Välfärdsstaten står inför en demografisk utmaning

1
Ann Charlott Altstadt

Av Ann Charlott Altstadt.

I 90-talets början förutsade jag konservatismen återkomst i en liten kulturtidskrift.  Jag antog att marknadsfundamentalismen skulle slita isär Sverige och konservatismen bli alternativet för en förskräckt borgerlighet som via värderingar ville hålla ihop samhället .
Men konservativ var även på 90-talet för både höger och vänster en utstämplingsetikett på dem som likt mig inte ville omstörta samhället; det vill säga var mot välfärdsstatens förvandlingen till marknadsplats.

Idag kallas jag återigen konservativ då jag fortfarande försvarar välfärdsstaten i form av en självständig nationalstat mot dagens urspårade varianter av vänster- och högerliberalism.
Risken finns att vi annars får möta ett återuppståndet 90-tal både som kris och lösning.

Det nutida hotet, som regeringens vårbudget undvikande benämner ”demografisk utmaning”, innebär att vi var 8 miljoner 1970, passerade 9 miljoner 2004, men blev 10 miljoner redan 2017 och är 11 miljoner 2026. Sveriges befolkning växer alltså så att fogarna lossar då ökningen inte leder till skatteintäkter motsvarande välfärdsbehoven.

Enligt SCB:s prognos för populationsförändringar så förväntas vi 2028 vara 11 203 681 invånare varav födelseöverskottet står för 488 492 av befolkningstillväxten. Och invandringen från länder utanför Europa med medel eller lågt Human Development Index bidrar med hela 418 589 av ökningen.. Alltså grupper som på grund av låg utbildning som redan idag är kraftigt överrepresenterade ifråga om arbetslöshet, ekonomiskt bistånd och låga inkomster.

Hösten 2015 påstod Aftonbladets ledarsida att fortsatta väldiga migrationsströmmar kunde kombineras en välfärdsstaten och hänvisade överraskande till nyliberalen Philippe Legrain. Samtidigt gjorde dock Magdalena Andersson klart att besparingar i sjuk- och assistansersättningen skulle bekosta flyktingmottagandet och integrationen och strax därpå lärde vi oss ordet undanträngningseffekter.

Men istället för att lyfta och lösa problemen med välfärdsstatens finansiering har aktivister på olika nivåer försökt begrava ett helt samhällsområde undan både offentlig debatt och privata diskussioner. Vi får exempelvis inte ställa svaga grupper mot varandra eller ”prata som SD” trots att den förda politiken i decennier handlat om just prioriteringar och den liknelsen bara fått partiet att framstå som ett icke extremistiskt sansat alternativ. Finns det överhuvudtaget något sakargument för att exempelvis ge asylsökande och illegala emigranter tandvård som inte kan anstå för en femtiolapp medan svenska fattigpensionärer långt ifrån är den enda grupp som inte har råd?

Det är ett farligt vänstermissförstånd att människors rättviseimpulser och moraliska förnuft bara riktar sig uppåt mot dem i toppen av samhället. Att selektiva bidrag har mindre legitimitet var en gång ett argument för generell välfärd. Då de vanliga människor som arbetar och gör rätt för sig har låg tolerans med upplevda free riders oavsett deras samhällsposition eller hudfärg.

Asylaktivism istället för social ingenjörskonst har förhindrat att någon pragmatisk linje likt borgerlighetens nykonservatism organiskt fått växa fram. Men hur länge till kan vänstern befinna sig i den utopiska bubbla där fakta bedöms efter hur det borde vara i de bästa av världar och skillnaden döms ut som fascism?

 


Denne artikkelen ble først publisert som kronikk i Göteborgsposten

KampanjeStøtt oss

Kommentarer

  1. Den nordiske velferdsmodellen er det beste vår sivilisasjon har kommet opp med, men den forfaller. Byråkratiet har antatt sovjetiske dimensjoner og er i stadig større grad til for seg selv, og fungerer mer og mer som ryggdekning og skjold for maktmennesker og særinteresser. Kontroll over nasjonens ressurser og interesser utflagges til overnasjonale interesser og instanser i et akselererende tempo. Medbestemmelse over egen arbeidsplass skrumper inn. Det mest frustrerende er allikevel at hele nasjonen er giret mot profittmotivet, en absurditet i en verden hvor miljøkrisene tårner seg opp.

    “En arbeidsplass i dag innebærer i praksis en fare for etterkommerne, i stedet for å bygge trygghet for framtida.” - Terje Bongard

    At stadig flere ikke orker å jobbe er høyst forståelig. Når man samtidig ser at det er hybrismonstre og sløsere som stikker av med eierskapet over produksjonsmidlene, slik at de kan velte seg i forbruk og miljøødeleggelse, for slik gi fingeren til oss asketer, samtidig som flertallet drømmer om å bli som dem, kjenner man at motløsheten tar overhånd.

    Det er på høy tid med en velferdsstat 2.0, eller heller hva man kan kalle en velferdsallmenning 2.0, basert på kommunisme 5.0. Den nordiske velferdsmodellen har allerede løpt ut i sanden, i tillegg ble den konstruert før miljøkrisenes tid. Skal vi kunne ta fatt på miljøkrisene og føle mening med vårt arbeide, må vi få på plass InnGruppe-Demokratiet (IGD).

    -Vårt ansvar for å ta velferdsmodellen opp til neste nivå: http://permaliv.blogspot.no/2017/11/velferdsstat-20.html

Fortsett diskusjonen på forum.steigan.no

Deltakere