Iran — Västimperialismens nästa måltavla

3

Av Roland Hedayat.

Den slutgiltiga lösningen på Iran-problemet

Både handling och retorik pekar mot att Donald Trump vill ha ett krig till i Mellanöstern, denna gång mot Iran. USA:s president verkar vilja gå till historien som den som drev fram den “slutgiltiga lösningen på Iran-problemet“.

Till sin hjälp har han låtit en krets av så kallade “neo-konservativa” (neocons) etablera sig som kärnan i hans utrikespolitiska stab — en veritabel krigskabinett. Det ultimata målet för neocons är “back to the good old days“, dvs. återskapande av amerikanskt globalt herravälde innan det är för sent, till vilket pris som helst, och med vilka medel som än måtte behövas. Ett särmärkande kännetecken hos neocons är att de är ultra-krigshökar, och vill att USA gör gemensam sak med de mest extrema och aggressiva elementen i Israels politik.

Bakgrund

Förståelse av dagens antagonism mellan Väst och Iran kräver kännedom om de historiska drivkrafterna. Iran är en flera tusen år gammal nation. Kampen för att bibehålla denna nationsbildning har stått centralt genom historien. Mot slutet av 1800-talet och fram till revolutionen 1979 dominerades landet av utländska makter (Först Ryssland/Storbritannien, sedermera Storbritannien/USA). I det folkliga motståndet mot utländsk exploatering av landet var nationell självbestämmanderätt och demokratiskt styresätt centrala begrepp och strävanden. En konstitutionell revolution i 1906 ledde till att landet tog sina första stapplande steg mot konstitutionell monarki. Detta ansågs av Storbritannien vara oförenligt med Irans roll som vasall, varpå denna rörelse krossades och en envåldshärskare — Reza Shah Pahlavi — installerades. Det samma hände nästan femtio år senare då den demokratiskt valde statsminister Mohammad Mossadegh krossades i en CIA/MI6 ledd statskupp, varpå Reza Shahs son, Mohammad Reza Pahlavi installerades som envåldshärskare, men i praktiken som amerikansk nickedocka. Dessa händelser är inbrända i iraniernas kollektiva medvetande och har lett till att de inte tar västerlänningar på större allvar då de försöker mästra iranierna i demokratifrågor.

Förtryck och revolution

IranRevolution

För snart fyrtio år sedan kulminerade den iranska revolutionen i den omhuldade “Påfågeltronens” fall. Shahens av Irans regim kollapsade och han flydde sitt land för att aldrig mer återvända. Revolutionen fick Irans enväldiga CIA-installerade “kejsare”, Mohammad Reza Shah på fall med de omtumlande konsekvenser det hade för såväl regionen som för den internationella maktbalansen.

En armé om 400 000 man, regionens största, samt den ökända, fruktade och CIA-tränade säkerhetspolisen SAVAK stod handfallna inför den kokande vreden hos miljontals obeväpnade människor som trotsade utegångsförbud och skarpa kulor i världens hittills största landsomfattande massdemonstrationer.

Fred Halliday (1946-2010), f.d. professor i internationella relationer vid London School of Economics och författare till boken “Iran: Diktatur og revolusjon” och förstahandsvittne till revolutionen skriver följande i efterordet till denna bok, 10 mars 1979:

Shahen och hans bundsförvanter har fråntagits makten genom en massmobilisering vars historia måste räknas bland de mest storslagna kapitlen i den internationella antiimperialistiska rörelsen i detta århundradet”

Det enorma folkliga motståndet mot Pahlavi-regimen ledde till dess implosion inom loppet av några månader. Revolutionen kunde genomföras med relativt få offer, icke-våld uppmuntrades aktivt och bidrog till att stora delar av armén gick över till revolutionssidan.

IranRevolution

Det snabba förloppet tog shahens beskyddare och allierade, främst USA, på sängen. På ett officiellt statsbesök till Iran sade president Carter på nyårsafton 1977 i ett hyllningstal till Shahen:

…Iran är, på grund av Shahens stora ledarskap, en ö av stabilitet i en av världens oroshärdar. Detta är en enorm tribut till Er, Ers Majestät, och till ert ledarskap och den respekt, beundran och kärlek som ert folk hyser för er…”

Lite över ett halvår senare sprängde revolutionen förtryckets dammluckor vidöppna. Det iranska folket hade fått nog av koloniala rövarstråt och påtvingad fattigdom, nog av dekadenta kleptomonarkier och enväldigt skräckvälde, nog av nationell förödmjukelse.

Storbritanniens och sedermera USA:s utsugningspolitik exploderade till sist i knät på deras ombud, shah Mohammad Reza Pahlavi och hans entourage, en klick som hade sålt sin heder till USA/Väst, och på vilka det droppade rikedom och gunst i utbyte mot lojalitet.

Vasall eller dö

Påfågeltronens abrupta fall ledde till att det otänkbara och otillåtliga ägde rum: USA förlorade en av sina mest pålitliga underhuggare och därmed kontrollen över det viktigaste landet i denna nyckelregion med sammantagen hänsyn till naturressurser, geo-strategisk belägenhet, politiskt inflytande samt mänskliga resurser. Den dramatiska omkastningen av Mellanösterns spelplan försatte Väst i ett tillstånd av chock som så småningom övergick i icke-acceptans och fiendskap. Detta har tagit sig uttryck i allt ifrån direkta krigshandlingar till olika former av lågintensivt krig — inklusive stöd till separatist- och terrororganisationer i landet, världens första kända statsledda cyberattack, försök till diplomatisk isolering av landet samt ekonomisk krigföring med hjälp av sanktioner. Denna politik har parats med en ihållande västlig anti-iransk propagandakampanj, villigt förmedlad av press och övriga etablerade media.

Ett suveränt och självständigt Iran, med sin strategiskt viktiga belägenhet och dess besittning av enorma olje- och gasresurser utgör ett rött skynke för den neocon-infekterade USA-administrationen. Ett nödvändigt steg på vägen mot förnyat världsherravälde och imperial Nirvana är därför att fösa Iran tillbaka till USA:s fålla av vasaller där det så lyckosamt hade befunnit sig mellan 1953 och 1979. Detta förutsätter regimskifte i landet. Trumps krigskabinett består av personer som i åratal uttryckligen har haft bombande av Iran överst på sin önskelista. John Bolton är utsedd till nationell “säkerhets”-rådgivare. Bombande av Iran har varit hans plan i mer än tio år. Utrikesminister och före detta CIA-chef Mike Pompeo har formulerat ett ultimatum i 12 punkter som de vet Iran aldrig kommer att acceptera. Trump

Den sortens ultimatum är inget annat än förklädda krigsdeklarationer, och neoconsen styr nu USA med fast hand mot en konfrontation med Iran. Donald Trump bekräftade detta med sitt tal i FN:s generalförsamling där de aggressiva utfallen mot Iran nådde nya höjder.

Neocons och internationell lag — inkompatibla fenomen

För dem som är på krigsstigen är det givetvis logiskt att som första steg riva upp tidigare ingångna avtal vars syfte har varit nertrappning av fiendskapen genom diplomati, kompromisser och ömsesidiga förtroendeskapande åtgärder. Krigskabinettets första måltavla var därför kärnteknik-avtalet med Iran, också kallat JCPOA — “Joint Comprehensive Plan of Action“. Detta avtal hade mödosamt under flera år förhandlats fram mellan Iran och Säkerhetsrådets permanenta medlemmar + Tyskland samt EU. Avtalets essens är en kraftig reduktion av takten och omfånget av Irans kärnenergi-program i utbyte mot upphävande av sanktioner och isolationspolitik mot Iran. Det historiska JCPOA-avtalet undertecknades av ovanstående parter den 14 juli 2015. Avtalet fick status som internationell lag i och med att Säkerhetsrådet enhälligt gav sitt stöd till avtalet (15 ja, inga frånvarande, inga nerlagda röster) och dess implementation (UNSC S/RES/2231). Detta har hyllats som ett exempel på diplomatins kraft, FN:s relevans, som ett genombrott för icke-spridning av kärnvapen, som ett nytt kapitel i relationerna mellan Iran och Väst och inte minst — som ett steg mot fred.

Trump-administrationens torpederande av detta avtal innebär inte bara annullerande av avtalets huvudpunkter. Deras aggressiva, krigshetsande retorik bäddar för ett scenario med avtalspunkternas negation, punkt för punkt, dvs. fortsatt fiendskap, sammanbrott för diplomatin, och stabil kurs mot krig. I takt med verkställandet av den öppna krigspolitiken så är kampanjen för att demonisera Iran nu på väg mot nya höjder. Våldsamma krafter har frigjorts för att genomföra ett pro västligt regimskifte i Iran. Uppmjukning av landets försvarsförmåga skall ske med hjälp av ekonomiska sanktioner tillsammans med propaganda om att statsledningen inte kan hantera landets ekonomi och befolkningens behov. Om nödvändigt skall krig avlösa det kaos man drivit fram. För kärnan av dem som står bakom detta, USA:s “neocons” och deras uppdragsgivare inom det militärindustriella komplexet, så utgör krig deras existensberättigelse. Här återfinns den aldrig ångerfulla hårda kärna av protagonister i USA:s krig mot Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien — krig som betraktas som totala katastrofer för såväl offer som förövare bland människor som inte ser död och destruktion som lösningen vare sig på mänsklighetens eller USA:s problem.

Vad måste göras?

Trumps krigskabinett utgör ett allvarligt hot mot världsfreden.

Neocons räds inte total destruktion och kaos i de länder som har olyckan att hamna i deras fokus, om detta anses gagna deras syften. Närhistorien dignar av exempel på nationella och humanitära katastrofer i kölvattnet av neocons målsättning, som kan sammanfattas som Domination or Destruction.

De inbillar sig kanske att de kan hålla ett krig med Iran begränsat, men leker med en eld som de inte kommer att kunna kontrollera om leken skulle bli allvar. Iran har en befolkning ungefär som Tysklands, och en yta som motsvarar den dubbla av den till Syrien, Irak, Kuwait, Jordanien, Libanon och Förenade Arabemiraten sammantaget. Landet är, trots begränsade försvarsanslag jämfört med USA/Israel/Saudiarabien, förberett för det krig som de i varierande grad har hotats med i över tjugo år.

Det är osannolikt att Ryssland och Kina kan hållas utanför ett amerikanskt-lett krig mot Iran. En seger för USA i denna ödesfråga skulle vara strategisk till sin natur, och innebära ett steg tillbaka mot tiden för en unipolär världsordning — ett system med USA som enda kvarvarande supermakt. En sådan strategisk balansförskjutning är knappast acceptabel vare sig för Kina eller Ryssland, speciellt inte givet den aggressiva politik som USA för mot dessa länder.

Men trots att de potentiella angriparna inte kan vinna detta krig, kan de åstadkomma enormt mänskligt lidande i form av humanitära katastrofer, miljökatastrofer med konsekvenser långt utanför regionen, massflykt och spridning av kriget.

Det måste vara en central angelägenhet för anti-imperialister och krigsmotståndare att försöka verka mot ett angrepp på Iran. Lågintensitetskriget och det ekonomiska kriget som redan förs mot Iran måste uppmärksammas och fördömas. Då är det avgörande att avslöja den försåtliga retoriken, lögnerna och propagandan som krigshetsarna så länge har riktat mot Iran, såväl som mediernas viktiga roll för spridningen av denna. Anti-imperialister bör ge Iran sitt stöd mot regimskifte- och krigsprojekt som genomdrivs under tendensiösa förevändningar om landets brist på mänskliga rättigheter och demokrati. Speciellt absurt blir detta när de samma krigshökarna inte har några som helst problem med att bistå Saudiarabien — ett av världens mest tillbakaliggande länder när det gäller dessa rättigheter — med att driva miljontals småbarn till svält och sjukdom i Jemen i ett systematiskt, cyniskt och barbariskt angrepp på civilbefolkningen som får det mesta att blekna i jämförelse.

 

 

Denne artikkelen ble først publisert på bloggen til Roland Hedayat.

KampanjeStøtt oss

Kommentarer

  1. USAs kriger generelt har alltid dreid seg om å overta landressurser, få innflytelse og for å beholde hegemoni, i Midt-Østen spesielt. Oppdragsgiver er Israel, som bruker USAs krigsmaskin og ønsker Midt-Østen oppdelt og svekket, for sitt ønske om et Stor-Israel.

    Vestlig presse og media, som er USAs militær-industrielle kompleks sitt propagandaapparat, har til oppgave å selge krigene som frigjøringskriger eller som forsvar for Vesten. Når løgnene har blitt gjentatt mange ganger nok til at de har den vestlige befolkningens aksept, starter krigshandlingene.

    Enten så fabrikkeres bevisene for å få påskudd til et angrep, som vi så med Irak, eller landet provoseres til et forsvarshandling som brukes som offisiell grunn til å angripe. Den store faren med USAs planlagte krig mot Iran, er at det blir trolig umulig for Russland og Kina å ikke komme Iran til unnsetning, med stor fare for at det kan eskalere til en storkrig. Dessverre en kalkulert mulighet for et fallende imperium som USA, som kan ta resten av verden med seg i fallet.

  2. Hammer says:

    Kina har i flere år arbeidet målbevisst for å trekke Iran inn som medlem av SCO. Det er sannsynlig at dette vil skje raskt. Det er riktig at en krig mot Iran vil trekke inn Kina og Russland. En slik krig med dette som utgangspunkt vil ikke USA vinne. Kina sammen med en hel rekke andre nasjoner,
    vil brennemerket USA som den store brutale og hensynsløs overgriperen i verden. USA vil bli isolert i FN og andre internasjonale organisasjoner. I tillegg til den katastrofale handlingen det er å angripe Iran, så står verdens nasjoner ovenfor en uforutsigbar miljø- og klima. katastrofe, noe som i tillegg øker raseriet mot USA. Kinas nåværende diplomatiske offensiv vektlegger nødvendigheten av et globalt samarbeid mellom verdens nasjoner for å stoppe den negative utviklingen og samarbeide for en felles fremtid for menneskeheten. Dette framstøtet skapet store vanskeligheter for USA. I tillegg, så har Kina akkurat nå, varslet USA, at nå er de skikkelig lei av all drittslenginngen mot landet og at denne må stoppes umiddelbart! Kina har begynt å bli hardere i klypa ovenfor USA, noe som er bare å vente av en slik mektig nasjon! :thinking::thinking::panda_face:

Fortsett diskusjonen på forum.steigan.no

Deltakere