Om å banne i venstresidas kirke

4
Åsa Linderborg og Göran Greider ga ut boka Populistiska manifestet

Den svenske avisa Proletären omtaler boka Populistisk manifest av Åsa Linderborg og Göran Greider på lederplass. Avisa skriver:

En födelsedagspresent till Marx 200-årsfirande är Göran Greiders och Åsa Linderborgs Populistiska manifestet.

Även om 2018 års manifest inte utger sig för att ha samma storståtliga ambitioner som det 1848 så är Greiders och Linderborgs manifest ett välbehövligt tillnyktringspiller för en arbetarrörelse och vänster som tappat både det marxska fotfästet i verkligheten och den revolutionära ambitionen att bli en samhällskraft.

Greider och Linderborg frågar sig ”varför vänstern har blivit så rädd för att ens nudda vid de tistlar samtiden odlar”.

Deras svar är att själva ge sig ut på ett strövtåg i tistlarnas rike. Med nyfikenhet och utan ideologiska skygglappar närmar de sig samtidens problem.

De ryggar inte för tistlar där de ännu inte kommit fram till något svar. Ibland får det räcka med att peka på problemet för att bidra till en diskussion som kanske leder närmare ett svar.

I fråga efter fråga visar Greider och Linderborg hur en vänster som inte är materialistisk och klassmässig faller i fällan att göra den härskande klassens tankar till sina egna, om än uppklädda i fraser.

En sådan fråga är, enligt Greider och Linderborg, frågan om nationalstaten. Kampen mellan klasserna utspelar sig idag och för överskådlig framtid på nationalstatlig nivå.

Demokratiska rättigheter, välfärd och social trygghet samt löne- och arbetsvillkor är ännu knutna till den nationalstatliga nivån. Det är för att kunna angripa detta som kapitalet byggt upp överstatliga nivåer samt regionaliserat eller kommunaliserat frågorna.

Greider och Linderborg konstaterar: ”När vänstern i vidaste mening inte förmår formulera en hållbar idé om nationalstatens roll idag överlåts hela frågan till högerpopulismen, som stöper om den till livsfarlig nationalism.”

De menar att de stora flyktingströmmarna på ett dramatiskt sätt aktualiserar frågan om nationalstaten och att en instinktivt internationalistisk vänster ofta anammat nästan samma syn på nationalstaten som nyliberalismen.

Istället för att vara internationalistisk har vänstern blivit anti-nationell, och därmed lämnat fritt spelrum åt högerpopulister att göra politik av en berättigad känsla hos många arbetare att det saknas någon politisk kraft som tar ansvar för landets, och inte minst arbetarnas framtid.

Greider och Linderborg menar att de konventioner och regelverk som styr migrationen är föråldrade och otillräckliga.

Världen ser inte ut som den gjorde när FN:s flyktingkonvention tillkom 1951.

Författarna har inga givna svar, men vägrar acceptera att nationalismens murar och globaliseringens öppna gränser är de två enda svaren.

Istället för att vara internationalistisk har vänstern blivit anti-nationell och därmed lämnat åt högerpopulister att göra politik av en berättigad känsla hos arbetare.

De vill se en debatt som utgår från ett reellt problem och ser det som ”helt avgörande för flyktingpolitiken att det faktiskt förs en öppen och seriös debatt om hur många flyktingar Sverige kan ta emot”. Även med en demokratisk samhällsplanering finns en övre gräns.

Men någon sådan debatt har vänstern värjt sig för. Istället har man anammat en teknokratisk syn och skulle ”vara fullt nöjda med att världens angelägenheter administrerades enbart av en på livstid utsedd domare som förvaltade de mänskliga rättigheterna”.

När elitism och teknokrati blir vänsterns svar på problemen har det gått väldigt fel någonstans på vägen.

Detsamma menar Greider och Linderborg gäller att vänstern anammat ett postkoloniala synsätt som förespråkar kulturell separatism och isolering.

De menar att problemet med de ”postkolonialas halvsekellånga uppgörelse med upplysningstraditionen”, även om denna uppgörelse innehållit många vettiga delar, ”är att den kastat ut barnet med badvattnet”.

Det var med fötterna i upplysningstraditionen som arbetarrörelsen en gång i tiden var motståndare till idén om mångkultur då man menade att det riskerar att skapa onödiga motsättningar.

Det var de borgerliga partierna med dåvarande Folkpartiet i spetsen som var mer minoritetsorienterade.

1975 hade den liberala linjen segrat i samtliga riksdagspartier. Integration var något självvalt och politikens viktigaste uppgift var att garantera minoriteternas rätt att bevara sin olikhet.

Den krassa verkligheten bakom högtidsorden var ”idén om valfrihet och individens okränkbarhet i kombination med ambitionen att få folk att flytta till nya arbetsmarknader”.

När kulturell isolering kombinerades med ekonomiska klyftor uppstod ett gyllene tillfälle för högerpopulisterna. I en tvärtom-lek med högerpopulisterna har, enligt Greider och Linderborg, antirasister hamnat i ”försvarspositioner som inte alltid är så genomtänkta”.

”När skillnaderna istället för människans likhet betonas försvårar man utveckling och dialog”, skriver de.

Istället för att prata om klassorättvisor, universella värden och försvar av den progressiva kampens uppnådda segrar låste man fast sig vid ”identitetspolitiska och upplysningsfientliga” försvarsställningar.

Svaret i den antirasistiska tvärtom-leken blev att försvara den ”främmande kulturen” i alla dess delar och att relativisera hedersförtryck, barnäktenskap, könsapartheid och annat.

Greiders och Linderborgs bok är som synes en lång harang svordomar i vänsterkyrkan. Svordomar som Proletären hittills varit relativt ensamma om att diskutera.

Man behöver inte hålla med Greider och Linderborg – bland Proletärens läsare finns vitt skilda uppfattningar – för att uppskatta viljan att väcka en debatt.

Som Greider och Linderborg skriver: ”Den progressiva hållningen måste vara denna: Avvisa aldrig välgrundade fakta eller forskarsamhällets resultat. Erkänn dem, utgå från dem och kom med förslag på hur problemen ska lösas. Vi kan bara förändra världen om vi vet hur den ser ut.”

 


Åsa Linderborg er forfatter og kulturredaktør i Aftonbladet. Göran Greider er forfatter og sjefredaktør i den sosialdemokratiske avisa Dala-Demokraten.

 

KampanjeStøtt oss

Kommentarer

  1. SHO says:

    Kanskje ordet internasjonalisme heller bør skrives som inter-nasjonalisme?

    Det er forskjell på internasjonalisme og globalisering, selv om mange forveksler disse to begrepene. Ved globalisering betraktes hele verden som å være som et enkelt land med fri fly av alt mulig og hvor det er svak politisk styring og hvor markedet råder og hvor storkonsernene sitter med mesteparten av makten. Når det gjelder EU snakker man om over-nasjonalitet. Men i EU er det slik at Tyskland dominerer det som skjer i den udemokratiske EU-kommisjonen og den tyske regjeringen er bare ansvarlig overfor tyske velgere. Dette betyr at de andre EU-landene kan oppleve å bli dominert av tysk imperialisme. Hele globaliseringen har et snev av imperialisme ved seg hvor storkonsernene råder og kan sette ulike land opp mot hverandre (ref race-to-the-bottom).

    Intern-nasjonalisme dreier seg derimot om internasjonalt samarbeid hvor alle land er likeverdige parter (og hvor man ikke har over-nasjonal styring). Handel kan feks være basert på at import=eksport og hvor det er mulig for land å kunne beskytte feks egen oppbygging av ny teknologi. Dagens verden preget av gjeldsoppbygging, av-industrialisering og store handelsubalanser er en ustabil verden og spesielt ille kan det bli hvis det kommer en ny økonomisk krise.

    Flyktningene som kommer til Europa flykter fra noe. Dette noe kan være krig og det kan være fattigdom. Vestlig innblanding påvirker krig og konflikt i disse land. På venstresiden burde man ha vært mye mer opptatt av de dårlige handelsavtalene som feks EU har med afrikanske land. Afrikanske land bør feks kunne få lov til å beskytte sitt eget jordbruk og sin egen industri uten å bli utsatt for represalier og trusler fra EU (feks at EU holder tilbake u-hjelp). Kapitalflukt fra fattige land må det også gjøres noe med. Dette er trolig den eneste løsningen på samtidens flytktningeproblem (og det haster før flyktningestrømmene eksploderer). Den eneste som har tatt tak i dette på skikkelig vis (etter det jeg vet) er den franske venstreside kandidaten Mélenchon. Det er på tide at vi lærer litt av fransk venstreside.

Fortsett diskusjonen på forum.steigan.no

Deltakere

Historisk kommentararkiv

4 KOMMENTARER

  1. Den nationella frågan blir alltmer akut. Frågan är vem som skall ta initiativet till en politik som försvarar landet mot globalisering och därmed tillvarata arbetarklassens och det arbetande folkets långsiktiga intressen. För tillfället är det högerkrafter som profiterar på folks motvilja mot överstatlighet , invandring och snabb nedmontering av välfärd och arbetsrätt. Sverigedemokraterna , ett reaktionärt parti, tar röster från LO , den fackliga grenen som förr oftast röstade på S , och Vänsterpartiet har helt lämnat arbetarklassen och sprider nu illusioner om att man kan reformera EU inifrån. Vänsterpartiet stödde t.o.m. angreppet på Libyen! Den fråga som SD tar röster på är invandrarfrågan. En verklig vänster måste ta tag i den nationella frågan. Hur ser proletär internationalism ut idag?

LEGG IGJEN EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here

Dette nettstedet bruker Akismet for å redusere spam. Lær om hvordan dine kommentar-data prosesseres.