I karantene på New Zealand

0

Svenske Läkaruppropet har publisert et vitnemål fra Marcel Westerlund, spsialist i psykiatri og rettspsykiatri der hun forteller om sin personlige opplevelse med en interneringsleir i New Zealand:

Marcel Westerlund, specialist i psykiatri och rättspsykiatri, berättar mycket personligt och levande om hur det var att sitta i karantän när han kom tillbaka för att arbeta på Nya Zeeland. Om denna berättelse hade skrivits som en profetia före pandemin hade den nog inte publicerats någonstans, för att den hade bedömts som helt osannolik

Av Marcel Westerlund.

Vid två tillfällen, dels 2020 och dels 2021, satt jag två veckor vardera på en särskild isolerings- och karantänsenhet, kallad MIQ (Ministry of Isolation and Quarantaine Facility) på Nya Zeeland. Första året låstes jag in på Novotel Hotel vid Aucklands flygplats, och andra året på ett hotell i utkanten av Auckland. Varje dag kostade MIQ’ s Nya Zeeland två miljoner nyzeeländska dollar.

År 2020 var det något lättare då karantänsreglerna hade införts bara sex månader tidigare och formerna och restriktionerna ännu inte hade införts fullt ut.

Incheckningen hanterades av polis och utcheckningen av militär. Kontrollerna var rigorösa. Särskilt anställda sjuksköterskor och vårdpersonal ansvarade för provtagning och daglig kontroll av eventuella symptom hos de intagna.

Den 28 juli 2021 – ett dygn efter min incheckning – utrustades vi med en speciell fångmärkning: Ett blått band runt handleden som markerade att vi hade tillstånd att under 50 minuter, under vakternas överseende, promenera innanför ett dubbelt stängsel omgärdat av kameror, polis och militär personal.

Varje dag under min karantän gick ett team av sköterskor runt och mätte kroppstemperaturen digitalt på avstånd. De frågade närmast tvångsmässigt om jag och andra hade hostat, haft snuva eller diarré eller andra symptom. Ingen normalt funtad fånge uppgav några som helst symptom eftersom man då riskerade att som potentiell fara för samhället bli transporterad till en ännu hårdare isoleringsenhet. PCR-testning skedde dag 1, 5 och 12. Om ett test var positivt transporterades den testade vidare till en ännu hårdare enhet där ingen övervakad frigång innanför stängslet tilläts.

Familjer fick ingen särbehandling utan föräldrar med två småbarn fick dela på ett litet rum. Successivt noterade jag hur föräldrarna blev alltmer irriterade på att barnen sprang på gräsmattan under frigången. Det var ju förbjudet att springa!

De informationsblad som vi fångar fick, förmedlade tydligt att fysisk träning var farligt då svettning påstods kunna öka risken för överföring av covid. Att hålla avstånd på två meter var sakrosankt. Munskydd skulle alltid bäras utanför det åtta kvadratmeter stora isoleringsrummet. Om munskyddet inte bars ordentligt blev man genast tillsagd av det privata vaktbolagets personal. Om detta inte hjälpte kom polisen. Vid ett tillfälle, efter tio dagars isolering 2020, sade polismannen vänligt till mig:

”Om du inte drar upp munskyddet ordentligt måste jag skriva en anmälan, och då hamnar du i brottsregistret. Det vill varken du eller jag!”

Jag tackade vänligt för mannens förståelse och fortsatte sedan mina 6–7 kilometer intensiva promenader innanför stängslet där det fanns en cirka 100 meter lång sträcka som jag kunde röra mig på fram och tillbaka. Vid min andra isoleringsvistelse, i juli–augusti 2021, promenerade jag intensivt 7–8 kilometer varje dag. Vakterna var trötta på mig eftersom de måste övervaka mig hela tiden, men de kunde inget göra då jag inte bröt mot några regler. Jag promenerade även när det ösregnade – för att tvinga ut vakterna. Som covidfånge blev man snabbt expert på psykologisk krigföring.

Vi hade tillåtelse att promenera 50 minuter varje dag, under bevakning av privat vaktbolag, polis och militär, bakom dubbla stängsel och med kameror riktade mot oss. Allt under en allmänt kränkande och nedlåtande psykologisk behandling. Man måste ringa och boka tid för bevakad promenad. Hade man otur fanns inga tider kvar, och då uteblev promenaden.

Fem dagar efter ankomsten till isoleringsenheten i juli 2021 kom plötsligt en sjuksköterska och klippte av mitt blåa handledsband. Utan spår av medlidande och förståelse sade hon kort:

”En passagerare på planet som du färdades på testade positivt för covid efter ankomsten till Sydney. Vi måste nu testa dig och andra passagerare ytterligare en gång för att utesluta infektion. Tills svaret på PCR-testen anlänt får du inte längre gå ut.”

Plötsligt kände jag att jag höll på att rasa ihop mentalt. Att inte få träffa människor kunde jag klara. Som barn hade jag vistats på Vidkärrs barnhem i Göteborg och utsatts för en annan typ av isolering och psykologiska övergrepp. Men att plötsligt inte få andas frisk luft eller gå ut hotade åter min själsliga existens. Även meditation hade svårt att lugna mitt upprörda sinne.

Efter 24 timmar återkom sköterskan och försökte då vara vänlig och uppmuntrande då jag fick tillbaks mitt blåa handledsband.

”Jag har ordnat så att du ska få gå ut klockan fem – trots att det egentligen inte är din tid”, sade hon innan hon gick.

Munskydden fick tas av vid rökning eller så kallad vaping. Det förekom ofta att folk började röka bara för att kunna avlägsna munskydden och för att – mellan blossen – kunna andas frisk luft utan någon mask som blockerade och irriterade slemhinnor och andningsvägar.

Det andra året, år 2021, hade vakternas psykologiska attityd tydligt förändrats. De hade nu alla vuxit in i sina roller, och det fanns nu en osynlig mur mellan fångarna och vakterna. De privata fångvaktarna hade en psykologiskt nedvärderande attityd. Jag observerade relativt snabbt också hur vi fångar förändrades. Våra identiteter suddades ut och vårt beteende blev närmast robotliknande. Varje felsteg kunde leda till negativa konsekvenser. Det var ”vi och dom”. Någon konversation mellan fångar och fångvaktare förekom nästan aldrig. Vakter och hundratals kameror observerade oss 24 timmar per dygn. Här är några axplock från vad vakterna sade till oss.

”Did I ask you? Where are you going?”
”You touched the rail, now I have to clean it!”
”Sir! You walk counter clockwise, please correct and walk clockwise!”

”Tell the kids to stop running! Sweatening can transfer COVID, stop heavy exercising!”

Under fångenskapen började jag samtala med en kvinnlig psykolog. Hon berättade att hon på grund av ett handikapp tvingats uppge hela sin medicinska historia för att kunna få rätt att gå ut med kryckor och få mer flexibla tider för sin frigång. Tillsammans skrev vi ett brev till den nyzeeländska regeringen om det psykologiskt nedbrytande i behandlingen, men utan att få något svar. Vi började tappa modet.

En del tappade förståndet på isoleringsenheterna. För dem fanns ett ”Mental Health Team” som även de snabbt anammade väktarroller. De fick uppgiften att bedöma om fångar skulle intas under psykiatrisk tvångsvård på andra specialenheter.

*Ett av de värsta fallen av totalt sammanbrott omedelbart efter isoleringen drabbade en sydafrikansk kollega och hennes familj. Hennes man var ortoped och hon själv distriktsläkare. Hon hade tidigare haft depressiva besvär och dessa förvärrades av isoleringen. Efter frigivningen dödade hon parets alla tre barn.

På mitt rum spelade jag golf genom att använda draperier som bolldämpare. Ibland ville min inre vrede spränga hela lägret i luften. Nu förstod jag varför fångenskap kan föda och göda terrorism.

Jag läste, utförde mängder av utbildningsprogram för läkare online. Jag försökte hålla uppe min moral med yoga, meditation och fysisk träning. Jag svarade bara ”yes” eller ”no” på tilltal. För att ytterligare markera situationen rapporterade jag alltid mig själv som fånge 215, det vill säga mitt rumsnummer, till militär, polis och vakter. Detta var irriterande för dem, förstod jag, men gav mig ett psykologiskt övertag. Fanns det några skuldkänslor bakom uniformsfasaden?

När jag släpptes ut förstod jag varför min farfar arbetade direkt under fältmarskalk Gustaf Mannerheim under finska vinterkriget. Han hade blivit expert på att överleva och kanske var det en anledning till att också jag själv kom att specialisera mig i överlevnadsteknik. Det är en förfärlig upplevelse att isoleras.

Isoleringen förtydligade psykologen Stanley Milgrams banbrytande forskning 1963. Han visade att vanliga människor var beredda att utsätta oskyldiga testpersoner för tortyr i form av elchocker i syfte att förändra deras beteende. Vad försökspersonerna inte visste var att mottagarna av elchocker var skådespelare. Under min vistelse ikarantänslägret såg jag vanliga människor snabbt förändras i sina roller som vakter och sjukvårdspersonal. Hade de glömt bort empatin, medkänslan och kärleken? Till min förfäran insåg jag hur snabbt dessa vakter anammat tortyrens psykologi.

Efter att jag lämnat isoleringen röstade det nyazeeländska parlamentet för ett tillägg till covidlagstiftningen. Nu kunde de som vägrade vaccinering föras till en av regeringen kontrollerad isoleringsenhet där de inte bara tvångstestades utan också tvångsvaccinerades. Deras tillhörigheter kunde nu lagligt beslagtas under fångenskapen.

All sjukvårdspersonal och alla lärare i Nya Zeeland var nu tvungna att vaccinera sig. Vägrade man, förlorade man sitt arbete. Att som ovaccinerad vara kvar på sitt arbete betraktades som en kriminell handling.

Jag hade gett allt av mig själv för andra människor och för detta underbart vackra land, men jag ville inte ge en enda dag av mitt liv till en regering som förespråkade medicinsk fascism.

Till slut fick jag nog och jag lämnade mitt arbete som specialist och tidigare klinikchef. Mina patienter uttryckte sin sorg och maoriernas vrede började plötsligt vakna.

Idag går Nya Zeeland mot ett social och finansiellt sammanbrott. Kriminaliteten ökar. Företag går i konkurs och människor förlorar sina arbeten. Utanförskapet och fientligheten mellan vaccinerade och ovaccinerade underblåses medvetet av de styrande på alla nivåer. Det är som om hela landet långsamt begår suicid.

Marcel Westerlund
MRCPsych, MRANZCP, MD, RN Specialist i allmän- och rättspsykiatri

KampanjeStøtt oss

Du kan diskutere artikler fra steigan.no på: https://motdagforum.no

Bruksanvisning for å bli medlem er her:
https://steigan.no/2021/03/bruksanvisning-for-a-registrere-bruker-pa-mot-dag-forumet

Du kan abonnere på steigan.no her. Det koster ingenting.

Men hvis du vil være med på å opprettholde og styrke vår kritiske og uavhengige journalistikk, kan du også gjøre det:

Vipps: 116916.

Eller du kan betale inn på Mot Dags støttekonto: 9001 30 89050 – eller gå inn på vår betalingsordning.