oss 100 kroner!
Av Knut Lindelöf.
Et nytt konservativt høyre er i ferd med å oppstås, skriver Knut Lindelöf i denne artikkelen, som først ble publisert på Lindelof.nu. De borgerlige er blitt lei av Reinfeltpolitikken. Et virkelig konservativt høyre er i ferd med å organisere seg. SD har offisielt begynt å forhandle med kristendemokratene og bak kulissene skjer det mye mer. Strategiske allianser inngås og planer utvikles. Deriblant forberedes det en ny tenketank, Hereditas. Man ser at USA/EU/NATO svekkes og man ser etter andre allianser som kan tjene svenske kapitalinteresser.
Det som händer i samhället idag är samma sak som jag genomlevde under stor vånda i skolan mellan 1975–2000 (fast i mycket större skala). Jag minns hur jag i slutkapitlet i min första bok Grundskola på grund varnade för att om utvecklingen inte kan vändas kommer grundskolan att upplösas. Så skedde också mitt framför våra ögon. Något liknande sker nu också på en övergripande samhällsnivå.
Visst finns något kvar som kan kallas skola för de flesta barn, och visst finns det lagstiftning och visst går tågen och bussarna fortfarande för det mesta enligt tidtabell. Men kontraktet och förtroendet är brutet mellan föräldrarna och skolan om en anständig undervisning och ett gott omhändertagande. På samma sätt håller det på att gå med medborgarkontraktet mellan styrande och styrda i Sverige idag.
Jag minns att 1971 avslöjades SAF:s hemliga PM, författad av doldisen Sture Eskilsson, om hur näringslivet skulle erövra tolkningsföreträdet i kulturdebatten från den då helt dominerande vänstern. Man bildade tankesmedjan Timbro, som blev drivande i vänsteridéernas marginalisering och för individualismens segertåg. Satsa på dig själv! blev slagordet för dagen och vänstern delade upp sig i små flockar och antiväntseridéerna organiserade sig under SAF (numera Svenskt näringsliv) och Timbro, som gick till stor offensiv. Pengar fanns förstås i obegränsade mängder.
Många skickliga vänstermänniskor i medierna köptes upp av Timbro där de plötsligt fick arbetsvillkor de aldrig tidigare sett maken till. Även jag, då i egenskap av FiB-ordförande, erbjöds pengar av självaste Sture Eskilsson, som vi tackade nej till – trots att pengabrist var vårt största problem. Det var inget lätt beslut.
Den nya välfärden, Timbro och andra nya borgerliga tankesmedjor erövrade successivt offentligheten. LO och arbetarrörelsen försökte lite lamt att hålla emot, men slaget var på något sätt ändå förlorad. FiB/K hade förresten också kontakter med LO för att försöka bilda en motkraft. Jag var i LO-borgen och diskuterade olika ekonomiska punktinsatser med några höjdare. Resultatet blev klent. En fin skrift blev det i alla fall. Har glömt titeln.
När Berlinmuren och Sovjet rasade samman gick luften helt ur 70-talets stora vänstervåg. Sedan dess har FiB/K hankat sig fram i marginalen. Vårt relativa inflytande rann emellertid bort med alla tidigare goda skribenter som antingen tystnade eller slöt upp i Timbros eller Stenbäcks olika medieprojekt.
Det var alltså den genuina borgerligheten – i meningen de fria marknadskrafternas företrädare, de som sedan länge tröttnat på att Wallenberg och S-regeringarna gjorde upp om villkoren i så kallad Saltsjöbadsanda – som rullade nu fram sina positioner. De blev mycket framgångsrika. Kulmen nåddes med “fyrpartialliansen” och Reinfelts nya Moderater, som till sist hamnade i “vi måste öppna våra hjärtan”-politiken.
Nu kommer en ny vattendelare
Liksom Jan Björklund kapade åt sig skolfrågan i min
värld på 90-talet – utan hänsyn till varken likvärdighet och generell
skolstandard – genomförde Reinfeldt det stora systemskiftet; Sverige
blev (val-)frihetens paradis på jorden, samtidigt som han kallade sitt
parti det nya arbetarpartiet. Man lyckades övertyga
tillräckligt många – för att vinna val – om att allt skulle bli bättre
om valfrihet infördes i hela den offentliga sektorn, att det var det som
var den stora liberala friheten. Att det inte gick vet vi idag, men
skadan är skedd och det går inte att rulla tillbaka historien.
Men vi vet också att ett så småningom delar sig i två. Nu förestår nästa maktskifte, denna gång inom borgerligheten. Eftersom arbetarrörelsen (vänstern) är i ett slags idémässigt upplösningstillstånd kan den ny högern härja ostört.
Så, nu har en betydande del av borgerligheten alltså tröttnat på den gamla Timbrohögern och Reinfeltspolitiken. Den har blivit för lös i kanten och alltför fackföreningsvänlig. En riktigt konservativ höger håller därför på att formera sig. SD har redan officiellt börjat förhandla med KD, men säkerligen försiggår mycket mer bakom kulisserna. Ny strategiska allianser ingås, villkor förhandlas och planer smids.
Bland annat förbereds en ny tankesmedja, som eventuellt kan få namnet Hereditas, på initiativ av SD:s ideologiske komet Mattias Karlsson. Den gamla nyliberala borgerligheten trängs allt mer undan av denna nya expansiva nationellt sinnade höger. Många ser säkert tecknen i skyn om att USA/EU/Nato är på väg att tappa inflytandet i världen och att andra krafter inom överskådlig tid kommer att ta över. Liberalismen har uppenbarligen tappat sin fräschör. Putin har slagfärdigt talat klarspråk om liberalismen och har sålt ett nytt och kraftfullt luftvärnssystem till Turkiet. Nu börjar det verkligen gnissla i USA/Nato-maskineriet. De stora affärerna kommer snart att göras på annat håll. Klart man måste anpassa sig.
En nationellt sinnad borgerlighet har dessutom mycket större möjligheter att samla folk vid valurnorna idag än globalister och USA/Nato/EU-entusiaster. Utsikterna är verkligen goda.
I Dagens Arena (11 juni) berättar Håkan A Bengtsson att den tidigare finansministern Anders Borg ser överenskommelsen [om invandringspolitiken] som ”ett stort misstag”. Det är som sagt kappvändartider.
Tobias Hübinette berättar unghögerns historia och drar linjerna fram till Mattias Karlssons nya Hereditas-projekt. Mycket intressant.
DN varnar föga förvånande genom Sofia Nerbrand om att “Konservativa måste se upp för en ny nationalistisk tankesmedjas locktoner”, som enkelt plockas sönder här av Dick Erixon på SD:s Samtiden.
Dags alltså för nästa maktskifte på kulturfronten – obs! inom etablissemanget. Nyhögerns kulturoffensiv tar nu över efter 80-talets Timbrohöger. “Socialister”, “kommunister” och liberaler sitter på läktaren som fågelholkar och verkar inte fatta någonting.
