Apartheid light – den nya svenska modellen

15
Mikael Nyberg
Mikael Nyberg

Kapitalismens delning i centrum och periferi framkallar stora folkförflyttningar. Kapitalägarna välkomnar det utländska arbetskraften – men inte människorna som följer med. Migranterna ska vara här på undantag, exploaterbara i flexibla former. Det är idealet. En längre analys i Clarté 4/2015.


VINTERN 2008 fylldes gathörnen i Andalusien av frusna och hungriga migranter från Senegal, Marocko och andra afrikanska länder. Den spanska konjunkturen hade kollapsat. Nu väntade invandrarna utan framgång på att någon jefe skulle stanna till och leja dem för ett dagsverke i olivlundarna. ”En del av dem behandlar oss som hundar”, berättade Albert Mbila från Kamerun för en reporter. Han tyckte att regeringen i Madrid borde göra något åt inflödet av papperslösa. ”Det kommer bara fler och fler och fler.”i

illustr nyberg

– Invandrarna är de värsta rasisterna, säger en kompis som kör taxi i Stockholm. Du skulle höra dem!

Flera av arbetskamraterna kommer från andra länder. De har jobb, de har arbetat sig in ett stycke i det svenska samhället, men varje dag påminns de om hur lätt det är att förlora fästet. Det blir allt svårare att få ihop en bra dagsförtjänst. De sträcker ut sina arbetstider, de kör tolvtimmarspass sex, sju dagar i veckan för att provisionen ska förslå, men det är för många taxibilar på gatorna. Antalet friåkare och nya, okända taxibolag bara växer, och de etablerade förarna tycker sig veta vilka det är som väntar i timtal på kvällens första körning i kön utanför Centralen. De nyanlända. De som med subvention från Arbetsförmedlingen letts ut på marknaden för jobb bortom lagar, avtal och sociala rättigheter.

Konflikterna är reella. Tävlan om jobben hör till kapitalismens grundförutsättningar. Arbetskraften är en vara. Säljarna kan om de samarbetar hindra konkurrensen från att utvecklas till antagonistiska slitningar, men det är inte lätt när arbetslösheten kryper inpå och försörjningen är i fara.

Borgerligheten har sina preferenser. Chicagoprofessorn och ekonomipristagaren Gary Becker rekommenderade 1991 västeuropéerna att ta efter USA:

1. Välj ut och välkomna välutbildade invandrare.

2. Minimera antalet flyktingar som beviljas asyl.

3. Låt övriga migranter stanna och arbeta illegalt utan tillgång till socialbidrag och andra offentliga trygghetssystem.ii

Överskottsarbetare utan rättigheter är det marknadsmässigt optimala. Genom nyliberala strukturreformer, gästarbetarsystem och skärpningar av villkoren för flyktingar rör sig EU-länderna i denna riktning. Sverigedemokraterna, Nationella Fronten och liknande partier driver på. De ställer olika delar av arbetarkollektivet mot varandra, främjar urskiljandet av ett etniskt avgränsat underproletariat och gör sig potentiellt användbara för ett monopolkapital som i avvecklingen av välfärdsstaten och dess klasskompromisser behöver nya ideologiska och politiska stöttor. Det hemliga samarbetet mellan Svenskt Näringsliv och Jimmie Åkessons parti är en början. Sverigedemokraterna erbjuder inte bara fortsatta avregleringar av arbetslivet och privatiseringar av allmänna tillgångar. De lovar också ett rikligt utbud av människor utlämnade åt chefsgodtycket.

Migrationens dolda drivkraft

Bland de frusna och hungriga i gathörnen i Andalusien vintern 2008 syntes också migranter från Östeuropa. Nästan en miljon rumäner hade lämnat sitt land för att försörja sig i Spanien.iii Nu fick de sällskap av arbetslösa unga spanjorer i strömmen av migranter norröver. Romer från Rumänien flyttade till tältläger i Frankrike men blev deporterade 2010. Idag tigger de i svenska förorter och småstäder.

Många av dem hade tidigare jobb på fabriker i Östeuropa.iv Utvandringen tilltog efter millennnieskiftet som ett förebud om krisen i euroländerna och fortsatte sedan i stor skala. I januari 2013 hade nästan 12 procent av alla rumäner, bland dem var tredje läkare, sökt sig utomlands. Polacker, balter, kroater och bulgarer följde också strömmen västerut.v ”Mätt i omfattning, hastighet och sociala och ekonomiska störningar är detta förluster på krigstida nivåer”, skriver Maciej Olex-Szczytowski, polsk affärsman och före detta regeringsrådgivare. ”I många länder har en tiondel av den arbetsföra befolkningen försvunnit. Många fler packar sina väskor. De flesta säger att de aldrig kommer att återvända.”vi

Liksom på 1930-talet är den ekonomiska krisen en utlöpare av en längre process, där ett överflöd av finansiella tillgångar i svindlande konjunkturer hopat sig hos en krympande klass av kapitalister. Kapitalackumulationen har samtidigt en stark horisontell verkan. Ju längre den äter sig in i olika regioner, desto större skillnader skapar den mellan dem.

Sedan kraschen i början av 1990-talet har aktieindex på Stockholmsbörsen mer än femdubblats.vii Befolkningen i Stockholms län växer med över 35 000 personer om året, bostadspriserna slår rekord, och innerstaden och dess närområden utvecklas till reservat för välbeställda. Fyra av tio invånare i Stockholms stad försörjer sig inom branscherna finans-, IT- och företagstjänster, dubbelt så många som i resten av landet.viii 1991 var inkomsterna innanför tullarna i genomsnitt 5 procent högre än utanför. 2008 hade avståndet växt till 29 procent.ix I förorterna för arbetarklassen räcker köpkraft och skatteunderlag inte till. Affärslokaler står tomma, skolor och åldringsvård förslummas och bostadsområden och infrastruktur förfaller. Längre ut i landet ser sig gamla industriorter och samhällen fångade i en utveckling som sakta släcker ut dem.

I en process som är djupare än de pågående ekonomiska och politiska kriserna delar sig kapitalismen i centrum och periferi. Den skapar förväxta metropoler med utarmade omgivningar.

Ju lättare varor och kapital kan flöda över gränserna, desto starkare blir polariseringen. Inlemmade i EU:s inre marknad förlorar södra och östra Europa bit för bit förutsättningarna för allsidig ekonomisk utveckling. Metropolernas banker och storkoncerner störtar in, trasar sönder det lokala näringslivet och suger ut det som finns av råvaror och andra tillgångar. Länderna blir leverantörer av billig arbetskraft, reservat för en industriell reservarmé. En del av det mänskliga materialet kommer till användning i bolagens outsourcade tillverknings- och kontorsenheter, och huvudstädernas överskikt fortsätter att berika sig, men kopplingarna till det lokala näringslivet är få och svaga. Exporten och inflödet av utländska investeringar växer, men för den stora massan försämras årtionde för årtionde utsikterna till försörjning hemmavid.

När befolkningen på landsbygden i Västeuropa växte och jordbruket omvandlades fanns det utlopp för det överskott av arbetskraft som uppkom. Drygt 50 miljoner européer, bland dem över en miljon svenskar, emigrerade till Amerika under 1800-talet och början av 1900-talet. De klev iland för att med statsmaktens goda minne lägga beslag på urbefolkningarnas marker. Det är, som Samir Amin påpekat, svårt att föreställa sig den liberala demokratins utveckling i Västeuropa utan detta parallella förlopp.x Kvarvarande proletärer kunde tillkämpa sig fackliga och politiska rättigheter, vilket gjorde det svårare för den framväxande industrin att konkurrera med låga löner och utsträckta arbetstider. Bolagen tvingades utveckla sina produkter och sin produktionsteknik. I symbios med en växande offentlig sektor och gynnade av statliga subventioner och regleringar växte familjeföretag till monopolkapitalistiska koncerner med global räckvidd. Det gav utrymme för allmän välfärd och demokratiska genombrott.

Men när kapitalismen nu revolutionerar jordbruket i periferin är förutsättningarna andra. Det är svårare än tidigare att, som ekonomerna uttrycker det, klättra upp i värdekedjan. Bolagen i världsekonomins centrum har lagt beslag på de mest lönsamma delarna av ackumulationsprocessen. De har patent, varumärken och upphovsrätter, de kontrollerar den tekniska utvecklingen, de äger försäljningskanalerna och de behärskar det finansiella systemet. Genom frihandeln, den så kallade, är länderna i periferin förbjudna att utmana dessa monopol. De får inte, som de rika länderna en gång gjorde, främja sina framväxande industrier med handelshinder, statsstöd och kopiering av tekniska landvinningar. I stället tvingas de erkänna storföretagens ensamrätter och öppna sig för konkurrensen utifrån. Påbuden är desamma oavsett om det står EU, WTO eller TTIP på fördragen.

Överskottet av arbetskraft blir större än i Västeuropa kring förra sekelskiftet, men det finns inget Amerika, ingen kontinent med förhållandevis öppna gränser, för de marknadsmässigt överflödiga att emigrera till.

Den fria rörligheten, löftet om en värld där människor arbetar och bosätter sig utan hänsyn till nationsgränser, framträder i periferin som ett tvång att lämna hus och hem för att på nåder – och ibland med risk för livet – få tillträde till marknaden för arbetskraft i kapitalismens centrum.

Senegal var fram till 1960 en fransk koloni med jordbruket omställt från lokal livsmedelsförsörjning till exportproduktion. Landet stod för en fjärdedel av alla jordnötter på världsmarknaden. Men från 1970-talet sinade intäkterna till följd av återkommande torka och EG:s subventioner av sin produktion av solros- och rapsolja. Storskaligt europeiskt fiske förvärrade läget genom att slå ut stora delar av fiskbestånden utanför kusten. Bruttonationalprodukten per capita sjönk med 28 procent under 1990-talet.xi

Många unga män söker sig därför genom Sahara till Medelhavskusten för att ta sig till Italien med båt eller klättra över stängslen till de spanska enklaverna Ceuta och Melilla. Andra prövar sjövägen till Kanarieöarna. En del lyckas, en del inte. Haven har släckt drömmar i decennier.xii

Tre fjärdedelar av stadsborna i Senegal har någon släkting som från det mytiska fjärran paradiset bidrar till försörjningen. Inflödet av pengar från utvandrarna har mångdubblats och motsvarade 2007 17 procent av BNP.xiii Men mycket av den utländska valutan försvinner ur landet lika snabbt som den kommer in. Senegal importerar idag inte bara industrivaror. Mer än två tredjedelar av de vegetabiliska livsmedlen kommer från utlandet.xiv

Delningen i centrum och periferi är också en källa till de flyktingströmmar som dominerar inflödet av migranter till Europa. Utan en allsidig ekonomisk bas är det svårt att stadga ett samhälle och utveckla allmän välfärd. Länderna i periferin tenderar att falla sönder i inre motsättningar. De framstår i den västliga ideologiproduktionen som failed states, misslyckade stater som inte förmått anpassa sig till den pågående globaliseringen.

Staterna i centrum och de internationella organ de kontrollerar påskyndar sönderfallet. Internationella valutafonden och Världsbanken har tvingat många länder att anpassa sig till den förhärskande ekonomiska världsordningen. Omfattande privatiseringar och sociala nedskärningar föregick inbördeskrigen i Jugoslavien, Libyen och Syrien. Tunna överskikt i storstäderna kunde berika sig medan arbetslöshet och dyrtid kom andra till del. De sociala spänningarna tilltog men fann inget befriande utlopp. Snart skar undertryckta halsen av undertryckta i missriktad vrede, medan krigsherrar och lokala profitörer slet samhället i stycken.

Stormakterna i centrum utnyttjar de inre slitningarna till att utsträcka sina monopol och stärka sina strategiska positioner. De motarbetar varje försök till självständig ekonomisk och politisk utveckling och tar sig, som Nato stadgat, rätten att ingripa militärt ”vid störningar av tillförseln av vitala resurser”xv. Hellfiremissiler, fosforbomber och Boforskanoner fullbordar de mänskliga katastroferna.

Så packar sig flyktingar från Afghanistan, Afrika och Mellanöstern i bräckliga farkoster för färden över Medelhavet.

Ett typfall: marknaden för vårdarbetare

Rörligheten är i den globala kapitalismen klassmärkt. Rika utlänningar har VIP-köer in i Europeiska unionen att tillgå, och för välutbildade från utkanterna öppnar sig reguljära ingångar till tillfälliga vistelser. Periferin dräneras på mänsklig utvecklingskraft i samma svep som tömmer den på värdefulla råvaror.

Friheten för individen att flytta hemifrån för att sälja sitt kunnande i Västeuropa eller Nordamerika försämrar livsvillkoren för kollektiven som blir kvar. Över 20 000 av Afrikas läkare och sjuksköterskor försvinner varje år. Det finns fler läkare från Sierra Leone i Chicago än i hela Sierra Leone, fler från Malawi i Manchester än i Malawi.xvi Var tredje läkare i Storbritannien kommer från utlandet, var fjärde i USA och Sverige.xvii

Landstingen i Sverige klagar över brist på sjukvårdspersonal, men bristen härrör ur usla arbetsvillkor och låga löner. Utbildade sjuksköterskor flyr sjukhusen, söker sig till Norge eller börjar arbeta för något bemanningsföretag. En utväg för svenska sjukvårdsdirektörer är att lita till importerad arbetskraft. 2010, när Sydeuropa sjönk ner i eurokrisen, förlorade 20 000 sjuksköterskor i Spanien sina anställningar. Andra såg lönen halveras när deras vårdenheter hamnade i privat ägo. Misären i den spanska vården gör det möjligt för ett land som Sverige, där utvecklingen inte gått fullt så långt, att mildra följderna av den egna utarmningen av det allmänna. Flera landsting har börjat rekrytera vårdpersonal i EU:s krisländer.xviii

Efter samma mönster litar USA och Kanada till sjukvårdspersonal från Filippinerna och andra länder i tredje världen. Kvinnor från periferin tar hand om barn, gamla och sjuka i centrum, medan deras anhöriga lever utan dem i landet där de växte upp och fick sin utbildning. Upp till nio miljoner barn i Filippinerna har en mor eller far som jobbar i utlandet. Många saknar båda sina föräldrar.xix

Likväl idealiseras migrationen av liberaler till höger och radikaler till vänster. Michael Hardt och Antonio Negri ser i folkförflyttningarna den starkaste kraften i en pågående upplösning av nationalstaten: ”De verkliga hjältarna i befrielsen av tredje världen idag kan i själva verket ha varit utvandrarna och folkströmmarna som trasat sönder gamla och nya gränser.”xx Detta bejakande har varit en drivkraft i försök att organisera papperslösa invandrare, men ideologerna förtränger hur den pågående migrationen är sprungen ur ojämlikhet och reproducerar och förstärker ojämlikhet. Den föregivna nätverksekonomins nomader strömmar i allmänhet åt ett bestämt håll, från periferin till centrum, och migrationen påskyndar i många länder ett socialt sönderfall.

Importen av arbetskraft under 1950- och 60-talen

Invandrare utgör en betydande del av den industriella reservarmén, den flexibla del av utbudet av arbetskraft som kapitalägarna använder för att klara svängningar i produktionen och främja konkurrensen mellan lönearbetarna.

Efterkrigstidens svenska välfärdskapitalism minskade proletärens utsatthet. Arbetslösheten var låg och staten reglerade genom arbetsförmedlingen utbudet av arbetskraft. Fackliga rättigheter och trygghetssystem omgärdade arbetarkollektivet. I gengäld stödde socialdemokratin och LO företagens strävan att, som det hette, rationalisera produktionen. Med en fortsatt industrialisering av arbetet, med löpande band, ackord och tidsstudier, skulle tillväxten skjuta fart. I samma syfte påskyndade staten och fackföreningarna migrationen från landsändar där mekaniseringen av skogsarbetet och jordbruket framkallat ett överskott av arbetskraft. Inkomstskillnaderna mellan olika regioner minskade till följd av centrala löneavtal, socialförsäkringar och allmänt krympande klassklyftor, men genom den planmässiga avfolkningen försvann samtidigt förutsättningarna för en allsidig utveckling av landet.

Just som ledande socialdemokrater hävdade att de övervunnit Marx dystra prognoser och avskaffat den industriella reservarmén, gjorde regering och riksdag, som forskaren Lovisa Broström påpekat, sitt bästa för att återupprätta den.xxi Offentliga utredare bekymrade sig över de demografiska förutsättningarna för en fortsatt industriell expansion. Arbetskraften tycktes inte räcka till. Staten främjade därför inte bara migrationen inom landet. Den påbörjade också en storskalig import av arbetskraft från Europas periferi. Först från Finland, sedan också från Sydeuropa. Italienare, jugoslaver och greker hamnade vid de löpande banden tillsammans med nyinflyttade från Sveg, Storuman och andra svenska glesbygder. Bara under 1965 tillkom nästan 50 000 invandrare.xxii

Västtyskland införde ett gästarbetarsystem. Migranter från Turkiet, Sydeuropa och Nordafrika inkvarterades i baracker, fick lägre löner och sämre arbetsvillkor och förväntades hålla sig borta från fackliga strider. När arbetstillståndet löpt ut var de skyldiga att återvända till hem och familj i fosterlandet. Men systemet fungerade inte som det var tänkt. Familjerna följde efter och gästarbetarna krävde bättre bostäder och arbetsvillkor. De var drivande i det tidiga 1970-talets fackliga strider.xxiii

I början av 1970-talet avbröt Västtyskland, Sverige och andra länder den storskaliga importen av arbetskraft. Den ekonomiska nedgången minskade intresset för migranterna, och snart öppnade sig alternativa möjligheter att utnyttja den främmande arbetskraften. Kina och Östeuropa blev säten för legotillverkning.

Förslumningen av arbetslivet

Efterkrigstidens långa expansionsfas var förbi i de rika kapitalistiska länderna, ekonomiska kriser avlöste varandra och borgerligheten samlade sig för att ta sig ur välfärdsstaten och dess klasskompromisser. Den hade ridit ut 1960- och 70-talens revolter underifrån med en kombination av repression och nya eftergifter. Nu var det dags att riva upp decennier av folkliga framsteg.

De sociala anordningar som gett de arbetslösa ett mått av trygghet skulle bort, och det var inte tal om att fortsätta utbyggnaden av den offentliga sektorn för att absorbera överskottet av arbetskraft. Med avregleringar och subventioner skulle politikerna i stället, föreslog företrädare för de största kapitalen, återskapa en förslummad del av arbetsmarknaden med låga löner, rörliga arbetstider och lösliga anställningsvillkor.

Det gällde att ”minska den moraliskt tvivelaktiga delen av det sociala skyddsnätet”, öka löneskillnaderna och införa nya typer av anställningskontrakt, skrev European Round Table of Industrialists, direktörsklubben som i nära samarbete med kommissionen i Bryssel drog upp planer för det nya Europa. Med flexibla arbetstider, säsongsarbeten, deltidsjobbb och hushållstjänster skulle det bli lättare för ”nytillkomna och kvinnor” att hitta anställningar.xxiv

Argumentationen kretsade kring ett förväntat överskott på arbetskraft, men storföretagens företrädare började också anföra en kommande brist på arbetskraft som skäl för avregleringar och ny invandringspolitik. De livslånga anställningarna tillhörde det förgångna, förklarade European Round Table. I en hårt rationaliserad produktion krympte utrymmet för vidareutbildning. Anställda måste löpande bytas ut mot ny personal med uppdaterade kompetenser. Det var då betydelsefullt att få tillgång till kvalificerad arbetskraft från främmande länder. Migranter behövdes också för alla de enkla tjänster och tunga och smutsiga jobb som medborgarna i unionen ogärna befattade sig med. Östeuropa hade utbildad arbetskraft att erbjuda, och i Afrika fanns en viktig arbetskraftsreserv, lämpad för okvalificerade sysslor. Men invandringen kunde leda till sociala spänningar, påpekade direktörerna. Det gällde därför ”att erbjuda sysselsättningsmöjligheter i Västeuropa som inte förutsätter permanent utflyttning (till exempel projektanknutna tillfälliga anställningar, säsongsarbeten och pendling över gränserna)”.xxv

Migranter just-in-time

Många flyktingar och deras anhöriga sökte sig till EU-länderna, men de betraktades inte som en räddning ur den förväntade arbetskraftsbristen. Tvärtom inskränkte EU de legala möjligheterna att ta sig in i unionen och få permanent uppehållstillstånd. Kommissionen och många av medlemsländerna intresserade sig i stället på nytt för gästarbetarsystem för kvalificerad personal, och politiker och ämbetsmän kunde, som Financial Times rapporterade, off the record tillstå att ”illegal invandring faktiskt är lättare att hantera, och ekonomiskt nyttigare, än legal invandring”.xxvi

Efter EU:s utvidgning fick östeuropéer större möjligheter att legalt arbeta i kärnländerna.

De flesta var kvinnor. Många hade sedan 1989 blivit arbetslösa, förlorat sociala rättigheter och försatts i ekonomiska svårigheter. De var ofta välutbildade, och de kunde ha lång yrkeserfarenhet. Nu tog de jobb som städerskor, hembiträden och vårdarbetare i underordnad ställning.

Men den demografiska utvecklingen gör att också tillgången till arbetsföra östeuropéer kommer att minska framöver. EU:s inre rörlighet räcker inte till för att täcka behoven när Europas befolkning åldras, förklarar företagssammanslutningen BusinessEurope. EU måste därför säkra god tillgång till arbetskraft på annat sätt: ”En del i detta är att utveckla ett långsiktigt förhållningssätt inom EU till ekonomisk migration från tredje land. För närvarande kommer nästan hälften av alla nyanlända till Europa för att återförenas med sina familjer. EU:s invandringspolitik bör bättre anpassas till det allmänna behovet av arbetskraft i Europa.”xxvii

Färre flyktingar och anhöriga med politiska och sociala rättigheter, fler arbetskraftsmigranter som på undantag vistas i landet – det är tanken.

En västtysk regeringskommission slog 2001 fast att landet framöver skulle vara beroende av import av både högkvalificerad och lågutbildad arbetskraft. Liknande slutsatser drog det brittiska inrikesdepartementet. EU-kommissionen räknade med en minskning av den arbetsföra befolkningen i unionen med 20 miljoner människor mellan 2010 och 2030. Det var därför nödvändigt, hette det, att se över restriktionerna för invandrare som söker sig till medlemsländerna av ekonomiska skäl.xxviii

OECD förordade i en rapport 2007 en ny modell för invandring där år av tillfälligt arbete i mottagarländerna skulle utgöra en prövoperiod inför eventuellt permanent uppehållstillstånd och medborgarskap: ”Temporära arbetare som uppvisat en förmåga att vara kvar på arbetsmarknaden, följa alla regler, lära sig det nationella språket i nöjaktig grad och möta andra rimliga krav kan kvalificera sig för permanent status.”xxix

2008 införde EU efter mönster från USA ett blue card-system för import av kvalificerad arbetskraft. Högutbildade från tredje land skulle få arbets- och uppehållstillstånd i två år med möjlighet till förlängning och rätt att röra sig över gränserna inom unionen.

Sydafrikas hälsominister Manto Tshabalala-Msimang protesterade: ”Vi kan inte tillåta försök att skumma grädden av det ytterst begränsade sjukvårdskunnande vi har i utvecklingsländerna.” Tajeddine El Husseini, professor i internationell handelsrätt från Marocko, talade om en ”ny form av kolonialism”. Länder i Syd ”spenderar mycket pengar på att utbilda och träna teknikstudenter och så lägger länderna i Nord till slut beslag på de bästa … det är ett stort misstag och ett brott av Nord att dränera Syd på dess intellektuella förmågor.”xxx

En del medlemsländer vägrade att anpassa sin lagstiftning till direktivet, men andra gav sig in i en kapplöpning om de mest framstående IT-ingenjörerna, läkarna och forskarna. Sverige gick längre än så. Hela arbetsmarknaden öppnades för import av temporär arbetskraft.

Svensk öppenhet

Rörligheten inom EU och EES-området är för liten för att täcka de svenska behoven, förklarade Svenskt Näringsliv 2002. Flyktingarna och deras anhöriga var ingen fullgod ersättning – deras ”främsta mål är ofta inte att så fort som möjligt skaffa arbete”. Organisationen föreslog därför att de begränsningar av arbetskraftsinvandringen som gällt sedan 1970-talet skulle avvecklas. Prövningen mot arbetsmarknadsbehoven, vilken gett fackföreningarna ett inflytande, skulle bort och ersättas av en enkel administrativ procedur. Personer från länder utanför EU skulle få rätt att stanna i Sverige om någon erbjudit dem anställning: ”Det är bara den enskilda arbetsgivaren som skall – och kan – avgöra vilken kompetens man behöver…” Den som i tre år försörjt sig som anställd eller egenföretagare skulle få rätt att ansöka om permanent uppehållstillstånd.xxxi

Den demografiska utvecklingen krävde införsel av arbetsföra, ansåg Svenskt Näringsliv. Många företag hade redan svårt att hitta rätt personal: ”det är brist både på högutbildade och kvalificerade arbetssökande och på sökande till arbeten som kräver kort inskolning”, till exempel taxiförare och ”övrig restaurangpersonal”.xxxii

Arbetslösheten var visserligen betydande, inte minst i restaurangbranschen, och någon brist på taxiförare rådde inte i landet. Det svåra var att hitta personal som var villig att godta de löner och arbetsvillkor företagsledarna tänkte sig. Arbetskraftsinvandring skulle ha en dämpande inverkan på löneanspråken, förklarade Svenskt Näringsliv:

”Låt oss … anta att det var såväl politiskt som praktiskt möjligt med en arbetskraftsinvandring, netto, om cirka 25 000 personer per år. Den potentiella arbetskraften, eller företagens pool med ledig arbetskraft, skulle därmed öka väsentligt. Den potentiella arbetskraften består i detta fall inte enbart av de 25 000 individer som faktiskt invandrar, utan snarare av alla de som är bosatta utanför landets gränser men som skulle kunna tänka sig att komma hit och arbeta.”xxxiii

Krisen i början av 1990-talet, nedskärningarna inom det offentliga och de skärpta villkoren för arbetslösa hade fått de inhemska reserverna av arbetskraft att växa och förbättrat kapitalägarnas möjligheter att tilltvinga sig eftergifter. Nu hägrade tillgång till en industriell reservarmé av global omfattning.

2008 ändrade Sverige regelverket i linje med propåerna från Svenskt Näringsliv. Prövningen mot arbetsmarknadsbehoven togs bort. Samtidigt försvann den tidigare möjligheten för migrantarbetare inom bristyrken att få permanent uppehållstillstånd redan vid ankomsten till landet. Nu kunde vilken arbetsgivare som helst ordna arbetstillstånd och rätt att tillfälligt vistas i Sverige, men för permanent uppehållstillstånd skärptes villkoren. Ansökan krävde fyra år av dokumenterat arbete i landet.

Förändringarna fick förväntade följder: kriminalitet, överexploatering och förslumning av redan utsatta näringsgrenar. Den illegala handeln med arbetstillstånd blev omfattande. Privata profitörer kunde tvinga migranter att betala över 100 000 kronor för ett anställningskontrakt. På papperet var villkoren, som lagen påbjöd, i nivå med de gällande på svensk arbetsmarknad. Men på plats var lönerna ofta bara en bråkdel av de utlovade och arbetstiderna lagstridiga. Kvinnor tvingades förnedra sig sexuellt för att inte förlora anställningen och skickas ut ur landet. I andra fall existerade den avtalade anställningen bara på papperet. Invandrarna tvingades jobba svart och leva vidare i Sverige som papperslösa.

En fjärdedel av arbetskraftsmigranterna 2009-12 var eftertraktade specialister, men hela 44 procent fick tillstånd för arbeten utan krav på särskild yrkesutbildning. De var ofta bärplockare, städare eller restaurangbiträden.xxxiv De dumpas i branscher där privatiseringar, avregleringar och facklig försvagning utlämnar dem åt överexploatering. Nyanlända till Sverige från länder utanför EU börjar idag arbeta för löner som i genomsnitt bara är 36 procent av vad födda i Sverige tjänar. I Frankrike, som också utmärker sig, är siffran 52 procent.xxxv

De papperslösa

Nya gästarbetarsystem introduceras, men den ordnade, temporära migrationen är i en ekonomi där lagar och avtal löses upp och stora delar av arbetsmarknaden förslummas inget reellt alternativ till den illegala invandringen. De papperslösa blir fler även där tillflödet av gästarbetare och asylsökande ökar, eftersom de marknadsför en idealisk arbetskraft: flexibel, billig och särskilt lämpad för arbetskraftsintensiva näringar i Europa och Nordamerika.

Utsattheten är de illegala migranternas konkurrensfördel. De saknar sociala, fackliga och medborgerliga rättigheter. När konjunkturen är god går de att utnyttja dag som natt utan besvär med fackföreningar och myndigheter, och när ruljangsen stannar upp är det lätt att bli av med dem. Gathörnen väntar – och razziorna då statsmakten repatrierar tillfälliga överflöd av migranter.

EU försöker idag hejda inflödet av migranter via Turkiet och Nordafrika, och i land efter land äter sig de invandrarfientligas agenda in i politikens centrum. Men i det finstilta och praktiska är det sällan fråga om att stoppa inflödet av exploaterbar arbetskraft.

Nationella Fronten i Frankrike har starkt stöd på landsbygden. Partiledaren Marine Le Pen fördömer invandringen, men när myndigheterna snålar med tillfälliga arbetstillstånd för migranter protesterar storbönderna som sluter upp bakom partiet. ”Vi vill ha polacker och marockaner!” var parollen i Lot-de-Garonne 2001. Bönderna krävde ”folk som är hungriga och arbetsvilliga”. ”Om fransmännen inte vill arbeta, måste jobbet ändå bli gjort”, förklarade en företrädare för Nationella Fronten. Men han vände sig emot att många marockaner fått permanent uppehållstillstånd och rätt att återförenas med sina familjer. ”Den här arbetskraftsmigrationen har olyckligtvis blivit en folkinflyttning. Det är det som måste stoppas.”xxxvi Invandrare utan rättigheter ska det vara.

Den skärpta flyktingpolitiken i Sverige och på andra håll i EU påverkar fördelningen av invandrare mellan olika länder, men den mest påtagliga effekten är en förtunning av asylrätten. Flyktingar med förhoppningar om permanent uppehållstillstånd och medborgarskap förvandlas till undantagsmänniskor nedpressade i den informella sektorn, den rättslösa del av arbetsmarknaden som politikerna genom nyliberala strukturreformer ställer till kapitalens förfogande.

Hetsen mot invandraren förstärker utsattheten. Den är funktionell, lönsam, vinstgivande. Den främjar tillväxten av en arbetskraft som går att köpa till underpris och utnyttja i tolvtimmarspass sex, sju dagar i veckan.

Lappen på anslagstavlan

En höstdag strax före riksdagsvalet 2014 hittar jag en handskriven lapp på anslagstavlan utanför ICA i Hammerdal. Den har ingen undertecknare, ingen partisymbol, inte ens ett uttalat budskap. Allt är en uträkning där summan av alla bidrag till en ensamstående invandrarkvinna med tre småbarn ställs mot månadsinkomsten för en fattigpensionär. Jag förstår senare att kalkylen vandrat runt i bloggosfären. Jag har också sett vederläggningar av siffrorna. Men det outtalade gömmer sig inte i statistiken utan i bilden av en tvekamp mellan bidragstagande invandrare och hårt arbetande svenskar.

Tankefiguren var på tv innan den blev handskriven i Hammerdal. Den präglar också, lätt putsad, den politiskt korrekta delen av den offentliga debatten.

Moderaterna lanserade sig under Fredrik Reinfeldts ledning som det nya arbetarpartiet och gjorde ”arbetslinjen” till alliansregeringens mål och mening. Arbetslöshet, budgetbekymmer och sviktande tillväxt sades bero på att alltför många människor levde på bidrag i stället för att arbeta. Det gällde att tvinga dem ur deras ”bidragsberoende” genom skärpta villkor i trygghetssystemen och stimulanser av arbetsviljan med jobbskatteavdrag och andra subventioner. Till de drabbade hörde både fattigpensionärer och ensamstående kvinnor med barn, men bidragstagarna fick i regeringsretoriken en annan personifiering. Folkpartiet talade om att ”bryta utanförskapet”. Bidragslinjen, som man kallade den, hade skapat särskilda ”utanförskapsområden”. Vilka platser som åsyftades var uppenbart: förorter i storstäderna med en hög andel invandrare. Därmed var motsatsparet etnifierat. Mot strävsamma svenskar stod bidragstagarna i Rinkeby och Rosengård.

Men retoriken kring utanförskapet gick också att vända i motsatt riktning. Svårigheter för B-laget på arbetsmarknaden blev skäl att avveckla rättigheter för A-laget av fast anställda på heltid. EU-kommissionen bejakade i ett inlägg om arbetsrätten 2006 utbredningen av deltider, visstidsjobb och andra osäkra anställningar. Det skulle ge ”större valmöjligheter” och ”ökat individuellt ansvar”. Dessutom var utvecklingen gynnsam för en modern kunskapsekonomi med “kortare investeringsperspektiv för företagen” och “nya styrningsmetoder som just-in-time management”.xxxvii

I en produktion med leveranser just-in-time och planerad underbemanning finns inga reserver av personal, komponenter och färdiga produkter. Alla störningar och svängningar i efterfrågan måste mötas med omedelbar anpassning av mängden tillgänglig arbetskraft. Flexibla arbetstider och flexibla anställningsförhållanden är nödvändiga. Till en början var det underförstått att kärnan av fast anställda inte skulle beröras av avvecklingen av de anställningsvillkor som tidigare stadfästs i lagar och avtal. Men nu oroade sig kommissionen över ”segmenteringen” på arbetsmarknaden, uppdelningen i reguljär och irreguljär arbetskraft. Problemet var inte villkoren för B-laget. Tvärtom, det bekymmersamma var att A-laget ännu inte kommit i åtnjutande av B-lagets flexibilitet. Det skapade, som ekonomerna uttryckte det, ”inlåsningseffekter”. För den som hade avtalsenlig lön, reglerade arbetstider och skydd mot godtycklig uppsägning var det inte tillräckligt lockande att oavlönad hålla sig stand-by i väntan på ett sms om jobb nästa morgon. Därför skulle också villkoren för de fast anställda moderniseras: “Bestämmelser som bevarar det traditionella anställningsförhållandet kanske inte ger tillräckligt utrymme eller tillräckliga incitament för fast anställda att utforska de möjligheter som finns när det gäller ökad flexibilitet i arbetet.”xxxviii

Kommissionen ansträngde sig att ge nyordningen en tilltalande inramning, men i debatten om utanförskapet utmålar politiker, ekonomer och företagslobbyister vanligtvis de reguljärt anställda och deras fackliga företrädare som försvarare av privilegier. Minimilöner, reglerade arbetstider och anställningsskydd stänger ungdomar och invandrare ute, heter det.

Dagens Nyheter framställde i en ledare efter upploppen i Rosengård 2008 ”den svenska samhällsmodellen” som en produkt av ”outtalade premisser om medborgarnas kulturella likhet”: ”De höga trösklarna på svensk arbetsmarknad avspeglar detta homogenitetstänkande. I ett sådant land är det mycket svårt att bli integrerad. Invandrare måste tillåtas att – inom vissa ramar – bevara en egen kultur som kan skapa självrespekt i stället för kravaller. Arbetsmarknaden måste anpassas så att även den med små kunskaper om Sverige kan klara sig själv.”xxxix

Samma argument framförde tidningen på ledarplats och kultursida efter konflikten i Vaxholm 2004, då ett lettiskt företag med löner långt under de gällande i Stockholmstrakten försattes i blockad av Byggnadsarbetarförbundet och Elektrikerförbundet. Kamp för kollektivavtal och sociala rättigheter blev i denna retorik ett rasistiskt färgat försvar av blågula företräden.

”Ifall Sverige skall upprätthålla en generös flyktingpolitik och en öppen attityd mot vår omvärld, måste vi … vara beredda på att göra avkall på åtskilliga av de system som vi har byggt upp kring arbetsmarknaden och företagandets villkor, som håller nyanlända invandrare i utanförskap”, skrev de nyliberala kampanjmakarna Patrik Engellau och Thomas Gür i en rapport från Den Nya Välfärden 2014.xl

Fredrik Reinfeldt utvecklade tanken när han i valrörelsen samma år manade svenskarna att öppna sina hjärtan för flyktingarna. Han försvarade rätten till asyl, men huvudsaken var en annan. Statsministern polemiserade mot löften om sociala reformer från oppositionens sida. Han ställde kostnaderna för flyktingmottagandet mot utgifter för vård, skola, omsorg och socialförsäkringar. På grund av tillströmningen av asylsökande skulle budgetutrymmet för sociala åtaganden krympa.xli Motsatsparet var detsamma som på lappen vid ICA i Hammerdal: flyktingkvinnan med småbarn i tvekamp med fattigpensionären.

Argumentationslinjerna tycktes vara oförenliga, men i regeringskretsarna och på Dagens Nyheters ledarredaktion gömde vädjan om öppenhet och kampanjen mot utanförskapets bidragstagare samma klassintresse: strävan att avveckla arbetarkollektivets fackliga och sociala rättigheter skulle fortsätta.

Migranter har ofta utgjort betydande delar av arbetarklassen i många länder. Mellan en fjärdedel och en tredjedel av alla arbetare och lägre tjänstemän i Sverige är invandrare eller har minst en förälder som kommer från utlandet.xlii I Stockholm, av OECD utsett till en av de mest framgångsrika metropolerna i världen, lägger proletärer från periferin livet till rätta för statsapparatens, massmediernas och finans- och IT-bolagens överskikt. Byggföretagen som reser kontorskomplexen styckar upp arbetet efter Frederick W. Taylors principer, behåller de mest lönsamma delarna för egen del och lejer ut resten till underleverantörer i led på led. Längst ut i kedjan: skumraskföretagen med svartjobbande migranter och inhyrda, utstationerade arbetare från Rumänien eller Litauen. På restaurangerna arbetar unga kvinnor, oftast invandrare, på lösa boliner med visstidskontrakt, deltider och timanställningar. Knappt en fjärdedel är med i facket. Busschaufförernas arbetsdagar förlängs med delade turer, hemtjänstpersonalen får 8 minuter på sig att duscha en gammal människa, och hotellen lägger ut kök, matsal och städning på firmor som bjuder under varandra till den grad att bara olagligheter kan förklara priserna. Åtta av tio städare i huvudstaden kommer från utlandet. Minst 2 000 av dem saknar uppehållstillstånd. Städområdena växer år för år, men lönerna sjunker, och många har långa restider till arbetet. Det är svårt att hitta en billig bostad på nära håll i en stad där 75 000 hyresrätter försvunnit på 40 år.xliii

Utvecklingen går att avläsa i statistiken över inkomster och förmögenheter. Längst upp ett växande överflöd, längst ner en tilltagande misär. 1995 levde knappt 5 procent av alla utlandsfödda arbetare i Sverige i fattigdom, 2012 var siffran 24 procent. Värst har utvecklingen troligen varit för en av grupperna på lappen på anslagstavlan utanför ICA i Hammerdal: ensamstående invandrarkvinnor med barn.xliv

Apartheid light

Arbetarrörelsen har ofta haft svårt att hantera förhållandet mellan nytillkomna och stadgade delar av arbetarklassen. Så länge fackliga rättigheter och sociala reformer vilar på ofri grund är de begränsade i tid och rum. Ojämnheter i den kapitalistiska utvecklingen och förändringar av styrkeförhållandet mellan klasserna hotar de mått av trygghet och välfärd som går att utvinna ur kompromisser med motståndaren. Ett tillflöde av nya proletärer från periferin gör det svårare för arbetare i centrum att säkra sina positioner, eftersom konkurrensen på marknaden för arbetskraft tilltar. Av och till har migranter och andra företrädare för den industriella reservarmén därför fått personifiera hoten mot de organiserade delarna av arbetarklassen.

1922 ledde kommunister i Sydafrika strejkande boerproletärer i en väpnad revolt mot gruvägarnas försök att dumpa löner och anställningsvillkor med hjälp av svarta arbetare. ”Arbetare i alla länder, förena er för ett vitt Sydafrika” löd parollen. Kommunistpartiet ändrade strax linje, men särställningen för de vita arbetarna blev ett kännemärke för apartheidsystemets klasskompromisser. De svarta fick tillträde till det vita Sydafrika och dess gruvor, industrier och servicenäringar som en underklass av gästarbetare utan medborgerliga rättigheter.

Strävan att försvara ett överskikt av arbetarna mot ”de färgade” och deras anspråk har på liknande sätt genom decennierna splittrat arbetarrörelsen i USA.

Nu ojar sig företrädare för EU och dess medlemsländer över bördorna i flyktingkrisen, grälar om fördelningen av asylsökande och skickar krigsfartyg till Medelhavet för att, som det heter, stoppa smugglarna. Outsagt är hur unionen och dess professionella profitörer skapat marknaden för entreprenörerna i branschen: hur privatiseringar och avregleringar mångdubblar efterfrågan på irreguljär arbetskraft, hur konkurrensregler, frihandelsklausuler, kreditvillkor och politiska manipulationer och krigsföretag förtär utsikterna till självständig utveckling i en bred periferi av medlemsländer och randstater, och hur EU, som en extra liten insats, gör flygbolagen ekonomiskt ansvariga för varje asylsökande resenär som får avslag – och därmed tvingar flyktingarna att kliva ner i smugglarnas fartyg.

”Detta är bara början på krisen”, skriver Joschka Fischer, ”för de villkor som får människor att fly sina hemländer kommer att förvärras.” Han bör veta. Som före detta utrikesminister i Tyskland och krigsaktivist i ledningen för EU och Nato kan Joschka Fischer till sitt cv foga av två av de sociala sammanbrott som får människor att söka sig över hav och nationsgränser mot norra Europa: kriget i Afghanistan och utarmningen av västra Balkan. Mer av den varan är borgerlighetens svar på utmaningarna. ”EU måste kraftigt förstärka den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken”, skriver Fischer.xlv

Med den globala uppvärmningen, ännu en gåva till mänskligheten från de rika kapitalistiska länderna, tillkommer en långtidsverkande drivkraft. En treårig, svår torka, den värsta i modern tid, föregick Syriens sönderfall. 1,5 miljoner utblottade människor flyttade till städerna, där arbetslösheten och de sociala spänningarna redan var höga.xlvi Påfrestningarna blir svåra i tredje världen om Jordens medeltemperatur fortsätter att stiga. Väldiga områden kan bli obeboeliga.

Flyktingkrisen är förbunden med ett inre svenskt sönderfall. Inflödet av migranter till Sverige var också på 1950- och 60-talen omfattande, men då anlände invandrarna till ett kapitalistiskt samhälle med inslag av planhushållning, en välfärdsstat med reglerade arbetsförhållanden och en offentlig sektor som ordnade bostäder, utbildning och annat nödvändigt. Idag placeras flyktingar från en utarmad global periferi i en lokal svensk periferi med sviktande framtidsutsikter. En hel industri av privata tjänsteföretag tar vid där smugglarna slutar för att göra vinst på förvaringen av de asylsökande, och om migranten till sist får uppehållstillstånd väntar en arbetsmarknadsintroduktion upphandlad till lägsta pris efter EU:s regler för den fria konkurrensen. Det utmynnar i tolvtimmarspass i en taxi i väntan på körningen som ska rädda dagen. Inget kollektivavtal, ingen garantilön, ibland inte ens en formell anställning.

Dumpningen av löner och anställningsvillkor, upplösningen av vunna sociala och fackliga rättigheter, hör till kapitalismens basutbud. I de migrationspolitiska utspelen hösten 2015 närmar sig regeringen och de borgerliga allianspartierna det ideal Sverigedemokraterna och Svenskt Näringsliv länge verkat för. De asylsökande förvandlas de facto till arbetskraftsmigranter med tillfälliga uppehållstillstånd. För en chans att stanna i landet ytterligare en tid och kanske någon gång i framtiden i trygghet återförenas med sina närmaste tvingas de underkasta sig allt som marknaden påbjuder.

Bakom regeringens åtgärder senhösten 2015 ligger kattrakandet i Europa om fördelningen av de asylsökande. Sverige har bättre förutsättningar än många andra länder att lösa det praktiska med flyktingmottagningen. Det har också stormakter som Frankrike och Storbritannien, vilka ligger långt ner på listan över antalet asylsökande per capita. Men i EU är det som det brukar. Stormakterna har sina nationella prioriteringar; svagare stater förväntas följa regelverken till punkt och pricka. Den franska regeringen bryr sig inte ett skvatt om svårigheterna för svenska myndigheter och kommuner att ta emot alla flyktingar. Likväl förutsätter den att Sverige i solidaritet med ett terroriserat Paris hjälper till att förvandla IS-intagna städer och byar i Syrien och Irak till grus och aska.

Klokare vore att vägra delta i produktionen av nya flyktingkatastrofer. Dra hem trupperna från Afghanistan, avbryt det militära samarbetet med Nato. Det vore en tydlig signal. Det skulle också bättre än något annat främja vår egen säkerhet, avstyra terrordåd och bidra till utvecklingen av ett alternativ till de fortgående blodbaden.

I stället glider vi ur resterna av folkhemskapitalismen ner i en apartheid light.

Carola Lemne, vd för Svenskt Näringsliv, minns i en intervju i Dagens Nyheter sin barndom. De hade ett hembiträde från Thailand: ”hon kunde krypa på knäna och servera och se ut som en drottning under tiden”. Carola Lemne talar också om tjänsteflickan i en hiss i Ungern. Hur kvinnan med stolthet tryckte på knapparna. Vi behöver fler sådana ”vardagsjobb”, anser Svenskt Näringsliv.xlvii

Ett rättslöst underproletariat med hemvist någonstans i periferin ska städa toaletterna, servera maten och stå till tjänst i hissen.

Vi ser redan följderna på byggen, restauranger och godsterminaler. Fackliga företrädare har rest rimliga krav: Svenska kollektivavtal ska gälla för arbete i Sverige, och fackföreningar ska ha rätt att vidta stridsaktioner mot utländska företag som verkar här. Importen av tillfällig arbetskraft från EU och länder utanför EU bör minimeras. Det är fel att dränera periferin på kvalificerad arbetskraft för att lösa de privata företagens och den offentliga sektorns personalbehov, och vi ska inte ha förslummade delar av arbetsmarknaden där företag lever på överexploatering av utsatta migranter.

Inget av detta är möjligt att uppnå i en blågul front mot invandraren. De som lever och arbetar i Sverige ska ha rätt till permanent uppehållstillstånd eller svenskt medborgarskap. Det är angeläget inte bara för migranten utan för hela kollektivet av arbetare. En flykting som beviljats asyl, en papperslös som fått sina papper, har lättare att stå emot social dumpning och delta i gemensamma fackliga och politiska strider.

Den enkelriktade migrationen har ingen ände så länge polariseringen mellan förvuxna metropoler och utarmade omgivningar fortsätter. Vi kan inte från centrum åstadkomma de undertryckta folkens frigörelse, men vi kan underlätta den. Vi kan motsätta oss frihandelsfördragen, stormaktsallianserna och krigen som störtar länder och folk i olycka. I förlängningen kan en fri rörlighet värd namnet bli möjlig.

Historiskt har organiseringen av breda underskikt inom arbetarklassen varit avgörande för den sociala utvecklingen. Vi ser också idag ansatser. I Italien har daglönare vid lager och logistikcentraler drivna av IKEA, DHL och andra storföretag genomfört flera strejker och blockader de senaste åren. Tidigt på morgnarna kunde migrantarbetare från Afrika köa i timmar utanför grindarna i hopp om en dags jobb. En del av dem var skyldiga att efter ett första arbetspass oavlönade, på plats i lokalerna, vänta i fyra timmar på nästa. Genomsnittslönen för lagerarbetarna hade sedan 1990-talet pressats ner från 2 000 till 800 euro. Förmän trakasserade unga kvinnor från Nordafrika sexuellt och tvingade arbetarna att hetsa sig igenom arbetsdagarna. Som en skiva som hakat upp sig hördes skriken: ”Kom igen! Kom igen! Kom igen!” Strejken på IKEA slutade i nederlag, men på andra håll hade daglönarna framgång. Chefer fick gå, arbetstider reglerades och löner höjdes med upp till 400 euro i månaden. Viktigast: skaran som i morgontimmarna tävlat om jobben innanför grindarna blev varse kollektivets möjligheter.xlviii

Försöken att påverka i Bryssel eller nå fackliga framgångar i byteshandel med höga företrädare för de stora företagen leder ingen vart av den enkla anledningen att makten att vända utvecklingen inte finns vid förhandlingsborden i glaspalatsen. Delar av arbetarklassen kan tillfälligt freda sig, men först när skarorna av arbetslösa, timmisar, visstidare, bemanningsanställda och proletärer med F-skattsedel sätter sig i rörelse går det att göra något åt de eländen som förr eller senare äter sig in i varje andrum på marknaden för arbetskraft. Många i dessa undre skikt är invandrare eller barn till invandrare, men här finns också andra. Blatte eller svenne är en bisak i mötet med kapitalismens mekanismer. Eller tydligare: kan bli.

Mikael Nyberg, Clarté 4/2015

NOTER

i Financial Times 081224.

ii Business Week 911007.

iii Financial Times 140117.

v A one-way ticket? Migration in Europe from the perspective of CEE countries, CEED Institute, Warszawa 2015, s. 14, http://ceedinstitute.org/upload/files/fba9e443c1a0be511e193d2750dcedeb.pdf, Financial Times 140115

vi Financial Times 150817.

vii Dagens Nyheter 150509, http://www.dn.se/ekonomi/sa-placerar-du-dina-pengar-nar-borsen-vander/

viii Johan Rydstedt: Det andra Stockholm, Om dagens arbets- och levnadsvillkor för LO-grupperna i Stockholmsregionen, Arbetarrörelsens tankesmedja, 2010, s 7,

ix Dagens Nyheter 110208, http://www.dn.se/sthlm/inkomstklyftorna-okar-i-stockholm

x Salimah Valiani: Rethinking Unequal Exchange, University of Toronto Press 2012, Foreword, s xii f.

xi Financial Times 070830, Fokus Migration, http://focus-migration.hwwi.de/Senegal.2636.0.html?&L=1

xiii Financial Times 070830, Fokus Migration, http://focus-migration.hwwi.de/Senegal.2636.0.html?&L=1

xiv Mbalo Ndiaye: Senegal Agricultural Situation Country Report 2007, USDA 070117, s 4, http://www.fas.usda.gov/gainfiles/200701/146279961.pdf

xv The Alliance’s Strategic Concept, Approved by the Heads of State and Government participating in the meeting of the North Atlantic Council in Washington D.C., 990424,

http://www.nato.int/cps/en/natolive/official_texts_27433.htm

xvi Stephen Castles: Back to the Future? Can Europe Meet Its Labour Needs Through Temporary Migration? IMI Working Paper No 1, 2006, s. 6, 22f, http://www.imi.ox.ac.uk/publications/wp-01-06/@@download/file, s. 25, Financial Times 030331, 050707.

xvii Financial Times 060407, Stephen Castles: Back to the Future? Can Europe Meet Its Labour Needs Through Temporary Migration? IMI Working Paper No 1, 2006, s. 6, 22f, http://www.imi.ox.ac.uk/publications/wp-01-06/@@download/file, s.24, http://www.migrationsinfo.se/arbetsmarknad/branscher/ (150810).

xix Salimah Valiani: Rethinking Unequal Exchange. The Global Integration of Nursing Labour Markets, University of Toronto Press, 2012, s. 136.

xx Michael Hardt & Antonio Negri: Empire, Cambridge, Massachusetts: Harvard University Press 2001, s. 362f.

xxi Lovisa Broström: En industriell reservarmé i välfärdsstaten. Arbetslösa och socialhjälpstagare 1913-2012, Gothenburgh Studies in Economic History 2015, s. 157ff.

xxii LO: Fusk och utnyttjande – om avregleringen av arbetskraftsinvandringen, 2013, s. 57. http://www.lo.se/home/lo/res.nsf/vRes/lo_fakta_1366027478784_fusk_och_utnyttjande_pdf/$File/Fusk_och_utnyttjande.pdf

xxiii Stephen Castles: Back to the Future? Can Europe Meet Its Labour Needs Through Temporary Migration? IMI Working Paper No 1, 2006, s. 4, http://www.imi.ox.ac.uk/publications/wp-01-06/@@download/file

xxiv ERT: European Labour Markets. Employment Policies in Europe for the 1990’s, 1989, s. 3f, 8, 41ff, ERT: Beating the Crisis. A Charter for Europe’s Industrial Future, 1993, s. 3, 5, 7, 16.

xxv ERT: European Labour Markets. Employment Policies in Europe for the 1990’s, 1989, s. 49, ERT: Reshaping Europe, 1991, s. 57.

xxvi Financial Times 930415.

xxvii Business Europe: The Future of Social Europe. Challenges and the Way Ahead, November 2014, s. 12, http://www.businesseurope.eu/Content/Default.asp?pageid=568&docid=33574

xxviii Stephen Castles: Back to the Future? Can Europe Meet Its Labour Needs Through Temporary Migration? IMI Working Paper No 1, 2006, s. 6, 22f, http://www.imi.ox.ac.uk/publications/wp-01-06/@@download/file

xxix Jeff Dayton-Johnson, Louka T. Katseli, Gregory Maniatis, Rainer Münz, Demetrios Papademetriou: Gaining from Migration. Towards a New Mobility System, OECD 2007, s. 25, citerat efter Salimah Valiani: Rethinking Unequal Exchange. The Global Integration of Nursing Labour Markets, University of Toronto Press, 2012, s. 23.

xxxi Karin Ekenger & Fabian Wallen: Invandring för tillväxt och nya jobb, Svenskt Näringsliv, juli 2002, s. 7, 19ff, http://www.svensktnaringsliv.se/material/rapporter/invandring-for-tillvaxt-och-nya-jobb_539649.html

xxxii Karin Ekenger & Fabian Wallen: Invandring för tillväxt och nya jobb, Svenskt Näringsliv, juli 2002, s. 13f, http://www.svensktnaringsliv.se/material/rapporter/invandring-for-tillvaxt-och-nya-jobb_539649.html

xxxiii Karin Ekenger & Fabian Wallen: Invandring för tillväxt och nya jobb, Svenskt Näringsliv, juli 2002, s. 25, http://www.svensktnaringsliv.se/material/rapporter/invandring-for-tillvaxt-och-nya-jobb_539649.html

xxxiv LO: Fusk och utnyttjande – om avregleringen av arbetskraftsinvandringen, LO maj 2013, s. 10, http://www.lo.se/home/lo/res.nsf/vRes/lo_fakta_1366027478784_fusk_och_utnyttjande_pdf/$File/Fusk_och_utnyttjande.pdf

xxxvi Le Monde Diplomatique, Septembre 2014, http://www.monde-diplomatique.fr/2014/09/BAQUE/50768

xxxvii Europeiska kommissionen: En modern arbetsrätt för att möta 2000-talets utmaningar, grönbok, 2006, s. 7f.

xxxviii Europeiska kommissionen: En modern arbetsrätt för att möta 2000-talets utmaningar, grönbok, 2006, s. 9.

xl Efterord till Tino Sanandaji: Utanförskapets karta – en uppföljning av Folkpartiets rapportserie, Den Nya Välfärden 2014, s. 50, http://www.dnv.se/wp-content/uploads/2014/05/Utanf%C3%B6rskapets-karta-en-uppf%C3%B6ljning-.pdf

xlii Siffrorna är hämtade från en inledande och väldokumenterad artikel av Niklas Erisson i Clartés projekt Klasserna i Sverige, Clarté 1/2015, http://clarte.nu/laes-clarte-pa-naetet/1-2015-klasserna-i-sverige/9203-Arbetare–borgare-och-mellisar-92

xliii Johan Rydstedt: Det andra Stockholm. Om dagens arbets- och levnadssituation för LO-grupperna i Stockholmsregionen, Rapport 20/2010, Arbetarrörelsens tankesmedja 2010.

xliv Lina Stenberg: Working Poor. Om arbetande fattigdom och klass i Sverige, Tiden rapport 1/2015, s. 18ff, http://tankesmedjantiden.se/wp-content/uploads/2015/04/TIDEN_RAPPORT_1_2015_WEB.pdf

xlviii Ditching the fear! Warehouse workers struggles in Italy and their wider significance. AngryWorkersWorld 150712, https://libcom.org/blog/ditching-fear-warehouse-workers-struggles-italy-their-wider-significance-12072015

KampanjeStøtt oss

15 KOMMENTARER

  1. Gratulerer med en grundig og politisk riktig analyse om innvandringsspørsmålet på denne bloggen! Den tydeliggjør falskheten i forestillinga om at partier som Front National og Sverigedemokraterna (og Frp, om noen også trodde det) på noe vis representerer noen anti-establishment-kraft. Tvert imot er demonisering av innvandrere og bortfall av sosiale rettigheter for gitte grupper, og falsk omsorg for «våre egne», etnisk opprinnelige, arbeidere, et viktig bidrag til kapitalens angrep på velferdsstaten og arbeiderrettighetene, som artikkelen grundig viser.

    Dersom kostnadene for kapitalen blir den samme ved innvandrerarbeidere som ved andre arbeidere, ved at innvandrerne har de samme sosiale og kulturelle rettighetene, inkludert den samme retten til familieliv, som den øvrige befolkninga, vil en befolkningsvekst gjennom innvandring ikke påvirke balansen på arbeidsmarkedet, gitt at innvandrerne da vil være etterspørrere av varer og tjenester, og dermed arbeidsskapere, i like stor grad som de vil være tilgjengelig arbeidskraft.

    Det som presser lønningene ned og rettighetene bort, er ikke en bestemt formel på andelen av innvandrere, men er en direkte funksjon av i hvilken grad innvandrere har eller ikke har nøyaktig de samme sosiale og politiske rettighetene som den øvrige befolkninga. Dette har venstresida i USA forlengst forstått, og derfor er totalt amnesti for alle «illegale» innvandrere et hovedkrav for arbeiderbevegelsen og den øvrige venstresida der.

    Også i Europa bør alle velferdsstatstilhengere legge bort enhver illusjon om at arbeiderrettigheter på noe vis kan bevares ved «streng» innvandrings- og asylpolitikk, og i stedet knallhardt bekjempe enhver form for sosial innstramning på innvandrernes rettigheter, slik First House-Listhaug nettopp har framlagt, både i solidaritet med innvandrerne og flyktningene, og for å forsvare våre egne rettigheter. Retorikken må skjerpes for å avsløre tilhengerne av en rasistisk «stram» innvandrings- og asylpolitikk som de arbeiderfiendtlige politikerne de er.

    • «Dersom kostnadene for kapitalen blir den samme ved innvandrerarbeidere som ved andre arbeidere, ved at innvandrerne har de samme sosiale og kulturelle rettighetene, inkludert den samme retten til familieliv, som den øvrige befolkninga, vil en befolkningsvekst gjennom innvandring ikke påvirke balansen på arbeidsmarkedet, gitt at innvandrerne da vil være etterspørrere av varer og tjenester, og dermed arbeidsskapere, i like stor grad som de vil være tilgjengelig arbeidskraft.»

      Dette er utdatert teori som ikke lenger er gyldig i en endelig verden som nærmer seg verdensveggene. Arbeidsskaperne skaper verdier gjennom en utjevning av arbeidskraften vha. ekstern energi. Når energiavkastningen på investert menneskelig arbeid faller for lavt grunnet for lite tilgjengelige utjevnende energikilder, og for mye uttrekk på toppen i administrasjon, velferdsstat og utbytter, hjelper det ingenting å pøse på med menneskelig arbeidskraft. Er det ikke nok billige utjevnende energikilder på menneskelig arbeidskraft til å fortsette veksten, kollapser systemet uansett.

      «There still needs to be consumers who can afford the output. Even if there is massive consolidation, the basic problem of workers who could not afford the output would not be fixed, because it is related to the fact that the cheap energy sources have already been taken. Even if direct extraction costs are low, governments are still very dependent on high tax revenue.

      What would happen in normal circumstances is collapse. Collapse happens when wages of non-elite workers fall too low, so that they cannot afford the output of the system. This happens when (goods and services produced)/population stops rising. More and more of the goods and services produced needs to go into overhead for the system (government, manager higher pay, debt service, cost of dividends and higher stock prices). There is too little output for the non-elite worker to get an adequate share.

      There is a lot of talk about EROEI. In my view, the only EROEI that matters is Energy Return on Human Labor invested. When it falls too low, there is a big problem. It falls too low, when there is too little fossil fuels and other energy leveraging human labor, and too much of the system’s output pulled off the top for overhead. This is similar to a fish being forced to migrate for food, but not getting enough food energy from the process to cover its own energy costs. The result has to be die-off of the population.» – Gail Tverberg

      http://ourfiniteworld.com/2015/12/21/we-are-at-peak-oil-now-we-need-very-low-cost-energy-to-fix-it/comment-page-3/#comment-76085

      • Vil understreke at Norge i denne situasjonen står i en særstilling gitt at vi gjør nødvendige tiltak for å beholde våre lave elektrisitetspriser. I den anledning har jeg skrevet et opprop jeg republiserer her:

        «We cannot expect the cost of electricity production to be more than the current wholesale selling price of electricity. Thus, it needs to be four cents per kWh or less. Ideally, the price of electricity should be falling, as in Slide 6.

        Another consideration is that we need to be able to operate our current vehicles using a liquid fuel, made with electricity, because of the time and materials involved in switching over to electric vehicles. This requirement likely reduces the maximum cost of electricity even below four cents per kWh.» – Gail Tverberg

        Oil price is currently $36.10. This mean Norway earns NOTHING on its oil production. The only hope we have left to keep our famous welfare state is to protect our low electricity prices from renewables, of which 97% is from hydro. For the moment the price for industry is about two cents per KWh, or about the half of what Tverberg recommends.

        The combination of low renewable electricity prices, a weakening N.Kr. + a lot of engineers losing their jobs in oil- and oil related industries, makes Norway very attractive for international industry. Recently a factory making parts for Volvo moved its production from China to Norway.

        In this situation Norway is about to construct several power transmission lines for electricity to England and the European continent. This is absurd, like suicide. This will raise electricity prices in Norway to continental levels, and we’ll lose our last advantage. This means the end of the Norwegian welfare state!

        This destruction of our welfare state, our children’s schools and their future, cannot be tolerated. All construction of power transmission grids for abroad must be stopped, and all existing export grids must be cut off!

        I highly recommend to read the whole post of Gail Tverberg, a Norwegian-American from Voss, to get the whole picture!

        – We are at Peak Oil now; we need very low-cost energy to fix it

    • Takk. Men du ser ut til å overse Nybergs påvisning av at denne migrasjonspolitikken er drevet gjennom av kapitalen for å spalte arbeidsmarkedet i to og skape et underproletariat som kan bidra til å undergrave lønningene og rasere fagbevegelsen.
      Det eneste verne vi eventuelt måtte ha i Norge mot denne nye apartheidpolitikken er å komme oss ut av Schengen og EØS og sørge for nasjonal styring av arbeidsmarkedet.
      Noe jeg liker spesielt godt ved Nybergs artikkel er at den er analytisk og materialistisk og ikke moralistisk/idealistisk.

      • Slik kan artikkelen leses,og vurderes-men da som en gavetolkning.
        Den kan dog ogå leses som -nok ett-forsøk på å forsvare den pågående migrasjon.F.eks. ved påpekningen av at det proleariat som ikke migrerte fra Europa fikk bedre lønns-og arbeidsforhold,mens hverken migrantene eller de gjennværende i periferien får den sjansen idag. Og-at dette er «kapitalens skyld.»Hvilket er å betrakte som rasisme.De moderniserende autokrater styrer ,sammen med långiverne,men motstanden må komme innenfra -og veien ut av ellendigheten går ikke via migrasjon.
        Å påpeke at migrsjonen er ønsket av kapitalen er jo en åpen dør.
        Forøvrig er sentrum/periferi dimensjonen aktuell også i Europa.Det er bare å sjekke Dansk Folkepartis suksess i den danske utkant-og ELs manglendee suksess samme steder.Når forfatteren i denne situsjon bruker deler av artikkelen til å forsvare innvandringen med forslag om organisering i arbeidsmarkedet ,og retten til alt det som det nå strammes inn på,så når han sannsynligvis bare de frelste.Lønnsmottakere av alle kategorier vil lete etter forsvar av restene av velferd andre steder enn hos Velkomstkomitetene.

        At FN og SD ikke fører «arbeiderpolitikk,» og samarbeider med deler av næringslivet,er bare et argument mot disse bevegelser dersom de»venstreorienterte » ikke gjør det samme.Det er bare å sjekke svenske sossars samrøre med Wallenberg-det står ikke tilbake for noe klassesamarbeid.Og det som foregår idag er enda værre.I ly av EUs overnasjonalitet.Og den utmelding av EØS/Schengen som etterlyses,er det ikke gehør for i sosialdemokratiene.Og i «ytre venstre» er ønsket enda mere åpenhet enn idag.

        Resultatet vil bli enda dårligere villkår for de som mister jobbene sine,og de som vil forsøke å komme inn på arbeidsmarkedet for første gang.Strengt tatt er det dette som ønskes,når motmiddelet er organisering av alle ,innkludert enhver -migrant og dennes familie.Det hele kan da (også) tolkes som et ønske om global omfordeling,på bekostning av den arbeidende befolkning i Vest-Europa.
        Hvilket i høyeste grad er moraliserende.

      • Det som er bevisst drevet gjennom av kapitalen, er utviklinga hvor innvandrere og flyktninger fratas grunnleggende rettigheter. Kapitalen er også årsaken til årsakene til at folk flykter: krig og klimaendring, men det er ingenting som tyder på at selve omfanget av tilstrømninga er ønska av kapitalen. Det viktige er som sagt ikke antallet, men hvordan de som kommer behandles. Og det sentrale budskapet som alle her bør få med seg, er at oppskriften IKKE ligger i noen «streng» innvandrings- og flyktningepolitikk, hvor flyktningene i en desperat situasjon frarøves også de siste fluktmulighetene, men tvert imot:

        «Inget av detta är möjligt att uppnå i en blågul front mot invandraren. De som lever och arbetar i Sverige ska ha rätt till permanent uppehållstillstånd eller svenskt medborgarskap. Det är angeläget inte bara för migranten utan för hela kollektivet av arbetare. En flykting som beviljats asyl, en papperslös som fått sina papper, har lättare att stå emot social dumpning och delta i gemensamma fackliga och politiska strider.»

        Dette forutsetter utmelding av EØS, ja, men ikke for dermed å redusere nivået på innvandringa, men for å få slutt på mulighetene til å bruke innvandrere til å underby norske lønns- og arbeidsvilkår. Det å redusere innvandringa i seg selv, er det tvert imot hjemmel for å gjøre innafor EØS-avtalens regelverk. Ingenting i EU-regelverket hindrer Danmark fra å gjennomføre en ekstremt brutal og inhuman flyktningepolitikk, og det finns også en klausul i EØS-avtalen (som ikke tilsvarende gjelder for EU-medlemsland) som kan sette midlertidig stopp for innvandringa fra gitte EU-land om vi har en ekstraordinær situasjon på eget arbeidsmarked.

        Venstresidas svar kan ikke være utestengelses- og utkastelsespolitikken som tvert imot er en integral del av kapitalens strategi, men vi skal selvsagt heller ikke se på flukt og arbeidsmigrasjon er noe annet enn en nødløsning for desperate enkeltmennesker. I tillegg til å likebehandle flyktninger og innvandrere, må derfor vi prioritere opp kampen mot årsakene til at de flykter: imperialistisk framdrevet krig og kapitalistisk vekstgenererte klimagassutslipp.

        • Du tar ikke inn over deg at du faktisk opptrer som en forsvarer av en nyliberal fri-flyt-politikk. Du ser ikke at massemigrasjonen brukes av kapitalen for å ødelegge land (tømme Syria for folk, eller rasere Senegal, som Nyberg nevner) for å la folk ende opp som en hær av reservearbeidskraft i sentrum.
          «Friheten för individen att flytta hemifrån för att sälja sitt kunnande i Västeuropa eller Nordamerika försämrar livsvillkoren för kollektiven som blir kvar. Över 20 000 av Afrikas läkare och sjuksköterskor försvinner varje år. Det finns fler läkare från Sierra Leone i Chicago än i hela Sierra Leone, fler från Malawi i Manchester än i Malawi.xvi Var tredje läkare i Storbritannien kommer från utlandet, var fjärde i USA och Sverige.xvii»
          Jeg skjønner ikke at en sosialist kan vende det blinde øyet til denne utviklinga og drive med en sånn ukritisk haussing av massemigrasjonen som du gjør. Dette er jo kolonialisme av verste sort.

          Din posisjon blir jo direkte kritisert av Nyberg når han skriver:
          «Likväl idealiseras migrationen av liberaler till höger och radikaler till vänster. Michael Hardt och Antonio Negri ser i folkförflyttningarna den starkaste kraften i en pågående upplösning av nationalstaten: ”De verkliga hjältarna i befrielsen av tredje världen idag kan i själva verket ha varit utvandrarna och folkströmmarna som trasat sönder gamla och nya gränser.”xx Detta bejakande har varit en drivkraft i försök att organisera papperslösa invandrare, men ideologerna förtränger hur den pågående migrationen är sprungen ur ojämlikhet och reproducerar och förstärker ojämlikhet. Den föregivna nätverksekonomins nomader strömmar i allmänhet åt ett bestämt håll, från periferin till centrum, och migrationen påskyndar i många länder ett socialt sönderfall.»

          Denne kolonialismen, som du ikke later til å forstå, er blitt kritisert av ledere fra den tredje verden slik:
          «Sydafrikas hälsominister Manto Tshabalala-Msimang protesterade: ”Vi kan inte tillåta försök att skumma grädden av det ytterst begränsade sjukvårdskunnande vi har i utvecklingsländerna.” Tajeddine El Husseini, professor i internationell handelsrätt från Marocko, talade om en ”ny form av kolonialism”. Länder i Syd ”spenderar mycket pengar på att utbilda och träna teknikstudenter och så lägger länderna i Nord till slut beslag på de bästa … det är ett stort misstag och ett brott av Nord att dränera Syd på dess intellektuella förmågor.”xxx»

          I EU var det The Round Table of Industialists, anfør av PG Gyllenhammer, så sto i spissen for å etablere de fire frihetene, og som fikk migrasjonen inn som et prinsipp for EU.

          Nyberg skriver om dette:
          «Argumentationen kretsade kring ett förväntat överskott på arbetskraft, men storföretagens företrädare började också anföra en kommande brist på arbetskraft som skäl för avregleringar och ny invandringspolitik. De livslånga anställningarna tillhörde det förgångna, förklarade European Round Table. I en hårt rationaliserad produktion krympte utrymmet för vidareutbildning. Anställda måste löpande bytas ut mot ny personal med uppdaterade kompetenser. Det var då betydelsefullt att få tillgång till kvalificerad arbetskraft från främmande länder. Migranter behövdes också för alla de enkla tjänster och tunga och smutsiga jobb som medborgarna i unionen ogärna befattade sig med. Östeuropa hade utbildad arbetskraft att erbjuda, och i Afrika fanns en viktig arbetskraftsreserv, lämpad för okvalificerade sysslor. Men invandringen kunde leda till sociala spänningar, påpekade direktörerna. Det gällde därför ”att erbjuda sysselsättningsmöjligheter i Västeuropa som inte förutsätter permanent utflyttning (till exempel projektanknutna tillfälliga anställningar, säsongsarbeten och pendling över gränserna)”.xxv»

          Du ser bort fra Nybergs dokumentasjon av at det er svensk dtorkapital som har vært pådriver for den svenske immigrasjonspolitikken. Dette gjorde de for å senke arbeidslønningene og øke den tilgjengelige reservearmeen i Sverige. Nyberg beskriver hva slags følger dette har fått:

          «Förändringarna fick förväntade följder: kriminalitet, överexploatering och förslumning av redan utsatta näringsgrenar. Den illegala handeln med arbetstillstånd blev omfattande. Privata profitörer kunde tvinga migranter att betala över 100 000 kronor för ett anställningskontrakt. På papperet var villkoren, som lagen påbjöd, i nivå med de gällande på svensk arbetsmarknad. Men på plats var lönerna ofta bara en bråkdel av de utlovade och arbetstiderna lagstridiga. Kvinnor tvingades förnedra sig sexuellt för att inte förlora anställningen och skickas ut ur landet. I andra fall existerade den avtalade anställningen bara på papperet. Invandrarna tvingades jobba svart och leva vidare i Sverige som papperslösa.»

          Jeg kunne fortsette. Men det er ikke nødvendeig. Problemet er at når man som du ikke drøfter dette klassemessig, men moralistisk, så ender man opp på samme side som George Soros og Svensk Industri.

          • Ikke i noe av det jeg har skrevet, finner du «idealisering av migrasjonen». Det er rein stråmannsargumentasjon når jeg i forrige innlegg tvert imot skriver følgende: «men vi skal selvsagt heller ikke se på flukt og arbeidsmigrasjon er noe annet enn en nødløsning for desperate enkeltmennesker. I tillegg til å likebehandle flyktninger og innvandrere, må derfor vi prioritere opp kampen mot årsakene til at de flykter: imperialistisk framdrevet krig og kapitalistisk vekstgenererte klimagassutslipp.»

            Det jeg sier, er at LØSNINGA på problemet med at mennesker drives på flukt av kapitalismens herjinger, IKKE kan handle om å angripe menneskene på flukt, ved å sende en dør i ansiktet på dem, eller kaste dem tilbake til elendigheten som Vesten har forårsaka i hjemlandene og nabolandene deres. Det DU unnlater å gjøre, er å klargjøre om du er på linje med den ytterste høyrefløyen i det at du ønsker å straffe flyktningene ved å stenge døra for dem, og dermed også gjøre det lettere for Vesten å fortsette sine herjinger, ved å slippe unna alle kostnader ved krigføringa, eller om du er på linje med resten av venstresida i det at flyktningekrisa KUN kan løses ved å få slutt på årsakene til at folk flykter.

          • Jeg antar at du også vil «stenge døra for flyktningene», siden det er 60 millioner registrerte flyktninger i verden, som i utgangspunktet har det mye dårligere enn vi har det i Norge. I motsatt fall må jeg spørre deg om hvor mange millioner du vil at vi skal ta imot? Bare i Afrika finnes det 400 millioner mennesker som lever for under 2 dollar dagen. Det grenser til ondskap dersom man innbiller disse menneskene at deres lykke ligger i å flykte til Europa.
            Mener du virkelig at veien til et bedre liv for folk i fattige land består i migrasjon? Jeg trodde venstresida sto for frigjøringskamp mot imperialismen. (Jeg kjenner ikke til noen høyreside som går inn for revolusjon og anti-imperialistisk kamp. Er det noe jeg har oversett?) Derimot finnes det ekstreme rovkapitalister som jobber hardt for å få til mest mulig migrasjon til Europa, slik som George Soros. http://steigan.no/2015/11/09/george-soros-sponser-migrasjonen-og-vil-oke-den/
            På hvilken måte skiller ditt program seg fra programmet til Soros?

          • Det er IKKE slik at storkapitalen ønsker at verdens elendige flyktninger skal komme til Vesten på lovlig vis. Da hadde de ikke støtta en H-Frp-regjering i Norge, og inngått samtaler med SD, slik Nyberg beskriver. De de ønsker, er IKKE at fattige lavt kvalifiserte arbeidere skal komme hit og arbeide på ordinære lønnsvilkår, og delta som en integrert del av en global arbeiderbevegelse, slik jeg og den globale venstresida, fra Marx og framover, alltid har argumentert for. Det de ønsker, er å kunne skumme fløten ved å ha noen små vinduer åpne for ekstremt høyt kvalifisert og ekstremt arbeidsgiverlojal arbeidskraft til å innvandre (green-card-løsninger), og ellers se gjennom fingrene med at et begrensa antall illegale flyktninger oppholder seg i landet, fordi de verken har rett på sosiale ordninger (som borgerskapet måtte vært med på å betale for gjennom økt skatt), eller mulighet til å organisere seg eller bruke rettsvesenet mot overutbytting.

            Det er heller ikke slik at flyktningene som kommer, kommer fordi de er invitert hit av storkapitalen. De kommer ikke hit fordi det er enkelt og greit å komme. Tvert imot, de kommer fordi situasjonen i deres hjemland er desperat, på grunn av Vestens imperialistiske herjinger, på ulike måter. Det er ikke slik at de vil slutte å komme om Norge og andre vestlige land forsøker seg på en enda mer brutal form for grensestenging enn det som allerede er situasjonen, og det grenser over i det patetiske å forsøke å framstille en politikk for stengte grenser som motivert av antiimperialisme og hensynet til utviklinga i fattige land. Det er bare det at de i så fall vil bli møtt av en ENDA mer brutal form for utbytting, nettopp fordi de som da likevel klarer å ta seg inn, for det vil de uansett, da vil måtte leve enda mer i skjul, og enda mer på arbeidsgiverens premisser.

            Det å tenke seg at venstresida skulle stille på linje med ekstremhøyre i å sette fram stengte grenser som løsning på flyktningeproblemet som Vesten selv har skapt, er bare gammaldags sjåvinistisk opportunisme, som Marx og Lenin fordømte i sterke ordelag. Nei, jeg er derfor ikke for at Vesten skal kunne tillate seg noen lettvindt løsning på egenskapte problemer ved å holde en Frp/FN/SD-orientert «stengte grenser»-politikk i kombinasjon med fortsatt aggressiv imperialistisk utenrikspolitikk. Det jeg vil, er at venstresida skal holde på internasjonal solidaritets-løsninga, som innebærer at den ENESTE legitime formen for migrasjonspolitikk, er den som handler om å bedre situasjonen i flyktningenes hjemland, først og fremst ved å gi opp det geopolitiske krigsspillet, og dernest ved omfattende og systematisk reell bistand til økonomisk utvikling, og en nyordning av verdensøkonomien basert på global «distriktspolitikk». Lefling med høyreekstreme innvandringspolitiske løsninger, er hva storkapitalen mer enn noe annet håper på at arbeiderbevegelsen skal innlate seg på. Så fjernt fra å være antiimperialistisk, er dette en helt sentral del av den politiske pakkeløsninga som imperialismen trenger for å kunne fortsette sine herjinger i nye tiår.

  2. Her var det mye rart, og man kan skrive mange kommentarer, men jeg har ikke tid til det nå. Jeg vil bare kort nevne at forfatteren helt overser automatiseringen. For eksempel nevner forfatteren lagerarbeidere, men han overser totalt at lagre nå er i ferd med å fullautomatiseres, og at lagerarbeidere vil bli overflødige i løpet av få år. Det samme gjelder sjåfører, som forfatteren også nevner. Drosjesjåfører er allerede i ferd med å gjøres overflødige av apper som Uber, og i løpet av få år kommer førerløse biler som vil gjøre alle sjåfører arbeidsløse. I det hele tatt kommer behovet for ukvalifisert og lavkvalifisert arbeidskraft til å bli mye mindre i løpet av kort tid. Å påstå at masser av innvandrende lavkvalifiserte eller ukvalifiserte arbeidere skal kunne få jobb i Norge (eller Sverige) er så virkelighetsfjernt at det grenser til løgn.

    • Automatiseringa er et viktig poeng, men det forsterker egentlig den tendensen Nyberg er inne på, nemlig at dette underproletariatet kommer i en desperat situasjon der de blir nødt til å selge seg til så lav pris som helst for hva som helst. Men det viktigste ved Nybergs artikkel er at han dokumenterer hvordan den globaliserte migrasjonspolitikken har vokst fram på grunnlag av kapitalens behov. Artikkelen må leses analytisk og ikke normativt.

  3. «Nationella Fronten i Frankrike har starkt stöd på landsbygden. Partiledaren Marine Le Pen fördömer invandringen, men när myndigheterna snålar med tillfälliga arbetstillstånd för migranter protesterar storbönderna som sluter upp bakom partiet. ”Vi vill ha polacker och marockaner!” var parollen i Lot-de-Garonne 2001. Bönderna krävde ”folk som är hungriga och arbetsvilliga”. ”Om fransmännen inte vill arbeta, måste jobbet ändå bli gjort”, förklarade en företrädare för Nationella Fronten. Men han vände sig emot att många marockaner fått permanent uppehållstillstånd och rätt att återförenas med sina familjer. ”Den här arbetskraftsmigrationen har olyckligtvis blivit en folkinflyttning. Det är det som måste stoppas.”xxxvi Invandrare utan rättigheter ska det vara.»

    Slik er det også på Toten. F.eks. ansetter ikke Toten eggepakkeri, som eies av storbøndene, ikke nordmenn. Spør man der etter jobb får man som svar at de ansetter ikke nordmenn!

LEGG IGJEN EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here