oss 100 kroner!
Den turkiska staten tar till brutala metoder för att tysta det socialistiska folkmusikbandet Grup Yorum. ”Vi ger hopp om en förändring, därför är Erdogan och AKP-regimen rädda för oss”, säger efterlyste bandmedlemmen Ihsan Cibelik.
Den 8 maj kom nyheten att Ibrahim Gökçek, basist i Grup Yorum, hade avlidit. Han dog på ett sjukhus i Istanbul efter en 288 dagar lång hungerstrejk. En månad tidigare avled Helin Bölek, sångerska i bandet, efter en långvarig hungerstrejk. Dödsfallen fick stor uppmärksamhet i Turkiet och rapporterades även i europeiska medier.
– Ingen kan säga att de ville dö, eller att vi ville att de skulle dö. Men vi hade försökt allt. Antingen skulle vi låta oss tystas, eller så skulle vi stå upp för våra rättigheter och vår existens, för friheten och kravet på rättvisa, svarar bandmedlemmen Ihsan Cibelik när jag ber om en kommentar till dödsfallen.
Han befinner sig i exil i Tyskland. Turkiet har nämligen fört upp honom på en lista över personer efterlysta för terrorism.
I Sverige är Grup Yorum relativt okända. Men bland turkar i och utanför Turkiet är den antifascistiska folkmusikgruppen ett av landets mest populära band.
– Vi är socialister. Vi anser att de ekonomiska och sociala problemen i Turkiet endast kan löses genom ett system utan utsugning och som styrs av det organiserade folket. Vi vill göra musik som pekar ut de ansvariga för fattigdomen, tortyren på polisstationerna och förtrycket av oliktänkande. Och vi vill göra musik som ger hopp om frihet och befrielse, berättar Ihsan Cibelik, som spelar stränginstrumentet Baglama.
Les: Har kulturjournalisterna missat propagandans roll i krig?
Grup Yorum bildades 1985, fem år efter militärkuppen i Turkiet. Med en blandning av politiska sånger och traditionell folkmusik fick de snabbt en bred publik. Statsmakten anklagar bandet för att ha kopplingar till det terrorstämplade lilla marxist-leninistiska partiet DHKP-C, men fansen kommer från hela floran av turkiska och kurdiska vänsterorganisationer.
Tidigt drabbades Grup Yorum av politisk förföljelse i form av trakasserier, fängslanden och konsertförbud. På sitt fjärde album 1992 hade de för första gången med en kurdisk sång. Den lastbil som skulle leverera skivor till Diyarbakir, ”huvudstad” i det kurddominerade östra Turkiet, kom aldrig fram. Säkerhetstjänsten stoppade lastbilen och sköt sönder skivorna.
I mars 2001 fick jag chansen att intervjua medlemmar i Grup Yorum. Vi möttes på Idils kulturcenter i centrala Istanbul. Då pågick i fängelserna och utanför murarna hungerstrejker och andra protester. Den tändande gnistan var dels polisens blodiga fängelsestormning några månader tidigare, dels införandet av en ny typ av isoleringsceller för politiska fångar.
För Grup Yorum var det självklart att stödja hungerstrejkerna.
– Den turkiska regeringen beter sig som fascister. De har byggt fängelser som liknar koncentrationsläger, och de dödade 28 fångar när de stormade fängelserna. De européer som säger att vi har demokrati borde komma hit och lyssna på oss, sade Ali Araci. Han och hans bandkollegor på Idils kulturcenter framhöll att de styrande, oavsett vilka brutala metoder de använder, aldrig kan ta ifrån folket dess kultur.
Nitton år efter mötet på kulturcentret frågar jag Ihsan Cibelik hur situationen i Turkiet förändrats sedan 2001. Han är tydlig med att det är lika illa som då – eller sämre.
– Trycket är hårt på alla demokratiska krafter. Titta på fängelserna, så förstår du…
Men Grup Yorum lever vidare och har till skillnad från den splittrade och svaga turkiska vänstern blivit en betydelsefull samhällskraft. När bandet firade tjugofemsårsjubileum 2010 fylldes Inönuarenan i Istanbul av 55.000 åhörare. Och när Grup Yorum därefter inledde en serie gratisspelningar kunde publiken räknas i hundratusental. Spelningen i Izmir 2015 lockade över en miljon.Så blev europeiskt bistånd stöd till terrorism i Syrien
Framgångarna fick president Recep Tayyip Erdogan och regeringspartiet AKP att reagera.
– Sedan 2016 har AKP-regimen attackerat oss på ett nytt sätt. De vill förstöra, de vill tysta oss, berättar Ihsan Cibelik.
Idils kulturcenter i Istanbul har återkommande utsatts för polisräder. Konserter har förbjudits och stoppats med våld. Bandmedlemmar har gripits och torterats. En av dem som sitter fängslad anklagad för terrorism är Ali Araci, som jag mötte i mars 2001.
De medlemmar som ännu är i frihet, som Ihsan Cibelik, har fått ett pris på sina huvuden. Den som ser till att någon av dem grips erbjuds en belöning på motsvarade 427.000 kronor.
Det var i protest mot detta förtryck som de nu avlidna Grup Yorum-medlemmarna Ibrahim Gökçek och Helin Bölek började hungerstrejka. Också andra som fängslats av politiska skäl, däribland två advokater, har inlett hungerstrejker.
I och utanför Turkiet pågår solidaritetsarbetet för att uppmärksamma den kamp som förs med livet som insats. Trots det svåra läget är Ihsan Cibelik allt annat än uppgiven.
– Vi kommer att vinna, därför att vi har rätt. Våra sånger kan aldrig tystas…
Denne artikkelen ble først publisert i avisa Proletären.
Du kan abonnere på steigan.no her. Det koster ingenting.
Men hvis du vil være med på å opprettholde og styrke vår kritiske og uavhengige journalistikk, kan du også gjøre det:
Vipps: 116916.
Eller du kan betale inn på Mot Dags støttekonto: 9001 30 89050 – eller gå inn på vår betalingsordning.
