Bryssels historierevisionism om andra världskriget

4
Sovjets røde armé befrir fangene i Auscwitz.

Av Lennart Palm, professor emeritus i historie ved Göteborgs universitet.

Den 19 september 2019 antog Europaparlamentet med stor majoritet resolutionen Vikten av europeisk hågkomst för Europas framtid. Syftet med den sades vara att Europas folk skall kunna lära av historiens katastrofer för att undvika dem i framtiden. Men minne är en knepig sak. Människan vill gärna rationalisera och lägga historien till rätta, ofta av ideologiska skäl. EU-parlamentets politiker försöker konstruera ett kollektivt minne, men samma rationaliseringsmekanismer infinner sig som för den enskilda människan. Politiskt känsliga fakta suddas bort, sammanhang förvanskas. Med Harold Pinters ord från Nobelföreläsningen 2005: ”Det har aldrig hänt. Ingenting har hänt. Inte ens medan det hände, hände det. Det saknade betydelse”. Resolutionen har knappast nämnts i våra stora medier.

Resolutionens huvudtanke är att andra världskriget för Europas del startades gemensamt av Nazityskland och Sovjetunionen: ”Europaparlamentet betonar att andra världskriget, det mest förödande kriget i Europas historia, började som ett direkt resultat av den ökända nazityska-sovjetiska icke-angreppspakten av den 23 augusti 1939, även kallad Molotov–Ribbentrop-pakten och dess hemliga protokoll, varmed två totalitära regimer som hade det gemensamma målet att erövra världen delade upp Europa i två inflytelsezoner.” Så enkelt blandar man bort korten – utan nya sakargument går man här emot den historiska forskningens etablerade uppfattning om Tyskland som krigets anstiftare.

Några bortglömda sakförhållanden: Andra världskriget var i hög grad en fortsättning på det första. Europas politiska eliter förde, i sin kamp om kolonier och marknader, 1914 ut sina folk i historiens dittills mest förödande slakt. Segrarna, främst Frankrike, Storbritannien, USA och Belgien, utpekade Tyskland som ensamt ansvarigt för kriget och krävde drakoniska krigsskadestånd. Gamla tyska områden som Elsass-Lothringen och Västpreussen berövades landet. Rhenlandet ställdes under förmynderskap.

I öster föll det ryska imperiet 1917 samman och ersattes av nya självständiga stater, det blivande Sovjetunionen, Finland, de baltiska staterna, Polen med flera. I Sovjetryssland fortsatte ett inbördeskrig mellan röda och vita ända till 1922. De vita fick hjälp av hundratusentals soldater från stater i Väst: Tyskland, Storbritannien, Tjeckoslovakien, USA, Finland och andra. Till detta kom att Polen anföll 1919 och annekterade stora delar av nuvarande Vitryssland och Ukraina (delar som Stalin sedan tog tillbaka 1939). Dessa interventioner lämnade inte bara förödelse bakom sig, de bidrog också till att skapa en belägringsanda i sovjetsamhället. Också här glömmer Europaparlamentet Västeuropas draksådd inför vad som komma skulle.

Sovjetunionen var övertygat om att man levde i en fientlig omvärld. Sovjetledningen fruktade inledningsvis främst britterna men kom med Hitlers makttillträde att alltmer se det nazistiska Tyskland som huvudhotet. Hitlers planer på att skapa ”Lebensraum” och kolonisera ”de underlägsna människorna” i Öst var väl kända från Mein Kampf, liksom den tyska upprustningen (som man var välinformerad om från det egna hemliga militära samarbetet med Weimarrepubliken). Inmarschen i Rhenlandet 1936 och det tyska ingripandet mot den spanska republiken gjorde saken än klarare.

År 1934 menade Sovjetunionens utrikesminister att Tysklands ambitioner ”kan bara motarbetas av en ring av bestämda grannar”. Sovjet gick därför in för ”kollektiv säkerhet”. Men hur ”bestämda” var grannarna? Hitlers makttillträde hade möjliggjorts av Tysklands konservativa och liberala partier som mangrant röstat för hans fullmaktslagar 1933. Europas demokratier hade stått helt passiva både vid Rhen-inmarschen och vid det fascistiska upproret i Spanien. Trots detta gjorde Sovjetunionen under 1930-talet energiska propåer om försvarsallianser till Frankrike, Storbritannien, USA, Rumänien, Polen, Jugoslavien, ja till och med till det fascistiska Italien. Överallt avvisades förslagen, Polen rentav motarbetade sovjetförslagen internationellt ända fram till kriget. Än värre skulle det bli.

Den 29 september 1938 sammanträffade den brittiske premiärministern Chamberlain och Frankrikes president Daladier med Hitler och Mussolini i München. Tyskland krävde att Tjeckoslovakien lämnade ifrån sig Sudetlandet med en tysktalande befolkning. Hitler fick grönt ljus av britter och fransmän att gå in i Tjeckien, och han stannade som bekant inte vid Sudetlandet.

Även Polen, som 1934 varit först med att ingå ett icke-angreppsavtal med Hitler, skickade in sina trupper som lade beslag på Tjeckoslovakiens schlesiska del. Sovjetledningen såg nu vartåt det barkade, det vill säga att Väst ville få Hitler att gå österut. Kriget syntes rycka allt närmare, men så sent som i april 1939 avvisade Frankrike ett nytt bud från Sovjetunionen. I maj sökte den nye sovjetiske utrikesministern Molotov ånyo avtal med Polen men avvisades omedelbart. Med engelsmännen blev det dock förhandlingar. Dessa förde emellertid egna hemliga förhandlingar med Hitler och valde att ”gå långsamt fram”. De skickade en delegation via passagerarbåt (i 13 knops fart) som efter fem dygn nådde Sovjet, där delegationen visade sig sakna fullmakt att underteckna något avtal.

Nu gav Moskva upp allt hopp om en allians med västmakterna. Molotov-Ribbentrop-pakten undertecknades den 23 augusti 1939. Avtalet gav Sovjetunionen flera fördelar. Man fick andrum att ytterligare bygga upp försvaret inför det tyska anfall man i slutändan visste skulle komma. Genom det (förvisso omoraliska) hemliga tilläggsprotokollet fick man ett ”intresseområde” som kom att fungera som en stor buffertzon.

Hela detta sammanhang har omsorgsfullt suddats bort i Europaparlamentets historieskrivning. Inte minst förbluffande är att München -38 inte med ett ord omnämns.

Det skapte storm på nettet da USAs ambassade i København la ut denne. Så sterk storm at de måtte korrigere.

Men det stannar inte där. Den 22 juni 1941 kom så det stora anfallet på Sovjetunionen, Operation Barbarossa. Där deltog utöver Tyskland även Österrike, Rumänien, Finland, Italien, Ungern, Slovakien och Kroatien. Det är från flera av dessa länder eldsjälarna bakom parlamentsresolutionen kommer. I det ockuperade Europa anpassade sig ofta borgerligheten till tyskarna. Huvuddelen av motståndet mot nazismen stod faktiskt Sovjet för (kostnad 27 miljoner döda sovjetmedborgare), och bland motståndsrörelserna spelade kommunister ofta en ledande roll. Vad ska vi komma ihåg om detta, enligt EU-parlamentet? Tydligen ingenting!

Vad får då en sådan här resolution för följder? I förlängningen hotas yttrandefriheten. Vi kan förvänta oss allt snävare utrymme för debatt, liksom nyskrivna, politiskt tillrättalagda skolböcker. I resolutionen uppmanas EU:s medlemsländer att högtidlighålla den 23 augusti, dagen för den tysk-sovjetiska pakten, som sammanslagen minnesdag för offren för nazism och kommunism, att motverka ”banalisering” i debatt och medier, att främja en gemensam historisk kultur och att anslå mer pengar till EU-propaganda. Det ryska samhället uppmanas att göra upp med sitt tragiska förflutna och avbryta sitt påstådda informationskrig för att splittra det demokratiska Europa. Utan att bekymra sig över stenkastning i glashus skriver EU-parlamentet också att Ryssland måste upphöra med att förvränga historiska fakta.

Den russofoba ukasen från Bryssel har ivrigt upptagits av landets största morgontidning, Dagens Nyheter, genom utrikesreportern Michael Winiarski och tidningens ledarsida. Vi lär tyvärr få se mer sådant i våra media, mycket mer. Men är det inte en varningssignal att en politisk församling som Europaparlamentet dekreterar vad som är historisk sanning? Det leder osökt tankarna till totalitära mönsterbildningar.

Anmärkning. – Författaren är professor emeritus i historia vid Göteborgs universitet. Han medverkar i antologin Försvaret främst (2015).

Denne artikkelen ble først publisert i nettmagasinet alliansfriheten.se


Hvis du vil støtte vår uavhengige og kritiske journalistikk, kan du sende oss et bidrag på

Vipps: 116916.

Eller du kan betale inn på Mot Dags støttekonto: 9001 30 89050 – eller gå inn på vår betalingsordning.

KampanjeStøtt oss

Kommentarer

  1. For balansen. I følge Viktor Suvorov, tidligere etteretningsoffiser i Sovjetsamveldet, var Sovjet bare uker fra å iverksette et angrep på Tyskland da de ble angrepet.

    Den Tyske piloten Hans- Ulrich Rudel kunne fortelle følgende fra sine første flytokt inn i Sovjetisk territorie: “By the evening of the first day I had completed four trips beyond the frontline to the area between Grodno and Vokovysk. We saw huge masses of tanks and trucks here. We mostly saw KV-1, KV-2, and T-34 tanks. We bombed tanks and antiaircraft guns. . . .The next day, we first flew out at 3 AM, and finally returned at 10 PM. One had to forget about normal rest during the night, so we made use of every available minute to fall down on the grass by our airplanes and to sleep. . . . Even on my first mission, I noticed innumerable fortifications built along the borderlines. They stretched for many hundreds of kilometers deep into Russian territory—and yet, they were partly unfinished. We flew over unfinished airbases: in some places, the concrete landing strips were just being constructed. Even at such airbases, however, one could find a few aircraft waiting. We saw, for example, along the road to Vitebsk, which our troops were advancing upon, one such almost-finished airbase with many “Martin” bombers. They either did not have enough fuel or enough crews. While flying over these numerous airbases and fortifications, we all had the same thought in our heads—how lucky we were to have struck first. It seemed that the Soviets were feverishly readying the groundwork for an attack against us. And which other Western country could Russia have attacked? If the Russians had completed their preparations, there would have been almost no hope of stopping them. . . . The highway [from] Smolensk [to] Moscow was the target of many raids; it was packed with huge amounts of Russian military equipment and supplies. Trucks and tanks were lined up one after another almost without any intervals, often in three parallel columns. If all this massive machinery had attacked us. . . . There were no difficulties in attacking so enticing a target. In a few days, the entire road was transformed into piles of rubble.” (fra Suvorov, Viktor. The Chief Culprit )

    Viktor Suvorovs tolkning av Rudels ovbservasjoner: “In the German pilot’s description, there is one phrase about the construction of defense structures that might create some confusion. Perhaps the Red Army was preparing defenses? No, it was not. If it had been preparing for defense, the arriving troops would not have been kept in columns along the roads, they would have been sent immediately to the trenches. Rudel also mentioned the “Martin” bombers. Indeed, military supplies from the United States and Great Britain began to arrive in the Soviet Union long before June 22, 1941.

    Hva forteller den siste setningen over? Jo at USA, England og Sovjet konspirerte mot Tyskland allerede før Tyskland angrep Sovjet.

  2. Olaf says:

    Hvis man ønsker å forandre historieskrivingen, så må man i det minste gi en fornuftig forklaring på hvorfor Stalin og Hitler gjennom sine ministere undertegnet ikke angrepspakten, samt skapte enighet om å dele Polen mellom seg. De forklaringer som er gitt, både av Putin (som alltid glorifiserer Stalin) samt vestlige journalister med sympati for Russland, noen få historikere, samt noen besserwissere, klarer ikke å bortforklare hverken selve den signerte avtalen eller intensjonene med avtalen.
    Det vi må huske på, er at det var en blomstrende handel mellom de 2 land i mellomkrigstiden (beskrevet i Wikipedia), og i handelsavtale er mellom de 2 land går det fram at Sovjet solgte mye matvarer og råmaterialer til tysk våpenindustri også i perioden 1939 til 1941. Det kunne aldri ha skjedd dersom det var misnøye eller usikkerhet mellom statslederne. Selv om jeg ikke sitter på dokumentasjon, så er det også tydelig at det var tusenvis av russiske soldater som kjempet for sine tyske venner i denne fasen av krigen. Så historikere som beretter om en ikke angrepspakt laget av taktiske årsaker mellom 2 fiender, tror jeg bare ikke på

  3. SHO says:

    Spørsmål: Når begynte egentlig WW2?
    Var det 15. mars 1939 eller 1. september 1939?

    “Allerede den 15. mars 1939 brøt Adolf Hitler avtalen ved å invadere resten av Tsjekkoslovakia, og den 1. september 1939 invaderte Tyskland Polen med den følge at Storbritannia og Frankrike erklærte krig mot Tyskland.”

  4. Ikke glem Mollotow-Ribbentrop avtalen.

Fortsett diskusjonen på forum.steigan.no

Deltakere