oss 150 kroner!
Medan det kapitalistiska systemet belönar kortsiktiga cykler, är det en långsam uppgift att bygga en värdig framtid, som kräver disciplinerad organisation och en uthållig kamp för att föra fram de sociala krafterna i en ny värld.
Kära vänner,
Hälsningar från skrivbordet på Tricontinental: Institutet för samhällsforskning.
År 1921, några år in i det sovjetiska experimentet, publicerade V. I. Lenin en essä med den avslöjande titeln ‘Nya tider och gamla misstag i en ny skepnad’. Essän öppnade en forskningslinje som skulle följa Lenin till slutet av hans liv tre år senare. Det som fascinerade honom, var frågan om hur man skulle bygga socialismen i ett land härjat av krig, med minimalt kapital till sitt förfogande, ett till stor del bondesamhälle med höga nivåer av analfabetism (omkring 70 %) och ingen offentlig förvaltning som kunde driva en socialistiskt orienterad stat. I en essä reflekteradeLenin:
Efter en enorm, oöverträffad ansträngning behöver arbetarklassen i ett ruinerat småbondland, och där arbetarklassen till stor del har blivit avklassad, en tidsperiod för att låta nya krafter växa fram och träda fram, och där de gamla och utmattade krafterna kan ‘återhämta sig’. … Man måste förstå detta och räkna med den nödvändiga, eller snarare, oundvikliga avmattningen av tillväxttakten för nya krafter inom arbetarklassen.
Detta nyhetsbrev kommer att ägnas åt idén om ‘tidsintervallet’ som krävs för att ett ‘förstört land’ ska kunna återupplivas ur dess bakåtsträvande tillbaka till socialismen (jag har funderat på detta när jag läste om vår hundrade dossier, The Future). Vi kommer att diskutera denna idé i termer av hur långsamt en socialistisk process mognar när det kapitalistiska samhället skakar i kris. Begreppet ‘långsam att mogna’ kommer här att introduceras och fördjupas ytterligare i vårt instituts arbete.
Alla socialistiska revolutioner i den moderna världen har ägt rum i de fattigare länderna, där bönderna dominerar, och där rikedom systematiskt har sugits ut från deras territorium bort till avlägsna länder. I dessa fattigare länder var de nya revolutionära regeringarna – vare sig det var i Sovjetunionen (1917), Vietnam (1945), Kina (1949) eller på Kuba (1959) – tvungna att utveckla sin egen statskapacitet ur nästan ingenting och bygga kapitalsummor för byggandet av infrastruktur och industri. Varken statens kapacitet eller kapital kom lätt till dessa revolutionära processer, vilket tvingade dem att experimentera, på sätt som inte har dokumenterats ordentligt. Här är sex punkter som bygger på vad vi vet om dessa processer, vilka fungerar som en baslinje för att utveckla en teori om begreppet ‘långsamt att mogna’. Vi uppmuntrar alla att skriva till oss med era egna idéer om detta koncept baserat på era erfarenheter och studier.
1. Förtroende byggs långsamt upp, och gamla vanor är svåra att bryta
Revolutionära regeringar ärver strukturer som formats under generationer av uråldriga hierarkier av kast och stam vilka styr agrara relationer, genom kolonial förödmjukelse och expropriering, samt genom total social utsatthet. Bolsjevikerna i Sovjetunionen upptäckte till exempel snabbt, att den gamla tsaristiska byråkratiska kulturen inte försvann i oktober 1917. Korruption, respekt för auktoritet och misstro mot kollektiva institutioner fortsatte i åratal. Efter revolutionen 1949 konfronterade kommunistpartiet iI Kina upprepade gånger resterna av konfuciansk hierarki, regionala patronagesystem och böndernas överlevnadsvanor som formats genom århundraden av osäkerhet. I Kuba – efter 1959 – talade den revolutionära ledningen öppet om att skapa en ‘ny människa‘ eftersom de förstod att socialistiskt medvetande inte kunde lagstiftas över en natt.
Människor, som lever under kolonialismens våld och kapitalismens ojämlikheter, lär sig att skydda sig själva individuellt eller genom familjenätverk. För att ett socialistiskt projekt ska lyckas, måste människor lära sig att lita på kollektiva system. Genom erfarenhet växer det förtroendet långsamt – genom skolor som fungerar, kliniker som läker, boenden som skyddar och institutioner som består. En revolution kan snabbt ta statsmakten, men den kan inte snabbt förändra den sociala psykologin.
2. Handels- och finansnätverk gynnar den befintliga globala ordningen
Kapitalismen dominerar inte bara genom ideologi utan också genom djupt rotade nätverk av handel och finans, liksom genom infrastruktur för transport och kommunikation. Länder som försöker med en socialistisk omvandling, går in i en värld som redan är organiserad kring kapitalistisk ackumulation. Efter den ryska revolutionen kämpade Sovjetunionen eftersom industriella leveranskedjor, banknätverk och handelsvägar kontrollerades av fientliga kapitalistiska makter. Kubas erfarenheter efter Sovjetunionens kollaps 1991 visade detta tydligt: ön förlorade tillgången till bränsle, reservdelar, kredit och handelsrelationer nästan över en natt, eftersom världsekonomin var strukturerad kring system där Kuba till stor del var uteslutet (och från vilka den nu fortfarande utesluts ytterligare genom det illegala USA-drivna oljeembargot).
Vietnam stod efter återföreningen 1975, inför enorma svårigheter med att återuppbygga en ekonomi som förstörts av krig, samtidigt som man låg utanför de dominerande finansiella och kommersiella kretsarna. Befintliga system reproducerar sig själva eftersom varje institution, från hamnar till valutor till mjukvarustandarder, arbetar till deras fördel. Att bygga alternativa nätverk tar decennier, inte år.
3. Kapital- och infrastrukturkostnader är enorma i länder som blivit fattiga av kolonialism
När de vietnamesiska revolutionärerna besegrade USA:s imperialism, ärvde de ett land som fysiskt förstörts av bombningar och kemiskt förgiftats av Agent Orange. Kuba ärvde en ekonomi grundad på en monokultur av socker, och som nästan helt var knuten till USA. Kina kom 1949 ut ur ett sekel av förödmjukelse med krigsherrar, japansk imperialism och inbördeskrig, och med låg medellivslängd, väldigt låg läsförmåga och svag industriell kapacitet.
Dessa revolutioner var tvungna att bygga järnvägar och hamnar, skolor och vetenskapliga institutioner, elnät och stålverk – nästan från grunden. De nordatlantiska kapitalistiska länderna industrialiserades under århundraden, finansierade genom slaveri, kolonial plundring och imperial tribut. Socialistiska statliga institutioner i fattigare länder som koloniserats förväntades komprimera denna process till några decennier under blockad eller militärt hot, och de anklagades sedan för att staten misslyckats. Den enorma materiella bördan saktade ner förvandlingen.
4. Yttre påtryckningar – såsom sanktioner, sabotage, diplomatisk isolering och krig – bromsar utvecklingen
Varje revolutionär stat i tredje världen har mött militär inringning eller ekonomisk bestraffning. Sovjetunionen invaderades av soldater från över ett dussin utländska länder efter 1917, och konfronterades senare med nazisternas invasion, som dödade minst tjugosju miljoner sovjetiska medborgare och förstörde tiotusentals städer och byar. Kuba har uthärdat årtionden av amerikanska sanktioner som uttryckligen är utformade för att skapa brist och socialt missnöje. Chiles Popular Unity regering försökte genomföra en strukturell omvandling, men mötte omedelbar ekonomisk destabilisering, motstånd från eliten och extern intervention, innan långsiktiga reformer kunde konsolideras. Nicaraguas sandinistiska regering stod inför ett Contra-krig finansierat av USA och med minläggning av landets hamnar, inklusive Corinto. Vietnam utkämpade ett antikolonialt krig från 1945 till 1975.
Dessa påtryckningar förbrukade resurser som annars skulle ha gått till social utveckling. Sanktioner ökar transaktionskostnaderna, begränsar tillgången till teknik och skapar kroniska brister. Krig förstör infrastruktur och omdirigerar arbetskraft till försvar. Under dessa hårda förhållanden uppstår ineffektivitet, inte på grund av ideologiska eller planeringsfel utan från de permanenta nödsituationer som fientliga makter inför.
5. Varje process är ineffektiv i sina tidiga skeden.
Revolutionära stater försöker skapa nya administrativa system, samtidigt som de utökar utbildning och sjukvård, samt genomför agrara reformer och industriell utveckling. Misstag och byråkratisk förvirring, flaskhalsar och brist är oundvikliga. Det tidiga sovjetiska planeringssystemet hade svårt att samordna, eftersom det inte fanns något historiskt prejudikat för administrationen av en kontinental ekonomi som grundades på social rättvisa snarare än vinst. Kinas kommuner och industriella experiment led av svag teknisk expertis och ojämn lokal implementering. I Kuba förvärrades bristen på utbildade yrkespersoner när många flydde till Miami efter revolutionen.
Offentlig förvaltning lär sig genom praktik. Institutioner mognar genom försök och misstag. Socialistiska administrationer i fattigare länder förväntas omedelbart uppnå effektivitet, samtidigt som de möter embargo, låg läskunnighet och teknologisk brist. Tidig ineffektivitet är därför inte exceptionell utan kännetecknande för varje storskalig social omvandling.
6. Korta valcykler hindrar social omvandling
Social omvandling kräver planeringshorisonter mätta i decennier – inte i de fyra- eller femårsperioder som belönar omedelbar konsumtion framför långsiktig återuppbyggnad. Revolutionära regeringar kräver tålamod innan synliga framsteg kan visa sig. Även utanför uttryckligen socialistiska stater möter regeringar som försöker omfördela eller införa utvecklingsprogram, ofta sabotage genom val innan projekten har mognat. Transformativ politik kräver kontinuitet, men valsystem formade av mediecykler och ekonomiska påtryckningar belönar kortsiktig förvaltning. Socialistiska experiment konfronterade därför upprepade gånger motsättningen mellan historisk tid (den långa tid som krävs för att omforma samhället) och valtiden (den komprimerade rytmen i modern politik).
I Bertolt Brechts Modern (1931) kämpar huvudkaraktären, Pelagea Vlassova, sig igenom tragedi efter tragedi tills den ryska revolutionen sveper henne in i handling. När hon befinner sig i ett kök med flera kvinnor, varav en klagar på att de hört att kommunismen bara är ett brott, svarar hon med att sjunga:
It’s sensible– anyone can understand it. It’s easy. If you’re not an exploiter, you can grasp it. It’s good for you. Look into it. The stupid call it stupid, and the rotten call it rotten. It is against what’s rotten, and against stupidity. The exploiters call it a crime. But we know it is the end of crime. It is not madness but the end of madness. It is not chaos but order. It is the simple thing so hard to bring about.
När jag tänkte på ‘långsamt att mogna’ mindes jag Vlassovas sång. Vlassova arbetade hela sitt liv, men hade lite att visa för det, förutom sin värdighet. Hon kanske inte hade en fullständig utbildning, men hon hade sitt sinne i behåll. Hon visste att kommunism är en ‘enkel sak’, men hon var inte den som levde i en drömvärld. Det är enkelt, men ‘svårt att få till’.
Varma hälsningar,
Vijay
Översättning: Bertil Carlman
