Kapitalismen står foran en svær krise

0
Movimento dos Trabalhadores Rurais Sem Terra

Sosialismens tredje bølge.

Bertil Carlman har oversatt og kommenterer en artikkel fra tidsskriftet Wenhua Zongheng.

Av Bertil Carlman.

För flertalet av oss står vissa datum för något mycket mer än en neutral tidsangivelse. Det gället naturligtvis 11/9. För många gäller det också 24/2. Kanske kommer också 7/10 (2023) att bli ett sådant datum, eftersom de våldsamma angrepp på ett helt folk som Israel gjorde efter Hamas attack mot den israeliska staten, i ännu högre grad än USA:s/NATO:s krig mot Ryssland i Ukraina, så skoningslöst spelas upp inför våra ögon både i MSM och i sociala medier. 

Den 11:e januari i år tog Sydafrika upp folkmordskriget mot palestinierna i ICJ. Säkert var vi många som under flera timmar följde händelserna i Haag, och debatter om dessa händelser på sociala medier. Samtidigt som också jag följde händelserna intensivt, höll jag på med ytterligare en översättning från Wenhua Zongheng. Därför tänkte jag ibland ”Vad kommer Kinas roll i detta att vara?” Både kriget i Ukraina och kriget mot Palestina tar en gång slut. Vad skall då kunna vara den kraft som leder fredsförhandlingarna? USA har ett antal gånger försökt att vara denna kraft, men det har blivit misslyckat; naturligtvis. 

Är då möjligen Kina en kraft som skall kunna ta på sig rollen som ledare av fredsförhandlingar? Hur ser det till exempel ut i de pågående förhandlingarna i ICJ? Naturligtvis döms Kinas fredsskapande förmåga helt ut av det Globala Väst. Men även analytiker som borde veta bättre är fundersamma. Patrick Lawrence tvekar kraftigt i en artikel på ’Consortiumnews’ The End of Global Leadership. Där skriver han: ”Jag tycker att politiken är nedslående. De ser ut så här. De fem medlemmarna i FN:s säkerhetsråd – USA, Storbritannien, Frankrike, Kina, Ryssland – är alla representerade på ICJ:s domarbänk med 15 medlemmar. Norman Finkelstein är intressant nog skeptisk till att de två sistnämnda kommer att stödja Sydafrikas rättsfall: Ryssland står inför ett pågående ICJ-fall som har att göra med Rysslands beteende i Ukraina; Kina anklagas för folkmord i fallet med uigurer. «Vill de öppna Pandoras ask?» frågar Finkelstein. «Jag skulle säga mycket osannolikt.» Sydafrikanerna behöver åtta av de 15 domarna för att rösta med dem. Genom att bolla med aritmetiken tror Finkelstein, att de kommer att få en röst – alltför många andra ställer sig antingen på Israels sida eller kompromissar på ett eller annat sätt som Ryssland och Kina verkar kunna göra.” 

Minst lika tveksamma är dr. Paul Larudee och Calvin Larudee som har en artikel i‘GlobalResearch’ med det långa namnet South Africa’s Charges of Genocide Against Israel: The World Court Judges’ Vote Is Political, Not Legal. Neither «Evidence» Nor «Law» (The Genocide Convention) Will Convict Israel. I artikeln synar författarna de olika domarna och hur de kan tänkas rösta. Om den kinesiska domaren står det: ”Domare Xue Hanqin från Kina: Den kinesiska regeringen har varit en stark kritiker av Israels agerande i Gaza och stödjer en oberoende palestinsk stat med östra Jerusalem som huvudstad. Kina kan dock vara tveksamt till att skapa ett prejudikat när det gäller brott mot folkmordskonventionen av liknande skäl som Ryssland. Vissa anklagar Kina för att ha begått folkmord mot uigurerna, en muslimsk minoritet i Kina. Av denna anledning är en ja-röst från Kina möjlig men inte säkerställd.”

Patric L. skriver alltså ”verkar kunna göra” och Paul L. och Calvin L. skriver ”Vissa anklagar”. Uppenbarligen har dess tre skribenter inte tillräckligt satt sig in i frågan om ”folkmord mot uigurerna”. Idag är mängden fakta om vad som skett i Xinjiang så stor att framförallt författare som de tre nämnda åtminstone något borde uttryckt sig annorlunda.

Andy Boreham tog för någon vecka sedan upp ”folkmordet” på sin videokanal “Xinjiang is fake!” Anti-China propagandists’ hilarious new claim. På videon säger han bland annat “En grupp sa bokstavligen på twitter att de 265 miljoner turister som besökte Xinjiang förra året var en del av Pekings knep för att Dölja «pågående illdåd» där. Du hörde det rätt! En ung amerikansk flicka gjorde också en TikTok-video om sin resa till Kina och har fått massiv motreaktion, med hatare som kallar det KKP-propaganda.” Andys video påpekar det faktum att alla fakta ställs på huvudet. Eller som sångaren Tom Jones sade när en journalist frågade varför han inte besökte sin födelseort i Wales ”Det går inte. Åker jag dit måste jag gå på bykrogen för att träffa folk. Bjuder jag laget runt, säger man att jag skryter. Bjuder jag inte, säger man att jag är snål. Det går inte att åka dit.” 

En säkerligen mer kinapartisk artikel skrev GT 21:a januari: Witness to history: Victims, survivors disclose untold details of 2012 terror attack in Xinjiang. Artikeln handlar om några konkreta fall av mord som utförts i Xinjiang, och den skall enligt GT vara en i en serie av artiklar benämnda ”Vittne till historien” Naturligtvis undrar vi i Väst, som har ett mycket kortsiktigt perspektiv på vad som händer, varför inte dessa fall omskrivits lika klart tidigare.

Man kan också skriva som Foreign Affairs gör, att Kina utnyttjar Israels krig för att vinna över det Globala Syd. Och det är naturligtvis sant. I artikeln nedan skriver Yang Ping att ”socialismen med kinesiska särdrag har genomgått en snabb uppgång och blivit en avgörande kraft som omformar världsordningen och mänsklighetens framtid.” och vidare ”I dagens globala marknadsekonomi, som domineras av den moderna kapitalismen, fortsätter interna krafter som gör motstånd mot kapitalismen att växa fram, vilket ger upphov till krav och rörelser för ekonomisk och social jämlikhet. Dessa rörelser kommer att dras till och förespråka socialism för att ta itu med och övervinna kapitalismens ojämlikheter.”Och om det nu är så att Kina ”blivit en avgörande kraft”, och att ”rörelser för ekonomisk och social jämlikhet kommer att dras till och förespråka socialism för att ta itu med och övervinna kapitalismens ojämlikheter” , ja då är det bra att det Globala Syd än mer funderar på socialism som ett alternativ till den imperialism som alltmer bekämpas. Yang Ping verkar säker på detta, för han skriver mot slutet i sin artikel ”I takt med att Kina fortsätter att stiga och bli en ledande global makt, kommer den kinesiska utvecklingsvägen att dra till sig mer uppmärksamhet som ett livskraftigt alternativt produktionssätt och livsstil, vilket främjar bildandet av ett nytt globalt socialistiskt system och värdesystem som i allt högre grad accepteras av människor runt om i världen.” Vi får se.

The Third Wave of Socialism (thetricontinental.org)

Socialismens tredje våg

AV YANG PING

Den tredje vågen av socialism» (社会主义的第三次浪潮) publicerades ursprungligen i Wenhua Zongheng (文化纵横), nummer 3 (juni 2021).

Kapitalismen står inför en stor kris

Finanskrisen 2008 och den globala covid-19-pandemin har tydliggjort att kapitalismen står inför en stor kris. Den globala ekonomin har upplevt långvarig stagnation och nedgång, utbredd arbetslöshet, stora förmögenhetsklyftor, överdriven skuldsättning och tillgångsbubblor. Det mest tragiska är att detta har åtföljts av en betydande förlust av människoliv. Den globala kapitalismens nuvarande kris är den största och allvarligaste sedan den stora depressionen (1929–1933).

I denna kris har kapitalismens begränsningar – marknadsmässiga, teknologiska och ekologiska – blivit alltmer uppenbara. För det första har det blivit ont om nya marknader och vinstkällor, vilket har lett till en minskande drivkraft för kapitalackumulation. För det andra kan det påpekas, att även om krisdriven teknisk innovation har förblivit aktiv, så koncentreras fördelarna med sådan innovation i allt högre grad i händerna på ett fåtal, vilket gör att den stora majoriteten av människor marginaliseras inom det nuvarande kapitalistiska systemet. För det tredje kan jordens ekosystem inte längre upprätthålla det tryck som det utsätts för av kapitalistiska produktionssätt och livsstilar, eftersom världens miljökapacitet har pressats till sin gräns.

De medel som traditionellt använts för att lösa kapitalistiska kriser har misslyckats, en efter en, under den nuvarande krisen. Efter nästan fyra decennier av nyliberalism står de kapitalistiska regeringarna inför en kris gällande de offentliga utgifterna – deras strävan efter ännu mer strukturella ekonomiska reformer för att stimulera privat kapital går stick i stäv med behovet av att upprätthålla miniminivåerna för social välfärd. Politiken för kvantitativa lättnader har upprepade gånger skapat enorma tillgångsbubblor och skuldspiraler, vilket har förvärrat de redan stora förmögenhetsklyftorna.

Under denna kris har många av de drag som kännetecknade det globala kapitalistiska landskapet före första och andra världskriget återuppstått: populismens, militarismens och fascismens framväxt; intensifiering av interna sociala klyftor; ökad fientlighet och nollsummekonkurrens mellan nationer och tendenser till avglobalisering och [övergång till] blockpolitik. I takt med att de internationella spänningarna ökar, så ökar också risken för ett nytt globalt krig.

Kriser startar krig och krig leder till revolutioner. Detta har varit ett återkommande tema i det kapitalistiska systemets historia. Under 2000-talets tredje decennium, mitt i denna stora kris, kommer kapitalismen att genomgå djupgående reformer och övervinna krisen? Eller är detta kapitalismens «Tjernobyl-ögonblick», när den går mot sin slutliga undergång?

Historien har än en gång kommit till ett kritiskt vägskäl.

Socialismens tre vågor

Som en kritik av och rörelse mot kapitalismen har socialismen alltid samexisterat med kapitalismen, fungerat som en kraftfull motvikt och ständigt sökt alternativa vägar för att övervinna och ersätta kapitalismen. Sedan Första internationalens födelse (1864–1876) har den globala socialistiska rörelsen upplevt tre stora vågor.

Den första vågen inträffade i 1800-talets Europa när den europeiska arbetarrörelsen gradvis övergick från ett tillstånd av att bara existera till ett tillstånd av medvetenhet om denna existens. Huvuddragen i denna period var marxismens födelse, upprättandet av internationella arbetarorganisationer och de första försöken att genomföra en socialistisk revolution, såsom Pariskommunen 1871. Den första vågen av socialism drev fram arbetarklassens politiska uppvaknande och medvetenhet, och gav upphov till arbetarklassens politiska partier i en rad länder. Men under denna våg skulle en socialistisk statsform ännu inte växa fram.

Den andra vågen började när första världskriget tog slut, med oktoberrevolutionen 1917, och varade fram till upplösningen av Sovjetunionen och de kommunistiska staterna i Östeuropa från 1989 till 1991. Över hela världen uppstod ett stort antal socialistiska stater, först i Sovjetunionen och Östeuropa, och efter andra världskrigets slut i Kina, Kuba, Korea, Vietnam och på andra håll. Tillsammans bildade dessa länder ett globalt socialistiskt system eller läger. Utöver detta statssystem var en stor del av den internationella socialistiska rörelsen under det kalla kriget koncentrerad till de nationella befrielserörelserna i Asien, Afrika och Latinamerika, av vilka många identifierade sig som socialistiska eller var starkt influerade av socialismen. Således var de två huvudsakliga kännetecknen för den andra vågen av socialism framväxten av den socialistiska statsformen, med utbrett offentligt ägande och ekonomisk planering, och framväxten av de nationella befrielserörelserna.

Efter det kalla krigets slut drabbades socialismen av betydande globala bakslag. Men trots detta skulle en ny våg dyka upp. Den tredje vågen, som började formas efter att Kina inledde sina reformer och sin öppningspolitik i slutet av 1970-talet, kunde stå emot de svåra chocker och prövningar som följde på Sovjetunionens och de kommunistiska staternas upplösning i Östeuropa. Även om socialismen befann sig på en låg nivå i hela världen, förblev Kina engagerat i socialismen samtidigt som man strävade efter ”reformer och öppna upp” och gradvis utforskade en väg som kallas socialism med kinesiska särdrag. Det viktigaste kännetecknet för socialism med kinesiska särdrag har varit att landet integrerat en form av marknadsekonomi i det socialistiska systemet, något som gradvis har skapat en socialistisk marknadsekonomi. Idag, bara tre decennier efter det kalla krigets slut, har socialismen med kinesiska särdrag genomgått en snabb uppgång och blivit en avgörande kraft som omformar världsordningen och mänsklighetens framtid. Även om denna våg av socialism fortfarande befinner sig i ett tidigt skede, har den redan haft en betydande inverkan och väckt global uppmärksamhet, vilket ger nya alternativ för länder som försöker följa en väg av oberoende utveckling och utgör en stark utmaning för dem som hävdade att kapitalismen markerade «historiens slut».

Begränsningar för den andra vågen av socialism

Innan vi går vidare med att bedöma den nuvarande verkligheten och framtidsutsikterna för den tredje vågen av socialism, måste vi först gå tillbaka till den andra vågen av socialism och förstå orsakerna till dess bakslag.

Med oktoberrevolutionen 1917 och den kinesiska revolutionen 1949 svepte socialismen över världen och bildade inte bara ett läger av stater som utgjorde ett betydande hot mot kapitalismen, utan den tände också en våg av nationella befrielserörelser i den stora tredje verden i Asien, Afrika och Latinamerika. Under årtiondena efter andra världskriget befann sig det kapitalistiska världssystemet i en prekär situation. I takt med att socialismen spred sig globalt, införde socialistiska länder i stor utsträckning planekonomier i sovjetisk stil och system för offentligt ägande, vilket uppnådde det inledande stadiet av industrialisering och byggde socialistiska nationella ekonomiska system.

Den sovjetiska planekonomin och den rena offentliga ägarmodellen hade dock flera djupgående nackdelar. För det första kunde det planerade ekonomiska systemet inte fördela sociala och ekonomiska resurser på ett effektivt och flexibelt sätt, vilket ledde till ett stelbent och snedvridet nationellt ekonomiskt system som inte på ett tillfredsställande sätt kunde reagera på indikatorer från den reala ekonomin. För det andra saknade det rent offentliga ägandet och det jämlika fördelningssystemet tillräckliga incitamentsmekanismer för arbetskraft på mellan- och mikronivå, vilket ledde till en brist på konstruktiv konkurrens och påtryckningar mellan företag och arbetstagare, vilket ledde till en allmänt låg nivå av ekonomisk effektivitet. För det tredje bröt restriktionerna mot och avskaffandet av privat- och varuekonomierna mot värdelagen [en av marknadsekonomins lagar ö.a.] och överskred de samhälleliga produktivkrafternas utvecklingsstadium. Detta ledde till ett långsiktigt, systematiskt misslyckande med att tillgodose de komplexa behoven i det ekonomiska och sociala livet, och [misslyckades med] att uppnå betydande förbättringar av människors livskvalitet. Slutligen ledde den sovjetiska planeringen och den ekonomiska förvaltningen med tiden till utvecklingen av ett alltmer inåtvänt och slutet system, kännetecknat av byråkratism och dogmatism, och en brist på lyhördhet och uppmärksamhet för tekniska framsteg och organisatorisk innovation.

Även om de betydande bakslag som den andra vågen av socialism upplevde under 1980- och 1990-talen delvis kan tillskrivas externa faktorer, som styrkan i det kapitalistiska världssystemet och fragmenteringen av det socialistiska lägret, var det i slutändan de otillräckliga ekonomiska och sociala operativsystemen och institutionella mekanismerna i de socialistiska länderna som var de verkligt avgörande faktorerna. Ohållbarheten i dessa interna system drev på de dramatiska förändringarna i Sovjetunionen såväl som Kinas övergång till reformer och öppnande.

Socialism med kinesiska särdrag och den tredje vågen av socialism

Med den kontinuerliga utvecklingen av ”reformer och öppna upp” har socialism med kinesiska särdrag tagit form som en utvecklingsväg som skiljer sig från både traditionell sovjetisk socialism och klassisk fri marknadskapitalism. Kinas utvecklingsväg, och teorier [om denna väg], kliver självsäkert in på världsscenen. Även om socialism med kinesiska särdrag inte är en statisk modell och Kinas praktiska politik genomgår kontinuerliga experiment, kan sex huvuddrag identifieras efter mer än fyra decenniers utforskning [praktik].

För det första har produktivkrafternas utveckling prioriterats. Socialism med kinesiska särdrag vågar lära sig av förnuftiga ekonomiska former av kapitalism och tillåter utvecklingen av den privata ekonomin att främja en snabb utveckling av avancerade produktivkrafter. Samtidigt har utvecklingen av den statsägda ekonomin planerats strategiskt inom nyckelsektorer, vilket har skapat ett kompletterande förhållande till den privata ekonomin och skapat en blandad ägarstruktur.

För det andra har Kina främjat en nära integration av sin socialistiska ekonomiska grund och produktionsrelationer med marknadsekonomin, för att gradvis upprätta ett socialistiskt marknadsekonomiskt system.

För det tredje har Kina, samtidigt som man har öppnat upp och integrerats med det globala kapitalistiska systemet, alltid fokuserat på att upprätthålla nationell suveränitet och säkerställa den fortsatta socialistiska karaktären hos Kinas kommunistiska parti (KKP). Kina är fortsatt vaksamt mot risken att avvika mot kapitalism på grund av kraven på att utveckla en marknadsekonomi.

För det fjärde har Kina försökt ta itu med frågor som rör social rättvisa och ojämlikhet genom utveckling. Utveckling kan leda till ökad rikedom, men av olika skäl kan denna rikedom också leda till ökade sociala klyftor. Endast ytterligare utveckling kan skapa det sociala välstånd och den materiella grund som krävs för att lösa dessa sociala klyftor och ojämlikheter. Under socialism med kinesiska särdrag har utveckling varit den primära vägen för att ta itu med sociala rättvisefrågor, medan andra metoder har varit sekundära. Detta har krävt dynamiska, proaktiva åtgärder, snarare än stelbenta universallösningar.

För det femte har staten också använt sig av ett antal andra åtgärder för att balansera förmögenhetsklyftorna inom den socialistiska marknadsekonomin. Storskaliga kampanjer för fattigdomsbekämpning har genomförts för att inkludera marginaliserade grupper i marknadsekonomin, och hjälpa dem att ta sig ur fattigdom genom riktade insatser. Dessutom kopplar man samman utvecklade områden, offentliga institutioner, företag och andra aktörer med fattiga områden för att överföra resurser och bistånd till underutvecklade regioner. För att komma till rätta med regionala ojämlikheter har transfereringar från mer utvecklade regioner i öst till underutvecklade centrala och västra områden bidragit till att komplettera klyftorna i skatteintäkter och utgiftskapacitet. Sådana åtgärder är svåra att föreställa sig, för att inte tala om att genomföra, i kapitalistiska länder där privat egendom betraktas som helig och där valprocesser endast upprätthåller den härskande klassens egenintressen.

För det sjätte är KKP inte beroende av vissa samhällsgruppers snäva intressen. För att upprätthålla denna ställning måste KKP förbli fritt från kapitalets [snarare den kapitalistiska ideologin; Jack Ma är ett exempel ö.a.] infiltration och kontroll, samt övervinna inflytandet från populism och rigida jämlikhetssträvanden och upprätthålla en dynamisk balans mellan ekonomisk vitalitet och social rättvisa.

Förhållandet mellan socialism och marknadsekonomi

Historien har visat att det är omöjligt att artificiellt eliminera marknadsekonomin under socialismen. Den traditionella sovjetiska socialismens begränsningar och slutliga misslyckande tjänar som bevis.

Marknadsekonomin är en uråldrig ekonomisk form, och dess lag om utbud och efterfrågan reglerar spontant mänskligt ekonomiskt beteende. Den kan kombineras med feodalism, kapitalism och socialism. Graden av kombination beror på överskottet av sociala produkter. Generellt sett gäller att ju större överskottet är, desto mer utvecklad blir marknadsekonomin. Som Deng Xiaoping sade: «Det finns ingen grundläggande motsättning mellan socialism och marknadsekonomi. Frågan är hur produktivkrafterna ska utvecklas mer effektivt.»1 Han påpekade också: «En planerad ekonomi är inte liktydig med socialism, eftersom det finns planering även under kapitalismen. En marknadsekonomi är inte kapitalism, eftersom det finns marknader under socialismen också. Planering och marknadskrafter är båda medel för att kontrollera den ekonomiska aktiviteten.»2

I den moderna marknadsekonomins rörelse är kapitalet huvudaktören. Kapitalet har en dubbel natur: det är den mest effektiva kraften för resursfördelning i marknadsekonomin, men det kan också manipulera och monopolisera marknaden. Fernand Braudel, fransk historiker och ledande forskare inom Annales historieskrivning menade att marknadsekonomin inte kunde likställas med kapitalismen. För Braudel är marknadsekonomin «i själva verket bara ett fragment av en väldig helhet. Marknadsekonomin är nämligen till sin natur reducerad till att spela rollen som en länk mellan produktion och konsumtion, och fram till 1800-talet var den bara ett lager – mer eller mindre tjockt och motståndskraftigt, men ibland mycket tunt – mellan den ocean av vardagsliv som låg utsträckt under den, och den kapitalistiska mekanism som mer än en gång manipulerade den ovanifrån.»3

Till skillnad från marknadsekonomin skrev Braudel att «kapitalism är den perfekta termen för att beteckna ekonomisk verksamhet som bedrivs vid toppmötet, eller som strävar efter toppmötet. Som ett resultat av detta [toppmöte], vilar storskalig kapitalism på det underliggande dubbla skikt som består av materiellt liv och den sammanhängande marknadsekonomin. Den utgör högvinstzonen».4

I dagens globala marknadsekonomi, som domineras av den moderna kapitalismen, fortsätter interna krafter som gör motstånd mot kapitalismen att växa fram, vilket ger upphov till krav och rörelser för ekonomisk och social jämlikhet. Dessa rörelser kommer att dras till och förespråka socialism för att ta itu med och övervinna kapitalismens ojämlikheter. Som sådan är socialismen också en inre kraft i marknadsekonomin, en organisk komponent som naturligtvis står i motsättning till kapitalismen.

Vid sidan av kapitalet är staten en annan viktig aktör i en modern marknadsekonomi. Staten är en produkt av marknadssamhällets krav på ordning och regler. Dess existens är inte en yttre kraft som påtvingas marknaden utan ett inneboende krav på marknadsekonomin. Även i ett marknadssamhälle utan en stat kommer kvasi-statliga enheter som skrån och handelskammare att uppstå. Förutom att reglera och förvalta marknadsekonomin främjar och utvecklar regeringen ofta marknaden, särskilt under de tidiga stadierna av marknadsekonomier i utvecklingsländer. Faktum är att staten ofta blir den drivande kraften bakom marknadsekonomin. Därför är det i grunden felaktigt att ställa staten och marknaden i fullständig motsättning till varandra som dikotomiserade enheter. Liberalismen betraktar staten som något absolut ont, medan socialismen i sovjetisk stil direkt likställer marknadsekonomin med kapitalismen – båda gör formalistiska misstag.

En socialistisk marknadsekonomi är en ekonomi där marknadsekonomins rörelse styrs av socialistiska värderingar. Å ena sidan använder sig detta ekonomiska system av nationell strategisk reglering, utnyttjar till fullo marknadsekonomins grundläggande roll i att organisera produktion, utbyte, styra konsumtion och distribution, och utnyttjar till fullo kapitalets ledande roll i utvecklingen av avancerade produktivkrafter. Å andra sidan använder den det mäktiga statsägda kapitalet och den socialistiska överbyggnaden, för att tygla och balansera det privata kapitalet, för att övervinna marknadsekonomins inneboende tendens till social splittring, och för att undvika kapitalets kontroll över det ekonomiska och sociala livet.

Den socialistiska marknadsekonomin är ett system som utnyttjar marknadsekonomins avgörande roll, samtidigt som statens funktion optimeras. Denna [form av ekonomi] representerar kombinationen av den moderna marknadsekonomin och det socialistiska produktionssättet.

Att bevara den socialistiska marknadsekonomins socialistiska karaktär

Kapitalismen konstruerar en överbyggnad och en ideologi som är förenliga med dess produktionssätt i enlighet med kapitalets funktionslogik. Under en socialistisk marknadsekonomis villkor förändras inte denna logik. Marknadsekonomins spontana rörelse och kapitalenheternas strävan efter vinst inom den, kommer kontinuerligt att urholka socialismens överbyggnad och ideologi, och kan leda till obalans eller till och med upplösning av den socialistiska marknadsekonomin, vilket leder samhället mot kapitalism. I den globala kapitalismens tidevarv blir de utmaningar som socialistiska marknadsekonomier står inför inom suveräna nationer ännu tydligare när kapitalet tränger in över nationsgränserna. Hur har då Kina kunnat behålla den socialistiska karaktären och inriktningen på sin socialistiska marknadsekonomi?

För det första ligger nyckeln i att upprätthålla KKP:s ledning och se till att partiets socialistiska karaktär förblir oförändrad. I den socialistiska marknadsekonomin har KKP till fullo utnyttjat kapitalets roll i att utveckla avancerade produktivkrafter och främja den kontinuerliga tillväxten av social rikedom, samtidigt som man har säkerställt att partiet inte infiltreras eller manipuleras av kapitalet. Partiet har aktivt kontrollerat kapitalet och fått det att tjäna av folkets majoritet. Generalsekreterare Xi Jinping har betonat det väsentliga förhållandet mellan partiets ledarskap och socialism, och har sagt att «ledarskapet för Kinas kommunistiska parti är det utmärkande draget för socialism med kinesiska särdrag och den största styrkan i det socialistiska systemet med kinesiska särdrag».5

För det andra är den socialistiska marknadsekonomins stabila funktion också ett resultat av det faktum att Kina har ackumulerat en stor mängd statsägda tillgångar under de senaste sjuttio årens utveckling, inklusive statsägda företag, statsägda finansinstitut och statligt ägd mark. Statlig kontroll över dessa enorma strategiska tillgångar utgör grunden för KKP:s styre och säkerställer partiets oberoende från kapitalet, vilket gör det möjligt för det att styra på grundval av landets och folkets grundläggande intressen.

Under den socialistiska marknadsekonomins villkor, måste statsägda företag och statsägt kapital också verka och konkurrera i enlighet med marknadsekonomins lagar. Marknadens och kapitalets logik tränger djupt in i det dagliga beteendet hos inte bara privata företag utan även statsägda företag. Därför är det särskilt viktigt, att se till att förvaltarna av dessa massiva statsägda tillgångar, inte blir borgarklassens agenter, viktigt för att förhindra att förvaltarna omvandlar statsägda tillgångar till privata tillgångar eller [att de] etablerar en intern kontroll, som står i tacksamhetsskuld till borgerliga intressen. För att upprätthålla den socialistiska marknadsekonomins socialistiska karaktär, måste KKP säkerställa både den operativa effektiviteten och det fortsatta statliga ägandet av dessa tillgångar.

För det tredje måste socialismens överbyggnad och ideologi hårt kontrolleras av partiet. I branscher eller sektorer som utbildning, förlagsverksamhet och media, måste strävan efter ekonomiska fördelar vara underordnad sociala fördelar. Marknadsekonomins logik får inte dominera dessa sektorer, och partiets ledning måste integreras i deras dagliga verksamhet. Om socialismen inte tillhandahåller ideologiskt och kulturellt ledarskap, kommer kapitalismen oundvikligen att göra det.

För det fjärde har KKP under marknadsekonomiska förhållanden gått i spetsen för utvecklingen av det civila samhället och av icke-statliga organisationer. Tillväxten av dessa sociala krafter är ett oundvikligt fenomen i en marknadsekonomi. På grund av marknadsekonomins differentieringseffekt, uppstår krav från olika intressegrupper på att ta itu med frågor som förmögenhetsklyftor, miljöförstöring, demoralisering av samhället och andra problem som genereras av privat kapital. På grund av Kinas starka historiska tradition av «byråkratisk feodalism» kan utvecklingen och konstruktionen av dessa sociala krafter bidra till att övervinna överdriven byråkrati och formalism inom regeringsdepartementen. Därför har partiet lett utvecklingen av dessa sociala krafter och uppmuntrat dem att organisera sig, för att främja en stabil och långsiktig utveckling av den socialistiska marknadsekonomin.

Främjande av den tredje vågen av socialism

I en tid då det samtida kapitalistiska världssystemet står inför oerhörda kriser, har möjligheten till en ny global våg av socialism återigen dykt upp. Socialism med kinesiska särdrag kommer sannolikt att vara en nyckelfaktor för att initiera denna våg. I takt med att Kina fortsätter att stiga och bli en ledande global makt, kommer den kinesiska utvecklingsvägen att dra till sig mer uppmärksamhet som ett livskraftigt alternativt produktionssätt och livsstil, vilket främjar bildandet av ett nytt globalt socialistiskt system och värdesystem som i allt högre grad accepteras av människor runt om i världen.

Samtidigt kommer socialismen med kinesiska särdrag under denna historiska övergångsperiod också att stå inför särskilt akuta utmaningar och faror. Sedan finanskrisen 2008, och särskilt sedan covid-19-utbrottet, har den kinesiska socialismens styrkor blivit allt tydligare på den internationella arenan. Kina har vänt många av dessa kriser till möjligheter, drivit landet till en högre utvecklingsnivå och förbättrat dess styrningssystem och kapacitet. Den skarpa kontrasten mellan Kina och västländerna i dessa avseenden, har i grunden skakat om berättelsen om den västerländska kapitalismen; något som har större inverkan än enbart militär makt och ekonomisk tillväxt.

Som svar på detta mobiliserar olika krafter inom den internationella kapitalismen mot Kina. Attacker och smutskastning från liberala, nationalistiska och populistiska politiska krafter är oändliga. Till och med vissa internationella vänsterkrafter kritiserar Kina hårt i frågor om demokrati, mänskliga rättigheter och miljöskydd, och ifrågasätter till och med om Kina verkligen är socialistiskt. Sedan Biden-administrationen kom till makten i USA har allianspolitiken ökat på global nivå. En USA-ledd borgerlig «helig allians» håller snabbt på att växa fram under förevändning att hålla tillbaka Kina.

Den framväxande tredje vågen av socialism kommer otvivelaktigt att möta en mörk natt och uppleva ännu mer intensiv turbulens och kaos inom det kapitalistiska världssystemet. Som svar på detta måste de kinesiska socialisterna vara beredda.

Forrige artikkelDen israelske hæren beordret Hannibal-direktivet 7. oktober
Neste artikkelNoen formastelige tanker om Norge og Niger