritt i den takt som hela kedjan håller. Det är samma press som arbetarna vid ett enskilt löpande band är utsatta för. Bandet försvinner inte – det sträcks ut över hela produktionsprocessen.

Det här sättet att organisera arbetet tog form i Japan redan på 1950-talet. Då fanns inga datorer och robotar på fabrikerna. Avgörande var att man lyckats krossa de militanta fackföreningar som bildats efter kriget. Ur nederlagen för arbetarna växte Toyotamodellen eller lean production som konsulter döpt den till.

Toyota förstärkte just-in-time-pressen med planerad underbemanning. Produktionsenheterna fick inte 100 procent av den personal som behövdes. De fick bara 90 procent. Bilarbetare i USA kallar systemet ”management-by-stress”. Det introduceras idag också inom tjänstesektorn, till exempel på Nya Karolinska och andra sjukhus.

Eftersom det inte finns några lager att tala om är systemet känsligt för störningar. Det är just detta som gör att personalen aldrig kan slappna av. Men då blir produktionen samtidigt sårbar för fackliga aktioner. Därför säger Svenskt Näringsliv att vi inte kan ha strejkrätt på samma sätt som tidigare.

I Kapitalets automatik jämför du ackordlönesystemet med dagens utveckling: ”medan arbetsprocessen genom den nya tekniken blir genomskinlig, gömmer sig kapitalmakten i digitala system utan insyn för lönearbetaren.” Utveckla!

När jag rullade pall på lagret gick vi på ackord. Cheferna kunde inte övervaka oss i detalj, men genom att knyta lönen till tre enkla mått – antal order, rader och ton – hoppades de få ut mesta möjliga av oss. Det var en metod för hetsning, men med ackordet följde också ett mått av frihet. Du kunde inom vissa gränser bestämma din arbetstakt. Systemet var genomskinligt underifrån. Om du hade lyft 12 ton till lunchen visste du att du låg bra till. Då kunde du ta det lugnt på eftermiddagen.

Idag har lagerarbetarna ett headset eller en handscanner som talar om för dem vad de ska göra. De förminskas till mänskliga robotar styrda av algoritmer, och cheferna har nu en detaljerad överblick över vad de underlydande har för sig. Arbetsprocessen har blivit genomskinlig för dem. Står du still några minuter och snackar med en arbetskamrat kommer basen springande och undrar vad du har för dig.

”Den digitala tekniken är ett framsteg för mänskligheten”, skriver du, ”men den hämmas, förvrids och vänds emot oss eftersom den tjänar något annat, ackumulationen av kapital. De briljanta teknologierna blir verktyg för att vinstkalibrera tillvaron. Den artificiella intelligensen erbjuder automatiserad fördumning.” 

Arbetsdagen för lagerexpeditörer, anställda i hemtjänsten och andra arbetare vinstkalibreras ner till minuter och sekunder. Det är inte mikroprocessorns eller GPS-systemets fel. Det följer av tekniska applikationer utvecklade efter den kapitalistiska konkurrensens krav. När gigarbetaren hos Uber efter 11 timmar känner sig trött och vill avbryta sitt pass lockar datasystemet automatiskt med en liten kick i belöning för ytterligare en körning. Inte pengar. Bara glitter och grattis på skärmen för ett nytt rekord. Det är samma psykologiska knep som spelindustrin använder, nu systematiserade i algoritmer.

På samma sätt fungerar det i konsumtionen. Längtan efter ytterligare några hormonkickar får oss att sträcka oss efter mobilen så snart det plingar till. Facebook är medvetet utformat för att slösa bort vår tid. Det betalar sig med dynga som får fart på adrenalinet. Vi såg en följd av det vid Kapitolium i Washington i januari.

Du skriver om ”den mekaniska turken”, en otroligt bra metafor för myten, om man kan säga så, om arbetets automatisering. Berätta mer!

Visst försvinner många arbetsuppgifter med den nya tekniken. Men inte på långt när så många som ideologerna försöker tuta i oss. Stefan Fölster, siffertrillare hos Svenskt Näringsliv, spådde 2014 att hälften av alla jobb i Sverige skulle försvinna inom 20 år till följd av automatiseringen. Vi ser inga tecken på att prognosen kommer att slå in. Städarna, en av de utpekade grupperna, har snarast blivit fler, och chaufförer är det till följd av förslumningen av taxibranschen och alla e-handelstransporter brist på.

Dessutom kräver de automatiska systemen mycket mänskligt arbete för att fungera. Vi tänker inte på det, eftersom arbetet är osynligt för oss. Det påminner om den mekaniska turken, en schackspelande maskin som introducerades vid det österrikiska hovet på 1700-talet. Ovanpå ett skåp låg ett schackbräde, och bakom skåpet stod en docka som föreställde en osmansk herreman. Han flyttade till synes automatiskt pjäserna, och det tog tretton år innan någon kunde besegra honom. Bakom en lucka syntes kugghjul och sinnrik mekanik. Men längre in i skåpet var en mänsklig schackmästare gömd.

Amazon har en tjänst döpt efter denna maskin: Amazon’s Mechanical Turk. Företag lägger ut mikrojobb på sajten, betalar Amazon en viss procent och låter tiotusentals uppkopplade nätarbetare runtom i världen kivas om de underbetalda påhuggen.

Ett typiskt uppdrag är att lära självstyrande bilar att ta sig fram. Ingenjörer far med prototyper längs gatorna i Phoenix, Arizona, och filmar allt dagarna i ända. Nätjobbarnas uppgift är att sekund för sekund tagga allt som dyker upp i filmerna: övergångsställen, vägskyltar, träd, trottoarkanter, cyklister, barnvagnar och allt möjligt annat som en bilförare utan närmare eftertanke registrerar.

Därefter kopplas taggarna till instruktioner i dataprogrammet som styr bilen. Trots de enorma mängder mänskligt arbete som lagts ner är projekten inte i närheten av en bil som helt utan mänsklig medverkan kan släppas ut i trafiken. De självstyrande fordon som är på gång förutsätter en människa bakom ratten, ständigt beredd att ta över om något oförutsett inträffar. Det är ungefär lika spännande som att titta på tvättmaskinen när den arbetar.

Du använder begreppet systematisk dumhet. Vad menar du med det?

Mot slutet av 1980-talet började Sverige konkurrensutsätta den statliga järnvägen. Tidigare hade arbetslag ansvar för olika sträckor ute på banan. Hittade de en lös bult skruvade de åt den. Upptäckte de en spricka, kunde de slipa till rälen. Nu får de inte göra det. Först ska en felanmälan göras och sen ska det komma en beställning. Ofta kommer ingen beställning. Därför är banan på vissa sträckor i så dåligt skick att godstågen inte får hålla en högre hastighet än 40 kilometer i timmen.

Infrastrukturens förfall är till nackdel både för enskilda företag och för det svenska totalkapitalet. När tågtrafiken inte fungerar kommer lastbilstrafiken dessutom att öka, till skada för klimatet. Dumt alltså. Men inte en individuell korttänkthet, inte enskilda misstag. Dumheten är systematisk – den härrör ur den nyordning som den offentliga sektorn utsatts för. Årets bokslut är numera mål och mening. Då hamnar det funktionella på undantag. Bultarna förblir lösa, sprickorna växer.

Jag har talat med politiskt ansvariga. Björn Rosengren (S) var minister när SJ styckades upp. Han medger att det inte blev så lyckat. Ett misstag alltså, men detta misstag – och hela den nyliberala ivern – har klassmässiga, systematiska förklaringar. Vi lever i ett samhälle där de politiska karriärvägarna leder upp i ett parasitärt kapitalistiskt överskikt. Ur detta kommer reformer som inte är något annat än korruption i legal form. Privata skol- och vårdkoncerner, ägda av riskkapitalbolag, har fått fri dragningsrätt till skattemedel och ansvariga politiker kan kassera in sin del av pengarna när de går över till den privata sidan.

Det korttänkta härrör ur kapitalismens dubbelnatur. Karl Marx skrev i Kapitalet: ”Den kapitalistiska produktionen kan endast utveckla produktionstekniken och den samhälleliga organisationen genom att samtidigt förstöra all rikedoms urkällor: jorden och arbetaren.” Den destruktiva kraften har nu kommit att skada också atmosfären, och tärande, monopolistiska kapital äter sig in i den sociala infrastrukturen.

Man kan föreställa sig att den tekniska utvecklingen ökar måttet av alienation – att arbetare fjärmas allt mer från produktionen. Är det ett skäl att kritisera automatiseringen? Flera av de tänkare som förknippas med accelerationismen, bland annat författarna bakom Xenofeministiska manifestet: En politik för alienation, ser istället alienationen som en outnyttjad potential. Att det är genom och inte trots alienationen som vi kan nå frihet. Vad tänker du om det?

Jag tänker att det verkar vara dunkelt tänkt. Det finns ingen punkt där kapitalismen har överlevt sig själv och vi plötsligt trillar in i något frihetens rike. Framtiden är öppen. Revolutionerna, revolterna och befrielsekrigen efter andra världskriget var utlöpare av en lång resning som började med arbetarklassens formering från klass i sig till klass för sig under 1800-talet. Rörelserna underifrån tog sig olika uttryck i olika delar av världen, förstärkte varandra och ledde till stora sociala framsteg. Men när USA:s sista helikopter lämnade Saigon 1975 hade den stora upprullningen av de folkliga framstegen redan börjat. Det hade inte behövt sluta så, men det slutade så.

Jag ser inget gott i att försöka påskynda den pågående utvecklingen. Borgerligheten har segrat sig ner i socialt, ekonomiskt och politiskt sönderfall. Se på utvecklingen i USA! Vi kan dras ännu djupare ner i klimatkris, krig och fascism, och kapitalismen kan accelerera in i nya klassvälden.

Vi ska inte kritisera automatiseringen. Tvättmaskinen, som automatiserat ett av de tyngsta arbetsmomenten i reproduktionen, är ett socialt framsteg. Också i den digitala tekniken finns stora möjligheter. Vi ska vända oss emot ett produktionssätt som hämmar framstegen och med teknikens hjälp förminskar arbetaren till en automat, en mänsklig robot, med livsuppgiften att tjäna kapitalavkastningen.

Banarbetare hos det statliga, vinstdrivande aktiebolaget Infranord skickas nu på kurs för att lära sig gå ”från omvårdnad av järnväg, till leverans enligt kontrakt”. Ska vi välkomna det? Jag träffade många järnvägare när jag skrev boken Det stora tågrånet. De kände en sorg och en vrede över att inte längre få göra sitt jobb, att inte ha friheten att skruva åt den lösa bulten och slipa till rälen. Viljan till motstånd, hatet mot kontrollbyråkratin, den automatiserade övervakningen och bokslutets diktatur, är en kraft att bejaka.

Dette intervjuet ble også publisert på bloggen til Mikael Nyberg.

KampanjeStøtt oss

Du kan diskutere artikler fra steigan.no på: https://motdagforum.no

Bruksanvisning for å bli medlem er her:
https://steigan.no/2021/03/bruksanvisning-for-a-registrere-bruker-pa-mot-dag-forumet

Du kan abonnere på steigan.no her. Det koster ingenting.

Men hvis du vil være med på å opprettholde og styrke vår kritiske og uavhengige journalistikk, kan du også gjøre det:

Vipps: 116916.

Eller du kan betale inn på Mot Dags støttekonto: 9001 30 89050 – eller gå inn på vår betalingsordning.