”Storkurdistan” en utopi?

5
Anders Romelsjö

Redigert av Anders Romelsjö for jinge.se.

I ”Inga vänner utom bergen” skildrar diplomaten och Mellanösternexperten Ingmar Karlsson initierat kurdernas komplexa historia. Han beskriver bakgrunden till de nuvarande konflikterna i Kurdistan, ett område som sträcker sig över de turkiska, irakiska och syriska gränserna. Boken är ett måste för den som vill ha kunskap om dagens Mellanöstern.


Ingmar Karlsson: ”Storkurdistan” en utopi

Mellan Islands frigörelse från Danmark 1944 och kommunismens kollaps 1991 har endast tre nationella utbrytarrörelser varit framgångsrika. Singapore skildes fredligt från Malaysia 1965, Östpakistan frigjorde sig efter ett blodigt krig från Pakistan 1971 och blev Bangladesh. Efter ett långt inbördeskrig lyckades Eritrea bryta sig loss från Etiopien 1991. Östtimors självständighet från Indonesien kan ses som en försenad konsekvens av den portugisiska avkoloniseringsprocessen. Sydsudan är ett ännu senare exempel på en avkoloniserig som redan från självständighetsdagen var dömt att bli en ”failed state”.

Ingmar Karlsson

Sovjetunionens och Jugoslaviens kollaps ledde till att stater som tidigare hade haft en formell autonomi av varierande grad blev självständiga stater. Detta gäller även Kosovo som i stort sett samma rättsliga ställning som de jugoslaviska delrepublikerna när Milosevic 1989 upphävde dess autonomi.

Delningen av Tjeckoslovakien var ett resultat av politiska förhandlingar.

I inget av dessa fall kan paralleller dras med den kurdiska frågan. Kurdernas situation i dag kan i stället närmast jämföras med polackernas mellan den sista polska delningen 1795 och det första världskriget efter vilket Polen kunde återuppstå ur ruinerna av de tyska, österrikisk-ungerska och ryska imperierna. En ”storkurdisk” statsbildning är endast tänkbar om hela den region där kurderna lever drabbades av samma totala kollaps som de ryska och österrikisk-ungerska imperierna under det första världskriget.

Till detta kommer att kurderna i dag inte är så enade i sin nationella strävan som polackerna var när Polen återföddes 1918. I en rad hänseenden är de i stället ännu mer splittrade än tyskarna var när det tyska riket bildades 1871 och italienarna inför enandet 1861. En av de nationalistiska ledarna, Massimo d´Azeglio, sade då: Nu har vi skapat Italien, nu måste vi skapa italienarna.” Detta uppdrag är ännu efter över 150 år inte fullfört.

Kurderna saknar dessutom en enande nationell gestalt och pådrivare som Garibaldi eller Bismarck. Ingen kurdisk ledare har tagit på sig eller kan axla rollen som en ”Atakurd”, en kurdisk ledare och företrädare för en pankurdisk nationell idé. I stället har ledarskapet präglats av ett stamtänkande. I KRG har Jalal Talabani och Masoud Barzani inte kunnat gå från rollen som stamledare och krigsherrar till kurdiska statsmän. De har som framgått ovan stridit lika mycket mot varandra som mot de irakiska regimer som förnekat de irakiska kurderna deras självbestämmande. I dag består KRG i praktiken av två separata statsbildningar.
Kurdistan

Ett enat ”Storkurdistan” skulle föra samman grupper som levat åtskilda från varandra i fyra olika statsbildningar i snart mer är 100 år. Både kultur, nationell medvetenhet och de politiska mobiliseringsstrategierna har utvecklats i olika riktning och under olika förtecken. Potentialen för interna maktkamper i en sådan stat vore talrika. Detta gäller även så elementära frågor som vilket eller vilka språk som skall få officiell status och vilka alfabeten som skall användas men de latenta motsättningarna är allvarligare än så. Här kan erinras om PKKs attacker mot andra kurdiska grupper i Turkiet och de återkommande inbördeskrigen mellan PUK och KDP i Irak och KDPI och Komala i Iran.

Grannstaterna och andra krafter som är emot en storkurdisk statsbildning skulle också göra sitt bästa för att utnyttja dessa historiskt betingade fakta. Turkiet har kunnat spela ut olika kurdiska grupper och intressen mot varandra. Det långa och blodiga kriget i östra och sydöstra Turkiet var inte bara en strid mellan PKK och den turkiska armén utan också ett kurdiskt inbördeskrig mellan gerillasoldater och de så kallade byvakterna. Denna splittring och inbördes oenighet har också gjort kurderna till tacksamma instrument för grannstaternas politik att härska genom att söndra. Under det långa och blodiga kriget mellan Irak och Iran 1980-1988 använde båda sidor kurderna som en femte kolonn.

Kurderna i Turkiet, Irak, Iran och Syrien har emellertid två saker gemensamt. Många känner en gemensam kurdisk identitet, även om den kan variera i styrka, och de är alla beroende av majoritetsbefolkningen i de stater där de lever. Den etniska kurdiska nationalismen har förstärkts av kemalismen och dess strikta och inskränkande turkiska nationsbegrepp och av baathsocialismens arabiska nationalism i Irak och Syrien och av först shahregimens och sedan de islamska fundamentalisterna auktoritära samhällssystem i Iran.

Möjligheterna att mobilisera stöd utifrån i kampen för medborgerliga och mänskliga rättigheter har varit begränsade eftersom alla kurdiska regioner varit omgärdade av stater med egen kurdisk befolkning som varit misstänksamma mot kurdernas egentliga avsikter. Det enda som politiskt förenat Turkiet, Syrien, Irak och Iran sedan 1920-talet har varit motståndet mot en kurdisk statsbildning. Utrikesministrarna från dessa stater har regelbundet mötts för att diskutera den kurdiska frågan och förbundit sig att förhindra kurdiska statsbildningar. Redan 1937 ingicks den så kallade Sa´dabadpakten mellan Irak, Iran och Turkiet med åtagandet att inte längre utnyttja kurderna som ett instrument mot varandra utan i stället gemensamt bekämpa kurdisk separatism och nationella ambitioner.

Ett ”Storkurdistan” skulle hota den territoriella integriteten i Turkiet, Iran, Irak och Syrien. Ingen av dessa stater accepterar en självständighetsdoktrin som utgår från en uppdelning av det egna territoriet. I dag är kurdernas problem därför i första hand förknippade med att tillgodose grundläggande mänskliga och medborgerliga rättigheter i de stater där de lever. Endast i Irak erkänns de som en etnisk minoritet. I Syrien är en kvarts miljon utan medborgarskap och i alla stater utom Irak är de föremål för en rad restriktioner när det gäller kulturella rättigheter och fri tillgång till media och utbildning på det egna språket.

Hur den kurdiska nationalismen utvecklas kommer inte minst att bero på den politiska utvecklingen i de länder där de utgör en minoritet. Repressiva metoder bara gjort denna ännu aggressivare och ökat tillströmningen till radikala grupper och varje militärt nederlag har lett till en ökande politisering av befolkningen.

En fortsatt utvandring och brain-drain från de kurdiska områdena till Europa och till ekonomiska centra i de länder de lever riskerar att ytterligare förvärra den ekonomiska och sociala situationen och leda till en fortsatt politisk radikalisering och till att en våldsbenägen islamism blir starkare än den etniska nationalismen.

I irakiska Kurdistan har emellertid grunden lagts för en högre utbildning på de två stora kurdiska språken. Universiteten där kan utvecklas till verkliga alma mater för alla kurdiska ungdomar oavsett i vilken stat de lever som minoritet. Om den nuvarande politiska krisen där kan få en lösning kan den irakiska regionen i Kurdistan bli ett centrum för kurdisk kultur och kurdiskt politiskt medvetande.

Hela globaliseringsprocessen kommer nu kurderna till godo. Under en generation har de gått från ett stamsamhälle styrt av shejker och agor till att nu ha ett flertal satellitkanaler som visar TV-program på både sorani och kurmandji. Med internet och mobiltelefoner är de i ständig förbindelse med den kurdiska diasporan i Europa. Ingen kan längre förbjuda användningen av kurdiska språk som ett kommunikationsmedel. Vad som händer i en del av de av kurder bebodda områdena blir omedelbart känt av alla kurder.

Globaliseringen och framväxten av stora kurdiska samfund i diasporan har gjort det omöjligt att utanför de internationella strålkastarnas sken med militära medel och förtryck försöka stoppa legitima kurdiska krav på politiska och kulturella rättigheter.

Här spelar den kurdiska diasporan en viktig roll. Kan den bidra till att föra demokratiska idéer till de gamla hemländerna eller kommer deras syn att präglas av en romantiserande och retrospektiv syn som inte motsvarar dagens situation?

Ett ”Storkurdistan” förblir dock en utopi. I en idealisk värld skulle även kurderna, världens största folk utan en egen stat, sedan länge ha levt i självständighet men den värld vi lever i är inte och kommer aldrig att bli ideal. Att med vapenmakt försöka upprätta en storkurdisk nationalstat är en illusion som bara skulle dra mera olyckor över ett redan drabbat folk.

De som hyser sådana drömmar bör tänka på ett kurdiskt ordspråk:

”Om Allah stänger en dörr öppnar han tusen andra.” (Slut)

KampanjeStøtt oss

5 KOMMENTARER

  1. Värdefullt inlägg. För tillfället använder sig USA av kurderna för sina syften. Detta torde leda till ett närmande av i vart fall Turkiet å ena sidan och Iran i förbund med Ryssland. Även den syriska regeringen har intresse att vara med, även om kurderna där är en till antalet liten minoritet.

  2. Kurderne har siden WW1 kjempet for egen stat. IS har hatt et lignende prosjekt, nemlig å samle de sunnimuslimske områdene i Syria og Irak i en stat (såkalt kalifat) og å nedkjempe Assad. IS klarte langt på vei å gjennomføre mye av dette prosjekt i løpet av ganske kort tid (inntil at Russland og Syria altså stoppet prosjektet ved å gjenerobre Aleppo). Men årsaken er som vi vet at IS fikk støtte til et slikt prosjekt hos Saudi Arabia, Qatar, Kuwait, Emiratene, Tyrkia, Israel, USA, Storbritannia, Frankrike og EU (eneste reell motstander mot prosjketet var vel Iran og Syria og senere Russland). Mens kurderne derimot har ikke hatt noen støttespillere blant stormaktene og kommer ingen vei med sitt prosjekt om storkurdistan.

    Eneste håpet for kurderne er et 1814 øyeblikk, hvor altså stormaktene ligger med brukket rygg etter storkrig/verdenskrig og ikke klarer å stoppe en kurdisk maktovertakelse. Den russiske revolusjon skjedde rett etter WW1, den kinesiske revolusjon skjedde rett etter WW2, i begge situasjoner var stormaktenes militære makt svekket, det åpner opp for muligheter.

    Kurdernes kamp mot IS burde ha fått uttelling, men USA snakker nå om å ta tilbake de tyngre våpnene de har gitt til kurderne, dette for å forhindre konflikt med Tyrkia.

    Man skulle kanskje tro at det skulle være mulig for IS å kunne klare å beholde kontrollen over sitt erobret territorium, men til og med noe slikt er vanskelig når man på et visst tidspunkt får stormaktene som fiender.

    En lærdom fra 1814 er at det var først i 1905 at Norge fikk uavhengighet fra Sverige, det tok altså nesten 90 år. Selvråderett er ikke noe enkelt prosjekt.

  3. Det kan vere verd å merke seg at ingen av dei store politiske partia i Kurdistan er for å opprette staten «Stor-Kurdistan.» Eg veit ikkje om det finst små parti som har dette målet.

    I Aust-Kurdistan (Iran) ved tok Kurdistans Demokratiske Parti – Iran (KDP-I) i 1973 eit program som seier at partiet var for «frigjøring av hele Iran og en kamp for det kurdiske folkets rett til sjølbestemmelse».KDP-I var den gongen det største kurdiske partiet i Iran. Seinare har programmet vorti oppsummert i to setningar: «Demokrati for Iran. Sjølbestemmelse for iransk Kurdistan.».

    I Nord-Kurdistan (Tyrkia) hadde PKK opprettinga av staten Kurdistan på programmet frå omlag 1984 til 1995. Mange veit ikkje at det no er over 20 år sia PKK gjekk vekk frå kravet om ein kurdisk stat,

    I Sør-Kurdistan (Irak) argumenterer leiinga i Kurdistans Demokratiske Parti (KDP) for at Sør-Kurdistan skal bryte ut av Irak og bli ein eigen stat. «President» Mesud Barzani som argumenterer slik, snakkar som om dei tre andre delane av Kurdistan ikkje finst. Heller ikkje han er for eit «Stor-Kurdistan». Men kravet om brot med Irak har heilt sia Saddams tid hatt brei folkeleg støtte i Sør-Kurdistan.

    I Vest-Kurdistan (Syria) er det ingen parti som er for eit «Stor-Kurdistan». Det kurdiske einskapspartiet (PYD) som er det største partiet, har heilt sia partistiftinga i 2003 vori aktiv motstandar av å opprette ein ny stat. Enten det skulle vere den kurdiske delen av Syria eller den nokså teoretiske konstruksjonen «Stor-Kurdistan.»

    Forøvrig vil eg anbefale bøkene om Midt-Austen som Ingmar Karlsson har skrivi. Dei bær få ein sentral plass i den vidaregåande skolen og i biblioteka.

  4. https://www.facebook.com/hashim.almalki/posts/1079894745456393

    Nu är det Syrien efter Irak:Norska imperialistiska intressen ser till att dela upp självständiga länder och krossar deras suveränitet: Hur ockupationsmakten USAs diplomat Peter Galbraith som medverkade skriva Iraks författning fick mutor från Norwegian oil company DNO och lön från KRG (Kurdistan Regional Government). Att tvinga Irak en etnisk och religiös sekeristisk författning som gör det möjligt för att dels splittra Irak, dels plundra dess naturtillgånger.
    Bilden: ledare för syrisk kurdisk PYD: Salih Muslim med Peter Galbraith.
    Kurdisk milis i Syrien: YPG bedriver etnisk rensning i de oljerika områdena al-Hasaka och al-Raqqa. Se länken till författarinnan Naomi Kleins inlägg
    http://www.naomiklein.org/shock-doctrine/resources/disaster-capitalism-in-action/tags/oil%2Bindustry

LEGG IGJEN EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.