Skuffende hastverk med å dømme Kinas rolle i Kongo

21. februar 2024

gruvearbeider kongo — Fra det belgiske tidsskriftet Lava,

Dee Knights kommentarer till en recension av Ann Garrison i Black Agenda Report, av boken Cobalt Red: how the blood of the Congo powers our lives.

Baserat på sin läsning av Cobalt Red skriver Garrison att «Stora kinesiska företag dominerar kongolesisk koboltbrytning, bearbetning och batteritillverkning så till den grad, att man måste fråga sig varför en kommunistisk regering, hur kapitalistisk den än må vara, inte åtminstone på något sätt kräver mer ansvarsfulla inköp av mineraler som bearbetas och sedan avancerar längs försörjningskedjan inom landets gränser».

Garrison är välkänd för sin skarpt antiimperialistiska rapportering om Afrika, så det är nödvändigt att ta hennes synpunkter på allvar. Dessvärre tyder resultatet av en sådan genomgång på att Garrison drog förhastade slutsatser om Kinas roll i Kongo, och hon misslyckades med att se bortom Cobalt Red för fakta och analys av Demokratiska Republiken Kongos snabbt föränderliga gruvindustri.

Andra har undersökt frågan mer fullständigt och noggrant. En av dem är Isabelle Minnon, advokat och aktivist i Belgien. Hennes forskningsrapport «Industrial Turn-Around in Congo»? publicerades i oktober förra året i Lava, en belgisk tidskrift för samhällskritik och marxistisk analys.

Minnon visar att Kina har varit en del av lösningen, inte av problemet. «Kina har svarat på Kongo-Kinshasas behov av att ha partners som investerar i industrialisering», skriver hon. Västerländska kolonisatörer hade låtit Kongo torka in genom betungande skulder, vilket hade gjort att landet «tyngdes av en börda som hindrade det från att utvecklas ekonomiskt. År 2001 stod industriproduktionen stilla, gruvorna övergavs».

När Demokratiska Republiken Kongo vände sig till Världsbanken och IMF för att få hjälp, insisterade de på att privatisera gruvsektorn och avskedade tusentals gruvarbetare. Hundratals gruvor såldes med «vilande gruvrättigheter» till utländska företag – «inte för att producera, utan för att sälja dem vidare vid rätt tidpunkt» för stora vinster.

Åtgärderna utplånade inte gruvindustrin, men de tvingade tusentals avskedade gruvarbetare och deras familjer att klara sig själva som småskaliga gruvarbetare, som sedan sålde mineralerna till bearbetningsföretag. Det var den situation som beskrevs i Cobalt Red.

Kinas roll har varit att skapa nya, storskaliga investeringar på en ny grund: kombinerad finansiering av industriell gruvdrift och offentlig infrastruktur – vägar, järnvägar, dammar, hälso- och utbildningsanläggningar. Resultatet blev att «Efter decennier av nästan obefintlig industriproduktion blev och förblir landet världens ledande producent av kobolt och blev 2023 världens tredje största producent av koppar». Det nya avtalet «sätter stopp för det monopol som vissa västländer och deras stora företag har. Deras historia visar att denna exklusivitet inte har lett till utveckling i landet».

Arrangemanget har dramatiskt minskat den hantverksmässiga gruvdriftens roll. ”Sedan den enorma produktionsökningen inom gruvsektorn i Kongo sker 80 procent av gruvproduktionen industriellt. Sicomines [China-Congolese Mining Co.] har byggt den modernaste fabriken i Demokratiska Republiken Kongo för bearbetning av råkoppar». Samma sak gäller för kobolt, som ersätter småskalig gruvdrift med organiserad, industriell produktion. Industriell gruvdrift är en omsvängning från hantverksmässig gruvdrift.

«Resurs-för-infrastruktur-avtal (RFI) som detta över hela Afrika har hjälpt Kina att skapa starka relationer med flera länder», skriver Halim Nazar från Indiens institut för kinesiska studier.

Konkurrenterna i Väst är inte nöjda. «IMF kritiserade offentligt Demokratiska Republiken Kongo för att ta på sig för mycket skulder», skriver Nazar. Men det har varit en «skuldinvestering» baserad på verklig tillväxt.

Ett utbyte av fred mot eftergifter?

Avril Haines, USA:s chef för den nationella underrättelsetjänsten, besökte Kinshashas flygplats den 20 november förra året för att träffa Demokratiska republiken Kongos president Tshisekedi, tillsammans med Molly Phee, statssekreterare för Afrika, utrikesdepartementets högsta tjänsteman för Afrika. Det var den första dagen av Tshisekedis presidentkampanj, rapporterar Tony Busselen, författare till ’Kongo för nybörjare’. Topptjänstemännen från USA fokuserade på fred mellan Demokratiska Republiken Kongo och grannlandet Rwanda och erbjöd hjälp i svåra kommande val. Tshisekedi vann en jordskredsseger i det omstridda valet.

En artikel i Politico den 1:a december antyder att det kan ha varit ett utbyte av fred mot eftergifter. «Mötet med Haines kommer vid en tidpunkt då Washington försöker motverka Kina i Afrika. Kongo har cirka 70 procent av världens koboltreserver och Kina är den största producenten. Peking är Kinshasas största handelspartner och har förvärvat viktiga gruvrättigheter sedan 2000-talet. Kontroll över marknaden ger landet ett stort försprång gentemot USA i kapplöpningen om viktiga delar till elbilsbatterier».

Har Haines tryckt på för att Tshisekedi ska se över Kongos kontrakt med Kina? Politico citerar Cameron Hudson, en före detta CIA-underrättelseanalytiker för Afrika: «Om något så har den här administrationen redan visat att den är villig att se över kontrakten med Kina.» Den 16:e februari förra året publicerade Tshisekedis administration en mycket kritisk rapport om Kina-kontraktet. Presidenten beordrade en granskning av kontraktet och uppmanade Kina att revidera det på en «win-win»-basis.

När president Tshisekedi bjöds in till Kina i maj förra året gav han en intervju i kinesisk TV. I den tog han avstånd från politiken att fördöma och blanda sig i [vad] Kina [gör]. Kina har annullerat Demokratiska Republiken Kongos räntefria lån till ett värde av uppskattningsvis 28 miljoner dollar, lovat att finansiera fler infrastrukturprojekt och har även gett 17 miljoner dollar i annat ekonomiskt stöd när Demokratiska Republiken Kongo ansluter sig till Belt and Road Initiative (BRI).

Isabelle Minnon citerar Franz Fanons iakttagelse att «Afrika har formen av en revolver vars avtryckare finns i Kongo». Hon tillägger att «de som har fingret på denna avtryckare har makten att bygga upp eller förstöra Demokratiska Republiken Kongo och hela Afrika». Hon säger att det var på detta sätt, efter den USA- och Belgien-stödda statskuppen 1961 och mordet på Patrice Lumumba, som kolonialisterna kunde installera Mobutu Sese Seko, som styrde landet i 31 år, och som samarbetade med dem, för att förstöra den kongolesiska ekonomin genom att skuldsätta landet. Efter att Demokratiska Republiken Kongo och Kina kommit överens om ett avtal om resurser för infrastruktur, har situationen förbättrats – så mycket att avtalet «underblåste västvärldens ilska till den grad att» Världsbanken och IMF försökte tvinga fram en 50-procentig minskning av budgeten för infrastruktur.

Wilson Center publicerade en rapport i september 2021 om att «Hantverksmässigt gruvarbete står för 20 % av landets koboltproduktion. Resten kommer från utlandsägda företag, främst kinesiska, vars industri för laddningsbara batterier står för cirka 60 procent av den globala efterfrågan på kobolt.” Observera att industrialiserad gruvdrift är många gånger mer produktiv än hantverksmässig gruvdrift, så även om den står för 20 % av produktionen, finns det fler hantverksmässiga gruvarbetare än industriella gruvarbetare.

Vem gillar Cobalt Red och vem gör det inte

Ann Garrison erkänner kritiken mot Cobalt Red – hon säger att Open Democracy «kallade det en sensationalistisk, självförhärligande ‘White Saviour’-exposé». OD sa att Cobalt Red «helt enkelt återskapar gamla stereotyper och koloniala uppfattningar om Kongo-Kinshasa, med nedlåtande användning av avhumaniserande retorik, brist på forskningsetik och okunnighet och/eller radering av lokal kunskap». Det kanske mest talande är att OD-kritikerna säger att Cobalt Reds författare «har för avsikt att skildra Demokratiska Republiken Kongo som en oföränderlig, lidande värld som inte hänger med i tiden». Men tiderna förändras, och mycket av denna förändring kan spåras till innovationen i resurs-för-infrastruktur-avtalet med Kina.

Garrison noterar att «Kara” (författaren till Cobalt Red) «har intervjuats i otaliga podcasts, på Democracy Now och på Foreign Policy Association.” Det sistnämnda – tillsammans med bästsäljarrankningen i New York Times och Publishers Weekly och ’the shotlist’ [shortlisting er prosessen med å identifisere kandidater fra søkermassen som best oppfyller kravene og kriteriene] för Financial Times´ Best Business Book of the Year – tyder på godkännande från tvivelaktiga källor. Det är en tvivelaktig ära att dela den med sådana «hjältar» i Foreign Policy Association som Antony Blinken och Madeleine Albright, general David Petraeus, journalisterna Robin Wright och David E. Sanger samt utrikespolitiska titaner som William J. Burns och Fiona Hill.

Det kan vara så att Ann Garrison inte märkte att Kinas roll i Demokratiska Republiken Kongo var en betydande förändring. På ett sätt är det förståeligt. Förändringen har inte manifesterat sig helt och hållet, och processen kan mycket väl vara långt ifrån perfekt. Men i sin artikel skyndade hon sig att döma för snabbt, utan att göra lämpliga jämförelser.