”Syriens tystade röster” har fått en röst i Patrik Paulov

0
Forfatteren og journalisten Patrik Paulov. FOTO: MARCUS JÖNSSON, PROLETÄREN.

Av Dick Emanuelsson.

PATRIK PAULOVS BOK ”SYRIENS TYSTADE RÖSTER” (Karnevals förslag 2019) är en journalistisk pärla och unik i ett svenskt medielandskap där mediernas förnekande av de egna journalistiska principerna har varit legio under de åtta år långa kriget.

Hur många år dröjde det innan samma medier, som hade vurmat för den nya tyska regeringen i Berlin fick upp ögonen eller tvingades lyfta på ögonlocken och skrapa hornhinnorna inför den tyska fascismens barbarier innan det andra världskriget bröt ut?

Parallellen är inte långsökt. Och det är här som Paulov har lyckats med vad alla seriösa och drivna journalister skulle kunna ha gjort och göra i frågan om Syrien. Om det inte vore för att de av egen politisk-ideologisk övertygelse, eller för att den politiska linjen som redaktionschefen och medieägare sätter är den som har rått och varit den gängse under dessa år då nära en halv miljon syrier har mött döden.

I DE 32 KAPITEL SOM STRÄCKER sig över 300 sidor lyckas Paulov med att både beskriva bakgrunden, landet, folken, för det är flera folk i denna unika sekulära stat i Mellanöstern, kriget, aktörerna, religionens betydelse, regionen, USA:s planer på att rita om kartan i denna region av världen, skapa förevändningen för den egna interventionen, USA-sociologen Gene Sharps Manual för ”regimbyte” och inte att förglömma; den svenska regeringen ynkliga, pinsamma och totala underordnande av USA:s pekpinne i frågan om Syrien.

Patrik Paulov: Syriens tystade röster.

”Syriens tystade röster” är lättläst. När den kom fram efter två månaders postgång från Sverige till Honduras sträckläste jag den. Den griper läsaren. För till skillnad mot många av våra kollegor har Paulov inte bara varit flera gånger i Mellanöstern och Syrien innan kriget (se kapitlet om Aleppo), han tar nya kontakter, konfronterar hela tiden uppgifter med sina egna kontakter som mainstreammedierna publicerar. Bevakningen sträcker sig från 2011 fram till i början av 2019.

Han lyckas alltså med det en reporter och hans chef alltid ska tänka på; följa upp temat, hålla kontakt med kontakterna i och utanför, i det här fallet Syrien respektive Sverige men även andra länder i världen. När Paulov drar i en tråd i en uppgift poppar det hela tiden upp nya uppgifter som gör att tråden, uppföljningen blir konstant. Det gör att reportern eller författaren får en bild, kunskap och kännedom som gör att han kommer allt närmare Pudelns kärna, sanningen.

Det gör att de stora mediernas och de journalister som dessa medier satt för att specialbevaka temat Syrien inte recenserar en bok som ”Syriens tystade röster”. För då ger de smisk på den egna stjärten. För mediernas bevakning eller bättre; desinformation och ibland talande tystnad i flera fall av kriget i Syrien, har gjort dem delaktiga till ett massmord utan jämförelse sedan det andra världskriget.

PAULOV JÄMFÖR INTERNATIONELLA mediers bevakning av angreppskriget mot Syrien via cirka 200.000 jihadister från ett hundratal länder och kommer fram till att svenska medier borde stå i skamvrån. Den politiska fegheten är slående, till och med jämfört med vissa stora brittiska medier som publicerat intressanta reportage direkt i politisk konfrontation mot både sina egna kollegor och medier men också mot den egna regeringen och USA-administrationens ståndpunkter.

Även de svenska politiska partierna utan undantag tangerar mediernas delaktig i folkmordet. Fegheten och delaktighet i brottet är kanske ännu större hos v-ledaren Jonas Sjöstedt och den partiledning han representerar som inte har begripit att han/de objektivt blivit Trumps omedvetna allierade i det imperialistiska angreppet mot Syrien i synnerhet och mellanöstern i allmänhet när Sjöstedt lanserar en ”skyddszon” i norra Syrien och i praktiken ber Trump om ett ”Nytt Libyen”.

Paulov avslöjar skalet i det som kallas den ”Fria Syriska Armén”. Eller IS som en pervers artificiell folkmorsskapelse av USA. IS är ett verktyg i tjänst hos USA för att slå sönder nationalstaten Syrien.

Men där finns också Rysslands deltagande och viktiga assistens för att neutralisera och eliminera IS och övriga terroristgrupper som hållits under armarna och aktivt fått materiellt, finansiellt och militär materiel av Gulfstaterna men även av USA, Israel, Turkiet och delar av EU. Iran och Hizbollah analyseras så klart på ett helt annat sätt än vad svensken är van att läsa, se och höra. Det är en analys som inte avslutas efter 30 sekunder utan detaljer som bildar ett mönster där läsaren begriper vem som är inbjudna till Syrien av den legala av FN erkända regeringen och vilka som bryter mot FN-stadgan och ockuperar illegalt och mot folkrätten syriskt territorium som bombas.

ANGREPPSKRIGET MOT DEN SYRISKA statsbildningen har alla de ingredienser och som tillämpats i andra delar av världen där Gene Sharps Manuel om Regimbyte har använts. Ukraina, Libyen, Venezuela eller Nicaragua är tidigare exempel. Men när de militära segrarna har uteblivit har den psykologiska krigföringens arkitekter gått ett steg för långt när kemgasattacker med statister från de Vita Hjälmarna verkställts respektive använts. Där finns också beskrivningarna i flera kapitel i boken om dessa ”Fakenews” när de Vita Hjälmarna skriker om ”kemgasattacker” och Paulov ställer källor mot varandra och avslöjar ”Faken”.

Han ger alltså läsaren själv möjlighet att dra sina egna slutsatser baserat på källor som aldrig publicerats i stora och inflytelserika medier som Dagens Nyheter, som har haft eller har flera reportrar som på sitt ansvar har bevakningen av angreppskriget mot Syrien. Och trots alla stolta och vackra proklamationer som detta alster brukar avsluta sina artiklar med, så som ”kritisk källhantering” och objektivitet, blir sanningen, när man skrapar på artikeln, pinsamt ihålig.

DET SVENSKA UTRIKESDEPARTEMENTET, då? Även här blir tystnaden och de långa månaderna av väntan pinsam för att få en intervju eller kommentar med de politiskt ansvariga på UD. För det gör sig inte. Paulov tvingas skicka in skriftliga frågor som bara det gör att en intervju redan från början blir lite rumphuggen eftersom det blir omöjligt med följdfrågor. Men han ställer dessa kommentarer mot tidigare uttalanden från UD-experter som besökt Syrien och som har gjort sparsamma uttalanden men som i vissa fall står i motsättning till vad de så kallade ”sakkunniga tjänstemännen” på UD förfäktar i sina intetsägande svar eller kommentarer till Paulovs skriftliga frågor.

Och det är här som Paulovs bok också avslöjar, vilket inte andra medier med enorma ekonomiska och personella resurser skulle kunna ha gjort, att svenska regeringen och UD via Sida med all sannolikhet direkt eller indirekt har finansierat och fortsätter finansiera den väpnade oppositionen i Syrien.

Det är i slutändan organisationer som FN har deklarerat som terrorister, i första hand al Nusra, den al Qaedabaserade terroristorganisationen i Syrien, där pengarna går via så kallade ”NGO:s”. Dessa har kommit att bli murbräckan och en fasad för andra rörelser och organisationer. Fallet Nicaragua är slående där CIA:s olika civila fasader, så som USAID eller NED, förra året med 16 miljoner dollar finansierade en rad NGO:s med direkt band till den politiska högern som med våld försökte störta sandinistregeringen i Managua.

Paulov får ut dokument från UD där stora delar av dokumenten har raderats med svart över de uppgifter som jag tveklöst vågar säga att regeringen komprometteras med terrorismen. För dessa uppgifter skulle kunna visa att miljoner kronor av svenskt bistånd har gått till dessa terrorister som under åtta års krig, av i första hand utländska jihadister, har dödat, lemlästat och skapat ett krigets helvete för miljoner syrier.

Ovanstående är bara ett axplock. Köp och läs boken med kritiska ögon, jämför med övriga källor som under dessa åtta år har använts i fallet Syrien.

Och ”Sök sanningen, även om den så ska leda dig till helvetes portar”!, som den göteborgska politiska rockgruppen Röda Kapellet sjöng en gång på 1970-talet.

Det tål Patrik Paulovs ”Syriens tystade röster”!

Dick Emanuelsson,

Tegucigalpa-Honduras, journalist och reporter sedan 1984.

KampanjeStøtt oss

Start diskusjonen på forum.steigan.no