Det skamliga avtalet med USA om Syriens olja

0
Patrik Paulov

Av Patrik Paulov.

Det har gått några dagar sedan den första informationen kom om att det kurdledda styret i nordöstra Syrien (av kurderna ofta benämnt Rojava) slutit ett oljeavtal med USA-bolaget Delta Crescent Energy.

Att det ingåtts ett sådant skamavtal har bekräftats av såväl USA:s utrikesminister Mike Pompeo som den kurdiska administrationens USA-representant Sinem Muhammed.

Oljeavtalet är inte förvånande, om än tragiskt.

Den kurdiska administrationen i nordost, dominerad av partiet YPG och de väpnade SDF-styrkorna, har sedan flera år alltmer försatt sig i en beroendeställning till USA. Det är USA som levererar vapen till SDF, och det är USA som med sin illegala truppnärvaro (ockupation) i nordöstra Syrien står som garant för utbrytarområdets ”självständighet”.

Syrier jag som talat med har upprepade gånger påpekat att USA aldrig gör något i Mellanöstern av godhet eller välvilja. Om supermakten satsar miljarder dollar på direkt eller indirekt inblandning i ett annat land, så handlar det naturligtvis om att man i förlängningen anser sig tjäna på det.

Det gäller de vapen som under krigets första år levererades till väpnade extremister runt om i Syrien (vapen som också kom att användas i attacker mot kurder och andra invånare nordost), och det gäller det direkta stödet till SDF i nordost.

Vad betyder avtalet mellan SDF-styret och det amerikanska oljebolaget?

För den kurdiska administrationen handlar det naturligtvis om att pumpa upp mer olja och få ökade inkomster.

I en kommentar till North Press Agency menar en företrädare från administrationen att avtalet också har politisk betydelse. Det är det första steget i ett erkännande av administrationen, då USA med detta accepterar kurdstyrets kontroll och äganderätt över naturtillgångarna i denna del av Syrien.

För USA är avtalet en del i det fortsatta kriget mot Syrien, om än med andra medel än direkt våld.

Trots att Natoländer och Gulfstater under många år gav massivt stöd till en uppsjö av väpnade extremistgrupper, så är det sedan länge uppenbart att försöket att framtvinga att regimskifte i Damaskus misslyckats. Det krigsivrarna lyckades åstadkomma var massdöd, förödelse och miljoner på flykt.

Nu försöker man hitta andra vägar för att få kontroll över Syrien. I detta fyller oljeavtalet och stödet till den kurdiska administrationen i nordost flera funktioner.

Dels handlar det om att söndra och härska. Metoden har genom historien varit ett effektivt sätt för imperialistiska makter att skaffa sig inflytande i Mellanöstern. Kanske önskar USA återupprepa den uppsplittring av Irak som inte formellt men i praktiken genomfördes efter det första Gulfkriget 1991.

Dels handlar det om oljans betydelse för Syriens överlevnad.

Innan kriget bröt ut 2011 var Syrien en exportör av olja och gas till flera europeiska länder. Idag råder akut brist på bränsle i det regeringskontrollerade Syrien, där majoriteten av landets invånare lever.

Att USA har kvar sina soldater i nordöstra Syrien handlar just om att hindra den syriska regeringen från att återta kontrollen över den olja och gas som rättmätigt tillhör Syrien och hela det syriska folket, inte bara en viss folkgrupp eller en liten minoritet av invånarna.

Les også: SDF i Syria selger syrisk olje til oljeselskap i USA

Den akuta bristen på bränsle slår mot all verksamhet i Syrien, alltifrån återuppbyggnad av bostäder och industrier till matproduktion och möjligheten för människor att värma upp sina hem och tanka sina bilar.

Till detta ska läggas de sanktioner – Caesarlagen är den senaste i raden som USA infört – som är så hårda och vittomfattande att till och med väststödda, regimskiftesförespråkande biståndsorganisationer menar att sanktionerna hindrar humanitär verksamhet i Syrien.

Ben Norton från den undersökande USA-siten The Grayzone skriver på Facebook en kritisk kommentar till avtalet. Han lyfter fram det faktum att många inom vänstern i USA (vilket också gäller i Sverige) hyllar den kurdiska administrationen och SDF-styrkorna som en slags frihetliga socialister, som utgör den goda sidan i konflikten Syrien. Detta avfärdar Ben Norton med följande ord:

”Sanningen är att YPG/SDF fullständigt har sålt ut sig till USA-imperialismen. De ockuperar den regionen med mest olja och vete i Syrien och svälter resten av landet från dessa livsviktiga resurser – i allians med Donald Trumps administration.

I själva verket fick dessa ’frihetliga socialister’ i ’Rojava’ till och med välsignelser av Trumps Vita huset, Lindsey Graham och Mike Pompeo – några av de värsta krigsförbrytarna på jorden – för att sluta en avtal med ett amerikanskt företag för att exploatera den syriska oljan.”

Det finns mer att säga om denna komplicerade fråga än ovanstående korta utläggning. Utvecklingen är hur som helst tragisk men kanske inte så förvånande.

Patrik Paulov: Syriens tystade röster.

Jag har skrivit om frågan tidigare. I min bok Syriens tystade röster behandlas utvecklingen i nordöstra Syrien mer utförligt, inklusive de kurdiska SDF-styrkornas insatser mot IS, och här redogörs för USA:s långvariga oljeintressen i regionen.

I boken finns också en intervju som jag gjort med den kurdiska representanten Sinem Muhammed, som nu citeras i medierna apropå USA-avtalet, där hon får ge sin syn på samarbetet med krigsförbrytarstaten nr 1.

Les også: ”Syriens tystade röster” har fått en röst i Patrik Paulov


KampanjeStøtt oss

Du kan diskutere artikler fra steigan.no på: https://motdagforum.no

Bruksanvisning for å bli medlem er her:
https://steigan.no/2021/03/bruksanvisning-for-a-registrere-bruker-pa-mot-dag-forumet

Du kan abonnere på steigan.no her. Det koster ingenting.

Men hvis du vil være med på å opprettholde og styrke vår kritiske og uavhengige journalistikk, kan du også gjøre det:

Vipps: 116916.

Eller du kan betale inn på Mot Dags støttekonto: 9001 30 89050 – eller gå inn på vår betalingsordning.