oss 100 kroner!
Hur trycket mot privatisering av hälsa och långtidsvård sätter Europa på en dålig grund för en pandemi.
Fra Global Politics, Sverige.
Denna artikel utgör främst en summering av en rapport 26/1 “When the market
becomes deadly” från forskningsorganisationen Corporate Europe Observatory (CEO).
Från sjukhus till vårdhem ökar bevisen för att outsourcing och privat tillhandahållande av hälso- och sjukvård avsevärt har försämrat EU-medlemsstaternas förmåga att effektivt hantera COVID-19. EU måste avvisa lobbyisterna från den privata sektorn och vända kursen från den typ av ekonomisk styrning som har påskyndat liberaliseringen av hälso- och sjukvården och istället sätta den offentliga försörjningen i centrum för sin strategi. Om den inte gör det kommer fler liv att stå på spel.
När COVID-19 svepte världen, med över 2 6 miljoner fall och 466 000 dödsfall enbart i den europeiska regionen (till och med den 11 januari), har vårdsystemens förmåga att hantera pandemin ständigt varit i fokus. Långtids- och äldreomsorg har också granskats, eftersom chockerande andelar av COVID-19-dödsfall har inträffat i vårdhem i många europeiska länder – upp till 60 procent i pandemins första våg.
EU-medlemsstaternas hälso- och sjukvårdssystem – både de som är baserade på anställningsrelaterad sjukförsäkring och de som finansieras genom allmän beskattning – har utsatts för politiska och politiska påtryckningar som har uppmuntrat den krypande privatiseringen av vården. År 2017 lyfte Corporate Europe Observatory på locket från det ideologiska, företagsmässiga och ekonomiska trycket – inklusive från EU-nivå – som har skapat förutsättningar för en växande roll för företag i den privata sektorn i denna traditionellt offentliga tjänst.
Men att pressa vinster för aktieägarna från hälso- och sjukvårdstjänsterna medför risker: försämrade arbetsförhållanden, sämre löner, minskad personalnivå, större arbetsbelastning, mer stress och genvägar i utbildning och skyddsutrustning, vilket alla påverkar säkerheten och kvaliteten på vården. Ojämlikhet i hälsa förvärras eftersom privata, vinstdrivande leverantörer “körsbärsplockar” lägre risker och betalande patienter, medan högre risker och fattigare patienter, eller de som behöver akutvård, förblir beroende av tillhandahållande av folkhälsovårdstjänster, som – på grund av åtstramning , och det ökande tillvaratagandet av offentliga medel av vinstdrivande leverantörer – är dåligt finansierade.
Inom ramen för COVID-19 har dessa trender haft katastrofala konsekvenser för hälso- och sjukvårdssystemens förmåga att hantera pandemin. Nedskärningar av hälso- och sjukvårdsbudgeten har lett till underbemanning och minskat antalet sjukhussängar, medan ökningen av privata sjukhus går hand i hand med en minskning av intensivvårdsbäddarna, som är mindre lönsamma för företag. Vinstorienterade vårdhem har hållit sina kostnader nere genom att anställa för få anställda, som ofta har dåligt betalt, otillräckligt utbildning, liten eller ingen sjuklön och är utan annat val än att arbeta på flera olika anläggningar, vilket bidrar till virusets spridning.
Ändå har det inte alltid varit så, och det behöver inte vara så. Förskjutningarna som har lett till större privatisering av hälso- och sjukvården, annan personapolitik inom vårdsektorn och till erosionen och underfinansieringen av den offentliga sektorn är resultatet av politiska beslut på nationell och europeisk nivå. För många människor som är chockade över tillståndet i dessa sektorer när pandemin drabbade dem har dessa förändringar i stort sett gått obemärkt förbi.
COVID-19 har ändå varit en väckarklocka för många, en påminnelse om att vi har ett val i hur våra viktiga offentliga tjänster drivs. Den här artikeln behandlar både EU: s politiska påtryckningar och företagens lobbying som har främjat ökad marknadsföring, kommersialisering och privatisering av vården. Trender som bidrog till att hälso- och äldrevårdssystemen i Europa var dåligt förberedda för pandemin. Några av våra viktigaste resultat inkluderar:
Den privata sjukhuslobbyn frodas i Bryssel och använder pandemin som en möjlighet att driva dess intressen. Analyser visar att privatisering av sjukvården har minskat ländernas långsiktiga beredskap för att hantera pandemier och faktiskt kostar regeringar mer än offentlig hälso- och sjukvård.
EU: s påtryckningar för att minska de offentliga utgifterna har bidragit till kommersialiseringen av äldreomsorgssektorn såväl som inom hälso- och sjukvårdssektorn, med katastrofala effekter under COVID-19, särskilt i vårdhem.
Bevisen mot offentlig-privata partnerskap inom hälsa ökar, men det krävs fortfarande ett skifte i tänkandet. En sådan förändring är dock osannolik om kommissionen accepterar hjälp från företag som McKinsey (känd för sin roll för att öka privatiseringen av Storbritanniens NHS) i sin COVID-19-krispolicy, samtidigt som allmänheten hålls i mörkret om detaljerna.
COVID-19 är ett tydligt exempel på misslyckanden i den privatiserade modellen för vård och långtidsvård. Kampen mot denna modell är en kamp för patienter och arbetare, för äldre och funktionshindrade, för rättvisa, och mänskliga rättigheter.
När planer för en europeisk hälsounion diskuteras är det viktigt att skydda allmänhetens icke-vinstdrivande hälso- och sjukvårdsförsörjning i Europa och se till att COVID-19-återvinningsfonderna inte släpps ut till vinstdrivande leverantörer.
Läs också: Systematisk nedmontering av äldrevården, som fungerar sämre i privat regi. Skördar nu Corona-offer. Där hänvisas bl.a. till artikeln Jämförelse av privat och kommunalt driven äldreomsorg.
Och inte minst Vad ligger bakom corona-smittan på äldreboenden?
Utdrag 16/12 “Av de äldreboenden där minst en person hade avlidit (cirka 15 procent av samtliga äldreboenden) hade 13 procent av de boende avlidit i hem som drevs i vinstsyftande regi jämfört med 7 procent i de hem som drevs i privat, icke-vinst-syftande regi och 2 procent i de kommunala hemmen. Skillnaderna mellan de olika driftformerna kvarstod även efter kontroll för befolkningstäthet och smittspridning i det omgivande samhället, men försvann när man kontrollerade för andelen flerbäddsrum som var vanligare i de vinstsyftande äldreboendena.” Ur professor Marta Szebehelys underlagsrapport till Cornoakommissionens delbetänkande.
