Kinadebatt: Klarer fredens kraftsentrum sin hovedoppgave?

0
Xi extends Spring Festival greetings to all Chinese - Photo: Xinhua

For noen uker siden inviterte vi til debatt om Kina på steigan.no. Bertil Carlman har deltatt med artiklene Kina: En viktig del av den nye verdensordningen og Kina-debatt: Hvor er fredens kraftsentrum? Her er han tilbake med et nytt innlegg. – Red.


Av Bertil Carlman.

I en bred, fri och öppen debatt om Kina går det inte att undvika en del brister. Citatrabblande, okunskap, förutfattade meningar och ovilja att närmare studera vad som verkligen händer, är några av dessa. Emellanåt är vi alla, mer eller mindre, behäftade med detta. Vi måste ständigt studera mer, träna oss mer, tänka mer och samtala mer om vad som sker runt omkring oss.

Om man studerar det som Mao Zedong skrev från mars 1926 ”Klasserna i det kinesiska samhället”, fram till att Kina utropades som en fri stat år 1949, så handlar det mycket ofta om just dessa brister. Kina befann sig under dessa 23 år antingen i befrielsekrig eller i inbördeskrig. Därför behandlade Mao ofta frågor om taktik och strategi. Men även en fotbollsmatch, en tur med båten för att fiska torsk, eller ett möte mellan två länder för att komma överens om ett nytt handelsavtal kräver taktiskt och strategiskt tänkande, kräver taktiskt och strategiskt handlande.

Ibland blir det fel. Fotbollsmatchen förloras på grund av målvaktens bristande träning, fisketuren fungerar inte då vädret blev för svårt, och handelsavtalet blir inte av eftersom man inte tar hänsyn till motpartens logistikproblem. Idag har det varit intressant att se hur militärer, politiker, journalister och forskare reagerat på proxykriget i Ukraina. Det stora flertalet av dem i Väst vägrar helt enkelt att göra grundarbetet, vägrar att sätta sig in i krigets förhistoria, vägrar studera bägge parters handlande och har bristande kunskaper om de viktiga frågorna om just taktik och strategi.

Ibland blev det fel i Kina under perioden mellan 1926 och 1949, men felen korrigerades och segern kunde utropas. Mycket ofta påpekar Mao att ”Nu har förutsättningarna ändrats, nu måste vi ändra vårt handlande”.

Efter revolutionen stod det kinesiska kommunistpartiet inför helt andra uppgifter, vilka krävde nya analyser, ett nytt tänkande och ett nytt handlande. Vissa misstag kunde undvikas då erfarenheterna från bygget av Sovjetunionen utnyttjades. Problemet med de rikare bönderna löstes i Kina på ett mycket smidigare vis, till exempel. Däremot blev ”Det stora språnget” 1958-1962 ett allvarligt misslyckande. Så blev också, även enligt partimedlemmar, kulturrevolutionen 1966-1976 ett misslyckande. Mao var huvudarkitekt bakom bägge och när han dog 1976, lades inrikespolitiken om. I samband med denna omläggning pågick många ideologiska kast inom partiet under en tid, kast som utnyttjades av främst imperialistiska krafter och bland annat ledde till händelserna på torget Tienanmen 1989. Efter dessa händelser kom dåvarande generalsekreteraren i KKP, Zhao Ziyang, att sättas i husarrest för resten av sitt liv. (Den som mest förknippas med kritik mot Maos politik under framförallt kulturrevolutionen, Deng Xiaoping, satt i husarrest några gånger under Maos senare år). Precis som i Sovjetunionen rådde det olika uppfattningar om hur en stat, som inte var kapitalistisk, skulle byggas. Marxismen-leninismen som grund för befrielsen av Kina ur dess halvfeodala/halvkoloniala läge hade KKP under Mao Zedongs ledning klarat av. Men under några årtionden framöver var den politiska analysen av vad som var lämpligt, både taktiskt och strategiskt, mycket oklar. Politiken ”reform and opening-up”, som startades 1978 och som ledde till den välkända ekonomiska utvecklingen av landet, fick också stor betydelse för utrikespolitiken. Mer och mer försvann betoningen av den ideologiska grunden för partiet och därmed för staten. När Kinas nuvarande president, Xi Jinping, lade fram strategin för «Silk Road Economic Belt» 2013, det som idag ofta kallas BRI, hade Kina också påtagit sig en roll som en mäktig part på det globala planet. (NATO:s krig mot Libyen ledde inte till att Kina reagerade i FN; man lade 2011 ner sin röst vid omröstningen om ingripande). Den nya uppgift i världspolitiken, som nu Kina verkar ha påtagit sig, är omvälvande och syns i många format. Förutom BRI, som helt står under Kinas ledning, har vi bland andra BRICS, SCO, G20 m.fl. och som det nu verkar även WEF. BRICS och SCO är självklara men G20, som senast ägde rum på Bali, ansåg många som regelmässigt kritiserar Väst, var nu mer eller mindre utan betydelse i världspolitiken.

G6-länderna hade på Bali bland annat bestämt sig för att låta Ukrainas president, Volodymyr Zelensky, få ett stort utrymme, och Ryssland skulle skämmas ut genom att man inte skulle hälsa på normalt diplomatiskt sätt och inte ställa upp för gemensam fotografering. Likväl blev mötet en framgång för det Globala Syd; inklusive Ryssland och Kina. Rysslands representant, utrikesministern Sergej Lavrov, var ständigt i samtal med representanter för länder utanför G6-gruppen, och vi kunde alla få se hur Kinas president, Xi Jinping, milt men bestämt läxade upp Kanadas president, Justin Trudeau, som liksom flertalet ur politikerklassen i Väst, har stora svårigheter med att åtminstone nödtorftigt följa det diplomatiska protokollet.

Från kinesisk sida har man i vissa stycken samma syn på WEF som man har på G20. Man kan få kontakter och åhörare för att åter framhålla den egna politiken. Men många av dem som ständigt kritiserar Väst är helt negativa till alla kontakter med WEF. Alexander Marcouris på the Duran talar om vad ”riktiga” världsledare gör: Real world leaders avoid Davos WEF. Han skämtar om hur irrelevant WEF har blivit, att ”ingen egentligen längre bryr sig om WEF”. Att det fattiga socialistiska landet Kuba, med 11 miljoner invånare, inte är representerat i Davos, är lätt att förstå. Men varför skulle inte världens näst största ekonomi med 1,4 miljarder invånare, låta sig representeras, visserligen inte på högsta nivå? Varför har KKP kontakt med 3 olika kommunistiska partier i Nepal? Inget av dem kan vara särskilt inflytelserikt. Varför låter sig Kinas nya ambassadör i Sverige, Cui Aimin, intervjuas i den ganska betydelselösa svenska arbetartidningen Proletären?

Pepe Escobar liksom Peter Koenig utklassar WEF som något bara allmänt reaktionärt. Rodney Atkinson skriver i en artikel (Nazis’ Children at the World Economic Forum): ”Den ‘Intressentkapitalism’(stakeholder capitalism) som Schwab främjar, är naturligtvis klassisk korporatism, vilken Schwab ser som en positiv aspekt av ‘den kinesiska modellen’. Han beskriver Kina som ’en mycket attraktiv modell för en hel del länder’ eftersom Schwab, som alla korporativistiska fascister, vill genomdriva ’ordning’ i världen: Om ingen makt kan genomdriva ordning, kommer vår värld att lida av ett ’globalt underskott på ordning’”. Här framkommer genast tre frågor. Är Kina en ”korporativistisk fascistisk” stat? Är det bara ”korporativistiska fascister” som vill ”driva igenom” ordning i världen? Vad menas med ordning i världen? Ledare för stater i det Globala Syd vill naturligtvis att det skall vara ordning i t.ex. världsekonomin, deras länder få ju lida mest av det kaos som främst USA, genom sin ordning, ställer till med. Frågan för dem är: ”Vad är bäst för oss, den unipolära ordning som USA sökt skapa med sina imperialistiska metoder, den som Klaus Schwab förespråkar under ’intressentkapitalisternas’ ledning, eller den multipolära ordning som nu växer fram under ledning av Kina, Ryssland, Iran med flera länder?”

Kina och Ryssland står, trots olika statsskick och mycket olika kulturella särdrag, varandra mycket nära i världspolitiken. Därför är det också av intresse att veta vad som kan vara en rysk inställning till WEF. På RT kan man läsa: Ex-Russian president blasts Davos forum. I artikeln står det Dmitry Medvedev says it’s ‘good’ that businessmen are skipping the event, as it’s not about economics anymore”.

Och till slut, vad är Kinas inställning? Låt oss gå till GT. Den 17:e januari skriver man: China’s economic recovery in focus as WEF kicks off amid fragmentation. Där står: ”Samtidigt som tusentals politiska, ekonomiska och samhälleliga ledare från hela världen samlas i den schweiziska semesterorten Davos för den årliga konferensen för World Economic Forum (WEF), ….. möter en rad utmaningar den globala ekonomin, inklusive hög inflation, geopolitiska spänningar, såväl som ett eskalerande angrepp lett av USA, på den ekonomiska globaliseringsagenda som Davos har.” Redan i inledningen är alltså fokus på USA-imperialismen. ”WEF lyfte också fram den komplexa bakgrunden och satte temat för årets årsmöte som ’Samarbete i en fragmenterad värld’. Även om formen för WEF-mötet återgår till pre-pandemisk normalitet, tycks tillståndet i den globala ekonomin, eller mer exakt, den ekonomiska globaliseringsagendan befinner sig alltmer sig vid en punkt utan återvändo, på grund av ökande unilateralism och protektionism.” Återigen är det uppenbart att man i Kina har fokus på USA:s politik som fragmenterar världen. USA:s vasaller, definitivt inte de mindre som Norge och Sverige, pekas inte ut.

I en artikel från den 19:e januari: Liu He-Janet Yellen meets in Zurich, a bilateral respite that would boost confidence for world economic recovery, skriver GT “I och med mötet mellan Kinas vice premiärminister Liu He och USA:s finansminister Janet Yellen på onsdagen i Zürich, visade sig isen mellan världens två största ekonomier ge ytterligare ett tecken på att brytas upp, när de försöker lugna ner sina mellanhavanden, som har blivit spända under de senaste månaderna när det gäller tillgång till teknik och andra frågor.

Mötet mellan de två högre tjänstemännen i världens två främsta ekonomier ses av experter som ett andrum, vilket skulle kunna erbjuda en enorm höjning av förtroendet för en global ekonomisk återhämtning, särskilt i en tid av ökade internationella spänningar, samtidigt som de också uppmanade USA att agera ansvarsfullt och backa upp gesterna med handlingar. Kina välkomnar Yellens besök i Kina vid en lämplig tidpunkt 2023. De två sidorna enades om att upprätthålla utbyten mellan ekonomi- och handelsteam på alla nivåer, rapporterade Xinhua.”

Det finns åtminstone en slutsats man kan dra av ovanstående. Till skillnad från många vänsterintellektuella i Väst ser man från kinesisk sida mycket längre fram i tiden, när man analyserar vad som sker idag. Analysen av världsläget är också mer grundläggande. Frågorna är ungefär desamma, fast med lite andra ord, eftersom det nu gäller den globala politiken. ”Vem är största hotet mot världsfreden, vilka är de allierade i försvaret av denna fred, och vilka kan vi kanske få över på fredens sida?” Det vill säga samma sorts frågor som KKP, under främst Mao:s ledning, ställde sig under hela det kinesiska befrielsekriget.

Till slut en mer allmän fundering. När man studerar det som Mao Zedong skrev från mars 1926 fram till att Kina utropades som en fri republik år 1949, så ser man ofta hänvisningar till marxismen-leninismen och till vad Josef Stalin sagt i olika frågor. Under kulturrevolutionen kunde det till och med bli ”Marxismen-leninismen maotsetungtänkandet”. Idag nämner Xi Jinping ibland marxismen-leninismen, men ganska sällan, liksom kinesiska ledare ibland citerar Marx, Engels och Mao Zedong. Man gör samma sak med gamla kinesiska talesätt och ordspråk. Ett annat ord har blivit allt vanligare i texter från Kina. Ordet är visdom (wisdom, 智慧) som här: Xi’s footprints convey China’s contribution, injecting stability to a turbulent world, eller i kombination, kinesisk visdom (Chinese wisdom, 中国智慧) som här: Xi’s book on governance philosophy gains acclaim overseas. Det skulle inte förvåna om den kinesiska eliten, både inom och utom KKP, nu anser sig ha smält samman det grundläggande socialistiska tankegodset med förrevolutionära kinesiska erfarenheter och med de erfarenheter av olika slag som man fått efter 1949 och fram till idag. Det är kanske det som ligger i uttrycket ”socialism med kinesiska förtecken”. Är det denna socialism som är huvudmotorn i fredens kraftcentrum? Eller är det ”korporativistisk fascism”?

Den som noga studerat Kinas handlande, både inom och utom landet, åtminstone sedan Xi Jinping blivit ”rorsman”, 舵手, antar förmodligen att det är det första alternativet som gäller. Detta förmodande utgår från att KKP vägleds av den dialektiska och historiska materialismen, när man styr den kinesiska staten. Kritiker som A. Mercouris, P. Escobar och P. Koenig har alla en mycket kritisk inställning till imperialism, främst USA-imperialismen, men deras kritik innehåller en stor portion av idealism.

Vi kan nog med ganska stor säkerhet anta att det idag är Kina som har huvudrollen i fredens kraftcentrum. Denna huvudroll är svår, och den kräver stor noggrannhet med detaljer. Om Kinas statsledning kommer att klara av denna oerhört viktiga roll vet vi inte. ’De levende må se.’


Artikler i denne debatten se: Kinadebatt

KampanjeStøtt oss

Du kan diskutere artikler fra steigan.no på: https://motdagforum.no

Bruksanvisning for å bli medlem er her:
https://steigan.no/2021/03/bruksanvisning-for-a-registrere-bruker-pa-mot-dag-forumet

Du kan abonnere på steigan.no her. Det koster ingenting.

Men hvis du vil være med på å opprettholde og styrke vår kritiske og uavhengige journalistikk, kan du også gjøre det:

Vipps: 116916.

Eller du kan betale inn på Mot Dags støttekonto: 9001 30 89050 – eller gå inn på vår betalingsordning.