Å havne i feil allianse

0

Karl XIV Johan og Gustav IV Adolf

Av Jan Fredriksson, 9. januar 2024.

Kriget i Ukraina belyser på ett tragiskt sätt vad som kan hända med en stat som gör fel bedömning eller oförskyllt dras in i stormaktsspelet. Den danske historikern Thorkild Kjaergaard skriver i tidningen Politiken i september 2023 ”att när Ukraina öppet eftersträvar ett medlemskap i Nato, en västlig, USA-ledd och kontrollerad organisation då överskrider man det geopolitiska läget som gäller för Ukraina. Därmed gör Zelenskyj sig skyldig till den största förbrytelsen en ledare av en liten stat kan begå, nämligen att sätta landets existens på spel utan någon tvingande grund.”

Historiskt är inte Ukraina ett unikt exempel. De omvälvande Napoleonkrigen i början av 1800-talet fick stora konsekvenser för Europa. Kriget ritade om de europeiska ländernas gränser, furstendömen upplöstes och det Tysk-romerska riket gick i graven. Att välja fel militärallians kunde få ödesdigra konsekvenser. Det fick inte minst de nordiska länderna erfara.

Napoleonkrigen

Napoleon deklarerade 1806 ”Kontinentalblockaden” mot brittiska varor, som innebar att ingen europeisk stat fick bedriva handel med Storbritannien. När Ryssland, efter att ha förlorat slagen vid Pultusk och Eylau mot Frankrike och slöt fred med Frankrike i Tilsit 1807 kom de överens om att tillsammans upprätthålla blockaden. Det försatte Danmark-Norge och Sverige i en prekär situation.

Danmark hade under 100 år kunnat föra neutralitetspolitik som tjänat landet väl. Men nu var allt detta i gungning. Om de inte frivilligt anslöt sig till blockaden väntade krig. Danmark stod inför valet mellan krig med britterna och handelsblockad eller att hotas av fransk ockupation. När Storbritannien tog det säkra för det osäkra och anföll Danmark som slutade med Danmarks kapitulation och att britterna lade beslag på hela den fullt utrustade danska flottan. Det här ledde till att Danmark ingick en militärallians med Frankrike som några år senare visade sig vara ett ödesdigert val.1

Porträtt av Gustav IV Adolf från kuppåret 1809.
© Per Krafft d y/Malmö museer/IBL

Historiker tror att Ryssland i Tilsit av Frankrike fick fria händer att annektera Finland från Sverige. Ryssland ville skydda S:t Petersburg från angrepp. Sverige hade allt sedan franska revolutionen genom Gustav IV Adolf hyst en djup motvilja mot det revolutionära Frankrike och förde en antifransk politik. En politik som ledde till att Sverige hamnade i krig med Frankrike 1805–1807 men kommit undan med blotta förskräckelsen.

I och med avtalet i Tilsit blev Sveriges läge nu desperat skriver Björn Gäfvert i Vägen till Kymmene älv. Om Sverige vek sig för de fransk-ryska villkoren skulle de få Storbritannien som fiende med förödande konsekvenser för den svenska maritima handeln, möjligen också för örlogsflottan i Karlskrona. Att det var en påtaglig risk hade det engelska överfallet på Köpenhamn i augusti 1807 visat.

Även om Sverige övergav engelsmännen så bevarades dock Sveriges territoriella integritet. Om Sverige däremot trotsade Frankrike och Ryssland var landets överlevnad i fara. Möjligheten att motstå ett angrepp var små och man riskerade att Danmark skulle återta områden i södra Sverige och att Ryssland skulle lägga beslag på Finland. I värsta fall kunde riket gå samma öde till mötes som Polen, alltså delas upp och helt försvinna från kartan. 2

För Gustav IV Adolf var valet inte svårt. Han hyste ett djupt agg mot Napoleon. Sverige stod trogen sin antifranska politik orubbligt kvar som allierad till Storbritannien och vägrade delta i Napoleons handelsblockad.

Det här resulterade i att Ryssland den 21 februari 1808 utan krigsförklaring gick över gränsen vid Kymmene älv i sydöstra Finland. Freden i Fredrikshamn i september 1809 markerade det definitiva slutet på Sverige-Finland. Fredsavtalet gav Ryssland en tredjedel av Sverige-Finlands areal och en fjärdedel av dess befolkning.

En vecka efter att Ryssland angripit Sverige förklarade Danmark krig mot Sverige. Danmark som nu var allierad med Frankrike låg i beredskap med en stor styrka på Själland under befäl av Jean Baptiste Bernadotte. Avsikten var att angripa Sverige söderifrån. Men tursamt för Sverige blev det danska anfallet aldrig av. Napoleon hade fått problem i sitt krig i Spanien och behövde sina trupper där.3

Jean-Baptiste Bernadotte, Karl Johan.

Att säkerhetsläget för olika länder, inte minst för andra- och tredje rangens stater, kan skifta snabbt blev Danmark varse i freden i Kiel 1814. Efter Frankrikes stora nederlag i angreppet på Ryssland 1812 där Napoleons armé på 450.000 man förintades, endast 25.000 återkom till Frankrike, hade Danmark hamnat på den förlorande sidan. Sverige var mera tursamma som hade varit med och slagits mot Napoleon och stod nu på den segrande sidan. Som belöning för sin insats beslöts att Norge skulle införlivas med Sverige. Sverige hade i tidigare avtal med Ryssland, som även Storbritannien 1813 accepterade, fått löfte om deras stöd med att införliva Norge med Sverige i utbyte mot att Sverige slöt upp bakom de övriga europeiska staternas krig mot Napoleon.

Efter Napoleons nederlag i Ryssland avslutades kriget mellan Frankrike och de allierade stormakterna Preussen, Ryssland, Österrike och Storbritannien med fredsavtalet i Paris den 30 maj 1814. Napoleonkriget hade raderat ut tidigare gränser i Europa. Hur skulle nu gränserna se ut? De två stormakterna Ryssland och Storbritannien var inte överens om hur gränserna skulle dras.

Ny europeisk säkerhetsordning

För att reda ut detta inkallades en fredskonferens i Wien (Wienkongressen). Den pågick mellan september 1814 och juni 1815 där alla de länder som varit indragna i ”Napoleonkrigen” under 1803–1815 var inbjudna för att få fram en ny europeisk ordning.

Två länder var inte inbjudna, Danmark och Sachsen. De hade slagits på Frankrikes sida. Det gjorde att dessa länder efter Napoleons fall var i en mycket svag position. De fick verka i kulisserna för att på olika sätt slå vakt om sina intressen. På danskt territorium fanns efter fredsuppgörelsen i Kiel 1814 60.000 ryska soldater i Holstein som Danmark var skyldig att hålla med mat och husrum. De ryska styrkorna var inte bara en stor ekonomisk börda, utan sågs också som ett direkt hot mot det danska rikes existens, skriver den danske historikern Claus Björn i Vejen till Wien.

Efter att Sverige lyckats införliva Norge fanns det också en oro i Danmark att Sverige tillsammans med Preussen under Wienerkongressen skulle försöka dela Danmark och att Jylland skulle tillfalla Preussen och de danska öarna Sverige. Att Danmark skulle kunna upphöra att existera var inte enbart ett uttryck för paranoia. Sachsen var närmast ensamt om – bland de tyska staterna – att kämpa tillsammans med fransmännens under kriget. Bland de allierade ansåg man att kung Fredrik August I hade förverkat sin tron och landet sattes under rysk ockupation. Sachsens öde var en av huvudfrågorna på Wienerkongressen. Preussen tilldelades 40 procent av kungariket. Här fanns såldes ett oroande exempel.4

Sverige hade genom freden i Kiel kunnat kvitta förlusten av Finland med Norge. För Carl Johan5, som inte hade några känslomässiga knytningar till Finland, var Norge ett bättre val ur en militärstrategisk synvinkel. Han skall ha sagt, att försöka erövra Finland även om Ryssland nu var försvagat var ett dåligt förslag. Sverige skulle vart tionde år tvingas utkämpa ett blodigt krig mot Ryssland för att bevara Finland. Till slut skulle vi förlora. Det var förnuftigare att sluta fred med Ryssland och med detta inleddes Sveriges mer än 200-åriga historia av neutralitet, som nu är bruten.6

Här kan vi se skillnaden mellan Gustav IV Adolf, som förde en känslobaserad utrikes- och säkerhetspolitik, och Carl Johan som var en realpolitiker som tog hänsyn till de geopolitiska realiteterna. För Sverige resulterade Gustav IV Adolfs politik i en katastrof när vi miste Finland. Medan Carl Johans politik visade sig vara framgångsrik som höll Sverige utanför två för Europa katastrofala krig.

Realpolitik – känslopolitik

Att man måste vara realpolitiker när det gäller ett lands säkerhet och överlevnad som nation förstod de danska politikerna i det fransk-tyska kriget 1870–71. Danmark hade fem år tidigare tvingats avträda Schleswig-Holstein och Sachsen-Lauenburg till Tyskland. Den danske historikern Niels Bo Poulsen skriver i Den katastrofale triumf: Krigen 1870–1871 att om Danmark hade frestats att sluta upp bakom Frankrike för att försöka vinna tillbaka delar av Schleswig hade det förmodligen lett till Danmarks undergång, då det var Tyskland som gick segrande ur kriget.

Den här historiska utvikningen om 1800-talets omvälvande historia, inte minst för de nordiska länderna, bör vi ha i minnet då vi diskutera svensk säkerhetspolitik idag. Precis som nu var Ryssland en stor och mäktig granne och vår fiende som det gällde att hantera med försiktighet. Med vår Nato-anslutning och basavtal med USA bedriver Sverige idag – på samma sätt som Gustav IV Adolf gjorde 1808 – en äventyrspolitik som då slutade med att vi förlorade Finland. Det är en känslomässig och ideologisk politik som baserar sig på hat och önskedrömmar, som kan sluta illa för våra länder.

Vad händer när Ryssland har besegrat Nato i Ukraina? Det är ett försvagat och utmattat Nato och det är inte ens säker att USA längre är villiga att engagera sig i Europa?

Vi bör lyssna på vad danske utrikesminister Peter Rochegune, kallad Peter Rochegune Munch, sa för 90 år sedan i ett tal i Folkförbundet (Nationernas förbund) 1935, att ett lands regerings viktigaste uppgift var att säkra statens överlevnad. Han säger också att det geopolitiska läget är ett grundvillkor för alla småstater, som inte kan överskridas utan att sätta landets överlevnad på spel. Kloka ord som även svenska politiker och medier borde reflektera över när man nu kastar alliansfriheten överbord och ägnar sig åt allt mera högljutt vapenskrammel.

Men också några kloka ord från Östen Undén, han var utrikesminister mellan 1945–1962. Han skriver i sin bok Tankar om Sveriges utrikespolitik, att målsättningen för den svenska utrikespolitiken är att i det längsta bevara freden så länge inte Sverige blir angripet. ”Bevarandet av freden är enligt vår övertygelse den bästa vägen till skyddande av landets frihet, oberoende och välstånd. Bryter ett stormaktskrig ut, vari Sverige indrages, måste vi räkna med att vårt lands hela framtid sättes på spel”.

Till sist vill jag återknyta till den danska historikern Thorkild Kjaergaards dom över president Volodymyr Zelenskyj, som också kan komma bli en dom över svenska politiker. Att utan tvingande grund sätta sitt lands existens på spel utgör den största förbrytelse en ledare för ett land kan göra.


  1. Martin Hårdstedt Omvälvningarnas tid, sid 187-188. ↩︎
  2. Björn Gäfvert Vägen till Kymmene älv i Stormvindar – en bok om ödesåret 1809, sid 13–131. ↩︎
  3. Martin Hårdstedt Omvälvningarnas tid sid 194–195. ↩︎
  4. Claus Björn Vejen till Wien i Danmark og den dansende Wienerkongres- spillet om Danmark 2002.
    Rasmus Glentehöj/Morten Nordhagen Ottosen Union eller undergång, sid 146, 223, 402. ↩︎
  5. Carl Johan var det svenska kunganamnet Jean Baptist Bernadotte tog när han valdes till Sveriges kronprins
    1810. ↩︎
  6. Åke Sandström Sverige 1809–1864 i Det nya Norden efter Napoleon, sid 128. ↩︎


Denne artikkelen ble først publisert av Lindelof.nu.


Sverige i 2024:

Forsvarssjefen: Alle svensker må forberede seg på krig

Sveriges forsvarssjef Michael Bydén sier at landets befolkning bør forberede seg på krig.

– På individnivå må man mentalt forberede seg, sier Bydén til svensk TV 4.

Ifølge den svenske forsvarsledelsen ser sikkerhetssituasjonen i Europa og verden ikke ut til å endre seg til det bedre i 2024.

– Veldig alvorlig situasjon

Søndag sa landets sivilforsvarsminister Carl-Oskar Bohlin at det kan bli krig i Sverige. Alle svenske borgere må bidra til å styrke landets motstandskraft, oppfordret han.

– Det kan bli krig i Sverige, sa Bohlin under konferansen Folk og Försvar i Sälen.

Den svenske regjeringen har ifølge SVT bedt beredskapsmyndighetene forberede seg på at krigen kan komme.

Les også:

Forrige artikkelMens Norge bombet Libya i stykker, var en norsk fredsavtale så å si i boks
Neste artikkelReformer ovenfra – og oppgjør med Nazarbajev
Skribent er en betegnelse vi bruker i databasen på alle som ikke er registrert der som forfattere. I de aller fleste tilfelle vil du finne forfatterens navn i artikkelen.