oss 150 kroner!
Klasskriget mot befolkningen: Gammalt vin i nya läglar (5)
Neoliberalismens konsolideringen om svenskt samhällsliv visade sig ännu en gång kristallklart, hösten 2024. Sex av åtta riksdagspartier kom överens om att införa “balansmål” för att hålla Sveriges redan oerhört låga skuld för offentlig sektor (33% av BNP) i schack, för att strama åt offentlig sektor och välfärd – ett ständigt och typiskt trick från högern för att genomföra sina privatiseringar. – Dette er den femte i en artikkelserie med seks deler. Artiklene finner du samlet her.
Istället för att öka investeringar i välfärd (och det är en investering, inte blott “spendering”, vilket vi har mer än råd till, men som skulle vara sabotage för storbolagens långsiktiga planeringar för ett businessdominerta samhälle) kommer regeringen med sagor om hur pass knapert vi har det; behovet av “fiskal åtstramning”. Vi återvänder till frågan nedan.
Det rödblå beslutet, som V och MP inte skrev under, fick kritik till och med av bankerna för att vara för för konservativa. Aftonbladets Andreas Cervenka noterade:
Att bankekonomer och Svenskt näringsliv krokar arm med Vänsterpartiet hör inte direkt till vanligheterna … “Det är inte ofta jag håller med V och MP i ekonomiska frågor. Men förslaget är alldeles för konservativt”, skrev Danske banks chefsekonom Grahn … Det krävs mer, tyckte Svenskt näringslivs chefsekonom Sven-Olov Daunfeldt som vill att skuldmålet ska höjas till åtminstone 40% av BNP. Det faktum att S ställt sig bakom uppgörelsen har lett till ett internt uppror. En av västvärldens lägsta statsskulder borde i vanliga fall ses som en straffspark av oppositionen, ett perfekt läge att rita upp ambitiösa framtidsplaner som kan locka väljare. Istället blev det vad som har beskrivits som ett politiskt självmål.
För att Sveriges skuld ska stiga till EU:s maxtak på 60% (som väldigt få länder ligger under) krävs underskott i storleksordningen 1 800 miljarder kronor med oförändrad BNP, siffror som andas apokalyps … Just nu betalar svenska staten två procent i ränta för att låna pengar i tio år. Det krävs nästan kriminell inkompetens för att inte lyckas satsa på saker som ger bättre förräntning än så. Fokuset på Sveriges skuld blir lite missvisande eftersom det offentliga också har stora tillgångar. I själva verket har staten en stor nettoförmögenhet, förra året uppgick den till 2 200 miljarder kronor enligt Ekonomistyrningsverket. Sverige är med detta sätt att räkna en av världens allra rikaste nationer. Sverige påminner alltmer om en nojig prepper med källaren fylld av nödproviant och kontanter men som knappt vågar kika genom jalusierna på den försummade trädgården.78
I den nya studien “Konsten att avveckla en väflärdsstat”, förklarade forskarna Niklas Altermark och Åsa Plesner:
Vi är med andra ord ett land som byggt institutioner vars innebörd är att vi måste låtsas som att vi är fattiga. Den svenska statsskulden ligger idag exceptionellt lågt, runt 30% av BNP … [jämfört med EU-snittet som ligger runt 90%. Det här brukar beskrivas som att vi har “fulla lador”, men innebörden är egentligen att vi har gjort mindre offentliga investeringar i förhållande till statens inkomster och ekonomins storlek än andra länder.79
Som de visade, har hela institutioner medvetet omformats av S och högerblocket för att med nödvändighet leda till nedskärningar och privatiseringar, alltid under förevändningen att man motvilligt “måste” göra det under “behov”:
Sedan början av 1980-talet har det funnits politiska krafter som aktivt har arbetat för att avskaffa välfärdsstaten … för att lyckas behövde välfärdens motståndare en annan strategi [än att öppet och hastigt avveckla den]. För det första var det viktigt att omvandlingen skedde gradvis och i smyg. Alltför stora förändringar skulle ha genererat protester och mobiliserat politiskt stöd för välfärdssystemen. För det andra behövde utvecklingen framstå som nödvändig snarare än önskvärd. Nedskärningarna fick inte verka vara ideologiskt motiverade, de handlade bara om att få budgeten att gå ihop. För det tredje behövdes en blocköverskridande konsensus som garanterade att politikens riktning förblev den samma oavsett vem som satt vid makten. Under de senaste decennierna har det spelat mindre roll vilken färg regeringen haft, den välfärdspolitiska eroderingen har malt på alldeles oavsett.80
Privatiseringen sker ständigt som ett “nödvändigt behov” av smygnedskärningar över tid, minskade statsbidrag, och så vidare, medan administrativ personal ökat massivt och kvalitén minskat – förutsägbart. Avfinansiera verksamhet under statligt regi, få det att kollapsa, och bevisa därmed varför kollektiv välfärd “inte fungerar”, till och med under god ekonomi. “På det här sättet byggde Socialdemokraternas”, och de borgerligas, “plan för ekonomin på idén att nedskärningar och skattehöjningar skulle sänka räntorna, men denna föreställning har visat sig vara felaktig … Men det var en bra berättelse”.81
Åkermark och Plesner illustrerar genom att diskutera året 2018, med goda finanser och innan covidpandemin: “Trots att 2018 var ett gott år visar det sig att 90% av alla kommuner genomförde dolda nedskärningar i välfärdsverksamheter”, “trots att det i princip inte går att hitta fall där” politiker “medger att ambitionerna för välfärden skall sänkas”. “Dessutom förefaller dolda smygnedskärningar förekomma oavsett om det är borgerliga eller röda styren”, noterade de, “varför risken att det kommer uppstå partipolitiska strider om det hel är liten”.82 Men kostnaderna försvinner inte, iallafall inte för skattebetalarna:
Att välfärdens verksamheter får mindre resurser till att klara sitt uppdrag betyder emellertid inte att kostnaderna försvinner … Poängen är att när det skärs ner i välfärden måste någon annan på ett eller annat sätt betala. Detta skapar ett åtstramningspolitiskt kretslopp där besparingar och kostnader cirkulerar och genererar nya besparingskrav och nya kostnadsförflyttningar. VI menar att det är ett sådant kretslopp som den svenska välfärden har blivit”.83
Som sagt, är det “institutionerna i Sverige [som] skapar incitament för politiker att göra nedskärningar i välfärden”, och det är “anledningen till att utfallet av de välfärdspolitiska besluten inte blir den politik som väljarna vill ha”.84 Viktigast av allt, är att “förklaringen till detta, och till den överordnade politiska färdriktningen, är att det finns starka intressen som tycker att utvecklingen ser kanon ut”, och dessa intressen äger partierna, varför de på de väsentliga frågorna är mer eller mindre identiska.85
Men måhända att S varit effektivare i sin näringslivsfinansierade attack mot välfärden. “Den socialdemokratiska socialföräskringspolitiken har följt samma övergripande rörelseriktning som den borgerliga, men har utformats och legitimerats på ett annorlunda sätt”. “Resultatet”, förklarade de, “blev att den politiska riktningen förblev densamma, men att åtstramningarna var svårare att få syn på”.86 “Med andra ord har inte skiljelinjen mellan det röda och det blåa regeringsalternativet handlat om policyer. Givet de institutioner som omgärdar den ekonomiska politiken har regeringar som sagt alltid” tjänat storbolagens intressen.87
Den successiva budgetåtsramningen och avsiktliga, successiva nedmonteringen av offentlig välfärd går förstås inte förbi onoterad och utan beröm i elitcirklar. Därför förklarade DI:s krönikör och VD för Timbro, P M Nilsson: “Alla svenska regeringar som har gjort något bestående har haft en utvecklad politisk musikalitet”, “ton och takt” i att gäcka populär opinion och “takt” för att sakta, osynligt,m avveckla välfärd. Särskilt effektiva, påpekade Nilsson, var Perssonregeringen, under vilken “Sverige blev ett statsfinansiellt föredöme och Göran Perssons budgetregim sitter än idag”. Likaså Socialdemokraterna sedan 2014. “Det politiska innehållet blev minimalt, inriktningen otydlig och få kan i efterhand peka på viktiga beständiga reformer”.88
En av de främsta industrimännen och businessledarna i Sverige, Carl-Henric Svanberg, fick i DI ge sin bild av det rådande systemet. Det var en lyrisk eloge åt “enigheten” kring “budgetdisciplin:
Näringslivet uppskattar att det råder bred politisk enighet om de fundamentala frågorna: marknadsekonomi, frihandel [det vill säga överstatliga investeringsrättigheter åt storbolag], och ständigt ökad konkurrenskraft [privatisering]. Sverige har länge haft ett sådant kontrakt, och det har tjänat oss väl … [i NATO-frågan] är det en än större politisk enighet och här är de stora partierna alla värda en eloge för att detta gick att föra i mål … Vi ska vara glada att det råder bred politisk enighet om vikten av budgetdisciplin … Vi ska hålla fast vid marknadsekonomi och stå emot statsstöd [åt befolkningen] även hemmavid.89
Det är precis vad finansminister Elisabeth Svantesson skrev i Aftonbladet: Ökade investeringar i välfärd är “en farlig väg för Sverige”, med vilket hon menade för Svenskt Näringsliv. “Det är ett styrkebesked för svensk politik att M, KD, L och SD har kunnat göra upp med S och C om ekonomiska spelregler”, dikterade av de som äger samhället.90
På motsvarande vis förklarade den tidigare IMF-toppen och S-ledaren Magdalena Andersson, att S nu blivit “Magdamoderaterna”. “Äntligen! Nu har flera partier insett att vägen framåt för Sverige är ett balansmål”. Kritikerna inom, för att låna hennes ord, “partivänstern”, kan dra åt pepparn: “Det finns personer som tycker att vi borde föra en ekonomisk politik som innebär mycket stora underskott och en kraftigt ökad statsskuld. Att de personerna tycker så fortfarande är väl inte något som förvånar någon”.
I Sverige har man de som inte döljer att de tjänar Big Business, och sedan har man “Magdamoderaterna”.
III. PSYKOLOGISK KRIGFÖRING OCH HÄNSYNSLÖST KLASSKRIG
Sverige har haft en ovanligt stark och framgångsrik arbetarhistoria, och vore det inte för den hade situationen varit än allvarligare än den redan är. Den fostrade värden av solidaritet, kamp och prioriteringen av andra framför en själv. En högsta prioritet bland Elitsektorn har varit att kämpa emot detta, som jag indikerade ovan. För att citera en rapport av Göran Greider, som illustrerade den massiva budgeten högern ägnar åt allmän propaganda (“opinionsbildning”, som det heter):
Hur är det egentligen möjligt? En majoritet av svenska väljare gillar inte att skattepengar går till vinster för stora välfärdskoncerner – och ändå finns ingen majoritet i riksdagen för att göra något åt det. Men att detta enorma glapp mellan de folkvalda och väljarna existerar beror helt enkelt på lobbying. Mäktiga och pengastinna aktörer som Svenskt Näringsliv, Almega, Vårdföretagarna och många andra har ägnat stora resurser åt att påverka de folkvalda i vinstvänlig riktning … Lobbyverksamheten från det privata näringslivet inriktar sig i huvudsak inte direkt på väljarna, utan på politiker och media. Det är tyvärr effektivt; politiker tycks var mer lättledda än väljare. Företagsintressena slipper skylta med sina lobbypengar inför väljarna.
En strategi är och har varit att värva ledande politiker, särskilt socialdemokrater, för sin lobbyverksamhet och raden av före detta socialdemokrater som tagits i tjänst av välfärdsindustrin är numera ganska lång … Det är i själva verket en enorm verksamhet som pågår dag efter dag för att vrida politiken åt höger i det svenska samhället. Näringslivets penningresurser kommer dessutom i slutändan från löntagarnas dagliga löneslit, som används mot dem … Förmodligen är det omöjligt att överblicka alla de resurser som från näringslivet läggs på lobbying.
Räkna dessutom in det faktum att nästan alla de stora rikstidningarna och de allra flesta lokaltidningar … har borgerliga ledarsidorna och att företagsintressen årligen ger några hundra miljoner till högerns tankesmedjor … så står vi faktiskt i ett störtregn av borgerlig propaganda … Det stora mysteriet är därför egentligen att vanligt folks skepsis mot inte minst vinster i välfärd förblivit så starkt … Hur skulle samhällsdebatten se ut om all borgerlig lobbying blev synlig för väljarna?91
Stefan Svallfors och Anna Tyllström – som båda utfört någon av den mest detaljerade forskningen om svensk neoliberalism – informerar att vi, för att förstå hur makten i samhället konsolideras hos en rik minoritet, “behöver”
lyfta blicken från väljare och valkampanjer och fokusera på hur olika intressegrupper agerat i fråga om den privatiserade delen av välfärdssektorn [och annanstans]. Sådana intressegrupper är verksamma varje dag året runt och inte bara i valtider. De är därför ofta betydligt viktigare när det kommer till att forma politiken i enskilda frågor än vad väljarnas åsikter är … [och] har gett upphov till en ny uppsättning politiska aktörer i form av branschorganisationer … På det hela taget har denna ihärdiga verksamhet i fråga om att påverka uppfattningar varit framgångsrik.92
Propagandans omfattning är verkligen imponerande, även ifall man frånser det faktum att i stort sett alla svenska tidningar lutar åt neoliberalt höger och pro-militarism – återigen helt naturligt eftersom praktiskt taget hela riks- och lokalpressen ägs av några enstaka koncerner, Bonnier, NTM och Schibsted, vilka i sin tur ägs av större transnationella (amerikanska) konglomerat och investeringsfirmor.93 Näringslivet har under de senaste åren inlett en massiv finansieringskampanj av tankesmedjor för att främja den krävda indoktrineringen och konstanta påverkansoperationer i media, lobbygrupper, universitetsorganisationer, opinionsforum, mediainstitut och så vidare. Sverker Lindström, som dokumenterat detta i mycket noggranna rapporter, påpekade i en studie från 2022:
Vart fjärde år är det val i Sverige. Då har alla möjlighet att göra sin röst hörd. Just i den stunden väger varje röst lika tungt … I det verkliga livet och i samhällslivet har vi inte lika stor makt. Det kulturella och sociala kapitalet är en tung och underliggande maktstruktur. De ekonomiska tillgångarna är inte heller jämnt fördelade. Och spännvidden mellan rik och fattig har ökat de senaste decennierna. Vi har parallellt bevittnat en betydande maktförskjutning från politiker och det offentliga till företag och marknader. Tankesmedjor eller think tanks har från 1970-talet och framåt blivit en allt viktigare spelare i politiken och för opinionsbildningen.
Många av dessa tankesmedjor har haft en konservativ eller marknadsliberal agenda. De har finansierats av personer och organisationer som har mycket pengar och stor makt. Och de har framgångsrikt påverkat den politiska agendan. Många politiska förslag har varit i säck innan de hamnade i påse. Det vill säga diskuterats och tagits fram av olika tankesmedjor. I grunden handlar det om att påverka samhället, den politiska debatten och ytterst de politiska besluten … Det är alldeles uppenbart att deras syfte är att påverka opinionen genom forskning, utredningar, böcker, seminarier och sociala medier.
Undersökningen visar föga förvånande att svenska näringslivsintressen, storföretag och särskilt Svenskt Näringsliv investerar betydande summor i olika tankesmedjor. Tankesmedjor som lutar åt höger, intar nyliberala och/eller konservativa positioner och ofta argumenterar för privatiseringar och avregleringar, har betydande resurser och har varit verksamma länge … De investeringar som näringslivet gjort i olika tankesmedjor och annan opinionsbildning har uppvisat en hög «politisk avkastning» … Företagen har inte längre rösträtt i Sverige som för hundra år sedan, men de har ett stort finansiellt övertag när det kommer till kampen om den politiska dagordningen … Varje år använder tankesmedjor och forskningsinstitut betalda av näringslivsintressen omkring 255 miljoner kronor.94
Helt klart är förmågan av elitutbildad debatt att förleda uppmärksamhet och fokus från diskussion om de faktiska maktcentra där de verkliga besluten fattas, det vill säga finansvärlden, till vad som till stora delar är en politisk fernissa – det statliga politiska systemet – en av de mest spektakulära prestationerna i modern propaganda. Faktum är att besluten som fattas i Näringslivet sker i det fördolda, och förblir ett svart hål i allmänt medvetande, frånsett i businesspressen som förmedlar besluten till sin mycket begränsade elit-läsekrets. Allt detta är att förvänta sig, helt naturligt, till och med axiomatiskt, i och med de egentliga institutionella system som helt dominerar vårt samhälle och hur det styrs.
Referenser:
78. Aftonbladet, Andreas Cervenka, 21 okt. 2024. Betrakta i det sammanhanget en rapport av DI:s Viktor Munkhammar (10 jan. 2024) som noterade:
Det börjar med andra ord byggas upp ett betydande tryck på att öka den offentliga skuldsättningen och då kanske framför allt den statliga. Statsfinansiellt är det inga problem. Både i absoluta och i relation till andra ekonomier är den svenska skulden mycket låg. Eftersom det finanspolitiska ramverket innebär att statens utgifter måste finansieras “krona för krona” betyder även detta mindre resurser till välfärd och annan offentlig verksamhet. Internationella valutafondens prognos är dock att den fortsätter ned som andel av BNP under ytterligare några år. Så kan det mycket väl bli. Klokt investerade pengar ökar ekonomins tillväxt och då kan kvoten skuld/BNP sjunka även om skulden ökar.
Men att investera i det allmänna går stick i stäv med Svenskt Näringslivs syfte att successivt kollapsa välfärden, endast för att därefter privatisera rubbet.
79. Niklas Altermark & Åsa Plesner, Konsten att avveckla en välfärdsstat: En granskning av det åtstramningspolitiska kretsloppet, Verbal Förlag, Stockholm (2024), s. 23. De förklarade vidare:
Parallellt har regeringarna under 2000-talet genomfört kraftiga skattesänkningar på arbete såväl som på ägande av kapital och fasta tillgångar, vilket har lett till att skattekvoten sjunkit med runt 7%.
Alltså “ett regelverk som är utformat för att försvåra investeringar i gemensamma nyttigheter”. Ibid.
80. Ibid, s. 8f. “Att inget parti säger sig företräda en utveckling som nästan alla partier i realitet stått bakom”, fortsatte de, “ antyder att det inte är i partiledardebatterna eller valmanifesten som förklaringen finns», utan snarare att deras sponsorer och klienter är Big Business.
81.Ibid, s. 20f.
82. Ibid, s. 50f.
84. Ibid, s. 10f.
84. Ibid, s. 79.
85. Ibid, s. 87.
86. Ibid, s. 37.
87. Ibid, s. 38.
88. DI, P M Nilsson, 22 aug. 2024.
89. DI, Carl-Henric Svanberg, 10 sep. 2024.
90. Aftonbladet, Elisabeth Svantesson , 25 okt. 2024.
91. Dala-Demokraten, Göran Greider, 15 feb. 2022. För noggrann dokumentation, se Socio-Economic Review, Stefan Svallfors & Anna Tyllström, “Resilient privatization: the puzzling case of for-profit welfare providers in Sweden”, vol. 17:3, jul. 2019, s. 745-765.
92. Dagens Samhälle, Stefan Svallfors & Anna Tyllström, 26 jan. 2018. Min kursivering. För ytterligare analys, se Socio-Economic Review, Stefan Svallfors & Anna Tyllström, “Resilient privatization: the puzzling case of for-profit welfare providers in Sweden”, vol. 17:3, jul. 2019, s. 745-765.
93. The Euromedia Research Group, Euromedia Ownership Monitor, “Sweden (2022)”, 31 maj 2022.
94. Arena, Sverker Lindström, “Striden om samhällsidéerna: En rapport om de svenska tankesmedjorna”, maj 2022.
Artiklene i denne serien har emneknaggen @SverigeOligarki.
