Sosialismen er en historisk prosess

0
Fra Wenhua Zhongheng

Bertil Carlman har oversatt og kommenterer en artikkel fra tidsskriftet Wenhua Zongheng.


Det andra numret av den internationella upplagan av Wenhua Zongheng, från juni 2023, bedömer det nuvarande tillståndet och den framtida riktningen för Kinas socialistiska projekt, i samband med dess komplexa historiska utveckling. Utgåvan innehåller tre artiklar som noggrant undersöker Kinas samtida kamp mot fattigdom och dess plats i landets decennier långa strävan efter modernisering. Här på steigan.no tar vi denna gång bara med WZ:s redaktionella inledning. Ytterligare någon artikel kommer att publiceras före jul. De flesta kinesiska tecken har tagits bort. (Bertil Carlman)

Socialismen är en historisk process

«Idag står begreppet socialism i centrum för hårda ideologiska strider», skriver Longway Foundation i den första artikeln i detta nummer av den internationella utgåvan avWenhua Zongheng «Dessa debatter stannar ofta på idénivå […] samtidigt som man bortser från det faktum att socialismen är en historisk process som har gått framåt parallellt med industrialiseringen.»

I Kina har industrialiseringens historia varit och förblir oskiljaktig från uppbyggandet av socialismen, genom dess många stadier, framsteg, prövningar och misstag. Under 1900-talets sista decennier avtog den globala socialistiska rörelsen [i kraft], vilket underströks av Sovjetunionens upplösning. Under denna tid genomgick Kinas socialistiska system en självomvandling genom reformer och öppnande, under ledning av Deng Xiaoping. Vid den tiden tolkade observatörer över hela det politiska spektret denna nya riktning som dödsstöten för det socialistiska projektet i Kina, och som början på landets kapitalistiska väg. Dessa första bedömningar, både av dem utanför och inom landet, saknade dock den nödvändiga informationen och den historiska distansen för att bedöma den socialistiska karaktären hos Kinas reformer.

Trots de sociala, ekonomiska och industriella landvinningarna under den tidiga socialistiska perioden under Mao Zedong, förblev Kina under tre decennier efter revolutionen ett mycket fattigt land, och de flesta kineser levde fortfarande i extrem fattigdom. I denna situation förklarade Deng att «fattigdom är inte socialism, socialism är att utrota fattigdomen» och han försökte staka ut en ny kurs för att ta itu med landets behov av modernisering och folkets behov av ett bättre liv. Återinförandet av privat kapital, och Kinas integration i det internationella ekonomiska systemet, var en del av ansträngningarna för att snabbt utveckla landets produktivkrafter, och strategiskt prioritera vissa regioner för att «låta dem som blir rika först ta med sig andra». I Väst har denna formulering, medvetet eller omedvetet, ofta reducerats till «låt några bli rika först», och utelämnat den andra delen av hans uttalande, som håller rikare samhällsmedlemmar ansvariga för att «ta med andra « mot målet om gemensamt välstånd. Detta återspeglar den brist på information om Kina, som finns utanför landet, en viktig faktor i den ideologiska striden om begreppet socialism.

I slutet av 2020, drygt fyra decennier efter att Dengs experiment inleddes, meddelade Kina att man framgångsrikt hade utrotat extrem fattigdom bland landets 1,4 miljarder människor. Denna historiska prestation kom mitt under den globala Covid-19-pandemin, under vilken befintliga ekonomiska och sociala kriser fördjupades runt om i världen, och miljontals människor, särskilt i det globala syd, gled tillbaka in i extrem fattigdom. Utrotningen av den extrema fattigdomen i Kina var ett av de två hundraårsmål som Kinas kommunistiska parti (KKP) hade satt upp, ett mål som skulle vara fullbordat till 100-årsjubileet av partiets grundande 1921. Under den sista fasen i denna process, från 2013 till 2020, inledde Kina ett program för riktad fattigdomsbekämpning initierat av president Xi Jinping, för att lyfta de sista 100 miljonerna kineser ur extrem fattigdom. Detta är ett tillägg till de över 700 miljoner människor, som har tagit sig ur fattigdomen i landet sedan reform- och öppningsperioden inleddes. Sedan 1978 har Kina stått för över 70 procent av den globala fattigdomsminskningen. Hur ska vi förstå denna anmärkningsvärda prestation, vilka processer och aktörer ska vi tillskriva tillbörlig tilltro och på vilka grunder ska vi göra vår bedömning?

Trots Kinas otroliga ekonomiska vinster under denna period, skulle det vara ofullständigt och felaktigt, att enbart tillskriva ekonomiska reformer och återinförandet av marknadskrafter som orsaker till landets eliminering av extrem fattigdom. Detta nummer, med titeln «Kinas väg från extrem fattigdom till socialistisk modernisering», innehåller tre artiklar som noggrant undersöker Kinas hundraårsjubileum av kampen mot fattigdomen, och placerar denna kamp i landets historiska erfarenhet av socialistiskt uppbygge.

I den första artikeln, «Socialism 3.0: The Practice and Prospects of Socialism in China» [från 2015], sätter Longway Foundation [förklaring kommer i nästa översatta avsnitt.] den nuvarande eran av kinesisk socialism och kampen mot fattigdom, i sammanhang med ramen för KKP:s historiska strävan efter modernisering, och de dubbla målen av industrialisering och jämlikhet. Författarna argumenterar för, att partiets förhållningssätt till dessa sammanlänkade och ibland motstridiga mål, har utvecklats under tre distinkta faser. Från 1949 till 1976 etablerade Mao Zedongs «Socialism 1.0»-era offentligt ägande av produktionsmedlen, upprätthöll social jämlikhet och uppnådde grundläggande industrialisering, men stötte på begränsningar i den ekonomiska utvecklingen. Detta följdes av Deng Xiaopings «Socialism 2.0»-era som började med införandet av marknadsekonomi 1978 och uppnådde enorma ekonomiska och industriella framsteg, men dessa framsteg ledde [också] till en kraftig ökning av ojämlikheten, större separation mellan arbetare och produktionsmedel och «lade grunden för en allvarlig kris». Slutligen har vi den periode som pågår nu, då Kina måste utveckla en «Socialism 3.0» som bygger på de tidigare epokerna och som tar itu med deras brister, genom att främja arbetarklassens intressen och bekämpa ojämlikhet.

KKP:s artonde nationella kongress 2012 [då valdes Xi Jinping till KKP:s ordförande] markerade en ny era i Kinas socialistiska väg, då partiet upphöjde fattigdomsbekämpningen till en central uppgift för partiet och samhället. I den andra artikeln, «Kampen mot fattigdom: en alternativ revolutionär praxis i Kinas postrevolutionära era», undersöker Li Xiaoyun och Yang Chengxue partiets «kamp mot fattigdom», som de hävdar representerar «ett slags återgång till dess historiska revolutionära handlingsplan». Författarna spårar dagens politik för fattigdomsbekämpning till den kommunistiska rörelsens tidiga praktik i Kina, särskilt partiets styre i de revolutionära basområdena under 1930- och 1940-talen. Förutom att förbättra människors försörjningsmöjligheter, hävdar författarna att kampen mot fattigdom har haft en bredare politisk och ekonomisk inverkan, återupprättat KKP:s politiska auktoritet och återuppbyggt social konsensus i landet. Li och Yang sammanfattar att «detta återspeglar en ny fas i KKP:s styre», som kännetecknas av att partiet «främjar social rättvisa för att fullt ut förverkliga landets modernisering». Denna nya regeringsfas syftar till att föra landet mot målet för KKP:s andra hundraårsjubileum, att bygga ett modernt socialistiskt samhälle till 2049, då 100-årsjubileet av den kinesiska revolutionen äger rum.

Att främja utveckling och social välfärd på landsbygden är centralt i detta arbete. För detta ändamål lanserade KKP år 2013 sitt program för att utrota den extrema fattigdomen i Kina. I den tredje artikeln, «Hur riktad fattigdomsbekämpning har förändrat strukturen för styrning av landsbygden i Kina», tittar Wang Xiaoyipå hur detta program uppnådde sitt mål genom att experimentera med nya metoder, samtidigt som man lånade från det historiska kampanjliknande styret under Mao Zedong-eran, kännetecknat av mobiliseringen av enorma mängder mänskliga och materiella resurser, för att snabbt slutföra storskaliga uppgifter. Under reform- och öppningsperioden, urholkades landsbygden med massmigration till städerna, på grund av marknadsekonomins utveckling. Organisationer på bynivå försvagades och partiet och staten frikopplades från gräsrötterna, vilket resulterade i minskad tillgång till offentliga tjänster i fattiga områden. Förutom att tillgodose de omedelbara materiella behoven hos människorna på landsbygden beskriver Wang hur målinriktad fattigdomsbekämpning spelade en viktig roll för att återuppbygga organisationerna på bynivå, åter knyta partiet till landsbygdens bas – inklusive att skicka över tre miljoner partikadrer för att arbeta i fattiga områden – och stärka demokratiska processer och självstyre på gräsrotsnivå. Det återstår att se om dessa betydande experiment och innovationer i kampanjen för fattigdomsbekämpning kan omsättas i institutionella förändringar och leda till långsiktiga förändringar i landsbygdsförvaltningen.

I sin rapport till KKP:s tjugonde nationella kongress i november 2022 bekräftade Xi att «kinesisk modernisering är en socialistisk modernisering som bedrivs under ledning av Kinas kommunistiska parti». Han lyfte fram fem nyckelegenskaper i Kinas väg mot modernisering: moderniseringen av en enorm befolkning, gemensamt välstånd för alla, materiellt och kulturellt-etiskt framåtskridande, harmoni mellan mänskligheten och naturen och fredlig utveckling. Xi fortsatte i sin rapport: «I sin strävan efter modernisering, kommer Kina inte att beträda den gamla vägen av krig, kolonisering och plundring, den väg som vissa länder har tagit. Denna brutala och blodbesudlade väg att berika sig på andras bekostnad, orsakade stort lidande för människorna i utvecklingsländerna. Vi kommer att stå stadigt på rätt sida av historien och på den mänskliga utvecklingens sida.» Precis som med socialismen, är kampen för att definiera modernisering, och för att vrida detta begrepp från västvärldens hegemoni, en viktig ideologisk strid i vår tid.

Det råder knappast någon tvekan om att Kinas väg mot socialistisk modernisering, där kampen mot fattigdomen spelar en central roll, har global betydelse. Det är dock inte en enskild modell som ska kopieras av eller påtvingas andra länder med sina egna historier och villkor, men den representerar en alternativ väg till västerländsk kapitalistisk utveckling och möjligheten för folk och länder i det globala syd att följa sina egna vägar till modernisering – och kanske till socialism – som bestämt försvarar mänsklig värdighet och nationell suveränitet.


Se også tidligere artikler fra Wenhua Zhongheng:

Kulturelle endringer – et prosjekt for å bygge broer

Ukraina-krisen og byggingen av et nytt internasjonalt system

Forrige artikkelKlaus Schwab & co vil sperre deg inne ved hjelp av «personlig karbonkreditt»
Neste artikkelHvem er Geert Wilders, den islamfiendtlige nederlandske valgvinneren?
Skribent er en betegnelse vi bruker i databasen på alle som ikke er registrert der som forfattere. I de aller fleste tilfelle vil du finne forfatterens navn i artikkelen.