– Gå sammen om å bygge en verdensomspennende motstand mot den nye kalde krigen

0

Av Carlos Martinez.

Oversatt til svensk av Bertil Carlman.

Den 22:a oktober i år höll Carlos Martinez nedanstående anförande vid ett möte med Hamilton Coalition to Stop the War. Carlos är medredaktör till “Det socialistiska Kinas vänner”. Han talade på temat “Geopolitiska konflikter och möjligheten till fred.” Han koncentrerade sig speciellt på förhållandet mellan USA och Kina och hur dessa förhållanden förändrats under de år som gått sedan folkrepubliken Kina grundades år 1949.

Carlos Martinez.

Jag skulle vilja prata om den resa som förbindelserna mellan USA och Kina har gjort genom åren.

Det talas om att det är ett nytt kallt krig på gång, men Kina var ett av de viktigaste målen också för det ursprungliga kalla kriget.

När det gäller uppkomsten av ’Mccarthyisme’, Truman-administrationens extrema militanta antikommunism, folkmordskriget mot Korea: en hel del av detta var kopplat till hela «förlust av Kina» -diskursen. Hur kunde USA-imperialismen bara hjälplöst tillåta det mest folkrika landet i världen, ett land av massiv historisk och strategisk betydelse, att ha en kommunistisk revolution, att gå med i det socialistiska lägret, att ingå en allians med Sovjetunionen?

En av de första handlingarna under det kalla kriget var att hindra Folkrepubliken Kina från att inta sin rättmätiga plats i FN. Mellan 1949 och 1971 var det den så kallade Republiken Kina – det vill säga den utbrytarkapitalistiska diktaturen i Taiwan – som representerade Kina i säkerhetsrådet och i generalförsamlingen.

Och under dessa två decennier präglades förbindelserna mellan USA och Kina av ren fientlighet och ett försök från USA:s sida att blockera Kina – militärt, ekonomiskt och diplomatiskt.

Sedan början av 1970-talet beslutade strateger i USA om en möjlighet att engagera sig i Kina – av olika skäl, inklusive att dess politik för icke-erkännande helt enkelt inte var livskraftig, särskilt med tanke på det stöd Kina åtnjöt bland de nyligen befriade länderna i Afrika och på andra håll. Men det viktigaste skälet var nästan säkert att USA trodde att man kunde stärka sin position gentemot Sovjetunionen, som vid denna tidpunkt var inblandad i en bitter ideologisk splittring med Kina, en splittring som varade från början av 1960-talet till slutet av 1980-talet.

[USA:s utrikesminister] Kissinger besökte Peking 1971. [President] Nixon besökte Peking 1972. Den sista kvällen av Nixons besök utfärdade de två parterna ’Shanghaikommunikéet’, och bekräftade att USA och Kina skulle arbeta för att normalisera förbindelserna och erkänna politiken för ett enat Kina som den grundläggande ramen för denna normalisering.

Från och med då började vägen för förbindelserna mellan USA och Kina mot större och större samarbete. Kinesisk-amerikanska förbindelser normaliserades officiellt 1979. Kinas ekonomiska reformer och öppnande skapade möjligheter för många företag i USA att göra fantastiska vinster i Kina. Handelsvolymen ökade från cirka 100 miljoner dollar 1972 till cirka 600 miljarder dollar 2020. Det vill säga den har ökat med en faktor på cirka 6 000.

Så fram till för ungefär ett decennium sedan blev det mer och mer vänskap och samarbete. Naturligtvis var Kina och USA aldrig ”allierade”. Västerländska medier gav aldrig helt upp prat om kinesiskt ”auktoritärt styre”, de slutade aldrig att stödja separatistiska rörelser i Taiwan, och i slutändan gav de aldrig upp sin ambition att rulla tillbaka den kinesiska revolutionen. Visst hade de antagit att Kina skulle gå Sovjetunionens och de socialistiska ländernas väg i Östeuropa. Visst hade de mycket stora förhoppningar om att protesterna på Himmelska fridens torg 1989 skulle förvandlas till en fullskalig kontrarevolution.

Sammantaget kännetecknades dock förbindelserna av ett ökande ömsesidigt fördelaktigt samarbete.

Det har förändrats ganska dramatiskt de senaste åren.

Vad har utlöst den förändringen?

Det viktigaste är att Kina har blivit starkare. Väst införlivade gärna Kina i den globaliserade kapitalismen, så länge Kina nöjde sig med att hålla sig längst ner i hierarkin och tillhandahålla billig arbetskraft för att tillverka de t-shirts som bärs på gatorna i New York, London och Hamilton.

Men strategiskt har USA alltid haft ett öga på att bevara sin position i toppen av systemet för internationella relationer: vad USA kallar den ”regelbaserade internationella ordningen”, och vad människor som förstår sådana frågor kallar det USA-ledda imperialistiska systemet.

Vi pratar om det nya kalla kriget nu, men det var faktiskt vad det ursprungliga kalla kriget handlade om också. Det var ett system av hybridkrigföring som fördes mot de socialistiska länderna och utvecklingsländerna; ett krig för att konsolidera och utöka USA: s hegemoni; ett krig för att säkerställa ett ”vänligt globalt affärsklimat”, som gör det möjligt för USA:s kapitalistklass och dess nära allierade att utvinna vinster, lägga beslag på resurser, ta mark, utveckla marknader och njuta av billig arbetskraft över hela världen. President Truman sammanfattade det ganska bra 1947, när han sa att ”Vi kan överleva bara om hela världen antar det amerikanska systemet.”

Detta var den övergripande logiken bakom Koreakriget, Vietnamkriget, kupperna i Indonesien, i Brasilien, i Chile, i Guatemala, stödet till apartheidregimer i Sydafrika, Zimbabwe, Angola, Moçambique, Guinea Bissau, mordet på Patrice Lumumba, störtandet av Mohammad Mosaddegh, blockaden mot Kuba; och så vidare.

Det kalla kriget slutade förmodligen 1991 med Sovjetunionens fall. Men USA:s ambitioner att bevara, konsolidera och utöka sin hegemoni försvann inte. Världen skulle få en ”fredsutdelning” efter kalla krigets slut, men istället fick vi folkmordskrig mot Jugoslavien, Afghanistan, Irak och Libyen. Vi fick Nato-expansion. Vi fick AFRICOM. Vi har kommit farligt nära krig mot Iran.

När Obama anlände till Vita huset 2008 var det uppenbart att Kina stod i vägen för projektet för New American Century.

Och nu, 14 år senare, är det ännu mer uppenbart, att Kina leder vägen mot en multipolär världsordning och utgör ett mycket verkligt hinder för imperialisternas planer.

Kina är på väg att gå om USA som världens största ekonomi. I termer av PPP har Kina redan gjort det.

Kina är den ledande handelspartnern för nästan tre fjärdedelar av länderna i världen.

Kina håller på att bli ett kraftpaket för vetenskap och teknik. Landet är den obestridliga världsledaren inom förnybar energi, inom elfordon och inom telekommunikation. Det är bland världsledande inom nanoteknik, kvantberäkning, artificiell intelligens, rymdutforskning och avancerad tillverkning.

Landet spelar huvudrollen i kampen mot klimatkollaps.

Levnadsvillkoren har förbättrats i extraordinär grad. Kinas förväntade livslängd har nu överträffat USA:s.

Kina har etablerat vänliga och ömsesidigt fördelaktiga förbindelser med länder runt om i världen; särskilt med den Globala Södern och de länder som vägrar att gå med på USA:s diktat – inklusive Ryssland, inklusive Iran, inklusive Kuba, Venezuela, Nicaragua, Zimbabwe, Etiopien, Eritrea, Vitryssland, Nordkorea och många fler.

Kina främjar med kraft ett multipolärt system, där alla länders suveränitet respekteras, där alla länder har en röst. Ett system där de imperialistiska makterna inte utan vidare kan använda krig, sanktioner, destabilisering och ekonomiskt tvång för att tvinga sin vilja på hela planeten.

Därför har Kina i USA:s ögon blivit ett hot, fienden nummer ett.

Det är anledningen till det nya kalla kriget, det är anledningen till Obamas «Pivot to Asia», det är anledningen till Trumps handelskrig. Det är anledningen till AUKUS och till Bidenregimens undergrävande av principen om ett Kina.

Vad vi har nu är en omfattande strategi för inneslutning och omringning, som inkluderar:

  • Ökad amerikansk militär närvaro i Sydkinesiska havet
  • Ett försök att bygga en uppsättning anti-Kina-allianser, inklusive AUKUS och Quad, som i huvudsak bygger upp ett globalt Nato.
  • Ekonomisk krigföring, med sanktioner, försök att få Huawei borttagen från nätverksinfrastruktur runt om i världen, desperat försöker hindra Kina från att nå paritet med USA när det gäller halvledare.
  • Utplacering av ”Terminal High Altitude Area Defense system” i Sydkorea och Guam
  • Etablering av en amerikansk militärbas i Darwin (Norra Australien)
  • Uppmuntra en återmilitarisering av Japan
  • Skicka krigsfartyg genom Taiwansundet
  • Skickar Nancy Pelosi till Taipei
  • Och inte att förglömma en systematisk förtalskampanj som anklagar Kina för folkmord i Xinjiang; som anklagar Kina för att kränka de nationella rättigheterna för folken i Tibet, Inre Mongoliet och på andra håll; som anklagar Kina för att undertrycka demokratin i Hongkong; som anklagar Kina för att ägna sig åt imperialism i Afrika, i Latinamerika, i Stilla havet, i Karibien.

Så det är en mångfacetterad attack, ett hybridkrig.

Många hoppades att situationen skulle förbättras med den uppenbart rasistiske Donald Trump borta från Vita huset, och som inte längre har en stor plattform för att prata om ”kung flu” och Kina som ”våldtar vår ekonomi”.

Det har den inte. Biden har följt en i huvudsak Trumpiansk ståndpunkt när det gäller de flesta aspekter av utrikespolitiken, inklusive förhållandet mellan USA och Kina. Biden sa det tydligt i ett av sina första tal som president: ”Kina har ett övergripande mål att bli det ledande landet i världen, det rikaste landet i världen och det mäktigaste landet i världen; det kommer inte att hända när jag har vakt.”

Biden fortsätter handelskriget. Han trappar upp sanktionerna. Han säljer fler vapen till Taiwan och uppmuntrar separatiststyrkor där. Han upprepar de skamliga förtalen om mänskliga rättigheter i Xinjiang. Han har lanserat AUKUS. Han försöker dela upp världen i länder som enligt hans definition är ”demokratiska” och de som är ”auktoritära”, för att bygga en kompakt imperialistisk allians mot Kina och Ryssland.

Allt detta leder världen i en mycket farlig riktning.

Mänskligheten står inför allvarliga existentiella hot i form av klimatkollaps, pandemier och risken för kärnvapenkrig. Den amerikanska härskande klassens insisterande – och detta insisterande gäller tyvärr bägge partierna, en enhällig opinion i Washington – på att upprätthålla sin globala hegemoni är ett mycket allvarligt hinder för att möta de hot som vi alla kollektivt står inför. Därför är det är det avgörande och brådskande att progressiva och fredsälskande människor världen över går samman för att bygga ett globalt massmotstånd mot detta vansinne.

Forrige artikkelEU/Acer ikke til hinder for en løsning av strømpriskrisa – her og nå!
Neste artikkelNederland: Regjeringa gir ikke opp sin «grønne» agenda og bøndene har ikke sluttet å protestere
Skribent er en betegnelse vi bruker i databasen på alle som ikke er registrert der som forfattere. I de aller fleste tilfelle vil du finne forfatterens navn i artikkelen.