Lär av Brexit – vänstern får inte överge arbetarklassen

2
Det var arbeiderklassen i Storbritannia som stemte for brexit. Shutterstock.

Brittiska Labours många nya medlemmar är till stor del medelklass och motståndare till Brexit.

Ledare, Proletären.

Folkomröstning har på EU-nyspråk fått en ny innebörd: Folket får rösta om till dess de röstar så som makthavarna vill att de ska rösta. Vi börjar med en liten historielektion.

2005 röstade en majoritet av fransmännen och nederländarna nej till förslaget om en europeisk konstitution.

Därmed borde förslaget ha fallit enligt EU:s egna spelregler. Men icke. EU-eliten drog sig tillbaka för överläggningar och två år senare kom de tillbaka med en ny konstitution, fast den kallades istället för ett fördrag.

I Frankrike och Holland hade eliten lärt sig sin läxa och klubbade förslaget i parlamenten istället för att än en gång låta det bångstyriga folket få vara med och bestämma.

Detsamma gjordes i samtliga EU-länder förutom Irland, vars konstitution krävde att förslaget skulle underställas en folkomröstning.

I denna enda folkomröstning som hölls om Lissabonfördraget röstade folket nej. Därmed skulle även detta förslag ha fallit, enligt EU:s egna regler. Men inte denna gång heller.

Förslaget sminkades om något och irländarna fick folkOMrösta på nytt. Denna gång röstade folket som eliten ville. Därmed ansågs valresultatet skrivet i sten.

Därefter hölls inga folkomröstningar om EU-frågor i medlemsländerna förrän britternas omröstning 2016 om Storbritanniens EU-medlemskaps vara eller icke-vara. Vi vet alla hur det gick.

Omröstningen hölls efter en omfattande debatt i hela det brittiska samhället. 17,4 miljoner britter röstade för att lämna EU. Det är det högsta antalet människor som någonsin röstat för någonting i Storbritanniens historia.

På andra plats hamnar de 16,1 miljoner som samtidigt röstade för att stanna i EU. Valdeltagandet var högre än vanligt, tre miljoner fler än i de föregående allmänna valen.

Det var arbetarklassen som röstade för utträde. Det var folket i periferin som röstade för utträde. Det var människor i de storstadscentrum som tjänat på finanskapitalets och EU:s politik som röstade för att vara kvar.

Finanskapitalets årtionden har inneburit en industriell kollaps för Storbritannien. Stora delar av norra England, Skottland och Wales har lämnats i förfall.

Tillverkningsindustrins andel av Storbritanniens inkomst är knappt en tredjedel jämfört med när Thatcher tog makten 1979. Lönernas andel av den nationella inkomsten har pressats ner med tio procentenheter.

Den koncentrerade rikedomen i storstadsmetropolerna spiller över på ett mellanskikt som blivit en dominerande kraft inom media, kultur och politik.

Den fria rörligheten inom EU som gör det möjligt att spela ut arbetares olika nivåer mot varandra har förslummat stora delar av arbetsmarknaden.

En massiv omfördelning från de många till de få. Baksidan av avindustrialiseringen är finanssektorns enorma tillväxt.

London är näst New York casinokapitalismens centrum i världen. 85 procent av Europas hedgefonder är baserade i London.

Den koncentrerade rikedomen i storstadsmetropolerna spiller över på ett mellanskikt som blivit en dominerande kraft inom media, kultur och politik.

I Storbritannien liksom i alla EU-länder har EU varit ett skydd för nationella politiker att gömma sig bakom eller hänskjuta frågor till som de vet att de inte har folkligt stöd för.

Som EU-presidenten Juncker i ett ärligt ögonblick uttryckte det: ”Vi vet alla vad som måste göras, vi vet bara inte hur vi ska bli omvalda efter att vi har gjort det”. Det är från barn och fyllon man får höra sanningen, brukar det ju heta.

Kombinationen av eroderande folkligt inflytande, avindustrialisering, finanskapitalets tillväxt, stor invandring och den EU-sanktionerade importen av billig arbetskraft blev tillsammans den explosiva mix som sprängde loss Storbritannien ur EU.

Givetvis kunde EU-eliten inte acceptera det brittiska folkets vilja. EU-makten i Bryssel och i samtliga huvudstäder i EU-länderna gör allt för att dra saken i långbänk och straffa Storbritannien för att det olydiga folket röstade för ett utträde.

Här gäller det att mota Olle i grind och förhindra att fler länder får för sig att lämna stormaktsunionen.

Det nya i situationen är att en av de starkaste krafterna för att ifrågasätta Brexitomröstningens otvetydiga resultat kommer från Labourpartiet.

Enligt en opinionsundersökning inför Labours konferens som äger rum när detta skrivs ville 86 procent av Labours medlemmar se en ny folkomröstning.

Under Jeremy Corbyns ledning har Labour exploderat i medlemsantal. Partiet utgör idag det medlemsmässigt största partiet i Västeuropa. Men det är inte arbetarklassen som har organiserat sig. Enligt en studie från The Economic and Social Research Council utgörs 78 procent av Labours medlemsstock av människor ur medelklassen.

Bilden förstärks i en ny rapport från Fabian Society. Labours nya fästen är storstäderna, både medelklassområden och etniskt segregerade förorter. Rapporten beskriver ”en växande fientlighet och spänning” mellan Labours gamla och nya fästen.

Rapportens syfte är att försöka överbrygga denna klyfta i hopp om att bygga en bred bas för parlamentariska framgångar.

Men det är svårt att se hur någon sådan brygga ska byggas om medlemsbasen har gjort EU-elitens demokratisyn till sin och därmed drabbats av det ”storstadsurbana folkförakt”, som Åsa Linderborg och Göran Greider skriver om i Populistiska manifestet.

Len McCluskey, generalsekreterare i fackföreningen Unite, konstaterade nyligen att majoriteten av Labours medlemmar inte vill ha Brexit, men majoriteten av arbetarklassen vill det.

Som Greider och Linderborg skriver: ”Den som undrar varför arbetarklassen har vänt vänstern ryggen, borde vända på frågan: Varför har vänstern övergett arbetarklassen?”

I denna fråga finns svaret på många av vår tids framtidsfrågor. Läget i Storbritannien har mycket att lära även en svensk publik.

___________________________________________________
Dersom du vil støtte steigan.no kan du bruke betalingsløsningen vår: https://betaling.steigan.no/
En annen mulighet er å overføre til donasjonskontoen vår via nettbank: 9001 30 89050
Du kan også vippse til: 116916

Tusen takk!

KampanjeStøtt oss

Kommentarer

  1. AnneBrit says:

    Her er vel sakens kjerne, arbeiderklassen kan ikke ta vare på seg selv- de trenger beskyttelse fra noen som kaller seg venstresiden. De skjønner det ikke selv, men det viser bare hvor dumme de er.

  2. Det er fordi den globale storkapitalen har infiltrert de store arbeiderpartiene i Europa, og dreid dem til høyre og til EU. Her til lands er det best eksemplet AP etter Nordli. Ledelsen etter Nordli har utrettelig virket for å få Norge inn i EU, agenter for den globale storkapitalen som de er. De har snart klart det, den slue EØS avtalen gjør at regjeringen innfører alle EU-direktiver som vi skulle vært fullt medlem.

    I et Europa hvor alle over en viss alder har stemmerett, en stemmerett som ikke er vektet etter samfunnsklasse som i gamle dager hvor bare borgerskapet hadde stemmerett, måtte 1 prosenten få sine agenter inn de de politiske partiene for å dreie politikken i sin favør. Siden arbeiderpartiene og deres landsorganisasjoner har flest velgere og medlemmer, er det disse partiene storkapitalen har satset mest på med sine beste folk.

    Slik som det har blitt i Europa på arbeidsmarkedet med stadig lavere lønninger og dårligere betingelser og vern for arbeidstakere og pensjonsreformer, dvs kutt, er det tydelig at storkapitalen har lykkes. Arbeiderklassen har blitt arbeidende fattige, også arbeiderklassens pensjonister. Elendigheten i Storbritannia og Tyskland øker år for år, et resultat av politiske beslutninger. Partiene som tidligere representerte arbeidstakerne og deres rettigheter, representerer nå arbeidsgiverne og storkapitalen, selv om de har beholdt navnet arbeiderparti og sosialistisk parti.

    Politikere som vi inn i EU eller beholde EØS avtalen, representerer ikke landets og folkets interesser. Skal vi holde den globale storkapitalen unna, må vi ha full råderett og suverenitet over alle ressurser både til lands og til vanns og landegrenser, og si nei til alle overnasjonale avtaler som EU/EØS, TISA, TTIP etc som bare har til hensikt å lure stater til å åpne sine økonomier for privatisering.

    Det fører bare til at storkapitalen kjøper opp landressursene og infrastruktur, og med eierskapsmakt over dette kommer også politisk makt som vi ser fra latin-Amerika, Asia og Afrika. Flertallet i Europeiske land har det fremdeles så godt at de ikke ser faren i globaliseringen som NWO lurer på befolkningen litt etter litt, langsiktige som de er.

    EU selges av politikerne ved å omtale det som et fellesskap, et ord som har positive assosiasjoner. Men det eneste befolkningene i EU har til felles, er at arbeidstakerne presses hele tiden på lønninger, arbeidsbetingelser, dårligere helseforsikringer og pensjonsavtaler, alt for den økonomiske elitens profittmaksimering, som gjør at enorme summer overføres fra lavere sosiale lag til overklassen.

    EU gjør de rike rikere og de fattige fattigere, noe som egentlig er gitt i to av EUs fire friheter: - fri flyt av kapital over landegrensene (som skal viskes ut), og fri flyt av billigste tilgjengelige arbeidskraft. Ikke så rart, når EU er Wall Street bank-kartellenes ide, som frigitte CIA dokumenter viser.

Fortsett diskusjonen på forum.steigan.no

Deltakere