Tillbaka till Ryssland: Kriminvånare berättar sanningen om folkomröstningen 2014 och hur det blev sen

Av Eva Bartlett.

I början av augusti reste jag (Eva Bartlett) till Ryssland för första gången, dels för att se lite av det stora landet som turist, dels för att skriva lite om regionen. Det visade sig också att jag i Moskva kunde intervjua Maria Zakharova, talesperson för utrikesministeriet.

Denne artikkelen av Eva Bartlett er oversatt til svensk av Christine Vaple og publisert på Globalpolitics.se. Opprinnelig ble den publisert på Mintpress.

Högst upp på min reselista var dock att besöka Krim och Folkrepubliken Donetsk (DPR) – den förra en del av Ryssland, den senare en autonom republik i östra Ukraina – ingen av dem korrekt beskrivna i västerländsk rapportering. Det var åtminstone min uppfattning att döma av oberoende journalisters rapporter och de i ryska medier.

Båda regionerna är rysktalande och båda ville lämna Ukraina 2014. När det gällde Krim, att uppgå i Ryssland (eller egentligen gå tillbaka, som de flesta jag talade med på Krim formulerade det) var något folkmajoriteten stödde. När det gäller Donbass-regionen satte turbulensen i Ukrainas Maidankupp 2014 igång saker som fick folket i där att förklara sig oberoende och utropa Folkrepublikerna Donetsk och Lugansk.

I mars 2014 hölls på Krim en folkomröstning i vilken 96 procent av väljarna ville tillhöra Ryssland. Detta har varit mycket omtvistat i västerländska medier, med påståenden om att Krim tvingades hålla folkomröstningen och om ryska trupper på gatorna som “ockuperade” halvön.
Eftersom västerländska medier insisterade på att folkomröstningen var en bluff som hölls under tvång, och eftersom man spred termen “pro-ryska separatister” om folket i Donetsk, beslutade jag att resa dit och prata med människor i dessa områden för att höra vad de faktiskt vill och känner.

Från det ryska fastlandet till Krim-halvön
I St Petersburg, där jag turistade några dagar, bokade jag ett flyg till Simferopol, Krims huvudstad, och den 22 augusti landade jag på den attraktiva nya flygplatsen. En rysk-amerikansk vän, Vlad, flyger in från Moskva och tillsammans hyr vi en bil och kör till Alushta, ett kustområde i söder packat med turister.

När vi kör från flygplatsen kan Vlad inte komma över förändringarna som skett på flygplatsen, som vid hans senast besök varit gråkall och knappt funktionell:
”När jag kom hit i slutet av 2014 var Simferopol flygplats mycket föråldrad: liten och kvalmig, med lågt i tak, små fönster, toaletter som inte fungerade, en konstant stank i luften, och mycket som inte fungerade – inte ens bagagekarusellerna fungerade ordentligt. Det fanns inga restauranger eller kaféer och ingenstans att hyra taxi. Nu är det en internationell flygplats i världsklass.”
Vi kör söderut på jämna vägar och passerar vidsträckta vingårdar på vardera sidan, flankerade av låga berg. När Vlad kör, kommenterar han vägarnas tillstånd, som fem år tidigare var så dåliga att “man var tvungen att kryssa fram mellan groparna”.
Vi kör ned mot kusten, längs cypresskantade gator, och anländer i Alushta, parkerar och promenerar längs vattnet. Strandscenerna skulle kunna vara från var som helst: folk solar och badar, åker vattenskoter, dricker öl och äter. I turistcentret vid stranden finns en känsla och doft av karneval, en man som spelar dragspel, åkattraktioner för barnen, exklusiva restauranger och snabbmatställen.

Vi råkar anlända på Ryska Nationalflaggans Dag och när vi promenerar kommer vi till ett litet evenemang som firar detta med sångare på scenen och en folkmassa som, när vi passerar igen några timmar senare, har vuxit i storlek och entusiasm.

Jag kommenterar hur vänliga och varma människorna är här, precis som i Ryssland. Vlad svarar:
”Det borde inte vara förvånande – människor är människor var som helst. Men västerländska medier begränsar oss till stereotyper av ryssar som kalla och hårda, och förödmjukar en hel nation.”

Kuststaden Yalta ligger längre västerut på halvön. Åkturen dit dagen efter är ännu vackrare, vägen flankeras av bergen på ena sidan, kullar som går ner till Svarta havet på den andra, oändliga vingårdar och, innan själva Yalta, det fantastiska slottet på toppen av en klippa som kallas ”Svalnästet”.
På kvällen stannar vi hos Vladis vän Tata, en rysk kvinna som flyttade till Krim 2012.
Eftersom det gjordes så mycket väsen i västerländska medier om ett ryskt övertagande av halvön, ställer jag de brinnande frågorna: Tvingades krimborna att delta i folkomröstningen? Hur var stämningen på den tiden?

Tata svarade:
”Jag har aldrig i mitt liv sett så många människor gå ut för att rösta, av egen fri vilja. Det var en period före folkomröstningen, kanske två månader innan, med två helgdagar: Internationella kvinnodagen den 8 mars och Dagen för Försvararen av fäderneslandet den 23 februari. Vanligtvis åkte folk på semester under dessa helgdagar. Men det året åkte inte krimborna någonstans; de ville vara säkra på att de var här under folkomröstningen. Vi hade en känsla av att ett mirakel skulle inträffa. Folk väntade medvetet på folkomröstningen.
Det fanns militärtält i staden, men de uppfördes inte av militären utan av lokalbefolkningen. De skulle stå där varje dag, och människor kunde komma och skriva under ett dokument med krav på en folkomröstning.
Jag gick dit en dag och frågade om jag också kunde skriva på men det fick jag inte, för jag har ett ryskt pass. Endast medborgare i Krim kunde göra det. Detta var det rättvisa sättet att göra det på.
Just då befann sig min man i USA. En dag tittade han på CNN och blev rädd och ringde mig, eftersom han såg rapporter om soldater på gatorna, en rysk “invasion”.
Den lokala marinen kom från Sevastopol till Jalta och ankrade utanför kusten, en blockering för att säkerställa att inga större ukrainska eller andra fartyg skulle kunna komma in och attackera.
Men jag såg inga tanks, jag såg aldrig några ryska soldater. Jag såg aldrig något av det i staden. ”

Jag frågade Tata om hur livet förändrats efter folkomröstningen:
”När jag kom hit i december 2012 var allt förfallet och nedgånget. De fina vägar du körde på, de fanns inte när vi var en del av Ukraina. Jag förstod inte varför Krim fortfarande var en del av Ukraina. Det hade varit ryskt ända sedan tsartiden, Rysslands kejserliga tid. Det är här den ryska själen finns och den ryska flottans själ.
Efter att Sovjetunionen kollapsade var det inte krimborna som ville gå med i Ukraina. Folk här var alltid ryssar; de identifierades alltid som ryssar. Ukraina förstod detta väl och gjorde som straff ingenting för Krim. Ukraina byggde inga sjukhus, daghem eller vägar.
Under de senaste fyra åren har krimregeringen låtit bygga 200 nya förskolor. Detta är det mest uppenbara exemplet på hur saker och ting har förbättrats. De byggde också Simferopols nya flygplats. Jag arbetade inom luftfarten. Det tog tre år att bygga en flygplats med denna standard i Jekaterinburg, Ryssland. I Simferopol tog det ett halvår.”

Internationell Jazzfestival
Min tredje dag på Krim kör vi österut igen, i timmar genom den vackra landsbygden, längs slingrande vägar flankerade av berg, förbi en exceptionellt vacker kyrka (Nicholas Church Lighthouse) med utsikt över kusten, och ner längs havet genom mer turistiska kustorter och längs rader med tält längs stranden. Den lokala radion spelar både ryska och västerländska sånger.
Slutligen, när natten faller, kör vi in i staden Koktebel, där en årlig jazzfestival ska börja.

Under alla dessa timmar på smidiga och vältrafikerade vägar ser jag inte ett enda ryskt militärfordon.
Nästa dag promenerar jag i Koktebel och ser de lokala marknaderna fyllda med råvaror, ostar och annat, och stöter ibland på ett stånd fyllt med färsk frukt. Senare på eftermiddagen går jag längs havet, förbi packade stränder och träffar en kvinna från Krim, Yaroslava, som bor i Österrike men varje sommar återvänder till sitt älskade Krim. Hon stöder varmt beslutet att ansluta sig till Ryssland och tillbringar mycket av sin tid hemma i Österrike med att försöka förklara varför krimborna ville vara en del av Ryssland.

De här är de orsaker som jag hör under mina resor på Krim: vi ville kunna tala vårt modersmål [ryska] och bli utbildade på det språket; vi ville kunna utöva våra kulturella traditioner; vi har alltid varit en del av Ryssland och vi ville tillbaka dit.
Yaroslava är upptagen med att hjälpa till med jazzfestivalen och vill använda resten av vår korta tid med att hjälpa mig att ordna fler möten med människor på Krim. Vi bestämde att göra en ordentlig intervju via Skype framöver, när tiden tillåter.
Jag går vidare till jazzfestivalen, där en begåvad pianist och ett band spelar för en entusiastisk publik vid stranden. Några sånger senare går jag tillbaka längs stranden, passerar många gatumusiker och ett pulserande nattliv som kommer att pågå länge till.

Byggande överallt
Den femte dagen kör vi tillbaka till Simferopol. Vlad ska tillbaka till Moskva. När vi kör ser vi flera vägarbeten, precis som vi gjorde när vi körde från Simferopol söderut till Alushta: vägar breddas, repareras, broar repareras eller byggs. Detta är något jag observerade överallt på Krim. Jag minns Tatas ord om ”allt förfallet” och har svårt att föreställa mig det nu.
Vlad återvänder till Moskva, och jag är nu på egen hand och åker kollektivt från flygplatsen. Vid ett tillfälle frågar jag ett ungt par som använder Yandex translate om vägen. De ser till att jag kommer på rätt minibuss och via Yandex-kartor tar jag mig till Simferopols järnvägsstation och promenerar en halvtimme till mitt anspråkslösa hotell. Jag måste återigen be lokalbefolkningen om hjälp, eftersom det utmärkta hotellet ligger på en parkeringsplats bakom en stormarknad.

Jag går samma väg tillbaka till tågstationen nästa dag och upprepar rutinen för att köpa en biljett till Sevastopol. Biljetten kostar 119 rubel (knappt 2 dollar). Under de närmaste två timmarna sitter jag på ett långsamt tåg med trästolar som far igenom vackra landskap och byggnadsarbeten.

När jag anländer till Sevastopol letar jag rätt på ett café så jag kan ladda min telefon, eftersom jag behöver den för att navigera till pensionatet där jag på nätet har bokat ett rum.
När jag försöker orientera mig och zoomar in för att leta efter kaféer går en kvinna förbi mig och säger med ett leende något med ordet “shto”, som jag tror betyder “vad”. När jag svarar på engelska, skrattar hon och vinkar fram en annan kvinna, Yana, som talar bra engelska och som insisterar på att hon och hennes man ska skjutsa mig.
Under resan småpratar vi. Jag frågar henne om folkomröstningen och nämner att många i väst har uppfattningen att den genomfördes under tvång, med tung militär närvaro för att påverka omröstningen.

Hon skrattar och säger: ”Det fanns inga trupper, ingen militär, omkring oss under folkomröstningen”. Hon talar om krimbornas glädje över att få rösta, säger att kanske 98 procent av Sevastopol-väljarna hade röstat för [det var tydligen 96 procent, så nästan rätt], och tillägger: “Nu är vi under Rysslands beskydd”.
Jag frågar om utvecklingen sedan dess. Hon nämner förbättringarna av vägarna, även de moderna spårvagnarna och vanliga bussar, öppningen av daghem och skolor och gratis kurser (i t.ex. musik) för barn.
Vi anländer till det avlägsna pensionatet, där vi inser att ingen är hemma för att ge mig ett rum. Yana nämner att hennes föräldrar har ett pensionat precis utanför staden och med utsikt över bukten. Vi kör dit, jag träffar ägarna, charmiga människor som hyser in mig i en liten lägenhet omgiven av fikon- och päronträd och med en liten pool att svalka mig i.
De bjuder in mig till middag, men jag måste artigt tacka nej för att ta itu med jobbet, fast jag tar några minuter och njuter av deras pool, stjärnorna, tystnaden och den otroliga doften av några nattblommor.

De närmaste dagarna, när jag inte arbetar på min bärbara dator, går jag på promenader i området, beundrar Sevastopolbukten, och en dag åker jag minibuss till staden och går runt i den i timmar och tittar på några av de viktigaste sevärdheterna.
När jag slutligen måste lämna Sevastopol och återvända till Simferopol igen vägrar paret att ta emot min betalning, och menar att jag är deras gäst och kör mig till busstationen. På vägen stannar de vid en marknad där de söker i tio minuter tills de hittar de traditionella armeniska godbitar som de vill ge mig: valnötter täckta i sirapen av olika frukter (granatäpple, persika, vinbär, druva) och en låda med valnötsfyllda torkade fikon.

Ukrainare på Krim
Tillbaka i Simferopol träffar jag Anastasiya Gridchina, ordförande för den Ukrainska Gemenskapen på Krim, en organisation som bildades 2015 och vars huvudmål, berättar hon, ”är att ha vänskapliga förbindelser mellan två stora folk: ukrainare och ryssar – inte politikerna men folket. Det andra målet är att bevara freden mellan olika nationaliteter i republiken.”
Gridchina förklarar att på Krim finns mer än 175 nationaliteter, bara 20 mindre än i hela Ryssland, men på ett mycket litet område. Därav vikten att bevara freden. Efter ryssar utgör ukrainare den näst största befolkningsgruppen på Krim.

Jag frågade Anastasiya om hon stödde eller deltog i folkomröstningen.
”Jag arbetade mycket hårt för att vi skulle få hålla en folkomröstning. Jag bor i Perevalne, den sista bosättningen i bergen ovanför Alushta. Där fanns en ukrainsk militär grupp som kapitulerade. I februari 2014 var jag en av många människor som bildade en skiljelinje mellan de ukrainska och ryska militära grupperna för att förhindra blodsutgjutelse. Rädslan som rådde vid den tiden var att nationalister från Ukraina skulle komma hit och ställa till en massaker.
I februari var det en konfrontation utanför parlamentet här i Simferopol. Den organiserades av ledare för Mejlis – Krims tatarer. På andra sidan fanns det några pro-ryska organisationer som skyddade parlamentet. De var mycket färre än Mejlis. Mejlis var beväpnade med käppar och knivar. Det blev sammanstötningar och två personer dödades, men tack och lov eskalerade det inte utöver det.
När nyheten kom att det skulle bli en folkomröstning slappnade folk av. De fick möjlighet att uttrycka sin åsikt och 96 procent av befolkningen på Krim röstade för att Krim skulle återbördas till Ryssland.”

Eftersom hon är ukrainska frågade jag Anastasiya varför hon ville att Krim skulle tillhöra Ryssland:
”Jag har bott på Krim i hela mitt liv och mitt språk är ryska. Och jag kan Krims historia, som alltid har varit ryskt territorium, som har en historia som börjar med det ryska imperiet och sedan Sovjetunionen. Så det är ett rysktalande territorium, först och främst. Det är därför jag menar att det borde höra till Ryssland, inte Ukraina.”

Jag frågade om påståendena att ryska soldater invaderade Krim:
”Vad de än sagt om ryska soldater som tvingade folk att delta i folkomröstningen, så var det bara lögner, rena lögner. Vi såg inga soldater på gatorna, särskilt inte på folkomröstningsdagen.
Jag gav en intervju till utländska journalister före folkomröstningen. Men när de publicerade den ändrade de mina ord. Jag sa att vi var mycket tacksamma mot de ryska trupperna som var här, som skyddade oss från attackerna från ukrainska nationalister före folkomröstningen. Men de översatte det till att jag sa ‘Snälla, vi vill att ukrainska soldater ska försvara oss från de ryska soldaterna’.
De ryska trupperna som var här var inte ute på gatorna den dagen folkomröstningen ägde rum, men vid den tiden i allmänhet var de här för att skydda civila från en ukrainsk attack.
På dagen för folkomröstningen fanns det inga soldater, ingen militär. Den enda säkerhetspersonalen var där för att förhindra olagliga handlingar. Inga militärer fanns där, inga vapen, inga bepansrade fordon, ingen militär utrustning, ingenting. Endast medlemmar i valkommissionen och folket som röstade.”
Jag frågade om många ukrainska krimbor lämnade Krim efter folkomröstningen:
”Det fanns de som omedelbart efter folkomröstningen lämnade Krim och åkte till Ukraina eftersom det var deras personliga önskan. Ingen hindrade dem. Till och med soldaterna kunde välja: att stanna och fortsätta militärtjänsten här, eller att lämna.
Det fanns också några människor som inte gillade att Krim blev en del av Ryssland, men av pragmatiska skäl stannade de. Eftersom livskvaliteten i Ryssland är mycket högre än i Ukraina. Så de bor kvar på Krim.”

Slutligen gav Anastasiya mig ett budskap till människor utanför Krim:
”Jag skulle vilja säga till människor över hela världen: välkomna till Krim, kom hit själva och se och hör med dina egna ögon och öron, för att förstå att alla lögner du hör om Krim, att vi är undertryckta eller under press från militären … det här är allt lögner, allt detta är inte sant.
Att vi inte får tala ukrainska är också en lögn. Ett av de officiella språken är ukrainska. Ryska och tatariska är också officiella språk.”
När hon går vidare till den ukrainska festivalen som hon hjälpt till att organisera, konstaterar hon att regeringen avsatte en del av sin budget till finansiering av festivalen. Hon inbjuder mig att gå med. “Du kan se oss sjunga ukrainska sånger, se hur vi bevarar vår kultur och våra traditioner.”

Därefter talar jag med Yuri Gempel, parlamentsledamot och ordförande i Standardkommissionen för interetniska förbindelser vid Krims parlament.
“Under Ukrainas styre rånades Krim,” säger Gempel. Han fortsätter:
”Allt övertogs av regeringen och företrädare för den härskande eliten i Ukraina. Under de 23 åren Krim var en del av Ukraina, rånade de Krim. Inte ett enda daghem byggdes på Krim under dessa år. Daghemmen som byggdes under sovjettiden slutade fungera.
Men huvudfrågan är att under den tiden kände folket fortfarande sig som ryssar, inte ukrainare, i språk, kultur och i andan. Under det ukrainska styret var krimborna tvungna att prata ukrainska, fastän deras modersmål är ryska. De berövades rätten att vara statsanställda om de inte talade ukrainska.”

Jag frågar Yuri hur saker och ting förändrats efter folkomröstningen:
”Efter att Krim återgick till Ryssland exploderade en elektrisk ledning på ukrainskt territorium och Krim stod utan el. Ryssland reparerade den och förbättrade snabbt elsituationen. Vi blev också avskurna från vatten- och livsmedelsförsörjning omedelbart efter att Krim återgick till Ryssland.
Som ett resultat av vattenbristen var vi tvungna att reformera vår jordbruksproduktion. Vi producerar inte ris längre, eftersom vi inte har tillräckligt med vatten. Men vi odlar vete och andra sädesslag. Och vi införde modern jordbruksteknik, som droppbevattning. Nu har den ekonomiska situationen förbättrats och är i vissa avseenden mycket bättre än tidigare.”

Därefter frågar jag om konflikterna 2014 utanför parlamentet, som Anastasiya Gridchina hade nämnt:
”Jag är personligen bekant med ordföranden för Mejlis för Krimtatariska folket, Refat Chubarov. Jag var där vid konfrontationen mellan Mejlis-folket och pro-ryska grupper vid entrén till parlamentet. Jag är helt säker på att Chubarov och hans kollegor provocerade fram konfrontationerna där sjuttio personer skadades och två dödades. Det är deras fel att någon skadades och dödades. Det huvudsakliga målet med konfrontationen var att förhindra att sessionen i parlamentet skulle äga rum. Dagordningen för sessionen handlade om folkomröstningen.”

Jag ställer Yuri en annan fråga som västliga medier hänvisar till i sin Krimtäckning: den påstådda diskrimineringen av de etniska tatarerna. Gempel ger mig en historielektion:

”1944 deporterades 190 000 krimtatarer från Krim; detta var den största etniska gruppen som deporterades. Även armenier, tyskar, greker, bulgarer.
Under de över 23 år som Krim tillhörde Ukraina krävde de olika etniska grupperna att regeringen skulle utfärda ett dekret för att rehabilitera de som deporterats.
I april 2014, efter att Krim gick med i Ryssland, utfärdade president Putin omedelbart ett dekret angående de deporterade. Efter att dekretet utfärdats, antogs ett federalt program med en budget på 10 miljarder rubel, som inkluderade att bygga flervåningshus och förbättra infrastrukturen i de områden där de som deporterades återvänt till. Det är mycket mer än vad Ukraina lagt ut under de 23 åren som Krim var en del av Ukraina.”

Tatarer utgör cirka 11 procent av befolkningen, berättar Gempel för mig, men “har representanter i alla maktorgan på Krim, inklusive lagstiftande och i parlamentet.” Som Anastasiya Gridchina nämnde är tatariska ett av de tre officiella språken, efter att en resolutionen om detta antagits av parlamentet.
Utanför parlamentet där konflikterna 2014 inträffade, förklarar Gempel var han befann sig då och säger att det inte fanns några ryska soldater eller stridsvagnar. Sedan skrattar han och pekar mot ett monument med en stridsvagn i en park i närheten: ”Det var bara den där stridsvagnen. Den har stått här sedan 1944.”

Trots att jag skulle vilja stanna kvar på den ukrainska festivalen, ska jag de närmaste dagarna ta mig till Donetsk, så istället gör jag ännu en bussresa. Denna gång bli det en fyra timmar lång resa österut till Kerch, staden från vilken jag nästa dag ska åka över Krimbron tillbaka till fastlandet.
Jag bestämmer mig för att använda mig av ett slags kollektivtaxi och får åka med en bil som tidigt nästa morgon går från Kerch till Rostov-on-Don, och därifrån ska jag åka västerut till Donetsk.

Vi åker över den imponerande 17 km långa bron. Det är tidigt på morgonen och dagen innan skolorna börjar igen, så bron är inte så trafikerad. I början av oktober har dock 6,6 miljoner turister redan besökt Krim, vilket sägs vara en ökning med 10 procent från förra året, och jag kan förstå varför.

Den nästan 17 km långa Krimbron färdigställdes 2018. Foto: Eva Bartlett
Efter att i mer än en vecka rest runt i bil och kollektivt i denna otroligt vackra omgivning, vet jag att jag kommer att återvända till Krim när möjlighet ges.

Beträffande påståendena om att Ryssland invaderade Krim och att ryska styrkor skrämde väljare, tror jag på de många människor jag träffade som fördömde dessa påståenden och tydligt formulerade varför de ville tillhöra Ryssland, eller som de säger, “återvända till Ryssland”.

Les Eva Bartlett på steigan.no.

oss 100 kroner!

oss 200 kroner!

oss 500 kroner!

oss 1000 kroner!