oss 100 kroner!
Av Bertil Carlman.
Bara de riktiga orden,
orden med krona och fågelsång
har en skugga som träden.
Svalkande skugga att sluta
ögonen i, medan kronan
sjunger de riktiga orden.
Denna dikt av den svenske poeten Hjalmar Gullberg och Johannes 1:1. ”I begynnelsen var Ordet, og Ordet var hos Gud, og Ordet var Gud.” har sedan många, många år legat som en viktig del i min minnesbank. Hos en gammal lärare som jag är det inte konstigt. Ord har alltid varit viktiga verktyg för mig. Att använda ord logiskt har också varit viktigt i lärargärningen. På något sätt hör ord och logik (logos) dessutom ihop. Wikipedia skriver: «Logos (gresk:λόγος, av lego/legein å tale) kan bety ord, begrep, tale, forhold, resonnement, tanke, fornuft og universell verdensorden.» «Logos ble brukt av den greske filosofen Heraclitus (5. århundre f.Kr.) for å beskrive menneskelig kunnskap og universets iboende orden. I jødisk og kristen litteratur har ordet logos spesielt kommet til å bety Guds skapende og opprettholdende ord.»
En av de saker som jag tycker om hos steigan.no är att jag emellanåt blir inspirerad till att skriva själv, använda ord, och då måste jag, åtminstone lite grann, också tänka själv. Senast sådan inspiration gav utslag var när ordet Flokkmentalitet kom upp.
Det jag nu har synpunkter på och vill ”orda om” är bland annat artikeln Ukrainakrigens betydning for den nye verdensordenen. Wolfgang Streeck skriver «Den krisa som utvikler seg for den ukrainske ultranasjonalismen er knytta til en begynnende kamp for en ny global orden. Dens konturer kan bare forstås hvis Kina bringes inn i bildet.» Denna uppfattning sprider sig nu mer och mer; till och med in i den västliga politikerklassens hjärnor, även om det kanske kommer att ta längre tid för en del. Senast jag såg en intervju om detta var på RT:s Worlds Apart där Timofei Bordachev, programdirektör för Valdaj diskusjonsklubb, var den som fick frågorna. Han sade att den nya världsordningen började ungefär samtidigt som när Xi Jinping blev ledare för Kina, det vill säga när man i Kina ansåg sig vara beredda på att tydligt framträda på den geopolitiska världsscenen.
Ett mycket tydligt tecken var när BRI-programmet startade. Wikipedia skriver «The BRI forms a central component of Xi’s «Major Country Diplomacy» (Chinese: 大国外交) strategy, which calls for China to assume a greater leadership role for global affairs in accordance with its rising power and status.» Det jag lägger märke till i allt det jag läser och lyssnar på, som rör denna ”rising power”, är att mycket ofta saknas förståelsen av vad det innebär att denna makt är socialistisk, och att den finns i ett land där proletariatets diktatur råder, på samma sätt som bourgeoisiens diktatur råder hos oss i Väst.
Även mycket kunniga analytiker som Alexander Mercouris har en del problem med att förstå det avancerade diplomatiska tänkande som Kina idag står för, och som präglar hur orden används. I mars skrev jag ett mejl till honom ”Dear Alexander! On a couple of occasions in your videos, you have said that since China is constantly being accused of sending weapons to Russia, in support of the Ukraine war, they may eventually see fit to do so. I don’t think the political leadership in China thinks along those lines. That would go against the country’s incredibly advanced diplomatic thinking.” Den gången fick jag inget mejlsvar, men i en senare video framkom att han nog funderat på saken.
Förre presidenten i Ryssland, Medvedev undslipper sig emellanåt kommentarer som jag förvånas över. Kiev regime must cease to exist – ex-Russian president och Zelensky ‘will end up like Hitler’ är två sådana exempel. Ryssland befinner sig visserligen direkt i krigszonen i proxykriget, vilket Kina inte gör, men en toppdiplomat som Medvedev borde bättre kunna hålla huvudet kallt och använda orden mer ”gudomligt”. Sergej Lavrov, utrikesministern i Ryssland, har jag aldrig sett komma med liknande mindre väl formulerade kommentarer.
Samtidig forstår jeg ikke hvordan du kan hjelpe å være som Medvedev noen ganger er, eller som jeg har sett flere afrikanske toppdiplomater være, når de for eksempel blir intervjuet av BBC, eller samtaler med stolpeskudd som Joseph Borell, Ursula von der Leyen, Jens Stoltenberg og Annalena Bearbock. Men diplomati er en vanskelig kunst. Jeg ville aldri klart det.
(Tilbake til RT-intervjuet med Timofei Bordachev, vennligst lytt til utvekslingen mellom ham og intervjueren Oksana Boyko mens de diskuterer forskjellen mellom nasjonalisme og patriotisme. Hva står egentlig de ulike ordene/begrepene for?)
Wolfgang Streeck skriver vidare «I disse dager, etter tre år med Covid og ett år med Ukraina-krig, ser det ut til at vi alle har blitt italienere: Det er dietrisme overalt, akkurat som med pasta. Flere og flere av oss leser «fortellingene» som produseres av regjeringer og deres mainstream presse. Ikke for hva de forteller oss, men for hva de ikke forteller oss – men for hva de kan bety.» Ja mainstream presse har verkligen ordets makt, och det tyvärr inte bara i Väst. Vad finns det till exempel för oberoende mer spridd press i Afrika?
(En annan artikel på steigan.no, USAs «unipolare» posisjon er forbi, avslutas med orden «I tillegg kommer det faktum at Kinas økonomiske posisjon for det meste er bygd på faktisk fysisk produksjon, mens Vestens posisjon i stor grad er bygd på gjeld og finans. Enn så lenge er Vesten først og fremst storeksportør av gjeld, ideologi og fargerevolusjoner.» Framgången med exporten av ideologi bygger mycket just på makten över orden.)
Längre fram i sin artikel kommer Wolfgang S. in på ett ord som ofta borde klargöras, ”globalisering”. Han skriver «Dette vil erstatte den unipolare verden i det mislykka nykonservative ”prosjektet for et nytt amerikansk århundre” med en bipolar verden: Globalisering, faktisk hyperglobalisering, nå med to sentre i stedet for ett, som under den kalde krigen, bare med Kina i stedet for Sovjetunionen, med fjerne utsikter til en tilbakevending, kanskje etter en varm krig, til igjen bare ett senter, en ny verdensorden versjon 2.» Om man på GT söker på ordet ”globalism” får man en mycket varierad uppfattning om hur man i Kina ser på ordet. I artikeln Chinese socialism’s success creates an enduring alternative to globalism förekommer ordet 7 gånger och bara negativt menat. I artikeln ‘Community with a shared future for mankind’ sker en mer nyanserad diskussion kring ordet, i artikeln Gu Ailing, Su Yiming shine at Beijing 2022 förekommer det 1 gång och mycket positivt, och i CPC’s self-motivation comes from deep feelings of patriotismstår det «In foreign relations it explains American traditional exceptionalism and unilateralism, its anti-globalism and intolerance to any competition.» Nå er imidlertid mandarin, ikke engelsk, hovedspråket til kineserne.
Kan svårigheter med engelskan vara en förklaring till GT:s inkonsekvens? I boken ”Socialism with Chinese Characteristics (A Guide for Foreigners)” av Roland Boer finns många ord och begrepp med i kinesisk transkription, vilket klart visar på viktiga kulturella skillnader. (Ordet transkripsjon har forresten tre betydninger.) Det är viktigt att tänka.
Eftersom jag regelbundet lyssnar på ”oraklet” A. Mercouris, är jag också uppmärksam på hur han använder viktiga ord och begrepp. I ett samtal med en brittisk författare, Geoffrey Roberts, talade man om Stalin och hans intresse för litteratur. När G. Roberts sade att Stalin var en idealist, tänkte jag att Alexander eller Glen Diesen, som också var med i samtalet, kanske skulle kommentera det något, men det gjorde de inte. A. Mercouris, med sina väldiga kunskaper, borde känna till den grundläggande filosofiska meningen med idealisme och att Stalin var materialist.
Det er selvfølgelig klart at noen ganger må man tilpasse seg konteksten i samtalen. Jag hade en gång ett utvecklingssamtal med mamman till en av pojkarna i min klass. Både hon och pojkens far kom från Polen, och bägge var katoliker. Under samtalet frågade hon mig vad jag hade för religion. När jag svarade att jag var ateist blev hon förvånad och utbrast ”Jamen du som är så idealistisk måste väl ha en tro!” Det hadde vært meningsløst å svare at jeg var en materialist og ikke en idealist. I stedet sa jeg ”Jag tror på mänskligheten. Jag tror på mina elevers förmåga att en gång som vuxna skapa en bättre värld.”
Jeg tar opp et annet ord, et ord som er røykfylt av følelser. Søker jeg på ordet propagandapå steigan.no får jeg ti overskrifter på side 1 (av 195). I disse ti overskriftene er ordet etter min mening brukt feil i halvparten av tilfellene. Norsk Wikipedia skriver «Før kommunismens og nazismens tid hadde begrepet propaganda ikke noen negativ ladning, men ble oppfattet mer i samsvar med grunnordets leksikalske betydning, utbredelse, spredning. Propaganda var allerede fra Lenins tid et sentralt element i kommunistpartiets arbeid for å utbre kommunismen, og begrepet ble brukt i en positiv betydning både av kommunistiske og senere også av fascistiske stater. I den kommunistiske verden var begrepet i offisiell bruk helt til kommunistregimenes fall, og har for leninister beholdt sin positive betydning.» Artikeln Münzenberg av Hans Olav Brendberg använder ordet i denna ursprungliga, ja kanske positiva betydelse. «I jakka fann dei identitetspapira til Willi Münzenberg, den sentrale strategen i Kominterns propagandaarbeid i mellomkrigstida.» «Eldre leiarar som Karl Liebknecht og Rosa Luxemburg var dei samlande personane – medan unge aktivistar som Münzenberg bygde organisasjon og spreidde propaganda. I Zurich møtte Munzenberg også Lenin og andre av bolsjevikleiarane i eksil.»
Man kan derfor si at den Vestlige propagandamaskinen også jobber hardt for å forvrenge språket vårt. Da blir det vanskeligere for mennesker over hele verden å både tilegne seg og formidle ekte kunnskap.
