I förra avsnittet från Wenhua Zongheng utlovades en annan artikel än den som följer. Det beror på den snabba allmänna geopolitiska utvecklingen och även på en minst lika snabb ekonomisk, politisk, diplomatisk och militär anpassning till den allmänna geopolitiska utvecklingen, från Kinas sida. Egentligen borde man nog säga att dessa förändringar/utvecklingsvägar ömsesidigt påverkar varandra. De styrande politikerna i det socialistiska Kina har ett långt mycket bättre grepp om dessa processer än vad våra västliga ledare har. Inte bara USA:s president, utan även ledare i vasallstaterna saknar förmåga att någorlunda lotsa fram de länder de är satta att leda.

I artikeln tas inte frågan om korruption upp. När Xi Jinping valdes till ledare i Kina, påpekade även media i Väst, att en fråga som han var speciellt intresserad av var just korruptionen. I Xis bok ’The Governance of China’ från 2014, tas kampen mot korruption upp. Den kan bland annat ta sig uttryck i ”fyra former av dekadens: formalism, byråkratism, hedonism [njutningslära] och extravagans.” skriver Xi. I ett par artiklar i GT nyligen tas denna kamp också upp; nu med konkreta siffror. I artikeln China’s top anti-graft body to intensify scrutiny in finance, SOEs, healthcare, and more fieldsstår det till exempel ”Totalt 405 000 tjänstemän på alla nivåer straffades under de första nio månaderna 2023, varav 34 var högre tjänstemän på provins- eller ministernivå, per data från CCDI (Central Commission for Discipline Inspection) och NCS (National Commission of Supervision)”. Siffrorna är nominellt höga, men Kina har 1,4 miljarder invånare, och när nu länder i det Globala Syd vänder sig till landet, både för ekonomisk utveckling t.ex. genom BRI, och för diplomatisk hjälp t.ex. de nya förbindelserna mellan Saudiarabien och Iran, så krävs det att Kinas statsapparat är av en kvalitet som klarar stora påfrestningar och utmaningar.

Bertil Carlman

(Global Times er en av to landsdekkende engelskspråklige dagsaviser i Folkerepublikken Kina. Den utgis under Renmin Ribao, som er hovedorganet for det kinesiske kommunistiske parti og bærer mottoet «Discover China, discover the world». Wikipedia.)

Hur man bryter den onda cirkeln av underutveckling i det Globala Syd

Ett samtida kinesiskt talesätt lyder: «1949 räddade socialismen Kina. I det tjugoförsta århundradet kommer Kina att rädda socialismen.» I ett tal 2018 till medlemmarna iden nytillsatta centralkommittén, påminde Kinas president Xi Jinping om, att efter Sovjetunionens kollaps, «hade socialismen misslyckats i Kina […] Då skulle den globala socialismen ha förfallit till en lång mörk tidsålder. Och kommunismen skulle, som Karl Marx en gång sade, vara ett spöke som dröjer sig kvar i limbo.”

Men vilka är de viktigaste kännetecknen för socialism med kinesiska särdrag? Hur integreras marknad och planering gemensamt i en socialistisk strategi, utan att komma i konflikt med varandra? Vad skiljer den kinesiska socialismen från den sovjetiska modellen? Vilka är de största utmaningarna som Kina står inför när man tar itu med de motsättningar som marknaden påtvingar socialismen? Kan den kinesiska erfarenheten inspirera andra länder på vägen mot socialism? Det fjärde numret av den internationella utgåvan av Wenhua Zongheng undersöker dessa centrala frågor i två essäer av Yang Ping, chefredaktör för den kinesiska utgåvan av Wenhua Zongheng, och Pan Shiwei, hedersordförande för ’Institute of Chinese Marxism, Shanghai Academy of Social Sciences’.

I [artikeln] «The Third Wave of Socialism» argumenterar Yang Ping för, att det under de senaste ett och ett halvt århundradena har funnits tre vågor av vetenskaplig socialism: framväxten av marxismen och revolutionära rörelser i Europa under 1800-talet (första vågen), framväxten av ett stort antal socialistiska stater och nationella befrielserörelser under 1900-talet (andra vågen), och, med Sovjetunionens kollaps och socialismens utmattning under Mao Zedong-eran, framväxten av en socialistisk marknadsekonomi, som började med Kinas reformer och öppnade på 1970-talet (tredje vågen). På liknande sätt hävdar Pan Shiwei i [artikeln] «The New Forms of Socialism in the Twenty-First Century»att tre huvudsakliga former av socialism har uppstått: klassisk socialism i den europeiska kapitalismens centrum, omvälvande former av socialism i kolonierna och halvkolonierna, och en ny form av socialism som håller på att utvecklas i Kina, och som syftar till att överträffa kapitalismen. Båda författarna anser att den nya vågen eller formen av socialism är i ett tidigt stadium och de diskuterar hur den ytterligare kan stärka socialismen i Kina och tjäna som inspiration för andra nationer runt om i världen.

Idag befinner sig de imperialistiska makterna mitt i en ekonomisk nedgång och är indragna i en frenesi av krigföring i Ukraina och Palestina – som riskerar att sprida sig till Öst- och Sydostasien och riskerar att kasta mänskligheten in i ett tredje världskrig. Vilka möjligheter erbjuder det socialistiska Kinas framväxt för det globala syd i detta sammanhang? Denna ledare går in på författarnas perspektiv för att undersöka denna fråga.

Framgångar och utmaningar för kinesisk socialism

Efter 45 år av reformer och öppning har det socialistiska Kina blivit en stor industriell, teknologisk, finansiell, kommersiell och militär makt. Baserat på bruttonationalprodukten (BNP) i termer av köpkraftsparitet (PPP), ett mer realistiskt mått för att jämföra ekonomier, har Kina med god marginal överträffat USA. År 2022 var Kinas BNP (PPP) 30,32 biljoner dollar jämfört med 25,46 biljoner dollar för USA. Med andra ord är Kinas BNP (PPP) 119 procent, eller ungefär 1,2 gånger större, än USA:s. För att sätta denna prestation i ett sammanhang i den socialistiska utvecklingens historia, jämfört med toppen på Sovjetunionens ekonomiska styrka 1975, nådde dess BNP (PPP) bara 58 procent, eller drygt hälften, av USA:s.

Sedan slutet av 2000-talet har Kina varit världens största industrimakt. Förra året stod Kina för 26,7 procent av den globala tillverkningsproduktionen, följt av USA (15,4 procent), Japan (5,3 procent) och Tyskland (4 procent). Detta innebär att Kinas industriproduktion överstiger den sammanlagda produktionen i de tre största industriländerna i det Globala Nord. Kina har också gjort anmärkningsvärda tekniska framsteg under de senaste decennierna och blivit världsledande inom sektorer som telekommunikation (5G), höghastighetståg, förnybar energi, mineralraffinering och elfordon, och Kina har nått mycket avancerade stadier inom många andra områden, inklusive artificiell intelligens, kvantdatorer, bioteknik och konstruktion.

Dessutom är Kina världens största handelsmakt, och fungerar som den främsta handelspartnern för över 120 länder. År 2022 uppgick Kinas export till 6,28 biljoner dollar, med ett överskott på 860 miljarder dollar, och avslutade året med internationella reserver på 3,13 biljoner dollar. Samtidigt kontrollerar den kinesiska staten, på finansområdet, världens fyra största banker baserat på totala tillgångar – Industrial and Commercial Bank of China (ICBC), China Construction Bank (CCB), Agricultural Bank of China (ABC) och Bank of China (BOC) – som tillsammans har ungefär 20 biljoner dollar i tillgångar. Globalt sett har landet blivit den största källan till finansiering av utveckling, och överträffar alla andra länder och multilaterala institutioner, inklusive Världsbanken.

Slutligen har Kina, genom att lyfta 850 miljoner människor ur extrem fattigdom mellan 1978 och 2021, uppnått en av de största bedrifterna i historien. Enligt Världsbanken stod Kina för 76 procent av all fattigdomsminskning under den perioden.

Samtidigt är Kina, trots sina framgångar, fortfarande ett utvecklingsland och står inför betydande ekonomiska, sociala och politiska utmaningar när man försöker avancera bortom sitt «primära stadium» av socialism. Till dessa utmaningar hör behovet av att minska ojämlikheten, både mellan stads- och landsbygdsområden och mellan regioner i landet (den östra delen är mycket mer utvecklad än den västra) och höja inkomsterna och det sociala välbefinnandet för över 300 miljoner (interna) migrantarbetare. Vidare måste man minska den höga ungdomsarbetslösheten, minska det stora ekonomiska beroendet av en finansialiserad fastighetssektor, ta itu med miljökonsekvenserna av den allt snabbare industrialiseringen och anpassa sig till en åldrande befolkning och sjunkande födelsetal. Man måste också återuppliva den marxistiska politiska skolningen inom Kinas kommunistiska parti (KKP) och bland massorna (en prioritet för Xi Jinping), och man måste kunna navigera i den taktik av hybridkrigföring som används av västmakterna, när de försöker hålla tillbaka Kinas framsteg.

En socialistisk våg eller en våg av utveckling i det Globala Syd?

Kina har lyckats bryta sig loss från den onda cirkeln av «utveckling av underutveckling» som har snärjt tredje världen. Årtionden efter att de blev självständiga från den västerländska kolonialismen, fortsätter denna cykel att definiera perifera länders erfarenheter inom det kapitalistiska systemet. På grund av sina enorma ekonomiska framgångar, ser allt fler länder på södra halvklotet Kina både som ett framgångsrikt exempel att följa, (med hänsyn till deras lokala särdrag) och som en potentiell partner i deras strävan efter utvecklingsinriktade strategier. Kina utvecklar i sin tur i allt högre grad sådana partnerskap.

I oktober 2022 innehöll rapporten från KKP:s tjugonde nationella kongress en rungande marxistisk kritik av den västerländska moderniseringsmodellen, som bygger på kolonisering, plundring, slaveri och rovgirig exploatering av naturresurserna och av folken i det Globala Syd. Denna modell tjänade inte bara som grund för industrialiseringsprocesserna i Europa och USA, utan också för deras ekonomiska, politiska och militära dominans över resten av världen, vilket skapade ett imperialistiskt system. Som svar på detta formulerade Kina sin egen distinkta moderniseringsväg, kännetecknad av principer om delat välstånd hos en enorm befolkning, materiella och etisk-kulturella framsteg, harmoni mellan människor och natur och fredlig utveckling.

Denna historiska medvetenhet formar Kinas statliga politik, särskilt ’Belt and Road Initiative’ (BRI), som lanserades 2013 i syfte att främja utvecklingen i västra Kina genom dess koppling till Centralasien. I Deng Xiaopings anda att «korsa floden genom att röra vid stenarna» insåg den kinesiska regeringen, att detta kunde vara hörnstenen i Kinas kontakter med det Globala Syd, som hade plågats av nyliberalism i över tre decennier. Tio år och hundratals miljarder dollar senare bekräftades denna inriktning vid KKP:s tjugonde nationella kongress. Den förklarade, att Kina har åtagit sig att hjälpa till med att minska klyftan mellan det Globala Nord och det Globala Syd och stödja den accelererande utvecklingen i länderna i det Globala Syd.

Den senaste tidens utveckling tyder på en högre grad av samarbete mellan Kina och utvecklingsländerna. Under samtalen mellan Kinas och Afrikas ledare i augusti (som hölls strax efter det femtonde BRICS-toppmötet), uttryckte afrikanska ledare till exempel sin uppskattning för Kinas insatser under de senaste två årtiondena. Kina har under den tiden främjat infrastruktur på kontinenten, men uppmanade också Kina att flytta sitt investeringsfokus från infrastruktur till industrialisering.

Över hela det globala syd står behovet av industrialisering återigen i förgrunden för den offentliga debatten, från länder som Brasilien och Sydafrika, vilka en gång hade robusta och diversifierade industrisektorer, men som har upplevt avindustrialisering under de senaste decennierna, till länder som Bolivia och Zimbabwe, som trots sina rikliga naturresurser aldrig har kunnat ackumulera tillräckligt med kapital, för att inleda en konsekvent industrialiseringsprocess på grund av västerländsk exploatering.

Under den senaste tiden har ett stort antal partnerskap mellan kinesiska statsägda och privata företag etablerats med länder i det Globala Syd, många av dem anknutna till lokal bearbetning av mineraler med hög efterfrågan, eller med produktion av elfordon. Kina investerar till exempel miljarder dollar i Bolivia i anläggningar för bearbetning av litium, en andra litiumfabrik och ett megastålverk i Zimbabwe, nickelbearbetningsanläggningar i Indonesien och ett nav för elbilsfabriker i Marocko. Det finns stora förväntningar på att regionala initiativ som BRI, det utvidgade BRICS-11 och Shanghai Cooperation Organisation kan fungera som hävstänger för att stärka denna process, även om de möter motstånd från västmakterna.

Utan industriell utveckling kommer folken i det Globala Syd inte att kunna övervinna sina djupt rotade problem, såsom hunger, arbetslöshet och otillräcklig tillgång till utbildning, bostäder och hälsovård av hög kvalitet. Detta kommer dock inte att kunna uppnås enbart genom relationer med Kina (eller Ryssland). Det är nödvändigt att stärka nationella folkliga projekt, med brett deltagande från progressiva sociala sektorer, särskilt från arbetarklassen, annars är det osannolikt att frukterna av någon utveckling kommer att skördas av dem som behöver dem mest. Med tanke på att få länder i det Globala Syd för närvarande upplever ett uppsving för massrörelser, är utsikterna för en global «tredje socialistisk våg»fortfarande mycket utmanande. Snarare verkar en ny utvecklingsvåg med potential att anta en progressiv karaktär mer genomförbar. Vår tids huvudmotsättning [borde vara huvudmotståndare, ö.a.] är imperialismen, och alla försök att konfrontera den är strategiskt fördelaktiga.

Det råder ingen tvekan om att Kina och Ryssland har varit måltavlor för de imperialistiska makterna just för att de har byggt upp starka suveräna nationer under de senaste decennierna. Utöver detta erbjuder dock Kina och, i mindre utsträckning Ryssland, ett större utbud av industriell, teknologisk, finansiell, kommunikationsmässig och militär kapacitet till länder i det Globala Syd. Det utökar deras valmöjligheter och potentiellt försvagar det västmakternas hegemoni mer allmänt. Var det inte just detta som saknades för framgången för «Tredje världen-projektet», den stora vågen av nationell frigörelse och utveckling mellan 1950- och 1970-talen, vars drömmar slutligen omintetgjordes av nyliberalismen och Imperiets krigsmaskin?

---

Originalen finner du her:

How to Break the Vicious Cycle of Underdevelopment in the Global South (thetricontinental.org)

Marco Fernandes er forsker ved Tricontinental: Institute for Social Research, medgründer av Dongsheng-kollektivet og medlem av No Cold War-kampanjen. Han forsker og skriver om geopolitikk og Kina fra et globalt sør-perspektiv. Han har en BA og MA i historie og en PhD i sosialpsykologi fra University of São Paulo (Brasil).