Bertil Carlman har oversatt og kommenterer en artikkel fra tidsskriftet Wenhua Zongheng.
När nu tidskriften Wenhua Zongheng är noggrant presenterad, (Kulturelle endringer – et prosjekt for å bygge broer) är det dags för första inlägget ur första numret, ett inlägg som först publicerades på kinesiska i juni 2022. Författaren presenteras så här:
«Yang Ping (杨平) er en ledende forsker og redaktør i Kinas moderne ideologiske og kulturelle samfunn. I 1993 grunnla han ‘Strategy and Management’ (战略与管理), et viktig magasin som motarbeidet liberalismens innflytelse på kinesisk ideologi og kultur. I 2008 grunnla han Wenhua Zongheng (文化纵横, ‘Beijing Cultural Review’), et tidsskrift som fokuserer på konstruksjonen av det kinesiske samfunnets kjerneverdisystem samtidig som han konsekvent opprettholder sosialismens banner. I løpet av de siste femten årene har tidsskriftet vokst til en av Kinas viktigste tankeplattformer.»
Ukraina-krisen og byggingen av et nytt internasjonalt system
«The Ukraine Crisis and the Building of a New International System» publicerades ursprungligen som huvudartikel i juninumret 2022 av Wenhua Zongheng (文化纵横). Artikeln uppmanar Kina att, mitt i utbrottet av konflikten mellan Ryssland och Ukraina, överväga farorna med det nuvarande internationella system som landet har strävat efter att integrera sig i och möjligheterna att bygga ett nytt internationellt system.
«Utbrottet av krisen i Ukraina har inte bara förändrat det geopolitiska landskapet, det har allvarligt stört den nuvarande internationella ordningen. I synnerhet USA:s och andra västländers införande av omfattande sanktioner mot Ryssland har äventyrat reglerna i det befintliga internationella systemet och avslöjat dess verkliga, tvingande natur. Denna kris bör vara en stark påminnelse till Kina om att landet måste fördjupa sitt «värsta tänkbara scenario» (底线思维, dǐxiàn sīwéi) och allvarligt överväga, som ett viktigt strategiskt mål, att bygga ett nytt internationellt system parallellt med den nuvarande västdominerade ordningen.
Beredskap för hotande kriser
Det nuvarande internationella systemet domineras av västländerna, leds av USA, och är liberalt kapitalistiskt till sin natur. Under perioder då den liberala kapitalismen fungerar smidigt expanderade detta system globalt och verkar vara regelbaserat och rättvist, och kan omfatta de flesta länder och regioner i världen. Men under kristider kommer den liberala kapitalismen att förvrida sig själv, överge etablerade internationella regler eller försöka skapa nya, exemplifierat av ökande nativism eller avglobalisering [decoupling, derisking], där den hegemoniska nationen avstår från sina påstådda ledaruppgifter och återgår till maktpolitiken.
Mitt i Ukrainakrisen har USA och västländerna åsidosatt internationella normer genom att med våld kasta ut Ryssland ur den globala finansiella arkitekturen, nämligen ’Society for Worldwide Interbank Financial Telecommunication’ (SWIFT), konfiskerat ryska statliga och personliga tillgångar och fryst landets valutareserver. Sådana åtgärder går långt utöver de typiska ickevåldsmetoder för konfrontation som används av nationalstater, såsom handelskrig, teknikblockader och oljeembargon, och motsäger uppenbart de tidlösa liberala principerna att «skulder måste betalas» och «privat egendom är okränkbar», bland annat. Dessa flagranta brott mot den så kallade «regelbaserade ordningen» har blottlagt det internationella systemets godtyckliga, olagliga och partiska karaktär och det sätt på vilket det kan manipuleras av USA och dess allierade för att med våld disciplinera andra länder.
Ur ett kinesiskt perspektiv är krisen i Ukraina en varning till Kina om att landet måste förbereda sig på scenarier där landet utsätts för sådana fientliga åtgärder. Det är nödvändigt att ompröva den nuvarande internationella ordningen för att få en korrekt förståelse av både dess för- och nackdelar, ge upp alla illusioner om dess rättvisa och långsiktiga livskraft och, samtidigt som man deltar i och maximerar nyttan av det nuvarande systemet, också förbereder sig för att bygga upp en ny internationell ordning.
Med tanke på Kinas storlek kräver uppgiften att den nationella nivån föryngras mycket mer än en ekonomisk strategi med enbart «inhemsk cirkulation» (内循环, nèi xúnhuán). För att uppnå industrialisering och modernisering måste Kina samarbeta med omvärlden och utveckla en bredare «internationell cirkulation» (外循环, wài xúnhuán), genom att få tillgång till externa resurser, tekniker och marknader. Den centrala uppgiften för Kinas reform- och öppningspolitik under de senaste fyra decennierna har varit att öppna landet mot omvärlden och delta i det globala systemet för att främja en internationell miljö som är mer gynnsam för modernisering.
(«Reform och öppnande» syftar på den era av ekonomiska reformer som inleddes 1978 under ledning av Deng Xiaoping.)
Samtidigt har Kina varit tvunget att vidta nödvändiga åtgärder, när fientliga aspekter av det nuvarande systemet har hotat landets grundläggande intressen. I den nuvarande situationen är det nödvändigt att Kina å ena sidan orubbligt kämpar mot USA:s och västländernas manipulation av det befintliga systemet och å andra sidan börjar bygga upp ett nytt, mer demokratiskt och rättvist globalt system i partnerskap med utvecklingsländerna.
Kinas historiska öde är att stå på tredje världens sida
Den nuvarande världsordningen har inte bara formats av Kina, Ryssland, USA och Europa, länderna och regionerna i Asien, Afrika och Latinamerika har också skapat en mängd nya regionala nätverk mitt i nedgången av USA:s makt. Att samarbeta med andra utvecklingsländer är nödvändigt för att Kina ska kunna stärka ansträngningarna att bygga upp ett nytt internationellt system. Belt and Road Initiative (BRI) har, sedan det föreslogs av president Xi Jinping 2013, i själva verket lagt grunden för ett sådant samarbete och för förverkligandet av ett nytt system.
(Belt and Road Initiative, BRI, är ett globalt infrastrukturutvecklingsprojekt som föreslogs av Kinas president Xi Jinping 2013. I slutet av juli 2022 hade Kina undertecknat mer än 200 BRI-samarbetsavtal med 149 länder och 32 internationella organisationer.)
Sedan Folkrepubliken Kina grundades 1949 har tredje världen konsekvent försett Kina med nya utrymmen för att överleva och växa och nya källor till styrka närhelst landet har utsatts för påtryckningar från supermakter, inklusive de nationella befrielserörelserna i Asien, Afrika och Latinamerika på 1950- och 1960-talen, Bandungkonferensen 1955 och den alliansfria rörelsen. Mao Zedongs teori om de tre världarna utvecklades på 1970-talet, betoningen på syd-syd-samarbete under de tidiga stadierna av reformer och öppnande på 1980-talet, inrättandet av BRICS-mekanismen vid sekelskiftet och nu senast utvecklingen av BRI under det senaste decenniet. Under de senaste 70 åren har Kina antagit ett brett spektrum av utrikespolitik, från «lean to one side» (一边倒, yībiāndǎo) med Sovjetunionen på 1950-talet till «integration med världen» (与国际接轨, yǔ guójì jiēguǐ) (eller med USA, för att vara exakt) vid sekelskiftet; Kina har dock, medvetet eller omedvetet, konsekvent vänt sig till tredje världen närhelst landet har känt att dess oberoende och suveränitet har hotats.
Under de första åren efter grundandet antog Folkrepubliken Kina en utrikespolitik som gick ut på att landet skulle alliera sig med andra socialistiska länder mot imperialismens krafter. Under 1990- och 2000-talen förde Kina en politik för att «integrera med världen» och öka sitt globala politiska och ekonomiska engagemang. Framför allt fördjupade Kina och USA sitt ekonomiska ömsesidiga beroende. År 2000 gav USA Kina permanent status som normalt handelsland, och året därpå blev Kina medlem i Världshandelsorganisationen [WTO].
Detta förhållande till tredje världen är Kinas historiska öde. Idag, när Kina blir en viktig pol i världen och står inför det hegemoniska USA:s fientliga uppdämningsstrategi, kan man inte följa den allianspolitik som USA och Sovjetunionen förde under det kalla kriget. Att dela upp världen i antagonistiska block skulle driva mänskligheten till randen av krig och global katastrof. I stället bör Kina fortsätta att föra en oberoende och alliansfri utrikespolitik, med fokus på att föra samman de många länderna i tredje världen – som utgör den globala majoriteten – för att främja nya former av partnerskap, etablera nya multilaterala nätverk och skapa ett nytt internationellt system.
Med tanke på BRI:s praxis och erfarenheter hittills och med hänsyn till de utmaningar som krisen i Ukraina medfört, bör Kinas strategi för att bygga upp ett nytt internationellt system vägledas av följande överväganden:
För det första bör Kinas inriktning baseras på strategiska snarare än kommersiella intressen. Kina kan inte bara ägna sig åt att exportera sin produktionskapacitet och sitt kapital eller att säkra kinesiska företags tillgång till externa resurser och marknader. Snarare måste man prioritera det som är nödvändigt för att säkerställa strategisk överlevnad och nationell utveckling. Genom att anta ett sådant strategiskt perspektiv blir det tydligt att det tillvägagångssätt som många kinesiska företag och lokala myndigheter har gentemot andra nationer och regioner, som en del av BRI, inte är hållbart eftersom det har prioriterat kommersiella intressen och tenderat att ignorera politisk-strategiska intressen.
För det andra kräver skapandet av det nya internationella systemet att man utvecklar en ny vision, filosofi och ideologi för att vägleda och inspirera ansträngningarna att bygga det. I detta avseende är BRI:s principer om «samråd, bidrag och delade fördelar» (共商共建共享, gòngshāng gòngjiàn gòngxiǎng) otillräckliga. Medan Förenta staterna i dag samlar det västerländska lägret under parollen «demokrati kontra auktoritärt styre», måste Kina tydligt hålla fredens och utvecklingens fana högt, ena och leda den vidsträckta utvecklingsvärlden, samtidigt som man vädjar till och övertalar fler europeiska stater att ansluta sig till denna sak. President Xi Jinpings globala uppmaning till att «bygga ett samhälle med en gemensam framtid för mänskligheten» (人类命运共同体, rénlèi mìngyùn gòngtóngtǐ) bör anpassas till den nya internationella situationen. Det kinesiska konceptet «gemensamt välstånd och gemensam utveckling» bör delas med världen och främjas som ett grundläggande värde i uppbyggnaden av ett nytt internationellt system.
För det tredje bör en «utvecklingsinternational» (发展国际, fāzhǎn guójì) inrättas som en institutionell enhet för att skapa ett nytt globalt system. Till skillnad från de västliga alliansmekanismerna, som G7-gruppen och Nordatlantiska fördragsorganisationen (NATO), som domineras av en minoritet av rika länder, måste ett nytt globalt system ta itu med den grundläggande fråga som den överväldigande majoriteten av världen står inför: hur utvecklingsländerna kan organiseras mer effektivt enligt alliansfrihetsprincipen. Löst organiserade och icke-bindande initiativ som konferenser och deklarationer är helt otillräckliga för denna uppgift. En institutionell mekanism som en «utvecklingsinternational» bör främjas och konstrueras för att driva på mer kraftfulla organisatoriska åtgärder och för att utveckla nätverk för kunskap och kultur, för media och kommunikation, för ekonomiskt samarbete och andra projekt. I ett nötskal bör former av organisatoriska åtgärder inom ramen för freds- och utvecklingsmandat etableras och experimenteras med.
Förhållandet mellan de två systemen
Att bygga upp ett nytt system innebär inte att man överger det nuvarande.
Under de fyrtio åren av ’reformer och öppnande’ har Kinas riktning och mål varit att integreras i den rådande internationella ordningen. Som en eftersläntrare när det gäller industrialisering och modernisering har Kina inte haft något annat val än att lära sig av västländerna och ta till sig deras avancerade kunskaper och erfarenheter. Att bryta sig loss från detta system skulle oundvikligen driva Kina tillbaka till den gamla vägen med «stängda dörrar» (闭关锁国, bìguānsuǒguó) under 1960- och 1970-talen, som skar av landet från de utvecklade ekonomierna i dagens värld.
(Termen «stängd dörr» syftar på den politik som fördes under Mingdynastin (1368–1644) och den tidiga Qingdynastin (1644–1911) för att begränsa Kinas ekonomiska, vetenskapliga och kulturella interaktioner med världen, vilket bidrog till att landet hamnade på efterkälken jämfört med de västerländska industriländerna.)
I dag har Kina färdats långt på globaliseringens väg och har dragit nytta av den. Reformer och öppenhet har blivit förbundna med det kinesiska folkets grundläggande intressen. Av denna anledning är det varken önskvärt eller genomförbart att avstå från de fördelar som följer av att delta i det nuvarande systemet.
Men detta förnekar inte på något sätt den akuta nödvändigheten av att förbereda sig för hotet från den USA-ledda västalliansen som saboterar det nuvarande globala systemet. Utvecklingen av ett nytt internationellt system, och det aktiva deltagandet i det nuvarande systemet är två processer som kan genomföras samtidigt utan konflikt, där de två systemen är bundna att överlappa och genomtränga varandra. När de kvantitativa förändringar som ackumulerats av det nya systemet börjar omvandlas till kvalitativa förändringar, kommer en helt ny världsordning naturligt att växa fram.»
Kommentar:
Den som följt utvecklingen av BRICS-länderna och det kinesiska BRI-projektet tycker naturligtvis att Yang Ping uttrycker sig väl försiktigt när han skriver ”Det är nödvändigt att ompröva den nuvarande internationella ordningen för att få en korrekt förståelse av både dess för- och nackdelar, ge upp alla illusioner om dess rättvisa och långsiktiga livskraft och, samtidigt som man deltar i och maximerar nyttan av det nuvarande systemet, samtidigt som man förbereder sig för att bygga upp en ny internationell ordning.” Men den globala historiska utvecklingen går nu på högvarv, och därför kan en artikel som bara är några år gammal verka vara helt passé. När Xi Jinping var ganska ny på sin post 2013, sade han bland annat följande på ett toppmöte för G-20 länderna i St. Petersburg. ”G20 är en viktig plattform för utvecklade länder och utvecklingsländer att delta i samråd om internationella ekonomiska frågor. Vi bör bygga upp G20 till en viktig kraft för att stabilisera världsekonomin, väva ett internationellt finansiellt skyddsnät och förbättra den globala ekonomiska styrningen.”
Om man på GT letar efter det nu så vanliga uttrycket ”multipolar world order” finner man det första gången 2009 i Joint Communiqué of FMs of China, Russia and India at Bangalore meeting (Av stavningen att döma var inte heller GT den väl utvecklade nättidning som den är idag.) I artikeln står det bland annat:
”Trots effekterna av den internationella finanskrisen har utvecklingstakten i de tre länderna förbättrats, vilket bidrar till en snabbare tillväxt bland dem. Ökat engagemang bland dem stärker deras inflytande på processen för demokratisering av internationella relationer och utveckling av en multipolär världsordning som återspeglar mångfalden av världskulturer och civilisationer.
Ministrarna diskuterade olika sätt att förbättra interaktionen i det trilaterala formatet. Indien, Ryssland och Kina, som tillsammans sträcker sig över 20 procent av den totala globala landmassan och representerar 39 procent av den globala befolkningen, är viktiga medlemmar av det internationella samfundet som spelar en viktig roll i världsfrågor. Ministrarna var överens om att trilateral dialog inom områden som global ekonomisk styrningsarkitektur, klimatförändringar, handelspolitik och utvecklingssamarbete i hög grad skulle bidra till global fred och välstånd och att samordnade trilaterala åtgärder mot internationell terrorism, transnationell brottslighet och narkotikahandel skulle främja stabilitet och allsidig utveckling i dagens ömsesidigt beroende värld.
Den internationella situationen granskades av ministrarna och den stora globala utvecklingen diskuterades. Ministrarna välkomnade beslutet som fattades vid toppmötet i Pittsburgh att utse G20 till det främsta forumet för internationellt ekonomiskt samarbete. De betonade att den framtida globala ekonomiska styrningen bör ingå i balanserad representation, jämlikhet och resultatorientering, och säkerställa röst och representation för tillväxtmarknader och utvecklingsländer. De tre länderna förespråkade att framtida G20-toppmöten skulle hållas i utvecklade länder och tillväxtmarknader och utvecklingsländer genom rotation baserad på principen om transparens och rättvisa.”
Men då, 2009, var BRIC bara en tre år gammal organisation, och först 2010 anslöt sig Sydafrika och vi fick BRICS. I dokumentet står det flera gånger om trilaterala överenskommelser, överenskommelser mellan Kina, Indien och Ryssland. Indien var inte heller lett av ett fascistiskt parti som Arundhati Roy talar om i artikeln Protestene mot Indias borgerskapslover gir meg håp och som Chris Hedges och Vijay Prashad diskuterar i Samtale om fascismen og ny-fascismen. Lägg också märke till att stort hopp sattes till G20.
Som sagt, historien rusar. Vi får hoppas att den, historien, undviker stupet; men visst känns det ibland som ett Chicken race.(«Å dele verden inn i antagonistiske blokker ville drive menneskeheten til randen av krig og global katastrofe.»)
