I sitt 43:dje nyhetsbrev på Trikontinental, börjar Vijay Prashad med att tala om Bandungkonferensen, som ägde rum i Indonesien 1955. Varför gör han det? Jo för att Wang Hui också gör det i en artikel som något tidigare publicerats på Tricontinental: The Twentieth Century, the Global South, and China’s Historical Position. I förordet till denna artikel blir Wang noggrant presenterad. I presentation nämns det bland annat att Wang sitter i redaktionen för tidskriften Wenhua Zongheng som är i nära samarbete med Tricontinetal där Vijay P. är redaktör. W.Z. bör också vara något känd för de som läser steigan.no., eftersom nättidningen har en del översatta artiklar från W.Z. (Kulturelle endringer….., Ukraina-krisen og byggingen av….., Sosialismen er en….., Sosialismen 3.0….., Hvordan bryte den….. och Kapitalismen står foran…..). När tidskriften presenterades 2023, sades att den skulle komma med tre nummer per år. I år har det emellertid endast kommit ett nummer, trots att året lider mot sitt slut. När vi nu i det 21:a århundradet kommit in i en period av oväntat snabba förändringar på det globala planet, är det kanske inte så märkligt; vi måste snabbare anpassa oss till hastigheten på denna utveckling, och då kan många planer komma att ändras.

När jag hade läst Wangs artikel, tänkte jag översätta den för steigan.no:s läsare. Men den är lång, fylld av komplicerade resonemang, och därför svår att översätta korrekt. Att göra ett bra referat av artikeln, skulle jag inte klara av att göra. Följande utdrag ur Wangs artikel kan kanske illustrera mina funderingar:

«Oktoberrevolutionen förstås vanligen i samband med europeisk krigföring, men då förbiser man kontinuiteten mellan denna revolution och den asiatiska revolutionära sekvensen. [Som räknas upp tidigare i Wangs artikel] Nära besläktade med denna sekvens är de avkoloniserings- och nationella självständighetsrörelser, som utvecklades i olika former i olika länder och regioner, såsom den indiska självständighetsrörelsen. Även om alla dessa revolutioner och rörelser ägde rum i olika historiska och kulturella sammanhang, och utgjorde olika moderna vägar, är deras inbördes samband och ömsesidiga inspirationer uppenbara. Flera år senare var dessa revolutioner och rörelser en del av den historiska grunden för Bandungkonferensen (1955) och den alliansfria rörelsen (1961 till idag). Därför måste födelsen av det «korta 1900-talet» börja med en utforskning av «svaga länkar», som bara kan identifieras i sökandet efter möjligheter till revolution och förändring. Ur synvinkeln att söka möjligheter till revolution och förändring, är det inte den gamla eurasiska geopolitiska konkurrensen, utan den revolutionära situation som orsakats av den nya strukturen i Asien efter det kinesisk-japanska kriget och det rysk-japanska kriget, inte de imperialistiska krigen, utan «Asiens uppvaknande» som utlösts av dessa krig och formats av den tidigare nämnda raden av revolutioner.  Detta markerade de många begynnelserna av det «korta 1900-talet»».

Wang vill flytta perspektivet österut. Men han skriver också:

«Geopolitiskt sett var 1900-talet inte bara en postkolonial era utan också en post-storstads-era, under vilken revolutioner och reformer i perifera områden inte bara omvandlade sina egna regioner, utan också de centrala-perifera relationerna i världen, vilket avsevärt påverkade de centrala regionerna och de omvandlingar som de upplevde. Det är först på senare tid, i en tid då länderna i det Globala Syd står för nästan 60 procent av det globala BNP, och BRICS-länderna för mer än 30 procent, som människor har börjat förstå vad som kännetecknar «post-metropol-eran», även om detta är en utdragen process. De allmänt använda transgeopolitiska begreppen «trikontinentalism», uppsvinget för nationella självständighetsrörelser, den alliansfria rörelsen och framväxten av det globala syd längs denna bana, härrör alla från denna sekventiella revolutionära process.»

Inte bara österut, utan även bort från de mer industrialisera länderna till det Globala Syd, vill Wang flytta perspektivet; ja även bort från den mer urbana miljön. Denna perspektivförflyttning fruktar våra politikerklasser i Väst. Framför allt fruktar de rörelser som står bakom denna ändring av det globala perspektivet. Det nyligen avslutade BRICS+-mötet i Kazan, Ryssland, visar det tydligt. Svenska massmedia, liksom massmedia i övriga Väst, försökte undvika att överhuvudtaget omnämna mötet, som ägde rum 22-24 oktober. Ungefär samtidigt, 21-26 oktober, ägde det senaste ’Commonwealth Heads Of Government Meeting (CHOGM)’ rum i Apia, Samoa. Det skulle inte förvåna om en del brittiska massmedia ägnade mer tid åt detta senare möte. Bägge de BRICS-grundande länderna Indien och Sydafrika, är också medlemmar i Commonwealth (Samveldet), som enligt Wikipedia «er en fortsettelse av det britiske imperiet og har sitt utspring i imperiekonferansene, Imperial Conferences, som ble holdt på 1910- og 1920-årene». Men både Narendra Modi och Cyril Ramaphosa valde naturligtvis BRICS-mötet framför det på Samoa. Till skillnad från våra politikerklasser i Väst, instämmer säkerligen dessa statschefer från Indien och Sydafrika också i följande påpekande, som Kinas statschef gjorde under mötet i Kazan «Det Globala Syds kollektiva framväxt, är ett utmärkande drag för den stora omvandlingen över hela världen. Länderna i det Globala Syd, som marscherar tillsammans mot modernisering, är monumentalt i världshistorien och utan motstycke i mänsklig civilisation.» En tydlig och säkerligen irreversibel perspektivförskjutning alltså.

Denna perspektivförskjutning tar alltså också Vijay Prashad upp i den betydligt kortare och mer lättöversatta artikeln Our Revolutions Are for the Survival and Development of Human Civilisation

Våre revolusjoner er for overlevelse og utvikling av menneskelig sivilisasjon

Kära vänner!

Hälsningar från skrivbordet på Tricontinental: Institutet för social forskning.

Nästa år är det sjuttioårsjubileum för den asiatisk-afrikanska konferens som hölls i Bandung i Indonesien 1955, i närvaro av regerings- och statschefer från tjugonio afrikanska och asiatiska länder. Indonesiens president Sukarno (1901–1970), som hade lett frihetsrörelsen i Indonesien mot den nederländska kolonialismen, öppnade konferensen med ett tal med titeln «Låt ett nytt Asien och ett nytt Afrika födas!». I talet beklagade han, att även om de mänskliga tekniska och vetenskapliga framstegen hade gått framåt, befann sig världspolitiken fortfarande i ett tillstånd av oordning. Under de sjuttio år som gått sedan dess (ungefär den globala medellivslängden) har mycket gått förlorat och mycket har återvunnits, av det som kallades Bandungandan. Människor har ännu inte utnyttjat den enorma makt de har i sina händer.

Prometheus eld, som utövades mot folken i Afrika och Asien i deras antikoloniala kamp, och mot folken i Hiroshima och Nagasaki hade skapat rädsla. «Människans liv», sade Sukarno, «är frätande och bittert av rädsla. Rädsla för framtiden, rädsla för vätebomben, rädsla för ideologier.» Denna rädsla, varnade Sukarno, är farligare än vapen eftersom den driver människor «att agera dåraktigt, att agera tanklöst, att agera farligt». Men, fortsatte han, «vi får inte låta oss ledas av dessa rädslor, eftersom rädsla är en syra som etsar fast människans handlingar i märkliga mönster. Låt dig ledas av förhoppningar och beslutsamhet, låt dig vägledas av ideal och ja, låt dig vägledas av drömmar!».

Den agenda som lades fram vid Bandungkonferensen var tydlig:

1. Att få ett slut på kolonialismen och demokratisera det internationella politiska systemet, inklusive FN.
2. Att avveckla den nykoloniala ekonomiska strukturen, som främjade den tidigare koloniserade världens beroende.
3. Att se över de sociala och kulturella system som främjade eländiga hierarkier – särskilt rasism – och att bygga ett världssamhälle av ömsesidig förståelse och internationell solidaritet.

Från slutet av 1950-talet till början av 1980-talet definierade Bandungandan kampen för Tredje världen-projektet, och den gjorde stora landvinningar, såsom att delegitimera kolonialism och rasism samt att försöka bygga den nya internationella ekonomiska ordningen. Men i virveln av 1980-talets skuldkris och med Sovjetunionens slutliga kollaps, dog det projektet. Denna kollaps kan dateras till det internationella mötet om samarbete och utveckling, som hölls i Cancún i Mexiko i oktober 1981 för att diskutera Brandtrapporten. Mötet ledde inte till några betydande åtaganden och följdes i augusti 1982 av att Mexiko inte betalade sina utlandsskulder.

År 2005, femtio år efter Bandungkonferensen, samlades företrädare för 89 länder i Indonesien för det asiatisk-afrikanska toppmötet 2005, där de utarbetade deklarationen om det nya asiatisk-afrikanska strategiska partnerskapet, men mötet fick inte mycket uppmärksamhet, och det togs inte heller på allvar av det ‘internationella samfundet’. Indonesien hade nyligen tagit sig ur en ohygglig kuppregim som styrde landet från 1965 till 1998, och från 1998 vacklade det på klipporna av nyliberal politik, inklusive en fördjupad relation med USA. Den indonesiska regeringen som var värd för konferensen 2005 inkluderade de styrkor som hade deltagit i den blodiga kuppen mot Sukarno 1965. Det var inte ett gynnsamt sätt att högtidlighålla den ursprungliga konferensen, inte heller att föreställa sig en ny agenda för det globala syd. Två år tidigare hade USA gått in i ett stort, olagligt krig mot Irak, efter att redan ha invaderat Afghanistan, och det verkade vid den tiden som om USA:s ’unipolaritet’ skulle förbli ohotad i det oändliga. Indonesien och de andra makterna i det globala syd, var inte beredda att utmana USA. Det är därför som det nya asiatisk-afrikanska strategiska partnerskapet, som tillkännagavs vid toppmötet 2005, bara var ett tomt eko av principerna i det ursprungliga Bandungprojektet, utan större fördjupningar och därför utan någon entusiasm.

Mycket har förändrats sedan både 1955 och 2005. För att förstå karaktären på dessa förändringar vänder vi oss till en av Kinas viktigaste vänsterintellektuella, Wang Hui, som själv är en produkt av den kinesiska revolutionen 1949 och av Bandungandan. I vår senaste rapport reflekterar Wang Hui över vikten av att läsa Kinas och det globala syds historia utifrån deras egen dynamik, och inte i relation till västvärlden som standardreferenspunkt. Etthundrasju år efter oktoberrevolutionen i det tsaristiska imperiet, sjuttiofem år efter den kinesiska revolutionen och nästan sjuttio år efter Bandung, när Kina och andra stora stater i det globala syd positionerar sig som stormakter i världen, hjälper Wang Huis analys oss att dyka under ytan av händelser och producera en djupgående teoretisk förklaring till Kinas och den globala söderns uppkomst.

Tre punkter i Wang Huis teoretiskt rika text är av särskilt intresse för denna diskussion om en värld som söker ett nytt Bandung:

1. Revolutioner i periferin. Wang Hui skriver att den moderna världen uppstod ur två olika klassorienterade cykler av revolutioner. Den första, den borgerligt liberala revolutionära cykeln, började i efterdyningarna av den franska revolutionen 1789, och den andra, den proletära, antikoloniala, socialistiska revolutionära cykeln, utlöstes av den kinesiska revolutionen 1911. Den andra cykeln, som hämtade mer inspiration från I dessa «svältens riken», var revolutionerna en del av en lång process för att besegra det feodala arvet, bygga produktivkrafter och så snabbt som möjligt försöka skapa ett socialistiskt samhälle. Under tiden ägde inga revolutioner rum i de riken som hade mätta magar.
2. Nya koncept för periferin. Wang Hui tittar noga på hur ord används för att beskriva den kinesiska revolutionära processen, och han finner att en del som är «lånade» från andra länders erfarenheter (Europas politiska historia, marxismen, oktoberrevolutionen, etc.) ändå är utvecklade baserat på den historiska utvecklingen av Kinas egen revolution. Detta är exakt vad som hände i andra revolutionära erfarenheter, vare sig det var på Kuba eller i Vietnam. Inte ens de begrepp som lånats in, påpekar han, transplanteras utan att transformeras. De genomgår, som Wang Hui noterar, en handling av «politisk förskjutning». Den kinesiska revolutionära processen lånade termer som «folkkrig» och «sovjet», men den faktiska historien om det kinesiska folkkriget och Jiangxisovjeten (1931–1934) är ingen spegelbild av de händelser som dessa termer ursprungligen beskrev. Det är i dessa erfarenheter, rotade i en annan kulturell värld och ibland i en annan tid, som begreppen kan berikas och metamorfoseras.
3. Post-storstads eran. Wang Hui menar. att vi inte bara befinner oss i en postkolonial period, utan i en post-storstadstid. Detta post-storstadstillstånd hänvisar till det faktum att de tidigare «bondenationerna» nu långsamt håller på att bli brännpunkten för världens utveckling, tillväxt och kultur. Det är Kina och det globala syd, konstaterar Wang Hui, som är «de epokgörande krafter som drivit» fram denna övergång. Ändå är övergången ofullständig. Västvärldens kontroll över finanser, resurser, vetenskap och teknik har försvagats, men inte dess kontroll över information och militär makt. Denna militära styrka, en spöklik närvaro, hotar världen med stor förstörelse för att upprätthålla inflytandet och makten i storstads- eller kärnländerna.

Resan mot ett nytt Bandung har redan börjat, men den kommer att ta tid att gro. Så småningom, när vi har förstått post-storstadsvärlden på rätt sätt, kommer vi att kunna skapa en ny utvecklingsteori och ett nytt förhållningssätt till internationella relationer. Pistolen kommer inte att vara det första instrumentet som plockas fram för att lösa tvister.

År 2016 skrev Hawa Gamodi, en libysk poet och redaktör för en barntidning, om vad poesi i stället för blodbad kan göra:

The world has become a graveyard
But the sun rises
The breeze caresses a girl’s cheek
The sea does not forsake its blue
The swallows tell me of my childhood
Hidden beneath their wings
And somewhere a boy foretastes a kiss from his lover’s lips

Det är vackra bilder av den andra sidan av förödelsen, bilder målade i ord av en poet, som sett bomberna falla och gevären skjuta mot spöken men döda barn. «Jag skriver till dig», fortsätter hon, «mitt motstånd mot undergången / jag målar en härlig värld / Upplyst av en dikt / Att de väntar».

På sätt och vis är det här det bästa sättet att beskriva dessa nyhetsbrev (av vilka vi har publicerat 348 sedan den 1 mars 2018): motstånd mot undergången.

Varma hälsningar

Vijay 

Slutkommentar:

Efter Vijays artikel kan det vara värt att här nämna något, som kanske kan visa sig vara mer än en detalj. På mötet med ledarna för BRICS+ länderna i Kazan, sade Xi Jinping bland annat: «Kina kommer att samordna med andra, för att bilda en ’Global South Think Tanks Alliance’ för att främja utbyte mellan människor och utbyte av erfarenheter inom styrning.»

När någon statschef i Väst kommer med ett meddelande som skulle kunna vara av vikt, så görs uttalandet oftast med stora gester och skryt. Gester och skryt som till slut blir näst intill ingenting. Så var det till exempel när G7-länderna initierade B3W den 12:e juni 2021, och vars syfte enligt Wikipedia var «att utgöra ett alternativ till Kinas Bältes- och väginitiativ (BRI) för utveckling av infrastruktur i låg- och medelinkomstländer.» När ett liknande uttalande kommer från Kina, kan man däremot vara säker på, att förslaget som finns i uttalandet, är väl genomtänkt och allvarligt menat, även om det inte presenteras med buller och bång. Tanken på en tankesmedja «’Global South Think Tanks Alliance’ för att främja utbyte mellan människor och utbyte av erfarenheter inom styrning» är fantasieggande, och kan kanske bli något som också bidrar till den globala förskjutningen av perspektivet. En sådan tankesmedja för det Globala Syd skulle kunna få lika stor betydelse på det globala intellektuella planet, som BRI fått på det globala praktiska planet, för den nya världsordningens vidareutveckling.

oss 100 kroner!

oss 200 kroner!

oss 500 kroner!

oss 1000 kroner!