”Storkurdistan” en utopi?

0
Anders Romelsjö

Redigert av Anders Romelsjö for jinge.se.

I ”Inga vänner utom bergen” skildrar diplomaten och Mellanösternexperten Ingmar Karlsson initierat kurdernas komplexa historia. Han beskriver bakgrunden till de nuvarande konflikterna i Kurdistan, ett område som sträcker sig över de turkiska, irakiska och syriska gränserna. Boken är ett måste för den som vill ha kunskap om dagens Mellanöstern.


Ingmar Karlsson: ”Storkurdistan” en utopi

Mellan Islands frigörelse från Danmark 1944 och kommunismens kollaps 1991 har endast tre nationella utbrytarrörelser varit framgångsrika. Singapore skildes fredligt från Malaysia 1965, Östpakistan frigjorde sig efter ett blodigt krig från Pakistan 1971 och blev Bangladesh. Efter ett långt inbördeskrig lyckades Eritrea bryta sig loss från Etiopien 1991. Östtimors självständighet från Indonesien kan ses som en försenad konsekvens av den portugisiska avkoloniseringsprocessen. Sydsudan är ett ännu senare exempel på en avkoloniserig som redan från självständighetsdagen var dömt att bli en ”failed state”.

Ingmar Karlsson

Sovjetunionens och Jugoslaviens kollaps ledde till att stater som tidigare hade haft en formell autonomi av varierande grad blev självständiga stater. Detta gäller även Kosovo som i stort sett samma rättsliga ställning som de jugoslaviska delrepublikerna när Milosevic 1989 upphävde dess autonomi.

Delningen av Tjeckoslovakien var ett resultat av politiska förhandlingar.

I inget av dessa fall kan paralleller dras med den kurdiska frågan. Kurdernas situation i dag kan i stället närmast jämföras med polackernas mellan den sista polska delningen 1795 och det första världskriget efter vilket Polen kunde återuppstå ur ruinerna av de tyska, österrikisk-ungerska och ryska imperierna. En ”storkurdisk” statsbildning är endast tänkbar om hela den region där kurderna lever drabbades av samma totala kollaps som de ryska och österrikisk-ungerska imperierna under det första världskriget.

Till detta kommer att kurderna i dag inte är så enade i sin nationella strävan som polackerna var när Polen återföddes 1918. I en rad hänseenden är de i stället ännu mer splittrade än tyskarna var när det tyska riket bildades 1871 och italienarna inför enandet 1861. En av de nationalistiska ledarna, Massimo d´Azeglio, sade då: Nu har vi skapat Italien, nu måste vi skapa italienarna.” Detta uppdrag är ännu efter över 150 år inte fullfört.

Kurderna saknar dessutom en enande nationell gestalt och pådrivare som Garibaldi eller Bismarck. Ingen kurdisk ledare har tagit på sig eller kan axla rollen som en ”Atakurd”, en kurdisk ledare och företrädare för en pankurdisk nationell idé. I stället har ledarskapet präglats av ett stamtänkande. I KRG har Jalal Talabani och Masoud Barzani inte kunnat gå från rollen som stamledare och krigsherrar till kurdiska statsmän. De har som framgått ovan stridit lika mycket mot varandra som mot de irakiska regimer som förnekat de irakiska kurderna deras självbestämmande. I dag består KRG i praktiken av två separata statsbildningar.
Kurdistan

Ett enat ”Storkurdistan” skulle föra samman grupper som levat åtskilda från varandra i fyra olika statsbildningar i snart mer är 100 år. Både kultur, nationell medvetenhet och de politiska mobiliseringsstrategierna har utvecklats i olika riktning och under olika förtecken. Potentialen för interna maktkamper i en sådan stat vore talrika. Detta gäller även så elementära frågor som vilket eller vilka språk som skall få officiell status och vilka alfabeten som skall användas men de latenta motsättningarna är allvarligare än så. Här kan erinras om PKKs attacker mot andra kurdiska grupper i Turkiet och de återkommande inbördeskrigen mellan PUK och KDP i Irak och KDPI och Komala i Iran.

Grannstaterna och andra krafter som är emot en storkurdisk statsbildning skulle också göra sitt bästa för att utnyttja dessa historiskt betingade fakta. Turkiet har kunnat spela ut olika kurdiska grupper och intressen mot varandra. Det långa och blodiga kriget i östra och sydöstra Turkiet var inte bara en strid mellan PKK och den turkiska armén utan också ett kurdiskt inbördeskrig mellan gerillasoldater och de så kallade byvakterna. Denna splittring och inbördes oenighet har också gjort kurderna till tacksamma instrument för grannstaternas politik att härska genom att söndra. Under det långa och blodiga kriget mellan Irak och Iran 1980-1988 använde båda sidor kurderna som en femte kolonn.

Kurderna i Turkiet, Irak, Iran och Syrien har emellertid två saker gemensamt. Många känner en gemensam kurdisk identitet, även om den kan variera i styrka, och de är alla beroende av majoritetsbefolkningen i de stater där de lever. Den etniska kurdiska nationalismen har förstärkts av kemalismen och dess strikta och inskränkande turkiska nationsbegrepp och av baathsocialismens arabiska nationalism i Irak och Syrien och av först shahregimens och sedan de islamska fundamentalisterna auktoritära samhällssystem i Iran.

Möjligheterna att mobilisera stöd utifrån i kampen för medborgerliga och mänskliga rättigheter har varit begränsade eftersom alla kurdiska regioner varit omgärdade av stater med egen kurdisk befolkning som varit misstänksamma mot kurdernas egentliga avsikter. Det enda som politiskt förenat Turkiet, Syrien, Irak och Iran sedan 1920-talet har varit motståndet mot en kurdisk statsbildning. Utrikesministrarna från dessa stater har regelbundet mötts för att diskutera den kurdiska frågan och förbundit sig att förhindra kurdiska statsbildningar. Redan 1937 ingicks den så kallade Sa´dabadpakten mellan Irak, Iran och Turkiet med åtagandet att inte längre utnyttja kurderna som ett instrument mot varandra utan i stället gemensamt bekämpa kurdisk separatism och nationella ambitioner.

Ett ”Storkurdistan” skulle hota den territoriella integriteten i Turkiet, Iran, Irak och Syrien. Ingen av dessa stater accepterar en självständighetsdoktrin som utgår från en uppdelning av det egna territoriet. I dag är kurdernas problem därför i första hand förknippade med att tillgodose grundläggande mänskliga och medborgerliga rättigheter i de stater där de lever. Endast i Irak erkänns de som en etnisk minoritet. I Syrien är en kvarts miljon utan medborgarskap och i alla stater utom Irak är de föremål för en rad restriktioner när det gäller kulturella rättigheter och fri tillgång till media och utbildning på det egna språket.

Hur den kurdiska nationalismen utvecklas kommer inte minst att bero på den politiska utvecklingen i de länder där de utgör en minoritet. Repressiva metoder bara gjort denna ännu aggressivare och ökat tillströmningen till radikala grupper och varje militärt nederlag har lett till en ökande politisering av befolkningen.

En fortsatt utvandring och brain-drain från de kurdiska områdena till Europa och till ekonomiska centra i de länder de lever riskerar att ytterligare förvärra den ekonomiska och sociala situationen och leda till en fortsatt politisk radikalisering och till att en våldsbenägen islamism blir starkare än den etniska nationalismen.

I irakiska Kurdistan har emellertid grunden lagts för en högre utbildning på de två stora kurdiska språken. Universiteten där kan utvecklas till verkliga alma mater för alla kurdiska ungdomar oavsett i vilken stat de lever som minoritet. Om den nuvarande politiska krisen där kan få en lösning kan den irakiska regionen i Kurdistan bli ett centrum för kurdisk kultur och kurdiskt politiskt medvetande.

Hela globaliseringsprocessen kommer nu kurderna till godo. Under en generation har de gått från ett stamsamhälle styrt av shejker och agor till att nu ha ett flertal satellitkanaler som visar TV-program på både sorani och kurmandji. Med internet och mobiltelefoner är de i ständig förbindelse med den kurdiska diasporan i Europa. Ingen kan längre förbjuda användningen av kurdiska språk som ett kommunikationsmedel. Vad som händer i en del av de av kurder bebodda områdena blir omedelbart känt av alla kurder.

Globaliseringen och framväxten av stora kurdiska samfund i diasporan har gjort det omöjligt att utanför de internationella strålkastarnas sken med militära medel och förtryck försöka stoppa legitima kurdiska krav på politiska och kulturella rättigheter.

Här spelar den kurdiska diasporan en viktig roll. Kan den bidra till att föra demokratiska idéer till de gamla hemländerna eller kommer deras syn att präglas av en romantiserande och retrospektiv syn som inte motsvarar dagens situation?

Ett ”Storkurdistan” förblir dock en utopi. I en idealisk värld skulle även kurderna, världens största folk utan en egen stat, sedan länge ha levt i självständighet men den värld vi lever i är inte och kommer aldrig att bli ideal. Att med vapenmakt försöka upprätta en storkurdisk nationalstat är en illusion som bara skulle dra mera olyckor över ett redan drabbat folk.

De som hyser sådana drömmar bör tänka på ett kurdiskt ordspråk:

”Om Allah stänger en dörr öppnar han tusen andra.” (Slut)

KampanjeStøtt oss

Du kan diskutere artikler fra steigan.no på: https://motdagforum.no

Bruksanvisning for å bli medlem er her:
https://steigan.no/2021/03/bruksanvisning-for-a-registrere-bruker-pa-mot-dag-forumet

Du kan abonnere på steigan.no her. Det koster ingenting.

Men hvis du vil være med på å opprettholde og styrke vår kritiske og uavhengige journalistikk, kan du også gjøre det:

Vipps: 116916.

Eller du kan betale inn på Mot Dags støttekonto: 9001 30 89050 – eller gå inn på vår betalingsordning.