Ska vi sluta bekämpa fossilkapitalet?

2
Illustrasjon: Shutterstock

Clartéveteranen Benny Andersson kommer her med første del av et svar til Pål Steigan i debatten om klima, vitenskap og klassekamp der de foregående innleggene var disse: Benny Andersson: Steigan flörtar med klimatkrisförnekarna, Pål Steigan: Benny Andersson, klima, kapital og klassekamp og Benny Andersson – klima, forskning, og kampen for nasjonal sjølråderett. Anderssons første artikkel var et svar på denne artikkelen av Steigan: Nå handler det ikke lenger om klima. Dette er rå klassekamp.

Benny Andersson

https://clarte.se/bloggen/11033-ska-vi-sluta-bekaempa-fossilkapitalet

Pål Steigan försäkrar att han håller fast vid sin tidigare syn på klimatkrisen och citerar sig själv: ”Vi mener også at det pågår en så massiv rovdrift på hele ökosystemet at det kan före til sivilisasjonssammenbrud i vårt århundrede. Drivkraften bak dette er kapitalismens systemnödvändige evige vekst…”. Men den politik han föreslår, strider på varje punkt mot denna insikt om klimatkrisens allvar.  Klimatkrisen påstås ha ändrat karaktär och tjänar numera främst som en täckmantel, eller ”chockdoktrin”, för det globala storkapitalets försök att undergräva vårt nationella oberoende, demokrati och välfärd. Steigans påståenden undergräver den insikt om klimatkrisens allvar som han inledningsvis försäkrar att han fortfarande tror på. Istället underblåser han klimatkrisförnekarnas åsikt att krisen är överdriven eller påhittad. Den enda ”miljökamp” är han numera verkar vara intresserad av riktar sig mot den vindkraft han anser kommer att förstöra Norges natur.

Därför är det  bara logiskt när Steigan påstår att det är fel (slår in öppna dörrar) att fortsätta prioritera kampen mot klimatkrisförnekarna och deras uppbackare bland kapitalister och politiker. Miljörörelsens portalfigur betecknas i samma anda som en marknadsförare av storkapitalets ”chockdoktrin”, dvs som en nyttig idiot, samtidigt som Steigan ger en felaktig bild av hennes uttalanden på World Economic Forum. I dagarna har vi kunnat läsa i press och sociala medier hur Heartland Institute, en av tankesmedjorna bakom förnekelsemaskineriet, nu förösöker lansera en tysk nittonåring som motvikt till Greta Thunberg. På videor som riktar sig till ungdomar försäkrar hon att klimatkrisen är överdriven och att Greta Thunberg försöker marknadsföra denna överdrift. Trivs Steigan bland sina nya åsiktsfränder?

Samtidigt som Steigan vill lägga kampen mot miljökrisen, förnekelsemaskineriet och fossilkapitalet på is, försöker han släta över följderna genom påståenden om att det ändå rör sig om ett och samma enade globala storkapital man bekämpar. Blackstone, som bland mycket annat också ägnar sig åt vindkraft och har utformat det förslag som Steigan påstår skulle förstöra delar av Norges natur, sägs också vara näst största aktieägare i oljebolaget Exxon (med drygt sex procent av aktierna). Den självklara invändningen är att det skiter väl naturen och klimatet i. Ur naturens och klimatets synvinkel är frågan vem som äger vem ett stickspår. Ska vi göra något åt klimatkrisen, så måste vi bekämpa de åtgärder och processer som lett fram till den oavsett vilka som ligger bakom. Även om en och samma person skulle äga och kontrollera alla storbolag på jordens yta och med den ena handen försöka tjäna storkovan på kol, gas och olja, och med den andra på tex vindkraft, måste vi rikta huvudslaget mot fossilindustrin och dess förehavanden och förespråkare om vi ska bekämpa klimatkrisen. Av den enkla anledningen att det är fossilindustrins handlingar som har orsakat och fortsätter att orsaka den. I Dagens Nyheter (19/2) skriver den svenske miljödebattören Anders Wijkman om fossilbolagens ovilja att lägga om sina investeringar till förnybar energi. Istället fortsätter de att  pumpa in hundratals miljarder i ny  olje – och gasproduktion, trots att man vet att det oundvikligen kommer att förvärra klimatkrisen. Enligt Wijkman (som hänvisar till Carbon Disclosure Project), satsar oljebolagen bara en dryg procent av sina nyinvesteringar på alternativ tilll kol, olja och gas (i Exxons fall är det ännu mindre, en femtedels procent). Samtidigt satsar man stora summor på det förnekelse- och lobbymaskineri som förnekar klimatkrisens allvar och försöker hindra eller försena alla politiska åtgärder som syftar till att begränsa utsläppen. Det norska oljebolaget Equinor (före detta Statoil) ligger i startgroparna för att öppna ett nytt stort oljefält i Nordsjön. I ett uttalande sa bolagets ledning att öppnandet av det nya fältet ”är bra för Equinors aktieägare, för Norge men också för klimatutslöäppen”. Det skulle vara intressant att höra vad Steigan anser om det och vad han anser att man bör göra? I tidskriften Jacobin föreslår man att vi ska stämma oljebolagens chefer för brott mot mänskligheten. Och nyligen kunde vi läsa att staden New York nu planerar att stämma Exxon för att ha bidragit till stadens miljöproblem samtidigt som man i det längsta har försökt dölja sambanden mellan utsläpp och miljökris. Vad anser Steigan om sådana åtgärder? Bidrar de bara till att underblåsa ”chockdoktrinen”?

Även om Steigans syn på ägandeförhållandena i dagens kapitalism utgör ett stickspår när det gäller frågan hur klimatkrisen ska bekämpas, så är de  enligt min mening både vilseledande och skadliga. Därför ska jag ägna slutet på det här inlägget åt att kort bemöta dem. Frågan om vem som kontrollerar företagens verksamhet i dagens kapitalism löser man inte genom en snabbtitt i ägarförteckningen. I storföretag med starkt splittrade ägarförhållanden är det många gånger oklart och beroende av skiftande koalitioner mellan olika ägargrupper vad ägarna anser. I storbanker som Nordea och Swedbank krävs det oftast något slags kris för att ägarna ska ingripa och gå emot sina företagsledningar. I andra banker och storföretag är ägarstyrningen mer direkt. Men vad som gäller måste undersökas från fall till fall. Därför gör Steigan ett misstag när han, utan vidare undersökning, avfärdar motsättningar mellan oljebolag som Exxon och bolag i andra sektorer genom att förklara dem som oväsentliga bråk mellan bolagens direktörer. Det är ju helt uppenbart att det som storbolagen och inte minst fossilindustrin i dagens värld faktikt gör och fortsätter att planera för ofta och på väsentliga punkter strider mot vad andra storbolag gör och planerar.

Det krävs med andra ord systematiska och grundliga efterforskningar för att kartlägga ägandet och makten i dagens kapitalism. De franska ekonomerna Gérard Duménil och Dominique Lévy gör en sådan i boken ”La grande bifurcation: En finir avec le néolibéralisme” (La Découverte 2014). Vi hade ett utdrag i Clarté 1/14 (”Kapitalism i nya skiftningar”). Man kan diskutera deras tolkningar. Men knappast resultatet av deras empiriska undersökningar. Av dessa framgår det att ägandet i USA och England är starkt centraliserat och koncentrerat med ett antal finansbolag längst upp i toppen (även om antalet är mycket större än de tre Steigan tror kontrollerar alla bolag i USA). Men att ägandet i Europa – fra i det dominerande Tyskland – ser annorlunda ut med starkare företagsledningar och intakta band mellan företag och lokala banker som två särdrag. Finanssektorns inflytande har visserligen ökat, men är fortfarande begränsat jämfört med förhållandena i USA. Banden mellan de anglosaxiska nätverken och finansbolagen och europeiska nätverk och storföretag sägs dessutom vara svaga.

Denna bild av en tilltagande koncentration på regional basis tycks stämma med det politiska händelsförloppet, där sönderfallande internationella överenskommelser, handelskrig och hot om sådana har blivit vardagsmat. Vi lever i en värld där konkurrensen tycks skärpas på alla områden. Nationellt  eller regionalt baserade storföretag som Apple och Samsung, eller Ericson, Nokia och Huawei, slåss med alla medel om marknadsandelarna i de sektorer man hoppas fortfarande ska expandera. På stagnerande  marknader som stål eller bilar är konkurrensen om möjligt ännu skarpare. I den försöker storföretagen mobilisera statspparaterna i de länder där de fortfarande har sin makt- och ägarbas. Detta gäller också fossilindustrin. Att i det läget sprida myter om ett statslöst globalt finanskapital som samarbetar och konspirerar för att ta kontroll över hela världen, drar bort uppmärksamheten från de verkliga hoten mot vårt nationella oberoende, demokrati och välstånd.

I den tyska socialdemokratins debatt om imperialismen mellan 1911 och 1912 myntade Karl Kautsky idén om ultraimperialismen. Det vill säga, en imperialism där ägarkoncentrationen drivits så långt att ett litet antal storföretag lagt konkurrensen åt sidan och samarbetar för att ta kontroll över hela jordklotet. Två år senare utbröt det första världskriget.

Slutligen några klarlägganden: Ja, jag anser att naturen kan ha bidragit till den rådande klimatkrisen, men jag hävdar att människan (egentligen kapitalismen) bär huvudansvaret. Och nej, jag anser inte att det är givet att vi kan alliera oss med mijlöreformistiska delar av borgarklassen mot fossilkapitalet. Det måste undersökas från fall till fall.

I ett kommande inlägg ska jag bemöta det Steigan skriver om vetenskap och hoten mot vårt nationella oberoende.

Denne artikkelen ble først publisert i Clarté.


Du kan abonnere på steigan.no her. Det koster ingenting.

Men hvis du vil være med på å opprettholde og styrke vår kritiske og uavhengige journalistikk, kan du også gjøre det:

Vipps: 116916.

Eller du kan betale inn på Mot Dags støttekonto: 9001 30 89050 – eller gå inn på vår betalingsordning.

KampanjeStøtt oss

Kommentarer

  1. magnarhu says:

    Å operere med et skille mellom vestlige statsmakter og finanskapitalen er naivisme til det latterlige!

  2. kjell108 says:

    I Norge har vi regjeringen (borgelig) og Norges Bank (AP - som eier like mye som summen av privat eiendom i Norge).
    Hvem styrer da?

Fortsett diskusjonen på forum.steigan.no

Deltakere