En annan värld är nödvändig, men hur?

10
Raoul Martinez presenterer boka Creating Freedom i 2016. Skjermdump fra video.

Ann Charlott Altstadt om vänsterns dilemma.

Ann Charlott Altstadt

Av Ann Charlott Altstadt.

Den brittiske filosofen och filmproducenten Raoul Martinez uppmärksammade bok Frihet är en intressant fallstudie av vänsterns olösliga dilemma: Hur är en annan värld möjlig?

Hans problembeskrivning är let’s party like it’s 1999; som om det ännu vore sekelskifte med Chomskys stjärna i zenit. Finanskapitalets påverkansorganisationer kämpar framgångsrikt mot den folkliga demokratin; för avregleringar och marknadsexpansion, vilket lett till ojämlikhet i form av inkomstklyftor och extremt ojämlikt fördelat ägande. Alltmedan politiker och medier tillverkar samtycke.

Martinez är således fortfarande något så dagskontroversiellt som antiglobalist men även, på ett paradoxalt vis, en opportunistisk utopisk idealist. Han vill upplösa nationerna och förändra samhället genom att vi först omskapar oss själva.

Hans bärande tanke handlar, med utgångspunkt från forskning, om gener och social miljö som determinerande kraft. Den fria viljan existerar inte, så varken hög eller låg förtjänar sitt öde. Martinez resonerar kring brottslingen som det ansvarsbefriade offret med det underförstådda antagandet att läsaren tillhör de privilegierades skara som ska träna på medlidande och empati med det givna resultatet: låga och milda straff.

Han verkar ta för givet att brott handlar om brist på livets nödtorft och utövas uppåt i samhället, mot grupper som får för sig att läsa denna bok.

Men i exempelvis Sverige är motivet för förortens gängkriminella snarare massor av snabba cash. Och det är både en gravt felaktig som förolämpande tankefigur att klumpa ihop människor i socioekonomiskt utsatta miljöer som potentiella brottslingar.

De relativt låga och milda straffsatserna i vårt land uppmuntrar ju till seriekriminalitet ofta med socioekonomiskt utsatta som brottsoffer.

Beteendegenetikern Amir Sariaslan, med flera, har på Karolinska institutet genomfört omfattande, internationellt uppmärksammade studier av hela populationer; tvillingar, syskon, kusiner med mera. Men utan att finna det orsakssamband mellan socioekonomiska faktorer och kriminalitet, som Martinez tar för givet. Variationen kan i stället till största delen förklaras av ärftlighet men även förstås av miljöfaktorer, dock inte av socioekonomisk art.

Så mer empatisktverkningsfullt, gentemot både kriminella och deras offer, vore att satsa forskningsresurser på att fastställa bakomliggande orsaker till brottsligt beteende och sedan genomföra väl utvärderade riktade samhällsinsatser.

Martinez har dock rätt i sak; vi väljer vare sig gener eller social miljö; vilka vi är och blivit.

Men att då också förmågan till medlidande och empati måste vara determinerad, är inte hans enda felslut. Att förståelse kring gener och social miljö ska få finanskapitalet att bli snälla, och gå med på regleringar – skatter – är för korkat för att kommenteras. Och i själva verket har vi inte en aning om människors olika förmågor, just på grund av gener och social miljö, att lyfta sig över sin bestämmelse.

Enligt bland annat den svenska kriminalvårdens statistik är det, tvärtemot Martinez antagande, mer sannolikt att återfalla i brott vid kortare än längre fängelsestraff, vilket bland annat kan bero på att olika former rehabilitering inte hinns med.

Martinez verkar inte heller ha funderat över att även brottslingar från de övre skikten han fördömer, finanselitens skurkar och krigsförbrytare som expresident Obama, måste ses som ansvarslösa offer.

Martinez vill märkligt nog också förändra en värld som inte längre existerar. I dag är det ju främst borgerligheten och ytterhögern som misstror media och myndigheter medan vänstern lierat sig med eliterna i gemensam kamp, mot vad som uppfattas som fascism.

Och Martinez nämner bara i förbigående nätet, fast den nya offentligheten omkullkastat den mediemakt han utreder; eliternas sanningsmonopol. Han tar heller inte upp motsättningen mellan globalism och nation som skär genom partier, höger och vänster, folk och eliter. En av Trumps första åtgärder var ju att skrota det av vänstern kritiserade ttip-avtalet.

Trots det globala kapitalets hot mot demokrati och jämlikhet vill Martinez upplösa gränserna i tron att det ska åtgärda rasism och förbättra villkoren för emigrantströmmarna. Men han hänvisar inte till nationen i sig som stöd för sin sak, utan till patriotismen i form av USA:s utrikespolitik; det vill säga imperialism. Han tar upp 50 störtade regeringar och invasionen av Irak 2003, som fixade Dick Cheneys oljekontrakt. Men inte nationens undergång i olika religiösa och klanbaserade gruppers rivaliserande våldsamma kaos. Så hur kan Irakkriget motivera att nationerna bör upplösas?

Martinez arbete är i sig själv en förklaring till de uteblivna folkliga upproren. Vi accepterar det oacceptabla då vare sig politiker eller opinionsbildare förmår prestera trovärdiga alternativ. Han skriver om marknadskrafternas seger, även över vårt medvetande, men utan att se att det gjort honom och vänstern till kristna sinnelagsetiker; de goda gärningarna men utan hänsyn till dess konsekvenser. Thatcher lyckades faktiskt skapa en ny människa då, som Martinez visar, ägandet förändrar oss. Hon var alltså, till skillnad från dagens vänster, materialist.

Så den storafrågan kvarstår: Vi vet att en annan värld är nödvändig och att den borde vara möjlig, men vad ska komma i stället och hur? Förlaget kallar boken ett manifest för radikal förändring, medan jag läser ännu en oavsiktlig plädering för status quo.

Denne artikkelen av Ann Charlott Altstadt ble først publisert i Aftonbladet.

Se også andre artikler av Ann Charlott Altstadt på steigan.no.

KampanjeStøtt oss

Kommentarer

  1. Jeg lurer fælt på hvordan en annen verden skulle være mulig, så lenge vi overlater til det bestående å lære opp barna våre. Jeg vet at det strømmet en haug radikale ut i skoleverket på syttitallet, men de fleste av dem var mest opptatt av sin egen frihet. Skolen er designet for å erstatte lysten til å lære med pavlovske belønningsystemer, det er min konklusjon fra fem ti-år med nær kontakt.

    Når det er sagt, så har vi jo alle gått den veien - så jobben må nok begynne i eget hode/sinn. For meg er det enkelt - jeg diskuterer det med Jesus, han tar seg av kritikken av meg, og oppmuntringen. Når jeg møter andre som også har det slik, kan jeg med trygghet stole på vedkommende - for vi anekjenner samme myndighet. Det betyr ikke at vi er bedre mennnesker, bare at vi er trygge på spillereglene.

    Ps. det er god grunn til å frykte russerne, om en er av den typen:
    https://www.nrk.no/finnmark/her-laerer-forsteklassingene-ligninger-og-avansert-matte_--skikkelig-enkelt-1.14544356

  2. INK says:

    Det er jo et fryktelig vanskelig spørsmål. I likhet med Ann Charlott Altstadt, tror jeg i alle fall ikke veien å gå er å oppløse nasjonalstatene eller å frita folk for ansvaret for sine forbrytelser/handlinger! Selv om jeg heller ikke tenker at sosioøkonomiske faktorer alene kan forklare kriminalitet, har jeg en sterk mistanke om (og her synser jeg vilt, for jeg har ikke lest meg opp på forskningen på området) at det er mer kriminalitet (både på toppen og i bunnen) i samfunn med stor ulikhet, altså samfunn der noen er så rike at de kjenner seg annerledes og høyt hevet over alle andre og over de lover som gjelder for “plebsen” eller “kanonforet”, mens andre føler seg utstøtt, foraktet og tråkka på, og derfor føler seg berettiget til å bryte normer og regler eller hevne seg på “samfunnet”. Jeg tenker at samfunn der alle føler seg som likeverdige medlemmer - og der det er en reelt demokrati (det har vi jo ikke i dag) - burde fungere bedre. I tillegg tror jeg man bør unngå identitetspolitikk og “de og oss”-tenkning så langt som råd er.

    Jeg tenker også at barndommen er utrolig viktig. Ikke bare skolealderen, men kanskje enda mer de sårbare tilknytningsfasene før barnet er 1,5 år. Jeg tenker det er litt av et psykologisk eksperiment å sende unger (som ikke en gang kan snakke) til vilt fremmede i åtte timer (en evighet for en baby) fem dager i uka i underbemannede barnehager i en så sårbar alder. Hvis man ikke får nogelunde trygg tilknytning på den alderen, så lærer man veldig dypt at man ikke kan regne med andre og at man heller ikke står til ansvar for andre enn seg selv, er mitt inntrykk.

    (Et annet eksperiment er å la de aller minste tilbringe timevis av sin våkne tid i “trance” foran iPadda, og med foreldre som alt for ofte ikke greier å se opp fra sine egne små skjermer. Jeg vet jeg høres ut som en moralist, men jeg ser nå så ofte barn ute og på busser og trikker, som forgjeves prøver å få kontakt med foreldrene sine, som på sin side er tapt for denne verden med nesa ned i fb og nettnyheter, og jeg kan ikke huske at bøker og aviser hadde helt den tilsvarende zombie-effekten på folk).

    Jepp. Og apropos så drømte jeg faktisk i natt at AnneBrit og INK var passasjerer i en bil der føreren plutselig hadde gått sin vei, og at bilen fortsatt rullet nedover mot et trafikkert lyskryss. Ingen av oss ville hoppe av, det var helt uaktuelt, men det var ikke mulig å klatre over i forsetet, og heller ikke gikk det an for en person å nå både pedaler og rattet på likt fra baksetet. Jeg kan berolige deg med at vi løste problemet ved at den ene greide å få fatt i pedalene med føttene under det ene setet, mens den andre fikk strukket seg langt nok til å ta rattet, og så samarbeidet vi om å unngå ulykke og komme oss dit vi skulle (jeg må innrømme at jeg tok rattet, det var jo tross alt min drøm). Antagelig betyr drømmen at jeg har brukt for mye tid på Steigan. :grin:

  3. Det kan se ut som om det er hele hensikten. Ja glemmer aldri det triumferende uttrykket i mine NTNU-professorers øyne, da de konstaterte at de kommende generasjoner ikke vil kjenne noe annet enn barnehagen. I deres øyne var det en stor vinning. Jeg blei dr*t redd, for jeg hadde akkurat erkjent problemet selv. Jeg gikk inn i det som på engelsk kalles repentance, og som marxistene kaller selvkritikk.

    Ja, for det hadde ikke vært fysisk mulig i virkeligheten, - om det ikke var snakk om en mini-cooper da.:smile:

  4. SHO says:

    En annen verden er mulig sies det. Men er en bedre verden (med feks 11 milliarder mennesker) mulig?

    I framtiden må vi regne med at nullvekst blir en nødvendighet (fordi evig økonomisk vekst sammen med evig befolkningsvekst i en begrenset verden ikke er mulig - her hadde nok Malthus rett, men han glemte å regne med ressursene som lå under bakken).

    Under bakken finnes det store mengder av slikt som olje, gass, kull, uran, fosfor, vann, mineraler og metaller. Dette åpner muligheten for investeringer og for økonomisk vekst (så lenge det hele ikke blir for dyrt). I en verden hvor det er avtagende tilgang på (billige) ressurser risikerer vi økt konflikt om tilgangen til disse knappe ressurser. Kanskje vi nå ser at USA feks prøver å overta Venezuela før frackingen i USA tar slutt og USA igjen er tilbake til oljemangel (mangel på billig olje).

    Og vil demokratiet kunne klare å overleve i en slik verden, eller blir konfliktene og kampene (bla klassekampen) for intense i en slik verden slik at interessene til vanlig folk blir fullstendig overkjørt og settes helt på sidelinjen.

    Vi ser tilløp til dette vil jeg si når norske myndigheter sier at målet deres er å øke strømprisene og bensinprisene i Norge og å bygge nye utlandskabler sammen med storstilt vindkraftutbygging. (Dette i motsetning til i mellomkrigstiden da Stortinget sa nei til bygging av strømkabel til Tyskland).

    Motstanden mot økte drivstoffavgifter og bompenger både i feks Frankrike og Norge er uttrykk for det samme. Makteliten ønsker å bruke økt fattigdom som virkemiddel for å få store deler av vanlig folk til å redusere sin bilkjøring slik at eliten fortsatt skal kunne fortsette med sine relativt billige flyturer til eksotiske reisemål. I Norge får denne motstand uttrykk i form av 20% oppslutning om partiet Nei-til-mer-bompenger (FNB) i Bergen. I Frankrike derimot er det vanskelig å bruke de parlamentariske kanaler (ved siste valg til nasjonalforsamlingen fikk feks National Front 13,2% av stemmene og kun 1,4% av representantene i nasjonalforsamlingen, mens Macrons parti derimot fikk 28% av stemmene og hele 53% av plassene i nasjonalforsamlingen - et liberalt diktatur vil jeg si).

    En dystopi: Worst case kan være en situasjon hvor automatisering vhja industri-roboter fører til massearbeidsledighet. Denne automatisering vil kreve et stort strømforbruk for å kunne gjennomføres. Da blir bla spørsmålet om hva bøndene nå skal gjøre, skal de produsere mat (bla til de arbeidsledige) eller skal de heller dyrke energiplanter som brukes til feks fremstilling av biodrivstoff eller som kan brennes i varmekraftverk som produserer strøm (bla til industri-roboter)? Systemet kan havne i en slags form for kanibalisme.

  5. Alt tyder på at overbefolkning er en myte.

  6. INK says:

    Det er mulig. På den annen side er vår art dessverre så åpenbart destruktiv mot miljøet, dyra og hverandre, at det sikkert ikke hadde gjort noe om vi kunne fått litt færre etterkommere og dermed minket i antall framover (den hyggelige og etiske måten å gjøre dette på ville jo være å øke levestandarden og tilgangen til utdanning og prevensjon for de fattige),

    Vel, det var ikke en veldig rasjonell drøm (sjelden drømmer er det). Bilen var en svart Mercedes, og i drømmen vi var på vei for å anmelde en slem kjempe (som lignet på skuespilleren som spiller The Mountain i GoT) som hadde plaget oss begge.

  7. aford says:
  8. Jeg har gjort det masse i The Witcher - som er noe så orginalt som polsk data-spill, og faktisk er noe av det morsomste populærkulturen har å by på. Med en hest som heter Roach.

Fortsett diskusjonen på forum.steigan.no

2 flere kommentarer

Deltakere