oss 100 kroner!
Kulturredaktør i den svenske avisa Aftonbladet, Åsa Linderborg, skriver i en kronikk i egen avis at hun har sluttet å kalle seg venstre:
25 procent av alla som röstar på nyliberala Centerpartiet definierar sig som vänster. Många inom vänstern tror att DN är en vänstertidning.
Begreppsförvirringen är så stor nu att jag har slutat kalla mig vänster. Jag är något annat, något mycket mer än vänster; jag är socialist. Jag vet nämligen att den som äger mest bestämmer mest. Och jag ser vad den extrema ägandekoncentrationen gör med oss, med världen och planeten.
Hun setter dermed fingeren i øyet på et semantisk problem. Ordet venstre er blitt så misbrukt og brukt til så mye som står i rak motsetning til det ordet venstre en gang betydde, at det har mistet sin verdi.
Hvis Støre er venstre, hva er da høyre?
I Norge er det fullstendig mulig, ja ikke bare mulig, men anerkjent, at du kan ha bombet et land sønder og sammen, bidratt til å drepe tusener om ikke titusener av mennesker – og likevel kalle deg venstre. Dette er dessverre ingen retorisk overdrivelse fra vår side. Arbeiderpartiets leder Jonas Gahr Støre var med i den lille gruppa som uten noe mandat fra noen ga ordre til at Norge skulle gå i spissen for å bombe Libya i 2011. Etter Nürnbergdomstolens prinsipper er han sammen med Jens Stoltenberg medskyldig i krigsforbrytelser, og burde vært stilt for en internasjonal domstol.
Bombingens uutholdelige letthet
Til tross for dette sies det i den norske valgkampen, ikke minst av avisa Klassekampen, at Støre er leder for venstresida. Hvis Støre er venstre, så er det opplagt på tide å bruke andre ord. Problemet er det samme i Sverige.
Åsa Linderborg skriver:
Jag är socialist för att min världsåskådning omfattar något mer än den futtiga idén om alla människors lika värde. Jag vet att alla människor har ungefär samma behov. Det är därför vi kan förstå varandra, utvecklas och bygga samhällen ihop. Eftersom vi har samma behov ska vi också dela resurserna lika. Allt annat är orättvist.
Mycket i livet är just orättvist och inget vi kan råda bot på. Vissa dör unga, vissa är vackra och andra inte, alla som vill kunna spela ett instrument är inte musikaliska. Desto större anledning att åtgärda det som går. Ojämlikheten kan vi faktiskt göra något åt. Att omfördela rikedomarna – vad hindrar oss? Vi har gjort det förut.
Det räcker inte med att säga att vi måste stärka välfärdsstaten. Vi måste avslöja de krafter som blockerar idén om jämlikhet och samtidigt skapar nya orättvisor. Det är därför en vänsterpolitik värd namnet måste vila på en maktanalys av hur den härskande klassen gör när den härskar, ekonomiskt och ideologiskt.
Dette siste er helt sentralt. Hvem som helst kan si at de vil styrke velferdsstaten. Men det trengs en klasseanalyse som avlører de kreftene som bryter ned velferdsstaten og som skaper de stadig økende klasseskillene. Gjør man en slik analyse, vil man se at folk som Støre hører hjemme på samme side som de multinasjonale selskapene og finanskapitallistene, og at det ikke spiller noen som helst rolle at han kaller seg venstre.
