Krigen hjemme: Oligarkiets overtakelse av Sveriges institusjoner (1)

i Sverige finnes det et stort sett meningsløst politisk system der dagsordenen settes utelukkende av eliteinteresser fra forretningsklassen. Innenfor dette systemet, der det avholdes valg som er strengt begrenset av eliteinteresser, kan vi velge mellom to forskjellige fløyer (venstre- og høyreblokken) av ett og samme Næringslivsparti.

Dette skriver Andi Olluri i denne første av seks artikler under samletittelen Oligarkiets overtakelse av Sveriges institusjoner. Emnetag: @SverigeOligarki.

Det är “ett osynligt samförstånd i svensk politik – nämligen att nya regeringar oftast inte river upp beslut som tagits av de tidigare … Det är näringslivets viktigaste roll i politiken, att ständigt peka på vad svensk konkurrenskraft kräver. Och sätta press på partierna att inte tappa tempo, även om regeringen byts ut”, som businesspressen skryter med öppenhet.¹

Denna text dokumenterar just det, och utgår från totalt okontroversiella studier och källor – framförallt businesspressen, som brutalt ärligt och regelbundet förklarar att vi måste bevara illusionen av debatt och inbillda politiska olikheter inom parlamentarisk demokrati. Då kan storbolagen regera ostört medan folket är propert distraherad från de verkliga beslutsfattande centran och vad som händer runt omkring dem. Affärstidnignarna har råd att vara ärliga, då endast den rätta klientelen, som tål och måste höra sanningen, läser dem.

I och med att det nu är valår i Sverige, bör vi flytta fokus från meningslösa, distraherande och paketerade personliga extravaganzas (eller “val”, som det heter) styrda av PR-industrin, och istället ha fullständigt klart för oss alla moderna samhällen är kontrollerade av de som äger samhället för att strikt kontrollera vilka beslut som kan fattas (eller ens tänkas). Det gäller särskilt Sverige, som är ett extremfall.

Saken sammanfattas väl i George Monbiots studie över neoliberalismens genomslag i stort sett överallt:

Neoliberalismen utvecklades i en era då de flesta vuxna har rösträtt. Man insåg att, givet omfattande opposition från befolkningen, behövde staten intervenera för att försäkra att de “önskade” politiska resultaten garanterades trots en befolkning som inte accepterade dessa, att frigöra “marknaden” från demokrati … Neoliberalism är som en neutronbomb. De ytliga strukturerna inom politiken – såsom val och parlament – finns kvar, men till följd av “strålning” från marknadskrafterna, återstår minimal politisk makt bakom denna fasad.

Riktig makt förflyttas till andra forum, otillgängliga för vanligt folk: hemliga möten mellan  ministrar och bolagslobbyister; finansieringsmiddagar och lyxherrgårdar; handelsavtal och offshore-tribunaler; privata möten vid ekonomiska evenemang.  Eftersom väljare kräver att staten tyglar ekonomisk makt … är demokrati alltid problemet som kapitalet försöker lösa. Neoliberalismen är medlet för att göra det … Man kan betrakta politik som PR för särskilda intressen. Intressena kommer alltid först – politik är endast medlet med vilket man tillgodoser intressena.²

“Demokrati tillåts i den politiska sfären – inom statens formella institutioner – medan det är strikt begränsat inom ekonomin – hos bolagen och marknaden”, som ekonomen Grace Blakeley påpekade.³ Statens växande roll är därmed att fungera som en sorts förmyndarstat, en generös bidragkälla och väktare som står redo att användas och utnyttjas generöst av storbolagen, men alltid åtstramad när befolkningens behov skall tillgodoses.

“Offentlig spendering har inte minskat: den har snarare omfördelats”, påpekade Blakeley. “Snarare än att spendera på välfärd och offentlig sektor, vilket betraktas som slöseri av neoliberaler, spenderar stater nu miljarder på att stödja Big Business och de rika med subventioner, skattelättnader och bailouts”.⁴ Det är ett överväldigande mäktigt system “i vilket mäktiga firmor, finansiella institutioner, stater och imperier arbetar tillsammans för att bestämma vem som får vad i den globala ekonomin. När man betraktar det på detta sätt, förstår man att kapitalism är ett system av omfattande centraliserad planering” helt till storbolagens fördel.⁵

En gång i tiden “underminerade socialdemokrati samhällets ‘styrbarhet’ genom att göra det svårare att hota arbetare med prekära förhållanden och fattigdom. Neoliberalismens triumf fixade problemet genom att exkludera befolkningen från både finansiella och statliga planeringsprocesser och deltagande”.⁶

Situationen i Sverige på sistone framställdes väl av historikern Peter Sundborg. Beskrivningen är lång, men illustrativ:

Den svenska ekonomin är numera så hårt uppknuten till en allt mer monopolistisk och reaktionär internationell finans- och företagsvärld att vårt handlingsutrymme är minimalt. Det gäller även för andra europeiska länder. Efter alla avregleringar och privatiseringar är staternas självständighet ett minne blott och de tvingas till enorma utlägg för att övervinna kapitalets kriser. De nationella staterna har av nödvändighet (och till viss del frivilligt) överlämnat så mycket makt till kapitalet att den makten inte går att ta tillbaka med mindre än att hela det kapitalistiska systemet ifrågasätts.

Staterna vill dessutom inte återta någon makt, tvärtom, de vill stärka kapitalet ytterligare, bland annat genom försämringar i arbetslagstiftningen och inskränkningar i demokratin. Även om många inom vänstern önskar en återgång till välfärdssamhället så är det inte realistiskt för närvarande …  Staten är idag lika angelägen som finanssektorn att undvika negativa effekter av kapitalistiska kriser. Samma sak gäller kraftiga fall på fastighetsmarknaden. De dåliga erfarenheterna från kriserna under 1990- och 2000-talen talar sitt tydliga språk. Staten fick stora problem.

När den ekonomiska krisen vid pandemins utbrott kom våren 2020 var staten däremot väl förberedd. Det dröjde inte mer än några veckor efter att världshandeln och börsvärdena börjat sjunka förrän den svenska Riksbanken kom med sitt första krispaket på 500 miljarder kronor till bankerna. Bara några månader tidigare hade den dåvarande finansministern Magdalena Andersson vägrat gå med på en höjning på ynka 2,5 miljarder till välfärden med hänvisning till att det skulle försämra Sveriges rykte på finansmarknaden.

Detta visar i ett nötskal statens situation i den nuvarande kapitalismen. Staten måste ha en god ekonomi så att den kan fungera som ett försäkringsbolag för kapitalet vid kriser. Staten måste kunna pumpa in pengar i det kapitalistiska systemet när kurvorna vänder neråt, och det är inga småsummor det rör sig om. De stater som har lägst statsskuld och störst beredskap för kriser klarar sig bäst. Det här är idag den viktigaste uppgiften för staten.  Detta visste och vet en politiker om Magdalena Andersson. I slutskedet av pandemikrisen fanns det en tendens till fall på fastighetsmarknaden. Återigen agerade Riksbanken snabbt och köpte fastighetsobligationer för hundratals miljarder kronor. Tack vare Göran Perssons och Magdalena Anderssons åtstramningspolitik är den svenska statsskulden mycket låg och det har den nuvarande högerregeringen nytta av.

Möjligheterna för en svensk regering att föra en politik som på något sätt skulle avvika från den gängse nyliberala inriktningen är minimala. Det är heller ingenting som vare sig Socialdemokraterna eller de borgerliga partierna har några planer på. Än mindre har man några ambitioner om att återgå till det välfärdssamhälle som fanns på 1950- och 60-talen. Och även om man hade dessa ambitioner skulle en återgång av ekonomiskt-politiska skäl vara omöjligt. Sverige befinner sig i en världsekonomi som inte ger utrymme för någonting i den vägen … Dagens nyliberala stat är inte bara starkt beroende av den internationella finansmarknaden och det internationella företagskapitalet.

I Sverige har staten dessutom under de senaste decennierna gjort sig allt mera oberoende av välfärdssektorn som istället till allra största del ligger under regionernas och kommunernas ekonomier. När välfärdssektorn krisar är det inte staten som får ta smällen, utan regionerna och kommunerna. Det där får regionerna och kommunerna sköta, kan finansminister Elisabeth Svantesson säga när underskotten växer. Staten kan till och med framstå som generös när den skjuter till 6 miljarder till vården som den gjorde i senaste budgeten. I stort sett hela välfärdssektorn vilar alltså på regionerna och kommunerna.

Och välfärdssektorn befinner sig i kris, för att inte säga i fritt fall. Bara sjukvården beräknas gå med underskott på 24 miljarder under 2024. Region Västernorrland räknar med ett underskott på osannolika 1 miljard kronor. Nedskärningar, nedskärningar och nedskärningar väntas inom vård, skola och omsorg under de kommande åren. Detta i ett läge där nyanställningar istället borde göras eftersom personalen går på knäna.⁷

Lägg märke till att high-tech slöseri och rena bidragsskänk till elitnvesterare (det vi kallar “försvar”) med hundratals miljarder går hem utan minsta debatt. Det gynnar de som äger samhället, och röstas igenom direkt, och väcker till och med kritik “från oppositionen” som insisterar att Saab behöver mer resurser och snabbare; undersköterskor och lärare, som befolkningen är beroende av, gör däremot inte det, och kan därför aldrig vara på agendan, som allra mest värda endast brödsmulor. “Det finns breda riksdagsmajoriteter i de här sammanhangen. Det finns ingen anledning att försöka ändra på den saken, utan det handlar om kontinuitet, långsiktighet och tydlighet”, för att citera Socialdemokraternas försvarspolitiske talesperson, Peter Hultqvist.⁸

     Naturligt nog måste befolkningen skyddas från sådana opassande fakta och en förståelse av hur världen fungerar. Det bästa sättet är helt enkelt distraktion, och att isolera dem till ensamma och desperata konsumenter utan någon organisering alls.

     När businessklassen inte är nöjd över sakernas tillstånd eller politiska beslut, har de tillgång till all typ av samhälle och organisering – handelskollegium, businessforum, branschmöten och -föreningar, flera månader eller år långa lobbykampanjer, middagsmöten med beslutsfattare och politiska representanter, kongresser och så vidare. Befolkningen, däremot, har så gott som ingenting. Man har inga organisationer, pratar knappt ens med andra; du kan skriva en arg kommentar på något Tiktok-inlägg och bråka med andra medborgare som är lika desperata som du, och så var det färdigt.

     Bolagsstyret vill försöka nå ett perfekt system, där invånaren är reducerad till total passivisering och där meningen med livet är konsumtion och ackumulering av meningslösa prylar och rikedom. En perfekt diad: du och din mobilskärm, där total envägskommunikation råder: reklam bombarderar din skärm dagligen med vad du ska köpa, och propagandasystemet – popkultur, “sociala” medier, masssmedia, nyheter – reducerar effektivt din hjärna till gegga så att du aldrig har ens en chans att förstå något, för att inte tala om att agera på förståelsen med andra medmänniskor för att förändra saker och ting. Så länge du tittar någon annanstans, lever distraherad i en propagandabubbla och aldrig engagerar dig för vad som händer dig och dina medmänniskor, så fungerar allt precis som det ska.

EN “BRUTAL VÄRLD FÖR MILJARDER MÄNNISKOR”, MEN EN “MAKALÖS VÄRLD FÖR DE FÅ PÅ TOPPEN”

I sin rapport om bolagens maktövertag och astronomiska ansamling av resurser, “Inequality Inc.”, påpekade Oxfam att “världens rikaste fem miljardärer fördubblat sina rikedomar sedan” 2020, “medan 60% av världens människor blivit fattigare”, och endast 1% av världens befolkning äger ungefär hälften av världens alla finansiella tillgångar. Hälften av världens population sammantaget tjänar färre än en tiondel av inkomsterna.¹ Så är det i en “brutal värld för miljarder människor” men en “makalös värld för de få på toppen”.² “För enorma bolag, precis som för superrika individer, har de senaste två decennierna varit extremt lukrativa och de senaste få åren har varit än bättre: de största firmorna har erfarit en 89% ökad profit mellan 2021 och 2022. Nya data visar att nya rekord slagits under 2023, och det året lär vara det mest lukrativa året hittills. 82% procent av vinsterna går till aktieägare”.³ “Dessa vinster är extremt koncentrerade till ett fåtal bolag: globalt tjänade endast 0.001% av bolagen nästan en tredjedel av vinsterna”.⁴

Världens tre största fondförvaltare, som förvaltar över $20 triljoner, och dess chefer kommer framöver “ha mer praktisk makt över majoriteten” av samhälleliga institutioner i industrialiserade länder, som en Harvard-studie noterade. “Globala Nord dominerar den privata kapitalmarknaden”; 98% av förvaltas i Amerika, Europa och Asien.⁵ De har åstadkommit detta genom massiv koncentration av ägarskap, inkorporering, enorma skattesmitningsprogram som kostar stater hundratals miljarder dollar årligen, uppköpandet av parlament och kongresser genom sina “arméer av lobbyister” för att främja sina egenintressen, och andra mekanismer som Oxfam noggrant dokumenterade.⁶

Sedan 1990-talet, har neoliberaliseringens nästan ohämmade triumf lett till monopolemperier, i en travesti över den “fria marknadens” dogmer som så vitt hyllas i media. Businessklassenes makt över den politiska processen – öppet erkänd av den själv, som vi sedan skall se nedan – är enbart en naturlig följd av att de dominerar alltmer på marknaden. På bara tre årtionden har monopol- och oligpolisering skett i mer eller mindre varje större sektor, från mat, till medicin, IT, agrikultur och så vidare, och som utfall av “marknadskoncentrationen som sker överallt” har vi numera “Big pharma, Big Tech, Big allting”. I uppföljningsrapporten “Takers, Not Makers” om koncentrationen av rikedom, oligarkins massiva korrumpering av det politiska system, och Västs utnyttjande av globala Syd, från januari 2025, sammanfattade de:

Billionärernas förmögenheter har ökat tre gånger snabbare under 2024 än under 2023. Fem biljonärer förväntas finnas inom ett decennium. Samtidigt innebär ekonomiska, klimat- och konfliktrelaterade kriser att antalet människor som lever i fattigdom knappt har förändrats sedan 1990. Den största delen av miljardärernas förmögenheter tas, inte tjänas – 60% kommer från arv, vänskapskorruption eller monopolmakt. Vår djupt ojämlika värld har en lång historia av kolonial dominans som till stor del har gynnat de rikaste människorna. De fattigaste, rasifierade människorna, kvinnor och marginaliserade grupper har blivit och fortsätter bli systematiskt utnyttjade till ett enormt mänskligt pris.

Dagens värld är fortfarande kolonial på många sätt. Den genomsnittlige belgaren har 180 gånger mer rösträtt i Världsbanken än den genomsnittlige etiopiern. Detta system extraherar fortfarande rikedom från den globala Södern till den superrika 1 % i den globala Norden med en takt på $30 miljoner i timmen … Biljoner ges bort i arv, vilket skapar en ny aristokratisk oligarki som har enorm makt i vår politik och ekonomi. I sin senaste rapport om fattigdom beräknar Världsbanken att om den nuvarande tillväxttakten fortsätter och ojämlikheten inte minskar, kommer det ta mer än ett sekel att utrota fattigdomen.

Medan den globala fattigdomen har minskat, är antalet människor som lever under Världsbankens fattigdomsgräns på 6,85 USD (PPP) idag detsamma som det var 1990: nästan 3,6 miljarder människor. Detta motsvarar idag 44% av mänskligheten. Samtidigt äger den rikaste 1% nästan en identisk andel – 45% av all rikedom. I genomsnitt spenderar låg- och medelinkomstländer 48% av sina budgetar på återbetalning av skulder, ofta till rika privata kreditgivare baserade i New York och London. Detta är mycket mer än vad de spenderar på utbildning och hälsovård tillsammans … Idén om att extrem rikedom är en belöning för extrem talang är utbredd och förstärks starkt i våra medier och populärkultur. Men denna uppfattning är inte rotad i verkligheten.

Denna rapport visar att den extrema rikedom som dagens miljardärklass besitter till stor del inte är förtjänad … För det första framväxten av en ny oligarki där arv, vänskapskorruption och monopolmakt genererar extrem rikedom. Om detta inte åtgärdas kommer vi att få se den största överföringen av den största generationella förmögenheten i människans historia – knappt förtjänad, knappt beskattad. För det andra konfrontationen med kolonialism, inte bara som en historia av brutal rikedomsextraktion, utan också som en kraftfull kraft som driver extrema nivåer av ojämlikhet idag … Oxfams analys visar att två tredjedelar av länderna inte beskattar arv till direkta ättlingar alls. Hälften av världens miljardärer bor i länder utan arvsskatt på de pengar de kommer att ge till sina barn när de dör. Detta skapar snabbt en ny aristokrati där extrem rikedom överförs över generationer … Kort sagt, mycket av den extrema rikdomen är resultatet av vänskapsförbindelser mellan de rikaste och regeringar.⁷

Huvudtolkningen som gjordes av fynden – i den mån de ens noterades här hemma – var den typiska fasan över de knotande marxisterna i Oxfam. De avfärdades som “nyplockade russin ur kakan, ekonomiska trolleritrick och tillhörande vilseledning” (Johan Nordberg);⁸  “Rapporten ger en förljugen bild av världens tillstånd och utveckling”, fåntrattar “från sina kontor i den rika världen” som vet bara “att gnälla på miljardärer” (Mattias Svensson);⁹ “Regeringen behöver genomföra kraftfulla och modiga reformer för att öka företagandet och tillväxten i direkt motsats till det Oxfam föreslår” (Fredrik Kopsch).¹⁰

Rapporterna är särskilt relevant att läsa för oss svenskar; vi är nämligen ett land som genomgått en av de mest dramatiska neoliberaliseringsprocesser, till den grad att det politiska systemet idag fungerar huvudsakligen som ett system dominerat av ett businessparti bestående av två flyglar (“vänstern” och högern), vars uppgift är huvudsakligen att ratificera intressen och beslut från den privata, dominerande affärssektorn. Som tur var, är detta en faktamässig fråga som kan dokumenteras noggrant, främst genom källor från svenska elit- och näringslivskällor som själva beskriver situationen på det viset, och behöver därför inte avgöras genom spekulation. Låt oss ta en titt.

Referenser:

(Förord)

1. DI, Tobias Wikström, 12 maj 2026

2. George Monbiot, Invisible Doctrine: The Secret History of Neoliberalism, Penguin Books, London (2025), s. 29, 51, 68.

3. Grace Blakeley, Vulture Capitalism: How to Survive in an Age of Corporate Greed, Bloomsbury Publishing, Dublin (2025), s. 12

4. Ibid, s. 3

5. Ibid, s. 30.

6. Ibid, s. 40f.

7. Parabol, Peter Sundborg, nr 9 2024.

8. DN, Pia Gripenberg, «Försvarsfajten – vilken skillnad är det egentligen mellan S och M?», 12 maj 2026.

1. Oxfam, “Inequality Inc.: How corporate power divides our world and the need for a new era of public action”, s. 8f.,  jan. 2024.

2. Ibid, s. 18, 36.

3. Ibid, s. 9.

4. Ibid, s. 23.                                                                                                                  

5. Ibid, s. 31.

6. Ibid, s. 32.

7. Ibid, s. 28; Oxfam, Anjela Taneja et al., “Takers not Makers: The unjust poverty and unearned wealth from colonialism”, jan. 2025.

8. Timbro Smedjan, Johan Nordberg, “Ännu en gång blir ni blåsta av Oxfam”, 16 jan. 2024.

9. SvD, Mattias Svensson, “Bekvämare för Oxfam att gnälla på rika”, 18 jan. 2024.

10. Expressen, Fredrik Kopsch, “Sverige behöver mer ojämlikhet – inte mindre”, 17 jan. 2024.