oss 100 kroner!
Av Kajsa Ekis Ekman.
De vita taxibilarna bildar en kilometerlång linje som sträcker sig från tågstationen till Consejería de Fomento. Alla är tomma men ingen är ledig. Överallt gubbar som skrattar, målar banderoller, spelar fotboll mellan bilarna, sitter på utfällbara stolar och diskuterar. Strejken har nått Sevilla.Den började i Barcelona och spred sig och nu strejkar taxiförare över hela Spanien. Och det finns inget som kan visa arbetares makt som en strejk: med ens uppdagas en yrkesgrupps nyckelroll i samhället. Bilarna blockerar allén som leder in till Málaga, de blockerar Madrids flygplats och i Zaragoza får bara den som ska till sjukhus åka taxi men då bjuder de på resan.
Denne artikkelen av Kajsa Ekis Ekman ble først publisert på ETC.
Anledningen är som på så många andra platser i världen det multinationella företaget Uber. Värderat till 70 miljarder dollar och backat av investerare som Goldman Sachs och Blackrock har Uber trots förluster kunnat ta sig in på taximarknaden världen över och i vissa städer, som San Francisco i USA, till och med helt slå ut traditionell taxi. «Delningsekonomi» kallades det initialt, men det finns ingen som delar med sig något här, särskilt inte Ubers ägare. Det här är snarare taxibranschens Ryan Air och receptet stavas lönedumpning.
Den som vill börja köra för Uber måste använda sin egen bil och får således bekosta all bensin och allt underhåll själv. Det finns ingen anställning och således ingen pension, semesterersättning eller garantilön utan föraren får bara pengar vid en körning, och då är det tävlan om vem som kan erbjuda lägst pris. Uber tar minst 25 procent av resans pris, plus en mängd dolda kostnader som «bokningsavgift» och «serviceavgift» så att föraren i slutändan tjänar mellan 50 och 100 kronor i timmen – i Sverige.
Det är en typ av kapitalism där kapitalisten inte äger produktionsmedlen – dem får arbetaren bekosta själv – utan endast har skapat appen som är nödvändig för att kunna sätta produktionsmedlen i bruk. Samuel Engblom från TCO har kallat det «plattformsekonomi» – kapitalisten äger plattformen och för att få använda sig av den måste du ge delar av din lön till honom, trots att det bara är du som arbetar och han kanske sitter i en annan stad.
Arbetar du åt Foodora måste du ha egen cykel och kör du sopor åt Tipptapp måste du ha egen bil. För oss som frilansjournalister är detta inget nytt, tvärtom: mediebranschen blev en plattformsekonomi redan på 90-talet. Dator, kontorslokal, telefon och resor får vi betala själva och trots att det är vi som fyller tidningarna med material får vi en bråkdel av profiten, eftersom vi inte äger själva plattformen. Även om det bara är en sajt på nätet. Och den dag vi inte efterfrågas har vi inget jobb.
Under mina femton år som skribent för DN, Metro, Expressen och denna tidning har jag aldrig sett ett kontrakt. Nästa artikel kan alltid bli den sista. Och arvodena har inte höjts på dessa år – i rena pengar får man fortfarande ut några tusenlappar för en artikel som kan ta flera veckor att skriva.
Nackdelarna med plattformsekonomin för arbetarna är uppenbara. Inte bara sänks lönerna och tryggheten försvinner – man måste också ha ett visst startkapital för att ens kunna jobba. Utan en bil eller cykel eller kontor blir det svårt att ens sätta igång.
Den dag hela ekonomin går över till plattformsekonomi måste arbetaren först belåna sig för att köpa produktionsmedel och då har vi återgått till skuldslaveriet som i de mexikanska caobadjunglerna B. Traven skildrade på tjugotalet: ge den fattige ett lån och sedan får han arbeta hela livet för att betala tillbaka det.
Skälet till att plattformsekonomin är så populär bland kunder är dock inte bara att det är billigt – det är att apparna är smarta och bra att använda. Men att kunna få ett fast pris, att kunna se var bilen befinner sig, att pengarnas dras från kontot automatiskt behöver ju inte innebära utnyttjande. Det är inte appen som är problemet – det är att den ägs av en kapitalist som använder den för att själv ta profiten. Säg att appen ägdes av taxiförarna själva eller av staten. Lika bekvämt för kunder och samtidigt bättre för förarna.
Uber har fått lämna Danmark, Italien och Bulgarien, Uberpop fälldes i domstol i Sverige och i Indien strejkade 50 000 Uberförare förra året för att kräva vanliga anställningsavtal. Och i helgen kom beskedet: de spanska taxiförarna har vunnit. Efter bara tre dagar vek sig regeringen och gick med på kraven, som inte är att förbjuda Uber utan att införa en reglering för antalet licenser. Det kan nyliberalerna tycka vad de vill om. Men när taxiförarna går ihop finns det inget de kan göra åt saken.
