Kvinnor och män offras på feminismens altare

10
Ann Charlott Altstadt

Jag har alltid kallat mig feminist trots att etiketten kändes tvångs­påklistrad när jag en gång valde det politiska vänsterpaketet. Kanske handlar mitt obehag om att du som feminist förväntas försvara redan färdigtuggade teser och trendbestämda teorier. Systerskapet är en ängslig sekt där auktoriteter lägger ut partilinjen. De som tänker själva stöts ut ur flocken, så varför ska jag egentligen kalla mig feminist när det är omöjligt att inte så att säga svika systerskapet?


Artikkelen er rettet fordi de siste åtte avsnittene hadde falt ut. Vi beklager.


Den radikalfeministiska syn som dominerade in på 90-talet innebar exempelvis att våldtäkt betraktades som systematisk terrorhandling för att upprätthålla patriarkatets dominans, att porr och prostitution var lika med våldtäkt och att mäns våld mot kvinnor bara kunde förklaras med patriarkatet. Invändningar ansågs ansvarsbefria mannen och skuld­belägga kvinnan. Professor Eva Lundgrens och Roks teoripaket blev på 90-talet, trots skarp kritik från andra forskare, statsideologi via SOU-utredningar, lagstiftning och utbildning för olika yrkesgrupper.

De som velat nyansera bilden av kvinnan som offer och mannen som förövare under vinterns metoo-våg har mötts av samma anklagelse – att vara osolidariska med systerskapet. Det räckte ­exempelvis med att Anna Hedenmo, Publicistklubbens ordförande, ställde frågan hur stort problemet med sexuella trakasserier egentligen är i Sverige, för att hon skulle anklagas för att förminska det sexuella våldet mot kvinnor.

Jag tillhörde dem som förr i världen med gott humör hävdade att allt är politik. Men aldrig kunde jag väl ana att den rigida radikalfeminismen skulle efterträdas av en politisk praktik där feminism skulle relativiseras till precis allting en kvinna tar sig för. Inte heller att radikalfeminismens teorier skulle tappa maktställning till en lika bokstavstroende identitetspolitisk intersektionell postkolonial feminism, som skulle göra än större politisk succé som den enda sanna läran.

I dag är inte längre det personliga politiskt, utan din person är politik. Och det identitetspolitiska genomslaget har avideologiserat feminismen till en Rätt & Bra-certifiering; fri för allt och alla att använda. Bära eller vägra hijab, att raka sig eller låta allt växa fritt. Feminism är att stå upp för sin hudvårdsrutin, men också förnamnet på Sveriges ut­rikespolitik. Det finns teoretisk legitimitet för allt, till och med det som förr sågs som självförverkligande; smak eller attityd har blivit politik i form av förebildsfeminism.

Att jag exempelvis tycker att Beyoncés låtar är trista och att «Formation» under Super Bowl-pausen var ett sömnpiller kan utan vidare tolkas som ett politiskt ställningstagande. Jag kränker då inte bara Beyoncé som kvinna, utan hela gruppen svarta kvinnor som ser henne som ett ideal.

Kvinnan väljer själv och alla val kan legitimeras som feminism, samtidigt som hon är ständig fånge i patriarkatets strukturer. Och med den intersektionella feministiska analysen har diskriminering hamnat högst på agendan. En viktig jämställdhetsfråga som exempelvis kvinnans försörjning och livslönegapet analyseras automatiskt, liksom alla skillnader mellan könen, som utslag av just diskriminering. Trots att undersökningar visar att kvinnans inkomster är lägre främst för att de traditionella kvinno­yrkena är sämre betalda, och för att hon dessutom arbetar mindre än han på grund av deltid och barnledighet.

Men arbetskraftens a- och b-lag verkar vara en icke-fråga då feminismens nya ideal handlar om så kallad normkritik, alltså att tjejer och killar ska bryta normerna vad gäller utbildnings- och yrkesval. Jag har inget emot att barn uppfostras i mer genusneutral anda – tvärtom, vi har ju ingen aning om hur ockuperade vi är av olika könsnormer. Men då måste vi också förhålla oss neutrala till utfallet. För även om variationen av beteenden och preferenser skulle öka så undrar jag om det finns någon som på allvar tror att vi i verkligheten, utanför akademins seminariesalar, kan utplåna alla könsskillnader.

Och varför skulle olikhet behöva definieras som ett feministiskt problem om exempelvis samhället värderade arbete med människor respektive maskiner lika i lön och status? Att på gruppnivå konstatera biologiska skillnader mellan könen betyder ju inte per automatik att plädera för ett patriarkalt fascistiskt hemmafrusamhälle.

Feminismens problem handlar om dess extrema beroende av olika akademiska frontfigurer där verkligheten bara blir ett medel för att bekräfta teoriernas mål. Och de intersektionella postkoloniala teoriernas genomslag har på kort tid förändrat både feminismen och vänstern till oigenkännlighet. Då diskriminering och rasism står i fokus har sikten över samhället och dess maktförhållanden dimmats och fenomen kan inte längre renodlas för att analyseras och bekämpas.

En av de allra viktigaste feministiska frågorna i dag borde exempelvis vara kampen mot klanväldets hederskultur. Men enligt den sanna läran är begreppet hederskultur rasistiskt, för det innebär att vi i den vita majori­tets­kulturen självgott pekar ut kul­turer och så kallade rasifierade män som sämre. Att vi döljer att även det svenska samhället är patriarkalt våldsamt och att vår vithetsnorm också gör de rasifierade männen förtryckta och utsatta.

Den intersektionella postkoloniala feministiska analysen kan alltså inte separera offer från förövare, eftersom de enda makthavare och gärningsmän som går att urskilja är gruppen vita män. Detta inflytelserika teoretiska ­haveri har lett till att kvinnor, män, flickor och pojkar har offrats till förmån för fundamentalistisk politisk renlärighet. Och tyvärr har inflytelserika akademiker, opinionsbildare och politiker fort­farande makt och vilja att mot­arbeta kampen mot hedersförtyck.

Denna vänsterideologi är dock inte bara en misslyckad antirasistisk strategi, utan ett stort feltänk. De akademiskt ­utformade intersektionella och postkoloniala teorierna är helt enkelt inte byggda för att fungera i verkligheten, utan för att kritiskt avslöja makten genom diskursanalys. Det vill säga att granska hur vi pratar och skriver om exempelvis heders­våld, men de förmodade konsekvenserna stäms inte av mot verkligheten utan bekräftar alltid teorin att ­rasismen och diskrimineringen ökar.

Men för att verkligen förstå och lösa problem kring makt och ­underordning fodras mer av empiri och så mycket mindre teori. Makt och underordning löper också i så många trådar som trasslar till alla relationer mellan männi­skor, så varför inte se jämställdhet som ett gemensamt projekt?

Det är exempelvis märkligt att pojkars sämre skolresultat inte beskrivs och förklaras med en tidstypisk formulering som strukturell sexism. För första och enda gången ses en erkänt missgynnad grupp i stället som ansvarig för sina misslyckanden på grund av egna destruktiva normer, trots att det handlar om barn och ungdomar. Ingen reser krav på att skolan ska förändras så att den passar också pojkar som grupp, eftersom de som barn och vuxna ensidigt ses som både samhällets problem och makthavare.

Jag har inga säkra svar på vilka vi är, socialt och biologiskt. Men jag vet att om ett perspektiv ges sanningsstatus skapas trånga åsiktskorridorer i stället för öppna debattlandskap. Med en pragmatisk odogmatisk hållning behöver inte lojalitet ges till någon teoretiker, opinionsbildare eller någon lära. Det skapar bara extrema polariserade positioner som kräver absolut åsiktsgemenskap, vilket oundvikligen leder till demonisering av motståndarna oavsett om de heter Per Ström, Amineh Kakabaveh eller Kajsa Ekis Ekman.

Mångfald som ideal bör handla om mängden åsikter och teorier, inte mängden grupper med samma åsikt och teori.

Opprinnelig publisert som kronikk i Svenska Dagbladet.

KampanjeStøtt oss

Kommentarer

  1. Personlig er jeg lei dette at kvinner skal tilbake til kjøkkenbenken, kvinner hater denne. Derimot ser jeg hvordan kvinner storkoser seg når de lager mat sammen, og vil derfor foreslå at kvinner bør få vende tilbake til landsbygryta. Ikke det at de skal ta alt slitet mens karene sitter i skyggen og spiller sjakk og røyker vannpipe. Men jeg ser da aldri kona så lykkelig som når hun kokkeserer sammen med en gjeng kvinner fra hjemlandet.

    “It takes a village to raise child” sier et afrikansk ordtak. Men jeg tror jammen at det også trengs en landsby for å gjøre ei kvinne lykkelig.

  2. "Personlig er jeg lei dette at kvinner skal tilbake til kjøkkenbenken, kvinner hater denne."
    Ingen regel uten unntak: )
    Den kvinnelige kokk, som ikke kan få nok. :slight_smile:

  3. Modern feminism is another NW0 Communist front inspired and led by Marxist Jews. Most of the leaders of the “second wave” were “red diaper babies”, so called because their parents were Communists. They are characterized by a bizarre conviction that Western Civilization is evil because it was created by men, and therefore needs to be torn down. It has turned the university humanities curricula to mush and psychologically sterilized two generations of women.
    http://rense.com/general28/newp.htm

  4. Takk for tipset! La inn følgende kommentar hos Resett:

    Selv våger jeg stolt å påstå, som kvit middelaldrende mann, at kulturen som blomstret fram i grenda mi oppunder Totenåsen rundt forrige århundreskifte, var vår vestlige sivilisasjons høydepunkt: http://permaliv.blogspot.no/2018/02/most-important-house-of-norway.html

    Ellers kan man fremdeles trygt sende sine barn til et studie i humanetologi, med Norges første og fremste humanøkolog, Terje Bongard, i front. Et fag som, i alle fall ikke i Norge, er infisert av feministisk og ny-marxistisk ideologi (personlig vil jeg derimot anbefale ny-marxismen til Pål Steigan, han har fornyet seg kraftig det siste tiåret!). Som jeg skrev i en annen kommentar nylig:

    "Hvis han har rett, er universet ikke rasjonelt. Fornuft – den disiplinerte bruken av nivået av vilje kalt intellektet – er ikke en nøkkel til sannheten om ting. Det er rett og slett den systematiske utnyttelsen av et sett mentale vaner som viste seg å være hensiktsmessige for våre forforeldre der de strevde med de vanskelige, men intellektuelt lite utfordrende oppgavene med å holde seg mette, tiltrekke seg make, jage bort rovdyr og lignende, og som senere ble tatt ut av kontekst og satt i arbeid med å produsere kompliserte historier om hva som forårsaker representasjonene vi opplever.

    Å si noe slikt, og ikke minst underbygge det med mengder av begrunnelser og bevis, er å frontkollidere med en av de mest gjennomgripende forutsetningene i vår kultur." - J.M. Greer, oversatt av Achsel Ford

    For de som vil være vitne til en frontkollisjon: https://www.youtube.com/watch?time_continue=1457&v=H_mrRhQ0EGY

    Det er kun gjennom InnGruppe-Demokratiet (IGD) vi kan oppleve full kvinnefrigjøring på kvinners premisser!

    “Jeg gjør et forsøk på å beskrive denne kjønnsulikheten i uttrykk (strategi) i boka: Det handler om ulikheten i pådrivet på ulike arenaer: Menn har statistisk høyere show-off-behov, som fører til mer synlighet i utgrupper, store arenaer, toppstillinger osv. Kvinner er akkurat like gode, eller bedre, til å debattere, men føler/kjenner seg mer hjemme i inngrupper. Statistisk slår dette ut i aviser og offentlighet. Jeg er overbevist om at vi snart har et fag som heter evolusjonær sosiologi, som vil revolusjonere faget. Formål: Øke friheten for begge kjønn.” – Terje Bongard

  5. La inn følgende kommentar på egen blogg:

    Selv våger jeg stolt å påstå, som kvit middelaldrende mann, at kulturen som blomstret fram i grenda mi oppunder Totenåsen rundt forrige århundreskifte, var vår vestlige sivilisasjons høydepunkt.

    “Men han har et viktig poeng: vi står midt i en kulturkamp – det hjelper ikke å ha den beste politikken og de beste løsningene. Man må vinne kampen om kulturen.”

    Min kultur er vel utdødd, derfor kan jeg vel selv også karakteriseres som en levende død. Kanskje derfor så mange skygger unna meg.

    Allikevel kommer jeg til å fortsette kampen for min døde kultur!

  6. Kulturmarxismen ble vel oppfunnet av noen jøder som forsto at de selv som folk ikke har de kvalitetene som ved naturlig seleksjon hadde latt dem styre spesielt mye. Ikke var de mange nok heller, så de måtte finne på noe annet for å få kontroll på verden. De bestemte seg da for å innføre Ravende Galskap™ inn i hjernene til folk. Kulturmarxisme er et av flere redskaper for å oppnå dette destruktive forkvaklede målet.

Fortsett diskusjonen på forum.steigan.no

Deltakere

Historisk kommentararkiv

10 KOMMENTARER

  1. Bra skrivet av Altstadt. Själv förstod jag att jag inte var feminist när Göran Persson , ordförande i S och tidigare svensk stadsminister förkunnade att han vore feminist. Aha, tänkte jag , är det så det ligger till med feminismen. Själv är jag uppfostrad till och som pojke och min dotter , barnbarn och barnbarnsbarn är alla flickor och uppfostras/des till sådana och verkar tillfreds med det. Vad som föregår på hög nivå i akademier och kotterier saknar nog på lite längre sikt betydelse för världens kvinnor som vill ha konkreta handlingar till stöd och inte bara pladder. Kvinnor kommer ta den makten och vi män stöder dem. Annars är vi inte män.

  2. Takk for tipset Gatekeeper! La inn følgende kommentar hos Resett:

    Selv våger jeg stolt å påstå, som kvit middelaldrende mann, at kulturen som blomstret fram i grenda mi oppunder Totenåsen rundt forrige århundreskifte, var vår vestlige sivilisasjons høydepunkt: http://permaliv.blogspot.no/2018/02/most-important-house-of-norway.html

    Ellers kan man fremdeles trygt sende sine barn til et studie i humanetologi, med Norges første og fremste humanøkolog, Terje Bongard, i front. Et fag som, i alle fall ikke i Norge, er infisert av feministisk og ny-marxistisk ideologi (personlig vil jeg derimot anbefale ny-marxismen til Pål Steigan, han har fornyet seg kraftig det siste tiåret!). Som jeg skrev i en annen kommentar nylig:

    «Hvis han har rett, er universet ikke rasjonelt. Fornuft – den disiplinerte bruken av nivået av vilje kalt intellektet – er ikke en nøkkel til sannheten om ting. Det er rett og slett den systematiske utnyttelsen av et sett mentale vaner som viste seg å være hensiktsmessige for våre forforeldre der de strevde med de vanskelige, men intellektuelt lite utfordrende oppgavene med å holde seg mette, tiltrekke seg make, jage bort rovdyr og lignende, og som senere ble tatt ut av kontekst og satt i arbeid med å produsere kompliserte historier om hva som forårsaker representasjonene vi opplever.

    Å si noe slikt, og ikke minst underbygge det med mengder av begrunnelser og bevis, er å frontkollidere med en av de mest gjennomgripende forutsetningene i vår kultur.» – J.M. Greer, oversatt av Achsel Ford

    For de som vil være vitne til en frontkollisjon: https://www.youtube.com/watch?time_continue=1457&v=H_mrRhQ0EGY

    Det er kun gjennom InnGruppe-Demokratiet (IGD) vi kan oppleve full kvinnefrigjøring på kvinners premisser!

    «Jeg gjør et forsøk på å beskrive denne kjønnsulikheten i uttrykk (strategi) i boka: Det handler om ulikheten i pådrivet på ulike arenaer: Menn har statistisk høyere show-off-behov, som fører til mer synlighet i utgrupper, store arenaer, toppstillinger osv. Kvinner er akkurat like gode, eller bedre, til å debattere, men føler/kjenner seg mer hjemme i inngrupper. Statistisk slår dette ut i aviser og offentlighet. Jeg er overbevist om at vi snart har et fag som heter evolusjonær sosiologi, som vil revolusjonere faget. Formål: Øke friheten for begge kjønn.» – Terje Bongard

LEGG IGJEN EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here

Dette nettstedet bruker Akismet for å redusere spam. Lær om hvordan dine kommentar-data prosesseres.