Om vänsterns folkförakt

7
Jan Myrdal
Jan Myrdal

Av Jan Myrdal

 –   Överklassen bestämmer vad som är smakfullt och acceptabelt, det förklarar såväl vänsterns som hela elitens hat när underklassen bryter mot detta.

Den bok – Proleten, Pöbel, Parasiten – som Christian Baron just har gett ut på förlaget Das Neue Berlin tillhör det viktigaste som nu i Tyskland getts ut på «vänstersidan». Den bör snarast översättas och ges ut i Sverige.

Förlaget var ett av de viktigaste i Tyska Demokratiska Republiken, DDR, och har efter dess undergång, trots såväl polisingripande och olika ekonomiska kriser, fortsatt som ett ledande fristående tyskt förlag för såväl allmänlitteratur som politisk litteratur «till vänster». Författaren är född 1985 i en arbetarklass i svårt socialt underläge men studerade, doktorerade och är nu kulturredaktör på Neues Deutschland. Sozialistische Tageszeitung. Tidningen ges ut sex dagar i veckan som tysk rikstidning och står nära, men är fristående från, Die Linke. Christian Barons bok är alltså inte en stencilskrift på marginalen. Den öppnar en central debatt (en som också påtagligen rör mitt arbete under senare tid).

Den är såväl starkt personlig och utgår från egna och närståendes erfarenheter som brett analytisk. Jag skulle som lektör ha gått fram med rödpenna och reducerat de 286 sidorna en del. Men det betingas av att jag är två generationer äldre och redan hade varit med i världsförbättrarbråket i mer än fyrtiotre år när han föddes. Jag är alltså inte bara överens med hans slutsats om nödvändigheten av en «vänsterpopulism» utan vet också att jag i detta bestämts av vad Mr. Francis i Lincoln School med New Masses lärde mig i New York 1939 om The Populist Party fyrtiofem år tidigare.

Christan Baron befinner sig inte utanför utan mitt i den stora traditionen. Vilket jag tror han vet. Just i ett läge då, i Tyskland som hos oss, de fattigare blir allt fattigare och de rika allt rikare kom faderns missbruk och arbetssvårigheter och moderns förtidiga död i cancer att bestämma hans liv. En känslovarm proletärfaster tog hand om honom. Samtidigt sörjde goda folkskollärare för att han studerade. Hade fadern varit mindre alkoholiserad och våldsam och modern fått leva vore han nog nu tillfällighetsarbetare, kanske arbetslös. Den sociala verkligheten bestämmer.

Han använder begreppen Unterschicht och Oberschicht, allltså motsvarigheten till de av Quiding och Strindberg i vårt språk populariserade underklass och överklass. De är inte vetenskapliga, marxistiska, klassbegrepp. Men de tydliggör en synlig verklighet. Hur överklassen bestämmer såväl smak och «allmänna meningen» som konst och kultur har Marx påpekat. Men «underklassen» bryter av klassintresse upp detta då och då. Inte undra på att «vänstern» föraktar underklassighet!

«I dag när Förbundsrepubliken Tyskland åter för krig, när välfärdssamhället ligger i ruiner och miljön går åt helvete, har vi inte bara lärt oss att Socialdemokratin och de Gröna inte har något intresse av en social-ekologisk förnyelse av samhället.» (s. 147) Det finns ingen väg tillbaka till «välfärdssamhället». «Inte någonsin i kapitalismens historia har så många människor tvungits sälja sin arbetskraft så billigt för att kunna överleva.» (s. 148).

I denna situation sysslar «vänstern» med identitetsfrågor och «språkpolitisk censur» i ett «diskriminerings-delirium» i stället för konkreta makt- och klassfrågor. Den «vänstern» grubblar sedan över varför den verkligt utsatta arbetarklassen röstar på AfD (motsvarigheten till SD) trots att de är marknadsliberala. Men det räcker för det äcklade folket med att de är emot «de övre».

Barons skildringar av den akademiska «vänstern», oftast ur eller utvecklad till mellanskikt eller överklass, kan vi alla på denna kant känna igen. De står främmande för det sinnevärldsliga folket, den faktiska arbetarklassen, i liv som i ord och erfarenheter. När de lyssnar till dess faktiska språkbruk och iakttar dess beteende tar de avstånd, ja skäms.Vilket innebär att denna «vänsters» egentligen klassbestämda ideologiproduktion som HBTQ, den ständigt växande listan av förbjudna ord eller rasifieringsbegreppet faktiskt tjänar den härskande klassen.

Ja, det är en rik bok. Visst kan jag invända mot ett och annat. Konstigt vore annat. Att Bernie Sanders nog kunnat vinna mot Trump är en sak. Men praktiken visar ju att han gav upp och stödde Hillary Clinton. Han var av samma skrot och korn som Syriza.

Denna bok bör snarast översättas och ges ut på det att en bred och folklig principiell diskussion kan bidra till att vi i vårt land förmår vrida «vänstern» rätt. Till klassfrågan!

KampanjeStøtt oss

7 KOMMENTARER

  1. Det som Jan Myrdal her skriver er jo hundre prosent korrekt for Norge også. En kan minne om at sosiolog Arve Hjelseth 27 august 2011 skrev en kronikk i Klassekampen hvor det het:
    «I likhet med store deler av venstresiden,har jeg absolutt ingen ting til felles med arbeiderklassen.»
    Dengang trodde jeg i min naivisme at det ville komme et ras av debattinnlegg som avviste retningen på denne mentaliteten som det absolutte galematias, men det gjorde ikke det. Helt Tyst,ingen hadde innvendinger.
    Neste fase var å omtale de nye folkepartiene i Europa av typen Nasjonal Front som «nyfascister» samt grine surt over Brexit som ikke var båret fram av korrekte meninger.
    Her skriver da Edvard Hoem i Klassekampen 4 februar 2017:
    «Vi må gjenreise solidariteten med kvardagsmenneska,med det som ein gong heitte folk flest.»
    Dette er jo hva det liberale borgerskapet i Norge sa og skrev i perioden 1890-10. Det er eliten med sin borgerlige humanisme som i generøsitet strekker en vennlig hånd til almuen.
    Helt åpenbart er det slik at den norske «venstresida» tok det på ramme alvor at «Marxismen var død» i perioden 1990-2000 hvor alle akademikere skrev godt betalte kronikker om det.
    Selv idag når verden beveger seg mot ufattelige kriger og katastrofer må man lete med lys og lykte for å finne analyser som holder seg med en materialistisk type metode. Det er som om det aldri har eksistert noen sosialistisk teoretisk historie bortsett ifra i små tidsskriftmiljøer.
    Det er med både sorg og glede en må innse at Myrdal også skriver om tilstanden i Norge. Gleden består i dette: noen må starte med å beskrive situasjonen sannferdig som den er. Da er det fremdeles muligheter.

    • Jan Hårstad, Nettopp. Venstresiden har lenge seilt under falsk flagg.

      De toneangivende delene av venstresiden har fornektet at den har endret seg og ikke lenger tilhører arbeiderklassen, men borgerskapet.

      Dagens sosialistiske partier ble fra ca. 80-tallet overtatt av akademikerne/middelklassen . Denne nye «arbeiderbevegelsen» ble globalister & liberalister (individualister/egoister). Istedet for å fremme politikk for arbeidsfolk, har man lenge drevet borgerlig miljø- og identitetspolitikk. De som ikke var enige i denne nye politikken ble definert som “reaksjonære” – av de akademiske inntrengerne og okkupantene av arbeiderbevegelsen.

      De “høyreekstreme” partiene ( f.eks. Sveriges SD og Danmarks DF) er i praksis og i stor grad de faktiske arvtakerne av 60-tallets sosial-demokrati. Løsningen for dagens arbeiderbevegelse er å kaste utgåtte ideologiske skylapper på dynga, sammen med gamle personlige allianser, og i stedet bli praktisk og pragmatisk orientert.

    • Høyre og Venstre -er lika goda kålsupare.:
      I SD og Moderaterna råder interne borgerkriger.
      Hos M vil noen samarbeide med Sossarna,og noen med SD.
      Hos sossarna råder dilemmaet like sterkt.Skal de føre feministisk liksom-politikk,sammen med De Grønne,eller lytte til arbeidervelgerne.Og i SD råder flere konflikter grunnen.Skal de bøye seg for M,eller stå på sitt-hva nå det er.
      De får-alle de 3 store partier i Sverige-problemer med forsvaret og EU.Skal de inn i NATO-helt og holdent,eller bare tilpasse seg.Skal russisk gass få passere Gotland,og skal svensk forsvarsindustri innordnes NATO strukturer?

      M.a.o.:De er alle 3,som de svenske velgere i villrede.Hvor mye kan berges av statsbudsjett og velferd,innen rammene for hva EU og NATO tillater.
      Hvor lenge kan de låne til det som er igjen av velferd,hvor skal de 100.000-er nykommere bo,og hvem skal finansiere skurene de må tilbys?

      Illusjonsmakeret vil fortsette,og tåkepratet om høyre-ditt og datt gir mindre og mindre mening.Som i Norge.
      Løsningen er i allefall ikke sosialdemokrati.Det er og var en kortvarig suksesshistorie.Det går ikke å omfordele mere av en stadig minkende -kake.

  2. Jan M!
    Du skriver: «Han använder begreppen Unterschicht och Oberschicht, allltså motsvarigheten till de av Quiding och Strindberg i vårt språk populariserade underklass och överklass. De är inte vetenskapliga, marxistiska, klassbegrepp.» Problemet är bara att Marx inte gav några klara anvisningar hur en klass skall definieras

LEGG IGJEN EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here