Energieffektiviteten faller og har passert «point-of-no-return»

19

Den langvarige nedgangen til kapitalismen slik vi kjenner den har allerede begynt, faktisk for noen tiår siden, og den ser ut til å akselerere utover i dette århundret. Kapitalismen slik vi kjenner den har bygd på en kontinuerlig eksponentiell vekst. Denne veksten har vært holdt oppe gjennom en økende bruk av jordas energiressurser. Det har lenge vært kjent at denne veksten ikke vil kunne opprettholdes. Det ble vist allerede i boka Limits to Growth i 1972.

Men nå viser også studier at denne veksten allerede undermineres, og at dette har pågått en stund. En epokegjørende studie som er publisert i det vitenskapelige tidsskriftet Elsevier’s Ecological Economics viser for første gang at verden allerede har passert et «point-of-no-return» når det gjelder evnen til å utvinne fossil energi.

Studien har tittelen ‘Long-Term Estimates of the Energy-Return-on-Investment (EROI) of Coal, Oil, and Gas Global Productions’ og er utført av to franske forskere. Victor Court og Florian Fizaine har sett på hvor mye energi man får ut av den energimengden man bruker for å skaffe energi, Energy-Return-on-Investment (EROI).

Enkelt sagt: hvis det brukes ett fat olje for å utvinne 50 fat olje, EROI 50:1, så er det veldig bra. Men hvis det brukes ett fat olje for å utvinne ett fat olje, EROI 1:1, så er det ingenting igjen til noe annet.

Court og Fizaine finner at EROI-verdiene for global olje- og gassproduksjon nådde sine maksimale topper i 1930- og 40-årene. Global oljeproduksjon nådde en topp EROI på 50:1, Mmens global gassproduksjon nådde en topp EROI på 150: 1. Siden da er EROI-verdiene av olje og gass – den totale energien vi kan utvinne fra disse ressursene for hver energienhet vi legger inn – ubønnhørlig vært avtagende. Det er InsurgeIntelligence som presenterer denne studien.

Når det gjelder kull er topp EROI ennå ikke nådd, men prognosene sier at den også vil bli passert, og det ganske snart, nemlig mellom 2020 og 2030, og da vil også den gå ubønnhørlig nedover.
Studien viser at verden kumulative EROI av alle fossile energikilder nådde en topp på 44:1 tidlig på 1960-tallet.

Med den fallraten vi ser i dag, vil verden i 2100 ha samme energiutbytte per energienhet forbrukt som tidlig på 1800-tallet. Andre studier viser at vekst i BNP er uløselig knyttet til vekst i bruken av råvarer og energi.

En frikopling av veksten fra bruken av energi og råvarer er ikke mulig. En studie ledet av James D. Ward fra School of Natural and Built Environments, University of South Australia viser at illusjonen om en slik frikopling er blitt opprettholdt ved hjelp av flere villedende teknikker:
1. Å bytte ut en ressurs med en annen.
2. Finansialisering av BNP, en tilsynelatende vekst i BNP opprettholdes gjennom å ta opp stadig mer gjeld.
3. Eksport av miljøkonsekvenser ved å flytte produksjonen fra rike til fattige land.
4. Økende ulikhet, som gjør det mulig å opprettholde vekst til fordel for de få, mens flertallet opplever fallende levestandard.

De oppdaget at det er usannsynlig at fortsatt økonomisk vekst i BNP «kan kobles fra vekst i materiell og energibruk, noe som viser kategorisk at BNP-veksten ikke kan opprettholdes på ubestemt tid.»

Dette er en konklusjon som vil være kjent for leserne av steigan.no.

Adam Brandt, som er en ledende EROI-ekspert ved Stanford Universitys Department of Energy Resources Engineering,  viser i marsutgaven av BioPhysical Economics and Resource Quality, at nedgangen i EROI har direkte innvirkning på økonomisk velstand.

Jo mer EROI avtar, jo større andel av energien som produseres må brukes bare til å utvinne mer energi. Dette betyr at EROI-nedgangen fører til mindre realøkonomisk vekst.

Gitt at EROI av globale fossile brensler har gått ned jevnt siden 1960-tallet, tyder Brandts funn på at en stor underliggende driver for den langsiktige økonomiske stagnasjonen vi opplever, er utarming av resursene.

En studie av professor Mauro Bonauiti ved Institutt for økonomi og statistikk ved Universitetet i Torino ble publisert i februar i Journal of Cleaner Production, vurderer data om teknologiske innovasjoner og produktivitetsvekst. Han konkluderer med at:

«… avanserte kapitalistiske samfunn har gått inn i en fase med fallende marginale avkastninger – eller ufrivillig nedgang – med mulige store effekter på systemets evne til å opprettholde sitt nåværende institusjonelle rammeverk.»

Fall i produktivitetsveksten

Den første industrielle revolusjonen I USA brukte kull til å drive dampmotor og telegrafteknologi, og stimulerte en rask økning i produktiviteten som toppet seg mellom 1869 og 1892 på nesten 2% i året.

Den andre industrielle revolusjonen ble drevet av den elektriske motoren og forbrenningsmotoren. Dette omformet både produksjonen og forbruket dramatisk. Produktivitetsveksten nådde en topp på 2,78%, og holdt seg på rundt 2% i minst 25 år.

Etter 1930-tallet gikk produktivitetsveksten imidlertid kontinuerlig ned og i perioden 1973–95 var den på bare 0,34%. Den tredje industrielle revolusjonen som er drevet av datateknologi har ført til en produktivitetsvekst som imidlertid allerede har flatet ut veldig raskt i forhold til tidligere industrielle revolusjoner.

Produktivitetsveksten er fallende, og IT-revolusjonens topp er for lengst over.

 

Går man så tilbake til den nye EROI-analysen til de franske økonomene Victor Court og Florian Fizaine, så forventer de at EROI av olje vil falle til 15: 1 i 2018. Den vil fortsette å synke til rundt 10: 1 innen 2035. Deres prognoser sier stort sett det samme for gass og kull. Samlet viser deres data at EROI av alle fossile brensel vil falle til 15: 1 innen 2060, og avta videre til 10: 1 innen 2080. Dette må altså sammenliknes med en EROI på 44:1 på tidlig sekstitall.

Dette er kalt Den røde dronningens problem. Alice i eventyrland sier den røde dronningen til Alice: “Her hos oss må du løpe alt du klarer for å stå stille.”

Now, here, you see, it takes all the running you can do, to keep in the same place.

I Storbritannia har man gjennomført en større studie av hvordan det forholder seg med utviklinga av EROI for deres vedkommende Studien er gjennomført av University of Leeds’ Centre for Climate Change Economics and Policy, delfinansiert av energigiganten Arup, i samarbeid med Energy Research Centre, Economics and Social Research Council og Engineering and Physical Sciences Research Council. Dette er altså de sentrale forskningsrådene i Storbritannia. Og denne studien bekrefter det vi allerede har beskrevet. Storbritannias EROI har falt jamnt og trutt siden begynnelsen av dette århundret.

EROI der nådde en topp på 9,6:1 i 2000 og hadde falt til 6,2:1 i 2012. Det betyr at 12% av Storbritannias energiproduksjon ikke går til å produsere noe som helst i økonomien eller samfunnet. Den går til å produsere ny energi.

En ny samfunnsmodell nødvendig

Summen av alle disse og andre studier er et den energibaserte veksten som kapitalismen har skapt ikke lenger kan opprettholdes. Den blir stadig mer umulig og konsekvensene av det ser vi allerede i dag.

Man behøver ikke å diskutere om man er for eller mot nullvekst. Nullveksten er her allerede. Den skjules gjennom diverse tjuvtriks, slik vi allerede har vært inne på. Men et samfunn med en EROI som faller mot 1:1 har framtida bak seg. Det vi diskuterer er om vi skal fortsette på denne galeien til det bryter sammen av seg sjøl, eller om vi skal legge om i tide slik at det blir mulig å opprettholde en mennskelig sivilisasjon.

Den store akselerasjonen

Det var med den industrielle revolusjonen at menneskeheten virkelig begynte å sette spor etter seg på jordas overflate. Som Karl Marx og Friedrich Engels sier i Det kommunistiske manifest:

Først borgerskapet har vist hva menneskelig virksomhet kan få i stand. Det har fullført ganske andre underverker enn egyptiske pyramider, romerske vannledninger og gotiske katedraler, det har gjennomført ganske andre tog enn folkevandringer og korstog.

Siden all produksjon krever energi og siden nettopp nye energisystemer har vært den fysiske driveren i denne voldsomme veksten, kan dette godt visualiseres med veksten i verdens energiforbruk:

energibruk fra industrielle revolusjon

Denne figuren starter året etter publiseringa av Det kommunistiske manifest, og den viser at sjøl om Marx og Engels i sin tid opplevde kapitallismens enorme sprengkraft, så var det ingenting mot det som skulle komme. Men legg merke til én ting: Den egentlige eksplosjonen kom etter annen verdenskrig. om vi har vist i tidligere artikler var kapitalismens egentlige gullalder i perioden 1945–1970. Den enorme ødeleggelsen av produktivkrefter under annen verdenskrig la grunnlaget for et svært høyt profittnivå i alle former for industri, og en tilsvarende vekst i produksjon og energiforbruk. Dette faller også i tid sammen med en boom i produktivitetsveksten som vi har vist over.

Det er dette som er den store akselerasjonen.

 

Gullalderen

I 1945 var store deler av industrien og produksjonsapparatet i Europa i ruiner. Krigen hadde rasert enorme mengder kapital. Arbeidslønningene var svært lave, profittraten var skyhøy. Gjenoppbygginga ga rom for den raskeste veksten i Europas industrihistorie. Mellom 1948 og 1973 var veksten mer enn dobbelt så stor som gjennomsnittet for perioden 1820–2000. Dette var en periode med ekstensiv vekst. Kapitalbasen ble bygd opp igjen og markedene vokste i rasende fart. Den gjennomsnittlige årlige veksten i Vest-Europa var på 4,5%. Den sterke veksten ga rom for den sosiale kapitalismen. Dette var kapitalismens egentige gullalder. Og nå er den for lengst over.

Som studien til Victor Court og Florian Fizaine viser er det ikke noe grunnlag for at en slik gullalder kan komme tilbake.

 

Les også: Om dommedagsprofeter og den lille gangetabellen

 

 

KampanjeStøtt oss

19 KOMMENTARER

  1. Direkte EROEI blir litt misvisende, da den ikke tar med den økende kompleksiteten som trengs i et samfunn som helhet, for å utnytte minskende energi- og naturressurser, pluss økende forurensning. Eller et bolverk som hele tiden må forsterkes for å motvirke en stadig økende entropi. Gail Tverberg mener derfor at man bør måle energiretur ut fra den samlede menneskelige arbeidsinnsats.

    – The Only EROEI that Matters is Energy Return on Human Labor Invested: http://peakoil.com/consumption/the-only-eroei-that-matters-is-energy-return-on-human-labor-invested

    «There still needs to be consumers who can afford the output. Even if there is massive consolidation, the basic problem of workers who could not afford the output would not be fixed, because it is related to the fact that the cheap energy sources have already been taken. Even if direct extraction costs are low, governments are still very dependent on high tax revenue.

    What would happen in normal circumstances is collapse. Collapse happens when wages of non-elite workers fall too low, so that they cannot afford the output of the system. This happens when (goods and services produced)/population stops rising. More and more of the goods and services produced needs to go into overhead for the system (government, manager higher pay, debt service, cost of dividends and higher stock prices). There is too little output for the non-elite worker to get an adequate share.

    There is a lot of talk about EROEI. In my view, the only EROEI that matters is Energy Return on Human Labor invested. When it falls too low, there is a big problem. It falls too low, when there is too little fossil fuels and other energy leveraging human labor, and too much of the system’s output pulled off the top for overhead. This is similar to a fish being forced to migrate for food, but not getting enough food energy from the process to cover its own energy costs. The result has to be die-off of the population.» – Gail Tverberg

    Hun mener også å ha påvist at vi nådde en «peak effectivityness» på slutten av 1990-tallet, hvor effektivitetsøkningen lå på 4 prosent. Nå ligger den på rundt 1 prosent, en dramatisk nedgang. Dette har blitt delvis motvirket ved å flytte dramatiske mengder produksjonskapasitet til Kina, med tilgang til store kullreserver i Kina og Mongolia. Men ettersom EROEI på kullkraft synker også her, vil dette trikset for å opprettholde veksten også flate ut.

    Kapitalismens gullalder er forbi. Kapitalisme var alltid utopia i en endelig verden. Vi kan erstatte denne utopien med en ny evtopi, som er reelt forankret i menneskets atferdsbiologi, og ikke en fantasiverden av evig vekst. Terje Bongard har alt klart med sitt forskningsprosjekt MEDOSS. Prislapp? I overkant av 50 mill. N.kr.

  2. Så må det nevnes at i denne situasjonen med synkende EROI fra de fossile brenslene satser man knallhardt i mange land på utvikling av fornybare alternativer som er lav-EROI kilder med utbytte omlag 3-10:1 og som må subsidieres kraftig for i det hele tatt å være konkurransedyktige (f.eks bioetanol, biodiesel, solenergi og vindkraft som de viktigste).

    Vi er i den situasjonen at menneskeheten helt siden den industrielle revolusjon hele tida har tatt i bruk mer høyverdige former for energi med høy EROI som ikke har erstattet den forrige men bare lagt til: Ved – kull – olje – gass – uran.

    Nå vil man altså erstatte dette med mer lavverdige former for energi med lav EROI og mange lar seg bedra til å tro at dette kan opprettholde status quo. Det kan det en stund ved hjelp av gjeld som Steigan er inne på, men i lengden vil det lede til en fattig halvpart av befolkningen hvor den andre halvparten rir på ryggen deres. Denne utviklingen ser vi allerede i land som f.eks USA, Spania, Italia og Hellas.

  3. «en fattig halvpart av befolkningen hvor den andre halvparten rir på ryggen deres»

    Dette bildet liker jeg svært godt, og det er akkurat denne håpløse situasjonen med tiltakende kostbar administrasjon for å motvirke tiltakende entropi Tverberg beskriver. Problemet er imidlertid at før eller seinere blir den administrative halvpart så tung at underklassen faller sammen. Personlig ser jeg ingen annen løsning enn RID-modellen, hvor inngruppa erstatter penger (pengelønnsomhet) som limet i samfunnet, og vi demokratisk bestemmer hvor mye de i høyere administrative stillinger skal få ekstra av økosystemtjeneste-kaka. Det er imidlertid mange flere måter å belønne disse på enn kun penger, da det viktigste for mennesket er å bli sett og få anerkjennelse.

    • Ditt citat först i kombination med din siste sättningen känner jeg igen mig i och tror mig förstå. RID-modellen är något som jeg ikke vet noe om, hvor «ingruppa» (?) erstatter penger («pengelönnsomhet» = (?) = bytesvärde ekvivalentens språk-företräde i handling foran utbytets alla retoriskt-etiskt-politiskt-enskilt/socialt – demokratiskt emotionellt å «vetenskapligt» rationellt – kända å latent erkända bruksvärdeaspekter !?) som LIMET i (mellan Hela Verksamheten i = PRAXIS av enskilt/sociala å asociala praktiker, kooperativt å konkurensberoende kommunisters kultiverande naturbedrifter i kommuner å kommunernas fylkesvisa å statligt, retoriskt parla mentalt legalt dikterade å språkligt reglerade, sär-og samfinnande samfund nationellt/å/inter/-/nationellt/särartat planetariskt/globalt)…

      RID-modellen (?) menar du, personligen alltså, ska ersätta bytesvärderingarnas för närvarande mest allmängiltigt materiellt objektiverade ekvivalent i form av «pengar» (retoriskt/språkligt ekvivalent uttryckt, sagt å gjort således)

      La mig nu i ögonblicket bortse ifrån att den objektiva metalliska substansen för närvarande har en tendens att «real-abstraheras» till blott ett mellanmänskligt löfte; vars trovärde beror av en fluktuerande garanti, vars svängningar som livsmedels-försäkring idag huvdsakligen beror, (tror jag man kan säga med ett visst mått av allmängiltigt anspråk), av ett spe_kulativt konkurrerande spe_gelspel ( i stort utan öronens, munnens å näsans insikter) mellan en ömsesidig, i handling retoriskt uttryckt, etisk-politisk, egocentriskt (a)social TilliT till (i huvudsak) institutionaliserade praktik-variabler såsom «banker», «börser», «handelsmarknader», «kommuner» og «stater», vars handlingsmodulerade trovärde består i misstänksamhetens og missmodets tecken på en mer enkelriktad, socialt bristfällig, Tillit.

      Skillet mellom en äkta TilliT og en oäkta Tillit som socialt «kitt» är här mer uppenbart retorisk för en döv-stum med ögonen i behåll än för en blind som ikke tror på det den hör… därför att hen tror att det bare gäller å «se längre än näsan räcker» men ikke (in)ser själva näsan hens retoriska briller sitter på.

      Till nå har jeg alltså lika lite tro på RID som på Gud eftersom jag kap-i-talt ikke vet vad disse Beteckninger betecknar för noe socialt retoriskt körschema av standard operating procedures. Något slag av blivandets tillvaro för oss; som socialt og individuellt, typiskt retoriskt sär-og samfundslikt, kommunalt og nationellt, produktivt/kommunicerande varelser er det vel, kan jeg tro… likt en å annans kristna tro. Men för mig är RID bara ett stort retoriskt förkortat ?

      «Gud» kan översätta till Dynamis,likt den i våra göromål handlingsskapande kraften i all Praxis gudomliga praktik… egen-dom-ligt nokk. Leker jag som «Kreaprenör» kanske RID-modellen kan moduleras till noe i stil med R-etorik I Dem o kratisk Dia logos uten autentisk dialog? Två problem uppstår dock genast och ett kvarstår från bynelsen;

      a) «Demokrati» er namnet på en etisk handlingsmodus som ständigt söker sitt begrepps mening.
      För mig är Demokrati = Folkmakt icke ett önskemål. Jeg önsker ett Oväldes omakt å all maktutövnings inövning som självbehärskning i konsten att styra sig själv fälles med andra. Då föreställer jag mig att ingen «belönas» med annat än ett Tack för maten… oavsett vem som kommer med råvaran, tillagar och sätter fram den på bordet.
      b) «Kreaprenör» är en annan, kanske mindre avskräckande beteckning för de kommunistiska varelser vi alla har varit från begynnelsen i apekattvärlden. Problemet med alternativbeteckningen «kreaprenör» är dessvärre att det utmärkta ordet är varumärkesskyddat av en svensk new-adge å gammelreligiös turistchef för Dalarös kommun i Sthlms skärgård, så det kanske kostar på för mycket att inte få tillstånd att leie sig in som varandes kommunist i namn av «kreaprenör».
      c) Till sist blir det vel från bynelsen av redan ett problem för anhängarna av RID-modellen med de livsformer som redan idag visar HUR – genom VAD – «det viktigste for mensket er», («å bli sett og få anerkjennelse») framträder…lakoniskt konstaterat og retoriskt uttryckt bopkstavligt talat som = «Penger är ikke alt her i verden.»
      Den insikten har vanligtvis bare de som har penger nokk redan. De vet av egen erfaring… eftersom de også «belönats» med ärovördiga karaktärer, CVn å titlar med en å samme retorik i ständigt återkommande Event å högtidstal… av sine över- å närmast under_ord_nade gelikar, som tecken på att de også har mer en nokk av «anerkjennelsens» nuvarande statusformer av – retoriskt uttryckt – s.k «socialt- og kulturellt kap-i-tal»… Räcker det ikke med ett Tack för maten «ingruppa» serverat som belöning og muligens også en guldklocka vid avgångspensionen?.

      Kort sagt, jeg syns uttrycket «belöning» rimmar illa med de bedrifter og den vändning framtidens «tillväxt» sannsynligvis måste ta på antroposcens kartblad idag, vilken mest kan sammenlignes med en gammal slitsom mödas rikedom på fattigdom. Skillnaden är i bästa fall att då var å en, med blott några få undantag, måste bemöda sig med det mest basala livsmedlens framställning för att alla å envar och egen-dom-ligt nog efter var å,ens huvudintresse kan utveckla sina anlag för andliga livsmedel.

      «Sanningar är illusioner som glömt att de är illusioner, metaforer som nöts och förlorat sinnekraft, mynt som tappat sin prägel och ej längre betraktas som mynt utan bara som metall»… eller som löftesrika munnar var å en kan stole på…

      Utan det för-givet-tagna kan ingen leva. Men det skdar ingen att likt Kierkegaard vara medveten om denna paradox (å om de risker) detta innebär.
      Det finns icke längre kvar några fördelar med stordriftfördelarna… och frågan är om inte folk mest för lång tid stoler mer på Mammon och/eller Gud än de törr å sätte sin TilliT deras egen-dom-ligt fälles retorik dia logos… därför har jag lite tro på RID-modellen trots att jeg ikke vet vad jeg taler om.

  4. Kanskje det er viktig å beregne EROI for bensin/diesel fremfor EROI for olje? Biler kjører på bensin/diesel og ikke direkte på olje. Spesielt viktig i USA hvor oljeforbruket pr innbygger er mye større enn i Europa og andre steder.

    Det ser ut som en oljepris på 90 dollar fatet fører til stagnasjon i verdens realøkonomi. Det som skjer vd stagnasjon er at gjeldsoppbygging og lånefinansiert konsum overtar som drivkraft i samfunnsøkonomien (feks boligboble). Nå for tiden ligger verdens samlede gjeld på 327% i forhold til verdens BNP. Veldig mye penger går da til å nedbetale renter og avdrag på gamle lån fremfor å bruke pengene til konsum. Verden opplever svak etterspørsel og fallende etterspørsel pga alt for høy gjeld.

    Dagens oljepris er så lav slik at det kan føre til oljemangel og energimangel i år 2020 pga manglende investeringer i energi (olje, vind etc). Fracking har vært med på å senke oljeprisen. Lave oljepriser skal stimulere økonomien. Men lave olepriser gjør det også mulig for personer og stater å kunne betjene enda mer gjeld og ta opp nye lån. Når oljeprisen presses opp i år 2019-2020 pga oljemangel, så vil dette kunne utløse en ny finanskrise fordi folk får valget mellom å kjøpe mat og bensin kontra å betjene sine sine lån. Da misligholder folk sine lån akkurat slik de gjorde i 2008 da oljeprisen lå på 145 dollar fatet. Vi kan i 2020 risikere å oppleve en kombinasjon av gjeldskrise, oljekrise og finanskrise samtidig. Faste your seatbelts!

    Jeg vil si at et av problemene i vestlig økonomi er at oljen prises utifra marginalkostnad og ikke utifra gjennomsnittskostnad. Dermed blir oljeprisen ekstra høy (og skaper stagnasjon) og mye av de store oljeprofittene går til utlån til land og folk som bedriver lånefinansiert konsum, slik at hjulene fortsatt går rundt, men bare inntil at verden drukner i gjeld. I tillegg til dette kom så fracking som gjorde det mulig å senke oljeprisen inntil videre.

  5. «Energieffektiviteten faller og har passert «point-of-no-return»»

    Enda en viktig, infofylt artikkel fra Steigan, med relevante fakta og enkle, gode analyser. Takk.

    (Imponerende hva den mannen makter å pøse ut av meningsbærende tekster om så mange viktige emner. 😉

    Nå gjenstår kun å skape global konsensus for post-høy-EROI samfunnmodell med Biosfære, økologi og givend menneskeliv på topp. ;-]

    Det får vi nok til, med litt strev. – Ikke sant? – Vi blir med på det?

    • AF tegner seg for, sier og skriver, 1 – én – stemme, og vi er dermed et skritt nærmere full konsensus for. Og utålmodig som jeg er, benytter jeg ventetiden på full konsensus på å trene på givende menneskeliv allerede nå! 😉

      • Takk. – Da er vi alt dobbelt så mange !-).

        Jeg mener seriøst at vi står foran en anledning til å bygge et globalsamfunn på økologisk fornuftig basis som kan være givende for alle, materielt, emosjonelt, såvelsom spirituelt.

        Bare vi får bort det USA-NATOske voldsviruset, som p.t. har infisert oss til å tro at krig og vold er normal tilstand. Det er bløff. John Locke tok grundig feil, i sin britiske paranoia for koloniene.

        Men fredelige menneskesamfunn har eksisert i tusener av år tidligere. Jf. Caral, Peru.
        «Lack of warfare.
        No trace of warfare has been found at Caral: no battlements, no weapons, no mutilated bodies. Ruth Shady’s findings suggest it was a gentle society, built on commerce and pleasure. In one of the temples, they uncovered 32 flutes made of condor and pelican bones and 37 cornetts of deer and llama bones.»
        https://en.wikipedia.org/wiki/Caral

        Nå som Homo Sapiens’ historie for bare noen uker siden ble forlenget fra 200.000 år til 300.00 år, på grunnlag nye arkeologiske funn, iflg. BBC, må vi vel vedgå at vi ikke har full oversikt over samfunnene våre forgjengere har levd i og formene det har hatt og tatt.

        Hundretusenvis av år kan ha vært mye fredeligere og hyggeligere enn vi ofte har antatt.

        Dermed tror jeg på muligheten for et godt samfunn.

        – Bare vi får hacket vekk USA-NATO-viruset. – Russland og Kina m.fl. er i gang med det siste. 🙂

    • Fant denne i innboksen:

      «At Post Carbon Institute, we’re working to prepare communities for another kind of chaos —one on a much grander scale—resulting from the eclipse of the planet’s capacity to support our numbers and levels of consumption. While we desperately need individuals, communities, and the government to take collective responsibility for (re)turning humanity to balance with nature, instead we’re faced with denial and one roadblock after another.»

      Vårt antall og vårt forbruk må ned. Imens jubler avisene over at norsk økonomi igjen går på høygir. Hvorfor gjør de det? Fordi de ikke har knekt koden med pengefølelsen. Måtte denne artikkelen få flere til å slutte å fornekte. Steigan er super! Hvor ellers ser vi slike artikler i Norge?

  6. Denne gangen berører du noe sentralt – en potensiell energmangel. Det er mye mer nærliggende enn en såkalt klimakrise (til tross for at ordet «klimakrise» brukes som det allerede eksisterer en «klimakrise»). Og elbiler er del av løsningen på energimangelen, idet elbiler er mer effektive enn bensin- og fossilbiler. Det er også godt mulig at forbruket bør reduseres, men realistisk sett så kommer ikke forbruket til å gå drastisk ned før vi er tvunget til det.

    • De fleste elbiler i verden kommer til å gå på fossil kraft. Mulig vi ikke klarer å redusere energiforbruket, men da vil tvangen komme i form av systemsammenbrudd.

      • Det er kanskje riktig at de fleste elbiler vil gå på fossilkraft, men de er fortsatt mer effektive. Dessuten vil fornybar energi vokse fremover, muligens i takt med veksten i elbiler. Det er selvsagt en lang vei å gå, og det er ingen tvil om at fossile brensler er fantastisk energirike. Å erstatte fossile brensler vil trolig gi dyrere energi som vil være brutalt for de fattigste (skjønt det er jo høye oljepriser også). Likevel er vi trolig bedre tjent med å gjøre et forsøk på å få mer fornybar energi og elbiler. Ikke minst for å differensiere enegiproduksjon slik at vi er mindre avhenging av fossile brensler med de utfordinger vi kan få ved stor avhengighet feks ved høye oljepriser. Det er mange utfordringer knyttet til fornbar energi, men endel av dem løses stadig. Dessuten vil ny teknologi som 3D – printing, autonome kjøretøyer, hyper-loop etc trolig hjelpe til mer energieffektive løsninger.
        Kutt i forbruk er selvsagt også endel av løsningen, men spørsmålet er hvordan.

      • Pål – tvangen till systemsammanbrott är en tvangstanke inom vänstern. Förvisso är du å jeg kommunister å efter mitt syn är vi, alle retoriska varelser, redan från bynelsen i vårt blivande. Problemet är den ovana folk har begåvats med geom den politiska ekonomin, att tro de bare kan bli frigjorda som varer; og i sin frihetstvangs valfrihet bare kan välja att köpe eller köpas på en marknad, å till nöds hvis livsmedlen är knappe på bordet välje å köpe noen go parla mental idé, om hvor bäst denne «kaken» kan fördela ingneting som livsmedel.

        «Menskene» tror sig veta, i sin retoriska vantro, att «mensket ikke alena lever av bröd». Kommunister vet att de lever beroende av varandra, og det är da ingen idé… att alena ta för givet som en maträtt på bordet likt en dålig kall suppe av «menskelige rättigher».

        Noe kommunistar har ovanan att bare välje idéer varumärkt med etiketten «höger» eller «vänster», noe förväxlar da kommunisternas kommuner med Kommun_ism, andra förväxlar kommunisterna med varufetischen «mensket» og kommunen med Komunens tjänstemän av välbetalda fria å köpta «politiker» i Kommunens bemyndigade bolagsstyrelser, å ytterligare andra s.k. «humanistiske» idéer förväxlar Kommunens tjänstemän med Staten og statsmyndighetens parla mentalt välbetalte diktatorer å tjänsteutövare.
        Kort sagt, en å samme idé med olika varumärken förväxlar kommunisternas kommun(n) med staten å staten med makta å makta med Mammon. Ikke så märkvärdigt da att kommunisterna blir omedvetet medvetet upplysta om vad den förträngda döden i deras liv går ut på.

        Det är alltså ett parla mentalt retorisk problem att anerkjenne sig som kommunist da de fleste tror sig vare mensker å i vantro misstror kommunisten att bara vara en vara bland alla andra varuförsäljare, likt en dörrförsäljare av totalitära idéer som stövsugere… å vem har råd att köpa bara ett varumärke blått eller rött i en tid då marknaden ser ut som den gör idag; där kommunisterna i sin vantro som «mensker» tror att de redan har menskelige rättigheter i sin hand… trots att de omedvetet medvetet, paradoxalt, innerst inne i hjärtat vet att i sin hand kan man bara ha något som är fast å inte flytande.

        Vad är det egentligen för fel med att föle sig god å det lit gott… under veijs… längs den omedvetet medvetna tvangstanken att vi alla ska dö. Illusionen elbilar makes me feel good då jeg nästan slipper höra deras oljud… På noe märkvärdigt psykist vis har jag hela livet mått bra av att längta efter ett systemsammanbrott inte bare i smått av å till, utan mer den store implosionens kollaps, å att föle meg kritisk og upprorisk sammen med de rätte «marxistiske» upprorsmakarna… mye vilje uten å kunne, alltså.

        Siden varuformslogiken fortsatt brer ut sine verbums substantivsyke-doms-diagnoser… å så är det med kritiken för min del uppenbart än idag, vad du kan läsa ut av denne protest at
        – kritikens vapen også må vara en vapnens kritik», vilket du vet retoriskt lär ha påpekats av en man som även lär ha sagt på tysk: «så vitt jeg vet er jeg ikke marxist»…

        – Vi kommunister behöver ikke hva efterföljare bare för at vi pröver å hva fortsättare…

        – «Traditionens uppgift är ikke å bevara det förgångna, utan att infria det förgångnas förhoppningar»

        – Kunskapens makt blir lätt som en plätt Maktens kunskap hvis ikke kommunisterna inser att kunskapens makt först og främst är en fråga kunskapandets produktionssätt och produktionsförhållanden… så länge «sanningen» produceras som blott lika med dess anerkjente varuformsprodukt kan Makten också omvandla kunskapsakten till en gulerot för undersåtarna… bare välj det står deg fritt å «köpe» mine «upprorsidéer» eller ikke…
        (Vilket i den s.k. «praktiken» betyder att upproret går upp i rök under tiden vi äter idéer som livsmedel på Petter Stordalens Eventshotel… smaker det så smaker det… i annat fall kan vi följe med till Mot Dag å der spise oss nokk så mette på Henriksens sanning…

        – Säga vad man säga vill… til syvende og sidst… handlar det om retorik; konsten att kunna lyssna å i varje situation för_söka finne det för situationen bästa uttrycken för var å ens karaktär å karaktäriserade perspektiv på «saken» det gäller. Det är vår karaktär och ikke våra karaktäriseringar som väcker eller icke väcker en ömsesidig trovärdighet og kommunicerad TilliT.

        – Så fick den gamle erfarne husbyggaren å takplåtslagaren ordet, å reste sig inför församlingen av Folket i bild, (en bitte liten) kulturfront av blott hundratalet mest 60-80 åriga kvinner og men, alla, var å en protestanter og upprorsmakare, likt de betyligt fler fridsamt fredsamma protestanderna mot Aurora 17 i kyrkan denna helg… å han sa inte det han ville visa sig mene – att det räcker inte med dia lektik om man inte oxå kan sin retorik, ty retoriken är dialektikens antistrofa…vilket redan en Aristoteles på sin tid påpekade.

        Få, kanske ingen, av Folket i bildarna förstod vad plåtslagaren menade… minst av allt Majbritt å Jan, som på sitt akademiskt kunskapsföraktligt vertikalt upphöjda vis helgade Maktens kunskapsmetod å icke kunskapandets…
        – Jag blev så förbannat upprörd att jag inte minns om eller vad du responderade, hvis du sa något till mig öht… Föll du icke de andra på podiet i mun, hedrar jag dig, ty vi säger sällan det vi menar å menar sällan vad vi säger.

        «Systemsammanbrott» önskar väl ingen i grund å botten om «Systemet» associeras analogt med «Samfundet» i sin helhet. «Samhället måste försvaras», sa Focault å hans åhörare undrade om han blivit liberal på gamla dar. Historien lär vara en berättelse om klasskamp som hittills handlat om hur «kakan» ska fördelas og mycket lite om hur den bör produceras. Det är Verksamheten i sin helhet och inte blott arbetet som är mödan värd.

        All hittills varande historia har blivit till en berättelse om att alla vill ha arbete men ingen vill göra jobbet.

LEGG IGJEN EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here

Dette nettstedet bruker Akismet for å redusere spam. Lær om hvordan dine kommentar-data prosesseres.