Man trenger ikke ha studert mye av det som skjer utenfor den vestlige boblen for å innse at tittelen på Timofei Bordachevs artikkel er en nøyaktig beskrivelse. Enkelte analytikere har for eksempel påpekt at det kostbare angrepet som Vesten utførte via den ukrainske hæren mot Kazan 21. desember ikke hadde noen håndgripelig effekt fra et militært synspunkt. Likeledes har alle attentatene på russiske journalister, militære og sivile ledere uten tjeneste, og det blodige angrepet på Crocus rådhus 22. mars 2024, heller ikke hatt noen åpenbar militær betydning. Snarere har de vært uttrykk for det sinne våre vestlige eliter føler mot Russland, spesielt ettersom spådommene om Russlands kollaps, som regelmessig forutsies, ikke slår til.

Artikkelen er publisert i RT, en kanal som langt på vei er forbudt i Vesten, og nettopp derfor kan folk ha godt av å lese den, enten man er enig eller ei.

Alla dessa terrorattacker har naturligtvis fått en annan självklar effekt. Världen utanför väst, den globala majoriteten, stärks mer och mer i sin uppfattning, att många länder i väst gått från att ha varit kolonialmakter, till att bli vasaller åt USA-imperialismen, och nu till och med bli rena terrorstater. Samtidigt så kontrasteras denna mer eller mindre blinda västliga hysteri mot Ryssland, av det lugn, den eftertanke och den energi som Rysslands president, Vladimir Putin, visade i sin mer än tre timmar långa presskonferens, som hölls den 19:e december. Grunden för detta lugn och denna eftertanke kan bättre förstås, om man vet vad Putin sade i en intervju den 22:a december (Putin accuses previous Russian leaders of ‘destroying the country’). «I vår moderna historia har vi gått igenom en period då den tidigare generationen politiker… gick så långt att de förstörde sitt eget land, i hopp om att Ryssland skulle bli en del av den så kallade ’civiliserade världen’», «Så snart som Rysslands kapacitet minskade och landet blev svagare, försökte väst utdela ett sista slag, istället för att göra Ryssland till en jämlik partner och en medlem av denna ‘civiliserade värld’.» Det finns skäl till att Michail Gorbatjov inte fick någon grandios statsbegravning efter sin död i augusti 2022, och att ett monument över Boris Jeltsin i Yekaterinburg regelbundet blir utsatt för vandalism.

Timofei Bordachevs synpunkter är naturligtvis intressanta. För den som lärt sig att försöka förstå världen ur ett dialektiskt materialiskt perspektiv, är artikeln mycket intressant.

Bertil Carlman

Kok av raseri dere eliter i vesten! Verden liker Russland til tross for deres hat

Moskvas vänner i den globala majoriteten sväljer inte Natos försök att göra Ryssland till en pariastat.

Rysslands utrikespolitik utgår med rätta från att historien är på dess sida. Landets strävanden ligger i linje med de strategiska avsikterna hos de flesta nationer utanför västblocket – det vi kallar «världsmajoriteten». Detta perspektiv bekräftas av den pågående militära och politiska konfrontationen mellan Ryssland och väst. Våra motståndare strävar öppet efter att upplösa den ryska staten i en eller annan form. Men dessa ambitioner kolliderar inte bara med Rysslands motstånd, utan också med intressena hos många nationer i världen.

Vid en konferens i Valdai Club nyligen, där främst representanter för den globala majoriteten deltog, belyste diskussionerna både den gemensamma grunden och skillnaderna mellan Ryssland och dess partners. Även om partnerskap med tredje makter inte kommer att avgöra Moskvas framgång mot väst, är dessa relationer avgörande för att bygga en ny internationell ordning – en som är mindre benägen att upprepa Europas nuvarande konflikter.

Nyckelfrågan är hur dessa nationer, som i många fall är ekonomiskt eller militärt beroende av väst, kommer att agera. Deras troliga val kommer att påverka hur mycket Ryssland behöver anstränga sig för att uppnå sina viktigaste utrikespolitiska mål.

Skillnaden i perspektiv

Ryssland och den globala majoriteten ser ofta på världen genom olika linser. Ryska experter, som är djupt rotade i, och i linje med europeiska politiska tanketraditioner, tenderar att se konflikter som den främsta drivkraften för förändring. Detta är naturligt för Ryssland, men det står i kontrast till synen hos många nationer i Afrika, Asien och Mellanöstern. Dessa länder, som formats av kolonialismens historia, förkastar västerländska ramverk, som betonar konkurrens och konflikt. I stället är deras inställning till internationella relationer mer flytande och undviker permanenta allianser och ideologiskt laddade sammandrabbningar.

Denna skillnad beror delvis på nödvändighet. De flesta nationer som är vänligt inställda till Ryssland är medelstora stater som saknar resurser för fullständig självständighet. Deras beroende av västdominerade handelssystem och institutioner begränsar deras handlingsfrihet. Att bryta sig loss helt och hållet, skulle medföra enorma ekonomiska och politiska risker. Inte ens för Ryssland, är det en enkel uppgift att frigöra sig från institutioner som FN eller globala ekonomiska ramverk. För utvecklingsländerna kan «exitpriset» bli katastrofalt.

Återhållsamhet kontra revolution

Detta är anledningen till att många av dessa länder är försiktiga med uppmaningar att radikalt revidera den globala ordningen. De föredrar evolution framför revolution. Rysslands president Vladimir Putin betonade denna punkt under sitt tal på Valdai Club, och sa att Ryssland inte har några revolutionära avsikter. Ironiskt nog är det västvärlden – som desperat försöker behålla sin dominans – som nu monterar ner globaliseringen genom sin egen vårdslösa politik.

Rysslands vänner i den globala majoriteten är i allmänhet överens om, att de nuvarande militärpolitiska konflikterna är resultatet av västvärldens handlande. De ser dessa som regionala frågor, som kan utvecklas till globala kriser om västvärlden trappar upp dem ytterligare. Men dessa nationer hoppas också på att Ryssland ska visa återhållsamhet, även om det innebär att man kompromissar med sina intressen. Att övertyga dem om att en sådan återhållsamhet inte alltid är genomförbar är fortfarande en viktig uppgift.

Gemensamma mål, olika tillvägagångssätt

Till syvende och sist sammanfaller Rysslands och dess partners strategiska intressen i den globala majoriteten. Båda strävar efter en rättvisare, multipolär internationell ordning utan västerländskt tvång. Skillnader i hur dessa mål eftersträvas – eller i den retorik som används – bör inte ses som hinder, utan som möjligheter att fördjupa den ömsesidiga förståelsen.

I takt med att historien utvecklas, kommer de gemensamma strävandena efter en rättvis världsordning att knyta Ryssland och den globala majoriteten närmare varandra, vare sig västvärlden vill det eller inte.

---

Originalens tittel:

Seethe, Western elites: The world likes Russia despite your hate

---

Timofei Bordachev er programleder i Valdai diskusjonsklubb; Akademisk veileder for Senter for omfattende europeiske og internasjonale studier ved National Research University Higher School of Economics (HSE).

PhD i statsvitenskap, Saint Petersburg State University (1999). Master of Arts in European Politics and Administration (Brugge, 1997).

Som forsker spesialiserer han seg på teori om internasjonale relasjoner og moderne spørsmål om verdenspolitikk, russisk-europeiske relasjoner, EUs utenrikspolitikk, eurasisk økonomisk integrasjon, europeisk, eurasisk og internasjonal sikkerhet.

Forfatter av flere bøker og forskningsartikler publisert i Russland og i utlandet.

Han har blant annet utgitt:

Europe, Russia and The Liberal World Order. International Relations after the Cold War

Asle Toje skriver om denne boka:

‘What went wrong? This is the most frequently asked question when it comes to relations between Russia and Europe after the Cold War. Why shining expectations turned into such a dark alienation? Timofei Bordachev gives a unique perspective arguing that political failure of Common European Home derived from contradictions embedded in the Liberal World Order per se. This book is a brilliant proof that theory of international relations is not just an academic exercise, but a very important instrument of applied analysis. Truly fascinating reading!’