En resa i spåren efter IS terrorvälde

1
May Almoudalal på plats i flyktinglägret i staden Hamam Al-Alil söder om Mosul i norra Irak.
Patrik Paulov

Av Patrik Paulov og May Almoudalal.

När Irak ockuperades av USA var det många irakier som flydde till Syrien. May Almoudalal var en av dem. I början av 2018 lämnade hon Damaskus och återvände till sitt hemland för att arbeta i områden som tidigare kontrollerades av terrorgruppen IS. Här skriver May Almoudalal själv om sin flykt och det svåra jobbet i Nineveprovinsen i norra Irak. Texten introduceras av Patrik Paulov, mångårig skribent på Proletären.

May Almoudalal har synts i Proletären många gånger. Första gången jag intervjuade henne om läget i Syrien var i april 2012. Vid den tiden beskrev svenska medier ”rebellerna” som demokratikämpar, och ingen hade ännu hört talas om Islamiska staten, IS.

May Almoudalal var då bosatt i en av Damaskus förstäder och arbetade för en dansk organisation som hjälpte syriska internflyktingar. Hon var inte alls överens med den svenska mediebilden och förklarade läget så här:

”De flesta syrier menar att de väpnade grupperna är kriminella som får pengar och vapen utifrån. Vi vet att det bland dem finns folk från andra länder, som Libyen, Afghanistan, Irak och Saudiarabien… Från början av konflikten agerade regeringen väldigt försiktigt i bemötandet av de väpnade gängen. Men folket tröttnade på dessa gruppers dödande och kidnappningar. Kravet på att armén skulle ingripa kom underifrån.”

Under årens lopp har hennes ögonvittnesskildringar inifrån Syrien funnits med i många artiklar.

Hon har vittnat om det strikta och våldsamma livet under de väpnade gruppernas sharialagar. Om Israels nattliga bombningar av en arméförläggning i närheten av hennes hem. Om vardagslivets vedermödor. Och om vreden mot omvärldens inblandning i kriget.

Vilket hon uttryckte så här efter att ”rebeller” skickat självmordsbombare mot en busshållplats och en skola i Damaskus:

”Jag vill be er, snälla, lämna Syrien och dess folk i fred. Människorna här vill inte ha er demokrati och frihet. Det är tydligt vilken dålig roll ni spelar för landet. Vi vet vilka som är terroristerna och vi vet vilka som stöder dem.”

När jag i februari i år kontaktade May för att höra hur hon såg på den då inledda offensiven för att befria östra Ghouta utanför Damaskus kom ett överraskande svar. Hon berättade att hon just flyttat till Mosul i norra Irak och arbetade i ett läger för människor som tidigare levt under IS terrorvälde.

Då började vi planera för att senare göra en intervju om situationen i Irak. Det blev inte någon intervju. May valde istället att skriva en egen text om sitt liv och sina upplevelser i norra Irak 2018. Det är en gripande berättelse om det svåra livet efter IS-väldet, som vi är glada över att få publicera.

Patrik Paulov


May Almoudalal

En resa – May Almoudalals berättelse från Mosul:

Jag kallar den här texten för ”En resa” för den handlar om mitt livs resa.

År 2005 tvingades jag och min lilla familj fly från vår hemstad, Bagdad. Då var det enda vi tänkte på hur vi skulle kunna lämna staden säkert såsom tusentals gjorde vid den tiden och såsom många gör än idag.

Min flykt skedde två år efter USA:s invasion av Irak. Min mamma och pappa vägrade att lämna vårt gamla hus i Bagdad. Efter att jag lämnat berättade de att ett sekteristiskt krig brutit ut. Många dödades bara för att de var sunni eller shia.

Hur lyckades USA få dessa sekteristiska idéer att slå rot hos irakierna så snabbt efter invasionen? Jag tror att de redan då bidrog till att skapa det som senare blev Islamiska staten, IS.

Syriens huvudstad Damaskus var något annat. Att söka fred, utbildning och arbete var våra drömmar. Vi hittade drömmen, Damaskus framstod som något av ett himmelrike jämfört med Bagdad.

Jag hade aldrig någon plan att återvända till Irak. ”I Damaskus stannar jag och i Damaskus ska jag dö och bli begravd.” Det var vad jag sa till vänner och familj.

2011 kom kriget till Syrien. Men det skilde sig från kriget i Irak. Efter mer än sju år av lidande står det syriska folket fortfarande på en gemensam grund. De har inte låtit IS och sekterismen ta över deras tänkande. Jag tror att syrierna har lärt sig läxan av oss irakier och gjort sitt bästa för att undvika att hamna i samma situation.

I februari 2018 kom jag tillbaka till Bagdad, den stad som jag flytt tretton år tidigare. Min son hade lämnat Syrien och jag var ensam kvar. Jag kunde inte åka med honom, så mitt alternativ var att återvända till Irak.

Jag hittade lyckligtvis ett bra jobb inom det humanitära området, som jag älskar. Jag jobbar med internflyktingar i ett läger.

Efter tre dagars vistelse i Bagdad började jag mitt nya arbete. Jag fick veta att jag skulle åka till den norra delen av Irak, till mångmiljonstaden Mosul och Nineveprovinsen, och arbeta i ett flyktingläger i en liten stad som heter Hamam Al-Alil.

När jag var ung hörde jag berättelser om den här lilla staden, hur vacker och grön den var. Den kallas två fjädrar, vilket innebär att staden har två vårsäsonger.

Den bilden tog jag med mig på väg till Hamam Al-Alil, som nyligen befriats från IS-terroristerna.

Jag kom till Mosulområdet i bil. Redan under de första 200 meterna av färden in i staden syntes omfattningen av skadorna.

Det var mitt första besök i staden någonsin. Den är delad i två av floden Tigris. Den vänstra sidan av Mosul var förstörd till hälften. Det var trångt, som om människorna återvände till livet från döden. Många icke-statliga organisationer startade sina hjälpprogram på den vänstra sidan, eftersom invånarna från den högra sidan evakuerats dit.

Jag var glad över att se människor skratta. De välkomnade alla som kunde ge dem hjälp och hopp efter tre år av IS-välde.

Bakgrund

Mitt första besök på Mosuls högra sida skedde efter tre dagar i staden. När föraren körde över på den högra sidan talade han om skadorna och förlusterna i området.

Lukten av krutrök och ruttna kroppar begravda under ruinerna var så tydlig. Jag kunde inte prata och inte ens gråta. Jag ville gråta men kunde inte. Jag ville ta en bild på området men jag kunde inte.

Från ruinerna gick det att se att staden hade varit full av liv, människor och berättelser. Gamla staden i Mosul såg ut som gamla staden i Damaskus. Men det finns en avgörande skillnad. I Mosul är den död, i Damaskus är den fortfarande full av liv och glädje.

Jag har därefter besökt Mosuls gamla stad tiotals gånger, men har haft samma känslor varje gång. Jag har inte kunnat gråta och inte kunnat ta ett enda foto.

Mitt liv i Hamam Al-Alil i Nineveprovinsen söder om Mosul är så enkelt. Inga nöjen, inga sociala besök och ingen shopping. Det är bara mycket arbete.

Varje ny dag i flyktinglägret ger möjlighet att lära sig nya saker och få nya arbetslivserfarenheter. Internflyktingar från olika delar av Nineveprovinsen kommer dit bärande på sina väskor. Ibland har de inga. De söker en säkrare plats och mat och någon som kan garantera deras grundläggande livsbehov. Som tak över huvudet, ett tält. Ett sådant som är brandfarligt och varmt på sommaren och kallt på vintern.

Varje dag är en ny utmaning. Man måste vara tålmodig, samarbetsvillig och hårdhjärtad. Ja, hårdhjärtat. För om du inte är det ”kommer du själv att bli uppäten”, det har jag lärt mig från min vistelse i lägret i Hamam Al-Alil, Mosul, Irak.

När jag började arbeta i Hamam Al-Alil var allt obekant för mig. Människor jag såg för första gången, en dialekt som jag aldrig tidigare hade hört, nya vanor.

Jag fick höra berättelser, tusentals sorgliga berättelser. Ibland gråter jag, ibland känner jag mig överraskad och ibland går det inte säga ett enda ord. Allt jag gör är att vara tyst.

I lägret finns barn utan föräldrar, föräldrar utan barn. Fruar utan män och män utan fruar. Varje familj har förlorat en familjemedlem eller två eller fler.

En dag började det brinna i ett tält i lägret. Vi skyndade oss dit för att hjälpa dem.

Efter att elden släckts blev jag chockad över vilka som varit i tältet. Fem barn som levde där utan sina föräldrar och togs om hand av sin äldre syster. En elva år ung ”mor”. Hon var livrädd och orolig för sina syskon. Hon svimmade och när hon vaknade ropade hon sina syskons namn.

Ansiktet var lite brännskadat liksom som hennes små starka händer. Hon brydde sig inte om sig själv, hon grät för sina syskon.

Jag kommer aldrig att glömma skräcken i hennes ögonen när hon skrek och ropade deras namn.

IS var deras fiende. Det var tre år, tre hårda, torra och fattiga år, berättade de. Ingen mat, ingen el, inget arbete. Bara dödande.

Kvinnor hade stenats för att de inte täckte sina ansikten. Män hade slagits ihjäl för att de rökt eller rakat av sig sina skägg. Dumma, ruttna islamistiska regler. Dumma sinnen, vilka vill följa dessa idioter?

Men låt mig berätta något för er, det var många män och kvinnor som följde och trodde på dem. IS har fortfarande tusentals anhängare som finns överallt. Ja, det är sanningen.

Sinjar, eller Shingal som platsen heter på kurdiska, ligger 80 kilometer väster om Mosul. Det var min nästa destination. Ett nytt servicecenter som erbjuder samhällstjänster skulle öppnas i Sinjar.

Jag blev glad över att jag skulle vara delaktig i detta fantastiska arbete. Att hjälpa människor, att hjälpa de som överlevt IS, att hjälpa yazidier (etnisk-religiös minoritet i norra Irak).

En molnig dag började resan till Sinjar. Fyra bilar med tolv personer. Vi körde tre timmar på en långsam och skadad väg. Vi var den första icke-statliga organisationen som kom till den lilla gröna men nedbrända staden. Spåren efter IS var tydliga. Deras budskap på alla husväggar. Staden var nästan tom.

Vi gick in i staden med en känsla av rädsla och hopp. Vi stannade när vi såg några individer som samlades. Först var de misstänksamma, vilket de måste vara. Efter att vi presenterat oss kände de sig mer bekväma. ”Vi kommer för att hjälpa er”, var en fras vi upprepade många gånger den dagen.

En familj öppnade sina dörrar och erbjöd lunch. Vi gick in i deras hem. Enkelt, rent och fullt av bilder. Varje bild föreställde en familjemedlem som de förlorat. De flesta var kvinnor.

Jag tror att det i varje yazidfamilj finns minst en kvinna som tillfångatagits av IS. En dotter, en fru, en mamma… En lång lista av smärta, tårar och dystra historier. Många familjer vet inte om den kidnappade kvinnan är död eller lever. Några av dem önskade att de var döda. ”Skäms IS!”, var budskapet de var överens om.

Vi letade efter ett hus att hyra för att starta vår verksamhet i Sinjar. De bra husen hade brändes ner eftersom IS skrivit ”Yazidhus” på väggarna. Det betyder ”en förnekares hus”. Oroa er inte yazidier, vi är i så fall alla förnekare!

Det var varmt men molnigt. Tyst men fullt av sorgliga berättelser. Välordnat men mycket förstörelse. Och få flyktingar som ännu återvänt men tusentals drömmar…

Dagen i Sinjar gick mot sitt slut. Vi kommer säkert tillbaka.

Bagdad, min hemstad. Min lilla familj som jag lämnade för tretton år sedan. Nu skulle jag dit igen. Min första veckas semester efter fem månaders arbete i Hamam Al-Alil.

Klockan sex på morgonen gav jag mig av mot den irakiska huvudstaden. Jag blev uppmanad att resa tidigt då det är för farligt att resa sent. Sex tråkiga timmar tog resan. IS hade varit överallt! Skadade hus, miljontals fördrivna människor. Vem ska ta hand om dem?

Ja, den irakiska regeringen borde göra det! Det är så det borde vara, men vem bryr sig sig om dessa människor?

”Rikt land, fattigt folk”, det är slagordet på allas läppar just nu i Irak.

Till slut, klockan 12:30, var jag hemma i Bagdad. Jag hade inte berättat för min mamma att jag skulle komma eftersom hon oroar sig mycket för mig. Hon blev överraskad när jag knackade på dörren.

Min mamma var tidigare skolchef men är nu pensionär. Min far arbetade som diplomat och är också pensionerad. Det är min lilla familj.

Jag märkte redan under vårt första samtal att de hade blivit mer restriktiva. De kritiserade mina kläder och att jag röker öppet. Tidigare var de båda storrökare! Jag lyssnade bara, sa inget till min kära far och mor.

Hur kommer det sig att mina välutbildade och förr så öppensinnade föräldrar blivit så snävsynta?

Under den lediga veckan i Bagdad upptäckte jag att de flesta tänker på samma sätt. Jag är en främling i min egen hemstad. Det är första gången på tretton år som jag känner mig som en främling, att jag inte hör hit.

Bagdad är delat i två. Fattiga människor och rika människor. Det finns inte några däremellan. Återigen upprepar alla: ”Rikt land, fattigt folk.”

När jag var på väg tillbaka till Hamam Al-Alil kände jag att jag verkligen saknade den gamla, förstörda lilla staden.

Jag saknade lägret och Abodi, min fjortonårig lille vän. Han vill arbeta i lägret som de andra. Men nej min vän, ”barnarbete” är inte tillåtet, fortsätter jag att säga till honom.

Han vill samla ihop pengar för att köpa en cykel. Jag säger till honom att om du lovar att gå i skolan, då ska jag ska köpa dig en. Han har lovat, men låt oss se om han håller sitt ord.

Det har gått ett halvår sedan jag lämnade Damaskus. Jag försöker anpassa mig, jag måste anpassa mig. Det är vad jag fortsätter att säga till mig själv varje dag.

Ibland, innan jag lägger mig, bestämmer jag mig: ”Det här är min sista natt i Hamam Al-Alil, imorgon lämnar jag, jag har fått nog.” Och när jag vaknar går jag som vanligt till lägret. Till sagornas land.

Min egen resa har inte nått sitt slut. Jag lär mig, försöker vara tålmodig.

Det har varit en tid av glädje och tårar i Irak. Framsteg och misslyckanden. IS mot bra människor. Och ett samhälle fyllt av motsättningar.

Bearbetning och översättning från engelska: Patrik Paulov

 

 

Denne teksten ble først publisert på svensk i Proletären.

 

Avspark for høstkampanjen 22. september

Meld deg på.

KampanjeStøtt oss

Kommentarer

    • Og alt dette, dreier seg om helt vanlige mennesker av kjøtt og blod,
      med nøyaktig det samme registeret av følelser - som deg og meg . . . . . . .

Fortsett diskusjonen på forum.steigan.no

Deltakere