oss 150 kroner!
Kristerssonadministrationen: Rätt regering åt rätt klientel
I enlighet med hur svensk politik är institutionellt uppbyggd, följer att regeringen, oavsett färg måste förhålla sig till de strikta krav och intressen som anstår Big Business.
Detta beskrevs tydligast av mångmiljardären och en av Sveriges rikaste och mäktigaste oligarker, Christer Gardell, i en intervju med Affärsvärlden i sommaren 2023. När han blev tillfrågad vem som “egentligen” styr Sverige, svarade han:
Wallenbergarna har väldigt mycket makt. Genom Investor, stiftelserna, kopplingen till EQT och så vidare. Så det är väl ofrånkomligt att sätta dem högst upp … Politikerna är begränsade eftersom företag sträcker sig över många länder. Så svenska politiker har egentligen lite inflytande. Men amerikanska politiker och myndigheter – de har etablerat en juridisk apparat som ger dem stor makt att hoppa på i princip alla som gör dollartransaktioner.50
I detta sammanhang befinner sig Kristerssonadministrationen, som själv beskriver sig “väldigt pro business” (handels- och biståndsminister Johan Forsell, “regeringens börshaj”) på den extrema änden av spektrumet, givet sina intima kopplingar till Näringslivet, såsom indikerat ovan. Den fanatiske läsaren av pressen kan ibland belönas med guldklimpar såsom att regeringen “sitter i knät på familjen Wallenberg, som är Saabs huvudägare. Skulle ni våga klippa banden?” (DI-reportern Linda Öhrn, i en intervju med före detta chef för vapenlobbyorganisationen SOFF och nuvarande försvarsminister Pål Jonsson, apropå uppköp av Saabs jetflygplan).51
I en informativ rapport om regeringens koppling till Timbro, finansierad av Svenskt Näringsliv, och övrig Business, kan vi läsa:
Vår nye statsminister Ulf Kristersson (M) är till exempel tidigare marknadschef på Timbro … Migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) gick Timbros spetsutbildning för opinionsbildare … Utbildningsminister Mats Persson (L) har bland annat skrivit Timbrorapport[er] … Johan Forsell (M), utrikeshandelsminister, har bland annat skrivit timbrorapporten LO står kvar … Paulina Brandberg (L), jämställdhetsminister, skriver kriminalpolitiska krönikor i Timbros webbtidning
och så vidare.52 Jag vill inte insinuera att det numera är knäpptyst i media om dessa saker. Vi kan till exempel läsa rubriker som lyder: “Fel att skopa ut lobbyister” (Sydsvenskan), och att “Vi ska vara tacksamma för lobbyisterna”, eftersom Business’ kontroll över det politiska systemet är “både bra och ofrånkomligt” (SvD).53
Således talar jag inte om de mer eller mindre symboliska staffagefigurerna i regeringen när jag använder ordet “Kristerssonadministrationen”, utan snarare den grupp PR-byråer, militär-industriella funktionärer, bankirer och företagsrepresentanter som fattar de verkliga besluten.
Redan under kandidaturen deklarerade Moderaterna att man skulle utöka statlig makt och inblandning i ekonomin. Nämligen, genom massiva subventioner till krigs- och privatfinansiell industri, förvandla staten till ett stödsystem åt privatfinans, helt enkelt ett finansiellt omdistribueringssystem från vanliga skattebetalare till de allra rikaste. Således förklarade Ulf Kristersson i mars 2022 att militären skulle tillföras 120 miljarder årligen, ett rent bidragsskänk till de rika utan några minimalt seriösa skäl anförda för allmänheten. Men detta faktum har en effektiv och outtröttlig propagandaapparat som bekant lyckats omformulera till ett bidrag till det existentiella självförsvaret mot ett ständigt överhängande invasionshot, återigen avfärdat som fåneri av västerländska underrättelsemyndigheter. “Det kommer att kräva en betydande disciplin av andra utgiftsåtgärder … Det är nog väldigt många saker som kommer att få stå åt sidan när vi gör detta”, informerade han. Vi kan översätta uttalandet till faktisk svenska: vi kommer skära ned på det folk behöver, och istället gör vad våra dirigenter ber oss om – att skyffla folkets pengar till de rika.54
Att statens funktion förvandlas till att blott ratificera elitbeslut lär inte falla hem hos fattigpensionärer, skattebetalare som lever på marginaler, studenter och så vidare, såsom opinionsundersökningar visar. Men “En regerings uppgift är inte att vara omtyckt”, “den är att vara respekterad och få saker gjorda”, för att låna Ulf Kristerssons egna ord. Det är en mycket klok och ärlig formulering: statens syfte är inte att bli “omtyckt” för att den tjänar väljare, utan snarare “respekterad och få saker gjorda” åt sin egentliga klientel.55 Det finns litet annat som skapar mer ursinne bland elitkretsar än att regeringen “i alltför hög grad följer opinionen mer än skapar den”, för att citera näringslivslobbyisten och terroromantikerna Alice Teodorescu Måve.56 Följaktligen måste regeringen bekämpa “giftiga tankar om att begränsa företagens utdelningar” samt “förslag om minimilöner”, för att citera DI:s Ellen Gustafsson.57
Kort sagt: Regeringen måste styra oss, inte tvärtom, och får inte ge vika för “giftiga tankar” som kan gynna befolkningens levnadsvillkor.
Den svenska businessklassen krävde omedelbart efter valet att få skörda sådden av sitt ihärdiga klasskrig i Rosenbad, och gjorde sina krav tydliga: “Sverige bör inom EU aktivt stödja förhandlingar och ratificering av nya frihandelsavtal”, och krävde att staten “ökar investeringstakten” på “forskning och utveckling” – alltså ytterligare en bidragssubvention till de rika, för att citera en artikel av Jacob Wallenberg och Jan-Olof Jacke, ordförande respektive VD för Svenskt Näringsliv, skriven dagen efter valet i september.58 Flera chefer från olika industrier krävde, i en gemensam artikel i DI, att “Sverige måste värna frihandeln på alla sätt … I detta läge måste strukturreformer som kan stärka den svenska industrins konkurrenskraft prioriteras. Det är helt enkelt viktigare än mycket annat på den politiska agendan”, vilket förstås är helt korrekt, eftersom de sätter “den politiska agendan”.59
Således förklarade Benjamin Dousa, VD för Företagarna, att “Sverige är i behov av omfattande frihetsreformer” – det vill säga frihet åt storbolag, men knappast någon annan.60 Nämligen, “Tydlig liberalisering av tjänstesektorn”, där det finns “påtaglig avregleringspotential” , och “Sveriges traditionellt frihandelsvänliga handelspolitik kan accentueras än mer”, för att citera ett dokument från industriledare.61
Förmyndarstat åt de rika: Skattebetalarna står för notan
En stapelvara av Kristerssonadministrationen PR-uppbåd har varit att disciplinera befolkningen om att arbets-“Moralen är viktig”. Vi kan inte ha massa snyltare som köper sig slott medan alla andra hjälplöst arbetar. Vi måste ändra på “bidragssystem” (finansminister Elisabeth Svantesson) som möjliggör att arabiska och afrikanska mammor i förorterna åker runt i fina bilar och shoppar lyxartiklar, och förortspojkar som vältrar i den arbetande svenskens bidragspengar, vilket säkerligen får elektoratet att vända sin uppmärksamhet från de som verkligen styr showen mot sektorer av samhället som saknar makt (perfekt propaganda).62 Näringslivet krävde att “Den nya högerregeringen måste få ner de bidragsnivåerna” som folket hejdlöst vältras i – en ny “historiskt offensiv reformagenda, där skatterna” sänks, “monopol” avskaffas (sic) “och arbetslinjen” tillämpas på befolkningen (Benjamin Dousa).63 Den enorma statliga bidragssinfrastrukturen till storbolag från skattebetalarna får, däremot, aldrig antastas, knappast ens nämnas, eftersom det hade röjt kulisserna. Detta meriterar granskning.
Faktum är att subventioner och skattelättnader åt storbolag kostar skattebetalarna hundratals miljarder årligen. En analys av tre ekonomer från Oxford och Stockholms Handelshögskola beskrev en av mekanismerna, bolagsmissbruket av 3:12-reglerna:
Trots upprepad kritik mot att reglerna används som skattemässigt kryphål av de mer bemedlade, valde regeringen att inte låta utredarna överväga att ta bort denna skatterabatt. Istället öppnar regeringen för att utreda ytterligare minskningar av skatteintäkterna från arbetande ägare … Dessa skatterabatter sänker skatten för de i befolkningen som är minst ansträngda av det ekonomiska läger och har dessutom inte bidragit med tillväxt för ekonomin i stort … rabatten [beräknades] till mellan 9 och 44 miljarder kronor år 2019. Detta kan jämföras med värnskattens intäkter på 6 miljarder kronor … Det är därför inte överraskande att 3:12-reglerna inte bidragit till tillväxt … 3:12-reglerna är skattesubventioner till de allra rikaste i befolkningen. I princip hela skatterabatten går till den rikaste tiondelen och de allra rikaste fyller sina portföljer med aktier från dessa bolag … Att de allra mest bemedlade drar stor nytta av dagens system innebär att det finns starka politiska krafter som vill hindra förändring … skatterabatterna från 3:12-reglerna kan bäst liknas vid en sprinkler där pengar främst regnar över bolag med välavlönade individer som inte faktiskt ägnar sig åt entreprenörskap.64
Poolen av bidrag som står redo att tilldelas de rika beskrevs i en rapport av tre andra ekonomer. I den tekniska litteraturen kan vi läsa om “bidragsentrepenörskap” bland de rika, som “blir en egen – och ständigt expanderande – industri”:
De svenska företags- och innovationsstöden summerar till hisnande 50 miljarder kronor årligen, men till ingen nytta alls. De som får stöden uppvisar varken ökad omsättning eller fler anställda. Men kostnaden för skattebetalarna är enorm när bidragsentrepenörskap blir en egen – och ständigt expanderande – industri. Allt detta till en kostnad som varje år överstiger anslagen till exempelvis polisen … Stöden har vuxit kraftigt de senaste årtiondena. Oavsett politisk färg på regering tillkommer ständigt nya stöd och satsningar. Kostnaderna för skattebetalarna har stigit stadigt år för år. 50 miljarder kronor är en konservativ bedömning som vi tvingats göra i rapporten, i realiteten handlar det troligen om avsevärt större belopp … Kostnaden för skattebetalarna är med andra ord mycket större än så … Att de företag som fått ta del av stöden ändå är nöjda är inte särskilt konstigt, vem säger nej till gratispengar? … De statliga företagsstöden bygger upp en kultur och ett helt komplex av bidragsentreprenörer … En hel bransch med företagsstöd som affärsidé har vuxit fram.65
Återigen: detta innefattar inte de tio- till hundratals miljardbelopp i bidrag som årligen delas ut till krigsindustrin – förtäckt som “försvar” – och andra sådana generösa bidrag från regeringen. På EU-nivå sker samma sak: de har upprättat har en bidragspool på 250 miljarder euro åt teknologiska och industriella bolag. Liksom i Sverige, är stöden i EU i praktiken reserverade åt den rika eliten, “då de rikaste medlemsländerna kan ösa mer pengar över den inhemska industrin än fattigare och mer högbelånade länder … 80 procent av alla statsstöd som godkänts [har] delats ut av de två tungviktarna Frankrike och Tyskland”, som DI rapporterade. Nederländernas EU-ambassadör beskrev projektet som “Karl Marx på steroider” – en massiv, framgångsrik och oavlåtlig uppochnedvänd klasskamp i vilken de rika öses över med pengar från skattebetalare. Det är inte min slutsats. Jag mer eller mindre citerar EU:s kommissionär för konkurrensfrågor, Margrethe Vestager, rakt av, som med uppfriskande ärlighet tillstod: “i slutändan är stödet en överföring av pengar från skattebetalarna till aktieägarna”.66
Kort sagt: allt går enligt spelreglerna.
Betänk i detta sammanhang den svenska “elkrisen” i vintern 2023. Det är ingen hemlighet att svensk elproduktion är enorm, och att ingen brist egentligen råder. Faktum är att Sverige till och med exporterar 20% av sin elproduktion, eftersom den inhemska produktionen går i överskott. Problemet är att Sverige ingår i EU:s Nord Pool, EU:s sammanslagna elmarknad i sexton länder, i vilken elpriser sätts utefter vilket land som budar högst pris (Tyskland). Resultatet är skyhöga priser i Sverige, trots små produktionskostnader och att de tre största svenska elproducenterna tjänat 100 miljarder kronor 2022-2023. I enlighet med Kristerssonadministrationens starka tro på den Heliga Staten, gick tiotals miljarder kronor gå ett varv runt från skattebetalarna till (de rika) skattebetalarna för att de skall kunna betala för företagens artificiellt förhöjda priser till att börja med. Slutnotan på dessa massiva bidrag, snodda från befolkningen, är 90 miljarder kronor. Med andra ord: organiserat och sofistikerat rån på astronomiska proportioner, i enlighet med standardpraxis.67
De som tjänat kanske bäst på regeringens marxistiska klassvurm är bankerna. “Företagen gör rekordvinster” och är “högt över det historiska snittet” , “medan lönerna är låga”, informerade Konjunkturinstitutet. Men opulensen är mest dramatisk bland Nordens storbanker, Swedbank, Nordea, Handelsbanken och SEB, som i 2022 gick vinst med nästan 150 miljarder kronor, och kunde ge 75 miljarder kronor i utdelning till aktieägarna.68 I 2023 slog bankerna rekord ånyo, och tjänade 230 miljarder kronor på räntor, och delade ut 120 miljarder till sina ägare.69 De kunde göra detta bland annat genom räntesystemet upprättat av Riksbanken, på sin bekostnad av tiotals miljarder kronor i skattepengar. DN:s ekonomiska analytiker Carl von Seth noterade: “I hela världen flyttas nu enorma summor från skattebetalare till den privata banksektorn”, konsekvenserna är “hisnande privata vinster och stora offentliga förluster”.70 Men snyltandet på staten går bortom så. Aftonbladets Andreas Cervenka noterade:
Bankerna är också till skillnad från många andra branscher befriade från moms … kostnaden för finanssektorns momsfrihet [beräknas] till cirka 19 miljarder per år i form av uteblivna skatter. För 2023 handlar det om uppskattningsvis runt 30 miljarder kronor om året. Ränteavdraget och momsfriheten innebär alltså att staten subventionerar bankerna med bortåt 100 miljarder om året. Det är mer än vad bankerna bidrar med i svensk bolagsskatt. Enligt årsredovisningarna betalade Nordea, SEB, Swedbank och Handelsbanken sammanlagt 21 miljarder i skatt i Sverige under 2022 … Här finns också en sannolik förklaring till varför svenska politiker sysslat med vad som ser ut som ekonomiskt självskadebeteende. Någon har viskat i deras öra. Få lobbyoganisationer är mäktigare än Svenska Bankföreningen, som satt i system att rekrytera ex-politiker till vd-posten … Sedan millennieskiftet har de sammanlagda skulderna för hushåll och företag i Sverige ökat från 3 000 till över 12 000 miljarder kronor, enligt SCB. De enda tydliga vinnarna på detta är bankerna och vad som kan kallas det finansindustriella komplexet: fastighetsbolag, mäklarfirmor, rådgivare och riskkapitalister. Bra för några få, dåligt för nästan alla andra … Inget tyder på förändring. Politiken är numera fullsmockad med tidigare eller blivande “public affairs”-konsulter, ett slags trojanska hästar utplacerade i maktens korridorer. Det går inte längre att svara på var demokratin slutar och särintressena börjar i Sverige. Det borde egentligen få medborgarna att springa ut på gatorna i raseri.
“Bankerna är inte det enda exemplet”, fortsatte han. “Sverige har hamnat i det märkliga läget att stora samhällsällsförändringar genomförts utan synligt stöd hos befolkningen. Det är snart bara lobbyisterna som älskar den svenska marknadsskolan, utförsäljningarna av kommunala fastigheter och den sönderfinansierade välfärdssektorn”.71
Inför regeringens finansreformer (e.g. jobbskatteavdragen) i hösten 2023 noterade DN: “Nu väntar miljardregn för Sveriges högikomsttagare”, och att de rikaste 10% var överväldigande de som tjänade på reformpaketet.72 Det kom nästan samtidigt som finansminister Elisabeth Svantesson förklarade att “Nästa år blir extra tufft för välfärden”, som ett reportage i SvD påpekade, och att statens finanser behövde “skärpas” för att “bekämpa inflationen – ‘roten till många problem’”.73
Det är ett ganska fenomenalt uttalande i sitt mått av cynism. Det hade såklart inte kunnat läggas märke till i ett djupt avpolitiserat och indoktrinerat kulturellt klimat som vårt, och att påpeka detta i reportaget vore att introducera “subjektivitet” i ett annars “objektivt” och felfritt referat av hennes kommentar. I den verkliga världen kan “inflationen i Sverige till stor del förklaras av ökade vinster”, som flera ekonomer förklarade i en gemensam text i DI:
Från början av 1990-talet och fram till pandemin översteg lönekostnadernas bidrag till inflationen med råge bidraget från en ökad vinst per producerad enhet. Sedan mitten av 2020 har … utvecklingen varit den rakt motsatta. Vinsternas bidrag till inflationen uppgår till närmare hälften och är mer än 2,5 gånger större än bidraget från ökade löner. Om vinsten per producerad enhet hade varit oförändrad under den här perioden, då hade inflationen i svensk ekonomi i dag varit ungefär hälften så hög som den faktiskt är … Konkurrensverket har i en nyligen publicerad rapport visat på samma utveckling för enskilda produkter inom dagligvaruhandeln.74
Frågan kring den främsta bidragande faktorn till inflationen är inte kontroversiell, och tillstås även av andra vänsterradikala auktoriteter, såsom IMF: “Stigande företagsvinster står för nästan halva ökningen av Europas inflation under de senaste två åren eftersom företagen höjde priserna mer än importkostnaden för energi ökade”. Likaså Europeiska Centralbanken, vars chef Christine Lagarde förklarade att, “För att hålla nere inflationen måste vi se till att företagen absorberar stigande lönekostnader i sina vinstmarginaler”.75
Svensk politik är, naturligt nog, utformad på motsatt vis, i vilken löntagare tvingas kompensera sina löner och tillgångar för bolagsvinster. I en rapport rubricerad “Företagen är inflationens vinnare – anställda förlorar” i SvD Näringsliv, publicerad i slutet av januari 2024, kunde vi läsa data från Konjunkturinstitutet, som noterade att “Vinnarna är företagen och dess ägare, gynnade av stigande vinster”, specifikt de mäktiga storbolagen. “Vinstandelen har hoppat upp de senaste åren när inflationen tagit fart … Löntagarna har inte bara fått lägre reallöner, deras andel av överskottet i företagen de jobbar i har också fallit”, och storbolagen “har lyckats skjuta sina ökade kostnader till kunderna. Samtidigt har löneandelen sjunkit”, och “i praktiken” har “de anställda förlorat runt sju års reallöneökningar. Den trenden med höga vinstandelar till kapitalägarna bedöms bestå flera år framåt”.76
Det är därför endast naturligt att Businesspressen öppet jublar över att “Guldregnet tilltar”, under bilder på cheferna för storbankerna och farmaceutiska jättar, för att citera DI i februari 2024. “Guldregnet” väntar “storbolagen” som “maxar utdelningarna rejält”, medan den avskydda massan förlorar sina tillgångar, rånas på hundratals miljarder varje år åt storbolagen via dess urlakningsverktyg, staten. “Vissa höjer utdelningen med 60-70% och nära 310 miljarder kronor delas ut till aktieägarna”.77
Ifall vi hade integriteten till det, hade vi reflexivt betraktat staten som ett effektivt stödsystem åt storbolagen, vars syfte är att berika dem med den lilla mängd pengar befolkningen har.
Referenser:
50. Affärsvärlden, Cecilia Nikpay, 23 aug. 2023.
51. DI, Linda Öhrn, 30 mar. 2023; Ibid, 10 jan. 2023. “Regeringens börshaj” i Affärsvärlden, Sofia Hårdänge, nr. 22, 29 maj 2023. Forsell förklarade att “Sverige tillhör den grupp i Europa som är allra mest frihandelsvänlig” – det vill säga mest “ivrig” att överlåta makt från staten till överstatliga bolag i hur marknader och lagstiftning relaterade till dessa utformas.
52. Proletären, nr. 43, 2022. Till exempel äger Johan Forsell aktier värda miljoner i företag såsom Nordea, Saab, Leovegas, Swedbank, Swedish Match och så vidare, vilket givetvis påverkar politiken. En rapport i DI (19 okt. 2022) noterade: “Nu ska han öka den svenska exporten och det egna ägandet i svenska exportbolag ser han inte som något problem”.
53. Sydsvenskan, Ledarredaktionen, 29 okt. 2022; SvD, Peter Wennblad, 1 nov. 2022.
54. GP, Anna Ekström, 4 mar. 2022.
55. DI, Linda Öhrn, 13 maj 2023.
56. Affärsvärlden, Alice Teodorescu Måwe, nr. 35-36, 28 aug. 2023, s. 23.
57. DI, Ellen Gustafsson, 8 maj 2023.
58. DI, Jacob Wallenberg & Jan-Olof Jacke, 12 sep. 2022.
59. DI, Per Hidesten et al., 26 jan. 2023.
60. DI, Benjamin Dousa, 3 mar. 2023.
61. DI. Ralph-Georg Tischer (VD för Tysk-Svenska Handelskammaren) & Hubert Fromlet (professor och rådgivare vid Tysk-Svenska Handelskammaren), 10 jan. 2024.
62. DI, Linda Öhrn, 20 aug. 2022.
63. DI, Benjamin Dousa, 12 okt. 2022.
64. SvD, Nils Lager, Malcolm McGrath & Elsa Rosengren, 3 feb. 2023.
65. SvD, Christian Sandström, Christian Ekström & Erik Bengtzboe, 28 okt. 2022.
66. DI, Malin Rising, 2 feb. 2023. “Stöd”utdelningen sker nu anonymt. Proletären, nr. 4-5, 2023. Riksdagens skendebatt om hemligt stöd beskrevs av Aftonbladets Oisín Cantwell som “en uppvisning i politisk ynkedom” och “en beklämmande show”.
67. “Stöd”utdelningen sker nu anonymt. Proletären, nr. 4-5, 2023. Riksdagens skendebatt om hemligt stöd beskrevs av Aftonbladets Oisín Cantwell som “en uppvisning i politisk ynkedom” och “en beklämmande show”.
68. Proletären, samt nr, 46, 2022 och nr 6 2023. DI:s fanatiske marxist-klasskämpe, Henrik Westman, varnade (27 okt. 2023) dock “för ännu en dos obefogat bankgnäll”.
69. Sveriges Radio, “Storbankernas rekordår: Delar ut 120 miljarder till ägarna”, 7 feb. 2024.
70. DN, Carl von Seth, 27 okt. 2023.
71. Aftonbladet, Andreas Cervenka, 16 maj 2023. Min kursivering.
72. DN, Hans Olsson & Hans Rosén, 21 aug. 2023. “En moderatledd regering måste sänka inkomstskatterna, det är en av politiken naturlagar”, påpekade Tomas Ramberg i samma utgåva. Tre månader senare noterade DI att “Elisabeth Svantesson har nu … haft ett första möte med flera av landets tyngsta makthavare inom näringslivet … och med var bland annat Jacob Wallenberg, Ericssons ordförande Jan Carlson, Vattenfalls vd Anna Borg och Helena Stjernholm, vd på Industrivärlden”. Syftet var att få “deras perspektiv i olika frågor”, “ha en gemensam problembild”. Återigen ett uppfriskande cyniskt och talande – om än hon inte förstår det; ökad delaktighet i den ekonomiska och politiska processen är högt prioriterade hot i Wallenberg och hans minioners “problembild”, därmed också Svantessons, varför liknande möten aldrig skulle kunna förekomma med den allmänna befolkningen och de som verkligen representerar sina intressen. DI, Fredrik Öjemar, 7 nov. 2023.
73. SvD, Karin Thurfjell, 25 aug. 2023. Därtill måste vi “effektivisera” välfärden, tillade hon. Det är ett sätt säga privatisera och statligt subventionera vinsterna som aktieägarna av välfärdsbolagen njuter av.
74. DI, Elinor Odeberg et al., 21 aug. 2023.
75. Arbetet, Ivar Andersen, 29 jun. 2023.
76. SvD, Olle Lindström, 22 jan. 2024; DI, Patrik Höiseth, 10 feb. 2024.
77. DI, Patrik Höiseth, 9 feb. 2024.
Artiklene i denne serien har emneknaggen @SverigeOligarki.
