Min tid med Extinction Rebellion-aktivister

0
Foto: Wikipedia / By Julia Hawkins, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org

– visade att de är ovetande om de orättvisor som arbetarklassen dagligen drabbas av.

Av Lisa McKenzie. Oversatt til svensk og publisert av Global Politics.

Dr Lisa McKenzie är en akademiker från arbetarklassen. Hon växte upp i en kolgruvestad i Nottinghamshire och hon och hennes familj blev politiskt medvetna i samband med gruvstrejken 1984. Som 31-åring började hon studera vid University of Nottingham och tog examen i sociologi. Dr McKenzie föreläser i sociologi vid University of Durham och är författare till “Getting By: Estates, Class and Culture in Austerity Britain.” (“Att klara sig ekonomiskt i åtstramningens Storbritannien: bostadsområden, klass och kultur.”) Hon är en politisk aktivist, författare och tänkare. Följ henne på Twitter @redrumlisa.


Extinction Rebellion (XR) syns åter i rubrikerna efter en protestaktion i centrala London. Dessa ekokrigare från medelklassen är glada att kämpa för ursprungsfolk i Brasilien, men har ingen förståelse för den svåra situation som Storbritanniens fattiga befinner sig i, och inte bryr dom sig heller.

Förra helgen visade sig solen och det gjorde även excentrikerna, de synliggjorde urinnevånarnas situation i Brasilien, de som bokstavligen har befunnit sig i frontlinjen för kapitalismens kulor.

XR visade sin solidaritet genom att hälla låtsasblod nerför trapporna på Trafalgar Square, som senare synbarligen städades upp, av Londons armé av arbetare från arbetarklassen.

Och vad är det för fel på det, kan man fråga sig? Jag håller med om att ursprungsbefolkningen i Brasilien behöver globalt stöd – de kämpar mot Covid-19:s konsekvenser, samtidigt som de slåss för att rädda världens lungor åt framtiden, Amazonas regnskog.

Så varför verkar Extinction Rebellion reta gallfebern på alla?

Förra året i november tillbringade jag några dagar i Stroud och filmade en pilot för en dokumentär om klassklyftorna i Storbritannien för Channel 4. Stroud är, för er som inte vet det, en stad i Gloucestershire som är Storbritanniens epicentrum för hela Extinction Rebellion.

Det är också platsen där många av dess ledande medlemmar bor, och där har XR ett kontor och regelbundna möten. Det är en mycket rik stad med vackra, massiva gamla stenhus inbäddade i Cotswolds fantastiska vyer – och det är också en plats med verkliga klassmotsättningar.

När jag satt i en taxi från stationen tog föraren med mig på en utflykt för att visa mig några av höjdpunkterna. Till exempel körde vi förbi industrialisten Dale Vinces (OBE) hem, som bara kan beskrivas som ett slott, den f d New Age-resenären Dale Nices, som blev grön.

Staden är full av New Age-butiker som säljer kristaller och drömfångare – det är pittoreskt och hälften av befolkningen som talar utan dialekt är klädd i lustigt formade veganskor.

Men den andra hälften är väldigt annorlunda. Stroud har kommunala bostadsområden och en arbetarklass som brottas med samma problem som alla andra från arbetarklassen i Storbritannien – brist på billiga bostäder- osäkra jobb med låga löner, och den ständiga nedlåtenheten från medelklassen, som inte bryr sig ett dugg om deras liv.

Gloucestershire-accenten hördes levande och tydlig bland arbetarklassen i Stroud, och så också deras frustration över att ha Extinction Rebellion i sin stad. Motsättningarna i denna vackra engelska idyll i Cotswolds beskrivs kärleksfullt i Daisy May Cooper’s ‘This Country’, “en faux fly-on-the-wall-dokumentär” om arbetarklassungdomar som växer upp i Cotswolds.

Jag träffade fyra av de viktigaste aktörerna i Extinction Rebellion på deras veganska favorit-café, och de uppmanade mig att prova en cappuccino med kokosmjölk, vilket jag gjorde och den var mycket god.

Vi tillbringade tre timmar med att diskutera politik, och jag fick verkligen en känsla av att de är livrädda för vad människor gör med jorden. Jag delar deras rädsla; plastförgiftning av våra hav, föroreningar i våra städer som orsakar lungsjukdomar hos våra barn och äldre – jag ställer mig helt bakom det. Deras budskap var klart och tydligt.

Jag tog, icke förty, upp frågan om klassklyftor och deras okunnighet och arrogans gentemot den brittiska arbetarklassen. Två månader dessförinnan, tidigt på morgonen, hade några XR-aktivister klättrat upp på ett tunnelbanetåg vid Canning Town station i East London . Det var efter något som XR kallade ett “två veckors rebeillon (uppror)”, då de hade fått allt i huvudstaden att stanna av, vilket gjorde det omöjligt för arbetarklassen i London att ta sig fram, efter vad som redan är en mardrömspendling för de flesta av dem.

Skaran av byggnadsarbetare och städare i Canning Town hade uppenbart fått nog och drog ner demonstranterna från tunnelbanetåget..

Över min kokosmjölkcappuccino frågade jag gruppen från XR om ‘The Battle of Canning Town’ (”Slaget vid Canning Town” ) men de hade ingen aning om vad jag pratade om. Däremot berättade de för mig hur de och deras familjemedlemmar hade tagit två veckors semester för att campa i London för ”upproret”.

Jag förklarade vad jag menade med slaget vid Canning Town, där demonstranterna hade dragits ner från tåget, och jag frågade dem varför det var en bra idé att arrangera detta spektakel. Vilka trodde de exakt skulle befinna sig på en plattform i East London klockan 06.45 en vardag?

Om jag ska vara ärlig, såg de uttryckslösa ut och när jag förklarade påfrestningarna med att vara arbetarklass i Storbritannien nu med åtstramningar, allvarliga nedskärningar i välfärden och bostadsbrist, blev de upprörda och fällde en tår eller två. Men de hävdade att deras sak var viktigare än klassklyftor.

Ursprungligen hade jag blivit inbjuden att delta på deras möte samma kväll, och jag hoppades kunna diskutera detta mer med dem och hur klimatagendan och klassklyftor inte behöver stå i motsättning till med/mot varandra. Men senare på eftermiddagen fick jag ett telefonsamtal, och fick höra att jag trots allt inte skulle vara välkommen till mötet.

Nästa dag åkte jag till en lokal nagelsalong för att få mina naglar manikurerade; nagelsalonger och frisörsalonger är alltid de bästa ställena att ta reda på vad som händer i alla samhällen. ‘Anna’ skötte naglarna och berättade om exklusiviteten i klimatprotesterna i staden, och särskilt hur hennes egen dotter ville delta i skolbarnens möten som regelbundet hölls på fredagar.

Men det gick inte an, för Anna arbetade och kunde inte vara ledig för att följa henne dit. Den ironin gick mig inte förbi – som ensamstående mamma i arbetarklassen visste hon att det bara var medelklassen som verkligen hade råd att avstå den tid och de resurser som krävdes för att vara en klimataktivist.

I åratal har jag sett klimat- och miljökampanjer visa fullständig brist på empati för de vardagliga frågor som arbetarklassens människor möter, och istället bara fokusera på en fråga: att stoppa klimatförändringarna.

Detta är hedervärt och viktigt, och jag har aldrig träffat någon från arbetarklassen som inte ser detta som ett stort problem. Men de inser att det är lite de kan göra åt detta när deras egna liv redan är så osäkra.

Hur mycket människor än inte vill se planeten förstöras kommer deras omedelbara behov alltid att prioriteras. Så fungerar kapitalismen, den kedjar fast arbetarklassen och placerar medelklassen på en sittpinne från vilken de kan se ner på arbetarklassen.

SvT: Klimataktivisterna som stängde ned London.


Du kan abonnere på steigan.no her. Det koster ingenting.

Men hvis du vil være med på å opprettholde og styrke vår kritiske og uavhengige journalistikk, kan du også gjøre det:

Vipps: 116916.

Eller du kan betale inn på Mot Dags støttekonto: 9001 30 89050 – eller gå inn på vår betalingsordning.

Forrige artikkel«Klassereduksjonisme?»
Neste artikkelBill Gates, Elon Musk, Jeff Bezos og resten av 12-mannsbanden krysset nylig enda ei grense