Kvinnor och män offras på feminismens altare

0
Ann Charlott Altstadt

Jag har alltid kallat mig feminist trots att etiketten kändes tvångs­påklistrad när jag en gång valde det politiska vänsterpaketet. Kanske handlar mitt obehag om att du som feminist förväntas försvara redan färdigtuggade teser och trendbestämda teorier. Systerskapet är en ängslig sekt där auktoriteter lägger ut partilinjen. De som tänker själva stöts ut ur flocken, så varför ska jag egentligen kalla mig feminist när det är omöjligt att inte så att säga svika systerskapet?


Artikkelen er rettet fordi de siste åtte avsnittene hadde falt ut. Vi beklager.


Den radikalfeministiska syn som dominerade in på 90-talet innebar exempelvis att våldtäkt betraktades som systematisk terrorhandling för att upprätthålla patriarkatets dominans, att porr och prostitution var lika med våldtäkt och att mäns våld mot kvinnor bara kunde förklaras med patriarkatet. Invändningar ansågs ansvarsbefria mannen och skuld­belägga kvinnan. Professor Eva Lundgrens och Roks teoripaket blev på 90-talet, trots skarp kritik från andra forskare, statsideologi via SOU-utredningar, lagstiftning och utbildning för olika yrkesgrupper.

De som velat nyansera bilden av kvinnan som offer och mannen som förövare under vinterns metoo-våg har mötts av samma anklagelse – att vara osolidariska med systerskapet. Det räckte ­exempelvis med att Anna Hedenmo, Publicistklubbens ordförande, ställde frågan hur stort problemet med sexuella trakasserier egentligen är i Sverige, för att hon skulle anklagas för att förminska det sexuella våldet mot kvinnor.

Jag tillhörde dem som förr i världen med gott humör hävdade att allt är politik. Men aldrig kunde jag väl ana att den rigida radikalfeminismen skulle efterträdas av en politisk praktik där feminism skulle relativiseras till precis allting en kvinna tar sig för. Inte heller att radikalfeminismens teorier skulle tappa maktställning till en lika bokstavstroende identitetspolitisk intersektionell postkolonial feminism, som skulle göra än större politisk succé som den enda sanna läran.

I dag är inte längre det personliga politiskt, utan din person är politik. Och det identitetspolitiska genomslaget har avideologiserat feminismen till en Rätt & Bra-certifiering; fri för allt och alla att använda. Bära eller vägra hijab, att raka sig eller låta allt växa fritt. Feminism är att stå upp för sin hudvårdsrutin, men också förnamnet på Sveriges ut­rikespolitik. Det finns teoretisk legitimitet för allt, till och med det som förr sågs som självförverkligande; smak eller attityd har blivit politik i form av förebildsfeminism.

Att jag exempelvis tycker att Beyoncés låtar är trista och att «Formation» under Super Bowl-pausen var ett sömnpiller kan utan vidare tolkas som ett politiskt ställningstagande. Jag kränker då inte bara Beyoncé som kvinna, utan hela gruppen svarta kvinnor som ser henne som ett ideal.

Kvinnan väljer själv och alla val kan legitimeras som feminism, samtidigt som hon är ständig fånge i patriarkatets strukturer. Och med den intersektionella feministiska analysen har diskriminering hamnat högst på agendan. En viktig jämställdhetsfråga som exempelvis kvinnans försörjning och livslönegapet analyseras automatiskt, liksom alla skillnader mellan könen, som utslag av just diskriminering. Trots att undersökningar visar att kvinnans inkomster är lägre främst för att de traditionella kvinno­yrkena är sämre betalda, och för att hon dessutom arbetar mindre än han på grund av deltid och barnledighet.

Men arbetskraftens a- och b-lag verkar vara en icke-fråga då feminismens nya ideal handlar om så kallad normkritik, alltså att tjejer och killar ska bryta normerna vad gäller utbildnings- och yrkesval. Jag har inget emot att barn uppfostras i mer genusneutral anda – tvärtom, vi har ju ingen aning om hur ockuperade vi är av olika könsnormer. Men då måste vi också förhålla oss neutrala till utfallet. För även om variationen av beteenden och preferenser skulle öka så undrar jag om det finns någon som på allvar tror att vi i verkligheten, utanför akademins seminariesalar, kan utplåna alla könsskillnader.

Och varför skulle olikhet behöva definieras som ett feministiskt problem om exempelvis samhället värderade arbete med människor respektive maskiner lika i lön och status? Att på gruppnivå konstatera biologiska skillnader mellan könen betyder ju inte per automatik att plädera för ett patriarkalt fascistiskt hemmafrusamhälle.

Feminismens problem handlar om dess extrema beroende av olika akademiska frontfigurer där verkligheten bara blir ett medel för att bekräfta teoriernas mål. Och de intersektionella postkoloniala teoriernas genomslag har på kort tid förändrat både feminismen och vänstern till oigenkännlighet. Då diskriminering och rasism står i fokus har sikten över samhället och dess maktförhållanden dimmats och fenomen kan inte längre renodlas för att analyseras och bekämpas.

En av de allra viktigaste feministiska frågorna i dag borde exempelvis vara kampen mot klanväldets hederskultur. Men enligt den sanna läran är begreppet hederskultur rasistiskt, för det innebär att vi i den vita majori­tets­kulturen självgott pekar ut kul­turer och så kallade rasifierade män som sämre. Att vi döljer att även det svenska samhället är patriarkalt våldsamt och att vår vithetsnorm också gör de rasifierade männen förtryckta och utsatta.

Den intersektionella postkoloniala feministiska analysen kan alltså inte separera offer från förövare, eftersom de enda makthavare och gärningsmän som går att urskilja är gruppen vita män. Detta inflytelserika teoretiska ­haveri har lett till att kvinnor, män, flickor och pojkar har offrats till förmån för fundamentalistisk politisk renlärighet. Och tyvärr har inflytelserika akademiker, opinionsbildare och politiker fort­farande makt och vilja att mot­arbeta kampen mot hedersförtyck.

Denna vänsterideologi är dock inte bara en misslyckad antirasistisk strategi, utan ett stort feltänk. De akademiskt ­utformade intersektionella och postkoloniala teorierna är helt enkelt inte byggda för att fungera i verkligheten, utan för att kritiskt avslöja makten genom diskursanalys. Det vill säga att granska hur vi pratar och skriver om exempelvis heders­våld, men de förmodade konsekvenserna stäms inte av mot verkligheten utan bekräftar alltid teorin att ­rasismen och diskrimineringen ökar.

Men för att verkligen förstå och lösa problem kring makt och ­underordning fodras mer av empiri och så mycket mindre teori. Makt och underordning löper också i så många trådar som trasslar till alla relationer mellan männi­skor, så varför inte se jämställdhet som ett gemensamt projekt?

Det är exempelvis märkligt att pojkars sämre skolresultat inte beskrivs och förklaras med en tidstypisk formulering som strukturell sexism. För första och enda gången ses en erkänt missgynnad grupp i stället som ansvarig för sina misslyckanden på grund av egna destruktiva normer, trots att det handlar om barn och ungdomar. Ingen reser krav på att skolan ska förändras så att den passar också pojkar som grupp, eftersom de som barn och vuxna ensidigt ses som både samhällets problem och makthavare.

Jag har inga säkra svar på vilka vi är, socialt och biologiskt. Men jag vet att om ett perspektiv ges sanningsstatus skapas trånga åsiktskorridorer i stället för öppna debattlandskap. Med en pragmatisk odogmatisk hållning behöver inte lojalitet ges till någon teoretiker, opinionsbildare eller någon lära. Det skapar bara extrema polariserade positioner som kräver absolut åsiktsgemenskap, vilket oundvikligen leder till demonisering av motståndarna oavsett om de heter Per Ström, Amineh Kakabaveh eller Kajsa Ekis Ekman.

Mångfald som ideal bör handla om mängden åsikter och teorier, inte mängden grupper med samma åsikt och teori.

Opprinnelig publisert som kronikk i Svenska Dagbladet.

KampanjeStøtt oss

Du kan diskutere artikler fra steigan.no på: https://motdagforum.no

Bruksanvisning for å bli medlem er her:
https://steigan.no/2021/03/bruksanvisning-for-a-registrere-bruker-pa-mot-dag-forumet

Du kan abonnere på steigan.no her. Det koster ingenting.

Men hvis du vil være med på å opprettholde og styrke vår kritiske og uavhengige journalistikk, kan du også gjøre det:

Vipps: 116916.

Eller du kan betale inn på Mot Dags støttekonto: 9001 30 89050 – eller gå inn på vår betalingsordning.