Iran – Gammal nation, kultur och historiska imperier

2
Roland Hedayat

Av Roland Hedayat.

Irans strategiska läge och stora resurser har genom tiderna lockat erövrare att kontrollera området och dess befolkning. Landets historia visar hur den iranska nationen har stått emot detta tryck, och förklarar även varför befolkningen i modern tid så kraftfullt motsätter sig främmande inflytanden. Det skriver Roland Hedayat i sin andra artikel om hoten mot Iran.

Följande – med nödvändighet fragmentariska översikt – vill försöka visa på den iranska nationens förmåga att gång efter gång resa sig efter främmande ockupationer, och på en av världens äldsta kulturers överlevnadsförmåga. Det borde stämma till eftertanke.

Geo-strategiskt läge

Irans yta motsvarar den sammantagna ytan av Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Spanien. Det har en nyckelposition i regionen, utgörande en geostrategisk koloss. Det iranska territoriet sammanfogar den Asiatiska kontinenten i öst med Turkiet, Mesopotamien och det arabiska Mellersta Östern i väst. Det sträcker sig från det Kaspiska havet och de centralasiatiska republikerna i norr till den Indiska oceanen i söder. Genom Hormuzsundet, som förbinder Persiska viken med Omangulfen och Indiska Oceanen, går cirka en tredjedel av världens marina oljetransporter (20% av världshandeln med olja). Detta sund ligger till hälften på Iranskt territorialvatten.

Resurser

Iran har världens näst största kända gasreserver och världens fjärde största kända oljereserver. Landet har också betydande mineralfyndigheter. Iran har ca 81 miljoner invånare, d v s nästan som Tyskland. Halva befolkningen är under trettio år. Landets unga befolkning har med internationella mått en hög utbildningsnivå.

Landet har närmare tjugo betydande etniska grupper, varav perserna (en indo-europeisk folkgrupp) är i majoritet (61%), följt av azerier (16%) och kurder (10%). Landets officiella språk, farsi, har utgjort ett lingua franca för flera områden i Väst- och Centralasien.

Historisk översikt

Ruinstaden Persepolis i sydliga delen av dagens Iran vittnar om en av den tidiga antikens yppersta högkulturer. En gång huvudstad i det Akemenidiska riket (650–330 f Kr), historiens kanske första globala imperium som på sin kulmen regerade över nästan hälften av världens samlade samtida befolkning. Det sträckte sig från den asiatiska delen av Turkiet och Egypten i väster, genom Västasien till Centralasien och norra Indien i öster.

Akemenidiska rikets största utbredning (Wikipedia)

Landets centrala geostrategiska belägenhet har emellertid gjort landet ömsom till erövrare ömsom till vasall. På bara tre år (334–331 f Kr) och efter tre stora slag, så kunde Alexander den Store erövra det Akemenidiska riket.

Under senantiken uppstod det andra stora persiska riket, Sasaniderriket (224–651 e Kr). Denna historiska period räknas som en av de viktigaste när det gäller avtrycken i kultur, konst, arkitektur och vetenskap. Dess kulturella inflytande gjorde sig gällande såväl i Europa som i Afrika och Orienten. Sasaniderriket föll dock för det arabiska kalifatet på knappa sju år, och Iran blev det första icke-arabiska landet att islamiseras.

Sasaniderriket (Wikipedia)

Medeltid och tidig modern tid

Nu följde ett par hundra år av arabiskt herravälde efterföljt av turkiska och mongoliska invasioner. Trots detta, och att islam assimilerats i befolkningen, så levde det persiska språket, kulturen och dess egenart vidare genom denna period. Gradvis “åter-persifierades” Irans kärnland och år 1500 återuppstod Iran som självständig statsbildning under den så kallade Safaviddynastin, som gjorde Shia-islam till statsreligion och Isphahan till huvudstad. Landet blev återigen en stormakt under ett par hundra år. Men under trycket av utländska invasioner kollapsade Safaviddynastin år 1722.

Efter ett halvt sekel av instabilitet och oro tog Qajarerna – en turkmensk kungaätt – kontrollen över Iran (1779–1925). Den första tiden vid makten lyckades Qajardynastin åter införliva gamla iranska territorier under centralmakten. Några förödande krig med Ryssland ledde dock till förlusten av stora territorier i Kaukasus.

Den konstitutionella revolutionen

Iran gick det tjugonde århundrade till mötes starkt försvagat. Mot slutet av Qajardynastin var landet bankrutt till följd av deras vanstyre och extravaganser. Under denna epok bredde västerländsk kolonialism ut sig allt mer. Storbritannien hade börjat intressera sig starkt för Iran, i konkurrens med Ryssland. Dessa stormakters press för att tillskansa sig landets vitala tillgångar kombinerat med den regerande dynastins svaghet och inkompetens ledde till att landets tillgångar successivt såldes till utländska intressenter, vilket i sin tur startade ett pyrande folkligt missnöje.

Mozaffar ad-Din Shah Qajar

Mohammad Ali Shah

Utförsäljningen av landet ledde också till ökad misär bland befolkningen. En liten gnista tände år 1905 ett folkligt uppror mot vanstyret, som spred sig snabbt. Kraven konkretiserades av de så kallade konstitutionalisterna, som ville ha en ny grundlag som fastställde ett statsskick med representativ parlamentarism och konstitutionell monarki, fast med stark begränsning av kungamaktens befogenheter. Trots motstånd från Mozaffar ad-Din Shah Qajar (Shahen) blev det folkliga trycket så överväldigande att han gav efter för kraven. Val hölls, och landets första nationalförsamling – Majlis – öppnades formellt av Mozaffar ad-Din Shah Qajar den 7 oktober 1906. Landet fick en ny och demokratisk grundlag, inspirerad av den belgiska grundlagen från 1831.

Kort tid därefter dog Mozaffar ad-Din Shah, och hans son, Mohammad Ali Shah tog över, dock med en ny politik. Han hade inte tänkt låta sig begränsas av demokrati och parlament.

Ryssland och Storbritannien observerade utvecklingen med stigande oro. En stark, demokratisk centralregering med transparens i förvaltningen av rikets finanser och med en uttalad målsättning att begränsa utländskt inflytande var inte vad stormakterna önskade. De föredrog förstås en lättkorrumperad vasallstat med statliga skumraskaffärer för vidare åderlåtning.

Ryssland och Storbritannien delade därför 1907 upp landet i en rysk och en brittisk intressezon. Redan 1908 genomförde Mohammad Ali Shah en kupp med stöd av landets “beskyddare”. Ryska trupper, med brittiskt stöd, bombade och vandaliserade Majlis, som upplöstes.

Konstitutionalisterna samlade sig för motangrepp och lyckades driva Mohammad Ali Shah från makten till förmån för hans tolvårige son, Ahmad Shah, Qajardynastins siste monark.

År 1911 satte Ryssland, med stöd av Storbritannien med militära medel stopp för konstitutionalisterna och därmed för Irans första demokratiseringsförsök. Majlis rekonstituerades förvisso, men blev utan inflytande. Den konstitutionella revolutionen kom dock att sätta djupa spår i nationens medvetande, och i hög grad påverka landets senare dramatiska historia.

Mot slutet av 1:a världskriget gjorde Bolsjevikrevolutionen tillfälligt slut på Rysslands deltagande i den iranska huggsexan. Det gav Storbritannien fritt spelrum. Olja hade upptäckts i södra Iran så tidigt som 1903 av en australiensare, William Knox d’Arcy, som för en spottstyver hade säkrat sig en 60-årig ensamrätt till oljeutvinning över hela det centrala och södra iranska territoriet. Merparten av dessa rättigheter såldes 1908 till Storbritannien, som 1909 grundade Anglo-Persian Oil Company (APOC) i London. Omfånget av fyndigheterna bara ökade under kommande år. Iran blev nu en strategisk tillgång för Storbritannien.

Reza Shah Pahlavi

Reza Khan – från stallpojke till kejsare

År 1919 tecknade den iranska regeringen ett avtal med Storbritannien om garanterad tillgång till alla iranska oljefält, inklusive fälten i de norra provinserna, tidigare inom Rysslands intressesfär. Vidare skulle statens ekonomiska, administrativa och finansiella förvaltning skötas av brittiska rådgivare, medan den iranska militären skulle ledas av brittiska militärrådgivare. Avtalet gjorde i praktiken Iran till ett brittiskt protektorat.

Britterna försökte att få den unga monarken att signera avtalet, men han vägrade, med stöd av Majlis. Då bestämde britterna sig för att göra sig av med honom, och genomförde via ombud en militärkupp i landet varpå Ahmad Shah drevs i exil. Han avsattes formellt några år senare. Kuppmakaren var Reza Khan, ledaren för den så kallade Kosackbrigaden, ett elitförband som i praktiken kontrollerades av britterna.

Reza Khan var en kompetent och ambitiös soldat som hade börjat sin karriär som stallpojke i Kosackbrigaden och sedan stigit i graderna. Det skulle snart visa sig att hans ambitioner sträckte sig längre än till det militära. Enbart några månader efter kuppen hade han säkrat sig posterna som premiärminister och överbefälhavare, och var därmed i praktiken den som kontrollerade landet. Några år senare lät han sig kröna som Reza Shah Pahlavi.

Iran hade nu fått en ny dynasti och en ny envåldshärskare. Efter 20 år av konstitutionell oro och demokratisträvanden hade Storbritannien definitivt tagit död på allt sådant. Reza shah ledde landet i nästan 20 år, av vilka 16 som shah. Han lyckades faktiskt säkra landets territoriella integritet i en för landet kritisk situation. Han slog ner olika separatiströrelser och tog krafttag mot laglösheten i provinserna. Han lät genomföra stora infrastrukturprojekt, och byggde sjukhus och skolor. Irans första universitetet grundades under hans regeringstid och stipendieprogram för universitetsutbildning utomlands infördes för att skynda på moderniseringen.

Trots dessa och andra insatser blev Reza Shah aldrig folkligt populär. Det berodde framför allt på att han inte visade någon respekt för grundlagen, vilket rörde vid känsliga strängar hos stora delar av befolkningen, som fortfarande hade demokratiförsöken i friskt minne. Han genomförde dessutom sina projekt och reformer med brutalitet och okänslighet vilket också gav honom många fiender. Dessutom hade denne shah, som börjat med två tomma händer i Kosackbrigaden, blivit en av landets största jordägare.

Mohammad Reza Shah

Hans kanske största brist var att han, trots idoga försök, inte lyckades ta landet ur Storbritanniens ekonomiska och politiska strupgrepp. Det var ju britterna som hade fört honom till makten, vilket det iranska folket hade mycket väl reda på. Åren 1932–33 försökte han förhandla fram ett nytt oljeavtal med Storbritannien som skulle ersätta det gamla d’Arcy-avtalet som var totalt obalanserat till Storbritanniens favör. I stället blev det, efter smärre koncessioner till Irans fördel, en förödmjukande 60-årig förlängning av det gamla avtalet som inte ens gav Iran insyn i APOC:s (1935 omdöpt till ‘Anglo Iranian Oil Company, AIOC) räkenskaper, och som gav omfattande rabatter till brittiska flottan (vars förluster drogs från vinsten). Avtalet innebar att betydligt mer pengar genererades enbart i skatter till den brittiska staten än vad Iran fick betalt för sin olja. Avtalet blev ett permanent skavsår i den iranska folksjälen.

Storbritanniens maktfullkomlighet ledde Reza Shah att försöka motverka engelskt hegemoni genom att bjuda in Tyskland till landet. Det blev hans öde. 1941 invaderade de allierade Iran för att säkra kontroll över oljan samt transportvägarna från Persiska viken till Ryssland. Irans armé kollapsade på några dagar. Reza Shah tvingades abdikera till förmån för sin son, Mohammed Reza Shah, då endast 21 år gammal. Winston Churchills lakoniska kommentar till Reza Shahs fall var: “We brought him, we took him”.

Nästa avsnitt: Irans moderna historia fram till revolutionen


 

Roland Hedayat, född i Iran, svensk mamma, iransk pappa, uppväxt i Norge, bor i Stockholm sedan 1988, arbetar som systemutvecklare.


Denne artikkelen har tidligere vært publisert på Lindelöf.nu

 

 

Støtt en kritisk og uavhengig journalistikk. Klikk her.

 

KampanjeStøtt oss

Kommentarer

  1. baluba says:

    Imperiet ødelegger en stor del av vår verdensarv hvis de nå går til krig og ødelegger Iran også.

  2. Behistun inskripsjonene i fjellveggen er veldig viktige.
    Teksten er i kileskrift på tre språk: gammelpersisk, elamittisk og akkadisk. Den gammelpersiske tekst inneholder 471 linjer i fem spalter. Innskriftene har vært nøkler til Henry C. Rawlinsons tydning av oldpersisk på samme måte som Rosettasteinen hjalp franskmennene til å tyde hieroglyffene.
    Her er en side som viser kart over områdene der skyterne red til hest ( kart med grønt steppelandskap )
    Skyterne var en folkegruppe som også lå under perserriket. og det står om dem på den inskripsjonen.
    Våre historiske kilder forteller at skytere og æser er det samme.
    Torfæus, Tormod (2008). Norges Historie Bind 1. Eide Forlag. ISBN 9788251407168. (1600tallet)
    Her er to av de skytiske gull- gjenstandene som er funnet .Flere av gullskattene viser også utseendet på skyterne, som her :
    Utsende på gull . Gaymanova Ukraina.
    Utseende skytere 1.
    Utseende 2.
    En mann med halvlangt hår trekker en tann 3.

    1. Dragemotiv av gull

    2. The golden pectoral
      http://www.heritageinstitute.com/zoroastrianism/saka/index.htm#scythians

    (https://no.wikipedia.org/wiki/Behistuninnskriftene#/media/File:Bisotun_Iran_Relief_Achamenid_Period.JPG)
    På Persepolis relieffene står det hva de hadde å by på : Gull og stoffer (Silke ? ) og hester.
    Dette med Irans historie, skulle vært med i historiepensumet.

Fortsett diskusjonen på forum.steigan.no

Deltakere