Klyftorna växer – den rikaste procenten vinnaren

10
Anders Romelsjö
Anders Romelsjö

Klyftorna i Sverige har vuxit rejält mellan 1991 och 2013. Det visar ny statistisk från SCB. Inkomsterna ökade med 90 procent för den översta tiondelen av befolkningen, vilket kan jämföras med medianinkomsten som ökade med 50 procent under samma period. Höginkomsttagarnas bit av inkomstkakan har vuxit från 20 till 25 procent. Den nedersta tiondelen fick under samma tidsperiod knappt någon förbättring alls. På två decennier ökade deras inkomster med blygsamma 14 procent, och sedan 2007 har de fått det sämre. ”Perioden då Sverige hade de minsta skillnaderna i världen är definitivt slut”, säger ekonomiprofessor Markus Jäntti.


 

Denna artikel bygger inledningsvis på uppgifter i en artikel i Dagens Arena 26/2 av Kent Werne. Denne är frilansjournalist och författare, aktuell med boken ”Ofärdsland – livet längs arbetslinjen.”


 

Han säger ”Om den årliga tillväxten i Sverige skulle vara 0,4 procent i 25 år skulle alla beskriva det som en katastrof, men tillväxttakten för den nedersta tiondelen har varit just 0,4 procent per år, medan den varit sex gånger högre i toppen, det vill säga 2,4 procent om året.” Bilden nedan har blivit alltmer aktuell.
Kapitalistiska pyramiden imagesCAFVRVSE

Daniel Waldenström, professor i nationalekonomi vid Uppsala Universitet och expert på inkomst- och förmögenhetsfördelning, talar om en ”väldigt markant förändring”.” ”Inkomstskillnaderna har ökat både före och efter skatt sedan 1980-talets början. Statistiken för år 2013 är inte något avsteg från detta, utan befäster trenden. Vi är uppe på de högsta nivåerna under efterkrigstiden, säger han.

Klyftorna har växt snabbare i Sverige än i många andra europeiska länder, som Frankrike, Nederländerna, Tyskland och Danmark.

”Vi skiljer ut oss när det gäller trenden och följer ett mer anglosaxiskt mönster, även om inkomstskillnaderna i Sverige fortfarande är mindre än i USA,” säger Daniel Waldenström.

Gini-koefficienten – det internationellt erkända måttet för inkomstskillnader, har ökat från under 0,20 i början av 1980-talet till 0,30 år 2013.

För 25 år sedan låg Sverige i botten av OECD:s ojämlikhetsliga, men sedan dess har vi passerat nio länder på gini-listan.. Liksom i många andra länder är den översta hundradelen – den rikaste procenten – de verkliga vinnarna. Den gruppen har Daniel Waldenström och kollegan Jesper Roine studerat särskilt.

Den rikaste procenten har mer än fördubblat sin andel av de totala deklarerade inkomsterna sedan mitten av 1980-talet, från 4 till över 8 procent. Skiftet har flera orsaker. Löneskillnaderna har visserligen ökat, men toppen har dragit ifrån främst på grund av att de lyckats maxa avkastningen på sitt kapital. Hausse på börsen och annan spekulation har gjort aktieägarna och finanseliten allt tätare.

Vi ser också en markant ökning av företagsutdelningarna sedan 2006, vilket kan ha att göra med en rad skatteförändringar, säger Daniel Waldenström.

Enligt OECD har lönernas andel av ekonomin minskat med 10 procentenheter sedan 1970-talet, och vinstandelen ökat. Samtidigt har skatterna sänkts på såväl kapitalinkomster som högre löner, och omfördelningen därmed minskat.

Andelen med ”låg disponibel inkomst” – som lever i hushåll med mindre än 60 procent av medianen – ökade från 10 till 14 procent mellan 2006 och 2013.

Det beror, förutom den ihållande arbetslösheten, på den tidigare borgerliga regeringens ”arbetslinje”, med jobbskatteavdrag, försämrad a-kassa och utförsäkringar som huvudnummer. En politik som ”avsiktligt och framgångsrikt har lyckats skapa större inkomstskillnader mellan förvärvsarbetande och icke förvärvsarbetande”, som tre nationalekonomer uttryckte det i en rapport till Finanspolitiska rådet 2014. Med högre relativ fattigdom som följd.

För sjuka och arbetslösa sjönk faktiskt inkomsterna med 8 procent mellan 2009 och 2013. Även utlandsfödda har halkat efter ordentligt, till stor del på grund av att gruppen är överrepresenterad bland långtidsarbetslösa och sjukskrivna.

2014 konstaterade IMF i en rapport att växande klyftor skadar ekonomin och att ”lägre inkomstojämlikhet korrelerar kraftigt med snabbare och mer uthållig tillväxt”.

Efter andra världskriget, när inkomstskillnaderna minskade i Sverige, så ökade den ekonomiska rörligheten kraftigt. Vi talar om stora förändringar. Vilket ska betraktas som en rejäl framgång. Mot bakgrund av detta kan man dock befara att den ekonomiska rörligheten minskar i takt med att inkomstskillnaderna ökar,” säger han.

Egna kommentarer.

Uppgifterna är bara de senaste i en lång rad rapporter om ökad ojämlikhet i Sverige – och i de flesta andra länder.

DN skrev 18/6 2014 i artikeln ”Allt fler rika svenskar” att ”den positiva utvecklingen på börsen i år har gjort att fler svenskar kan kalla sig dollarmiljonärer=ha en investeringsbar förmögenhet på en miljon dollar – exklusive bostad, samlarobjekt och förbrukningsvaror. Fortfarande är det USA som leder rikemansligan, men dollarmiljonärerna i Asien blir snabbt fler.”Utvecklingen är likartad i många länder i världen, t.ex. i USA. Källa: Capgemini Financial Services Analysis. 2014

*Fem av de tio rikaste är från USA, men om man räknar med att möbeljätten IKEA helägs av Ingvar Kamprad är han världens rikaste person.

I Sverige ökade antalet dollarmiljonärer med 15,6 procent 2013 jämfört med året innan, och uppgår nu till 80 700 personer. Globalt ökade antalet dollarmiljonärer 2013 med 15 % förra året den största ökningen sedan år 2000.

Nordamerika intar fortfarande toppositionen i rikemansligan, med 4,33 miljoner dollarmiljonärer som tillsammans har en förmögenhet på nästan 14,8 biljoner dollar, 98 biljonärer svenska kronor. Men Asien ligger häck i häl med 4,32 miljoner dollarmiljonärer med en förmögenhet på 94 biljoner kronor.

13 februari rapporterades att ”Fler svenskar kan leva på sitt kapital” utifrån en undersökning av docent Jesper Roine, Handelshögskolan i Stockholm. Han rapporterar att inkomstspridningen ökat i nästan alla länder de senaste 30 åren, mest i USA, England och även i Skandinavien, i Sverige. De rika blir rikare och det sker snabbare i Sverige än i många andra länder.

För tio år sedan kunde 10 000 svenskar leva på kapital, alltså räntor, aktieutdelningar och annat. I dag är det drygt 28 000. Alltså en tredubbling på tio år.

Vad beror det på? Arvsskatten och förmögenhetsskatten avskaffades för några år sedan. Skattetrycket har sänkts. Dessutom har börsen gått dubbelt så bra i Stockholm som i London och Paris sedan 80-talet.

* Den generella, globala orsaken är den neoliberala ekonomiska politiken och den kraftigt ökade koncentrationen av ägandet i världen. Thomas Picketty har i sin mycket uppmärksammade bok ”Capital” visat att ökning av ekonomiska skillnader är den dominerande trenden i den kapitalistiska ekonomin och att perioden 1945-75 var ett undantag.

Jesper Roine säger ”Jag tror att det har konsekvenser för sammanhållningen. Man kan riskera att få en situation där vissa personer helt enkelt lever ett isolerat liv där de köper alla tjänster och all service privat. Potentiellt tappar man intresset för resten av samhället, det berör en inte i någon del av ens vardag”. Jag (Anders Romelsjö) tror han har rätt.

Förra året ökade antalet miljardärer i Sverige med omkring 10 %. Medan andelen miljonärer och miljardärer i Sverige har mångdubblats på 20 år har andelen fattiga barn endast minskat obetydligt (Rädda Barnen) eller ökat kraftigt (EU:s statistik).

Rädda Barnens index har utarbetats av en av landets ledande experter, Tapio Salonen, professor i socialt arbete i Malmö och ger ett absolut fattigdomsmått.

Enligt Rädda barnens mått var knappt 13 % av barnen (242 000 barn) och minst lika många föräldrar fattiga, med stora skillnader mellan olika grupper och olika områden. Nästan vart 3:de barn med utländsk bakgrund och ungefär lika stor andel av invånarna i Malmö är fattiga enligt detta mått, jämfört med 4 % i Täby. Barnfattigdomen ökade kraftigt under 90-talskrisen, när arbetslösheten exploderade och inkomstklyftorna växte. Fram till och med 2007 minskade barn­fattigdomen sakta men säkert. Sedan vände det. År 1991 var 15 % av barnen fattiga, år 1997 över 20 %, år 2007 var det 10,7 % och förra året var det 12,7 %, dvs en ökning med c:a 20 % sedan 4 år. Siffrorna visar också betydelsen av vilka år som jämförs.

En fördubbling av andelen barn i fattiga hushåll har skett i Sverige under de senaste 15-20 åren till drygt 13 % år 2010 enligt EU:s relativa fattigdomsmått. Detta avser andelen hushåll med en lägre inkomst än 60 % av medianinkomsten i ett land.

Och ökningen av de ekonomiska skillnaderna och av den relativa fattigdomen går igenom i de allra flesta länder i världen genom kapitalismens utveckling de senaste 30 åren.

* I USA har andelen fattiga, hemlösa och som lever på matkuponger också ökat kraftigt.
* Radionyheterna rapporterade i höstas att 21 % av invånarna i New York är fattiga – en lägre andel än i många andra städer. 1,8 miljoner lever på matkuponger. I november reducerades värdet av matkuponger och hundratusentals hungriga New Yorkbor söker sig olika hjälporganisationer. (Hittade ej länken på nätet, men väl länken till en radiorapport att 47-49 miljoner invånare i USA lever på matkuponger.

I den mycket uppmärksammade boken ”Jämlikhetsanden” av Wilkinsson & Pickett beskrivs hur länder (och delstater i USA) med högre grad av ojämlighet uppvisar relativt större grad av sjuklighet och sociala problem. (Se gärna min recension i Läkartidningen 2010). Boken ”Åtstramning till döds” av Stuckler och Basu påvisar de mycket negativa hälsoeffekterna av nyliberalismens politik runtom i världen.

I diskussion om orsaker till mekanismerna för ohälsan och den sociala gradienten för ohälsa fokuserar Wilkinsson i olika sammahagn inte minst på upplevelsen av den sociala gradienten och den sociala tillhörigheten.

Ur detta perspektiv blir den relativa fattigdomen, den som ökat så mycket bland barn i Sverige särskilt viktig och allvarlig.

Barnfattigdomen lätt att snabbt utrota!
”Det skulle kosta 15 miljarder att avskaffa barnfattig­domen”, har Tapio Salonen sagt. Det är mindre än vad regeringen sänkt bolagsskatterna med, och drygt 5 % (1/20) av den borgerliga regeringens skattesänkningar hittills! Samtidigt har man dramatiskt sänkt ersättningsgraderna i både sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna. Tiotusentals sjuka har lämnat sjukförsäkringen, tiotusentals arbetslösa har lämnat a-kassan.

* DN Debatt 8/3 påvisar minskad jämlikhet i Sverige även på andra områden, ej oväntat.

Regering – gör något!
Opposition – hur och när ska ni snabbt utrota fattigdomen!

Är dagens kapitalism det bästa för mänskligheten?

Den allmänna trenden i världen innebär ökad ekonomisk ojämlikhet och ökad arbetslöshet. FN:s klimatrapporter och frånvaron av bindande åtgärder trots att allt allvarligare klimatförsämringar visar att politikerna och det ekonomiska systemet inte klarar av detta.

Vi behöver ett mer demokratiskt och rättvisare ekonomiskt system!
Kapitalismen har sina fördelar, men nackdelarna blir allt tydligare, och mänskligheten behöver något bättre. Kapitalismen baseras på massor av företag, med allt större dominans för storbolagen (Officiell statistik), där var och ett sträver efter allt större vinst. Det är då en fördel med låga löner, få anställda och att avstå från kostnader för insatser för att förbättra miljön.

Förslag på några punkter för en demokratisk socialistisk politik.
Troligen måste den införas i ganska stor del av världen inom en ganska kort tidsrymd, bl.a. med tanke på den globaliserade ekonomin.
-De centrala produktionsmedlen, kontrollen över naturresurser hamnar i folkets händer, rimligen via valda ombud. Då kan ekonomin planeras långsiktigt och demokratiskt.
-Man kan planera in så att alla har arbete.
-Kreativitet kan uppmuntras som nu;
-Hårdare arbete och mer studier ger rimligen mer ersättning;
-De som arbetar får större inflytande på arbete lokalt och mer aktivt delta i planeringen och diskussionen om samhällets mål – dvs. ökad demokrati;
-Tryck-, yttrande-, religionsfrihet ska finnas – folk ska inte straffas för sina åsikter (undantag rasism etc som nu);
-Genom att media, eller en stor del av media i alla fall, ägs av samhället blir möjligheterna till korrekt information och allsidig debatt större än nu;
-Om majoriteten så vill (vilket är mycket troligt) blir det ett samhälle som präglas av mycket större ekonomisk och social jämlikhet, ingen/liten arbetslöshet och större trygghet.
-Samarbete mellan företag gör att kostsamt dubbelarbete (och industrispionage kan elimineras);
-Självklart ska man kunna byta jobb;
-Miljö- och klimatfrågan kan hanteras seriöst och ge trygg framtid för kommande generationer, inte som nu.
-Saklig och om möjligt vetenskaplig baserad kunskap ersätter vilseledande reklam.

För detta behövs massrörelser och klart utformade, mer konkreta program än dagens för en demokratisk, socialistisk värld. Det gäller att i fråga efter fråga ge information om och förslag på hur detta ska ske. Förslagen ovan måste utvecklas!

 

KampanjeStøtt oss

10 KOMMENTARER

  1. Diverre er det vanskleg å forstå kva artikkelforfattaren vil. Det verkar som Anders Romelsjö eigentleg vil ha ei form for statssosialisme? Denne har ikkje fungera bra nokon stad.

    I Noreg og truleg og i Sverige kan ein ikkje berre ta næringsverksemder frå folk utan å betale full pris for desse. Jamfør grunnlova.

    Eit prissamarbeide mellom næringsverksemder er og ulovleg. I tilhøve til ana samarbeide så er det nok og vanskleg å krevje dette for private verksemder.

    • Hvis man ikke regner korporasjoner som personer, blir ikke dette mye å betale ut. Trekker man fra bønder er det ikke mange som eier sin egen arbeidsplass i Norge i dag, mener å huske at tallet er rundt 30.000, og majoriteten av disse er enkeltmannsforetak.

      • Ein har ikkje sett nokon statssosialisme fungera bra. Korleis då grunngjeva at det offentlege skal kunne ta over verksemder?

        Et grunnvilkår for ekspropriasjon er at nytteverdien av inngrepet er større en skadeverdien for den som utsettes for det. Dersom det er tvil om nytteverdien er større enn skadeverdien, skal det ikke eksproprieres.

        http://www.bondelaget.no/andre-rettsomrader/ekspropriasjon-oreigning-article42224-2653.html

        http://www.echr.coe.int/Documents/Simplified_Conv_NOR.pdf

        • Nytteverdien vil her være sivilisasjonens, ja kanskje tom. menneskehetens fortsatte eksistens. Vi snakker heller ikke om noen statssosialisme, da staten gjennom IGD oppløses i allmenningheten: http://www.kulturverk.com/2014/10/15/modeller-for-et-post-kapitalistisk-scenario/

          IGD og Bongard går således etter mitt syn tom. lengre enn Bauwens, som søker å opprette en partnerskapsstat som fungerer som allmenningenes/allmenninghetens tjener og tilrettelegger: http://commonstransition.org/

          Selv håper jeg vi kan legge IGD innunder «Commons Transition», da denne modellen absolutt fortjener sin plass her.

          Men det haster nå, da den industrielle sivilisasjon styrter mot bakken i stor fart. Rekker vi å løse ut fallskjermen før vi treffer bakken?

          Hverken Tverberg eller Bongard gir oss mye tid.

      • Jeg tror også at majoriteten av disse 30.000 har valgt å eie sin egen arbeidsplass fordi de ønsker å ha innflytelse i eget liv. Dessverre er dette en illusjon, da det er korporasjonene i samarbeid med politikerne som legger rammeverket for næringslivet, og disse bryr seg katta hverken om småbedrifter eller kooperativer (ekte kooperativer, for all del ikke COOP).

        Derfor er det like greit at vi organiserer økonomien gjennom et selveierdemokrati, dvs. IGD (InnGruppe-Demokratiet). Slik ville alle få REELL innflytelse over egen arbeidsplass. Dette ville også vært meget bedre for de 30.000 stakkarene som eier sin egen arbeidsplass, men som stort sett arbeider vettet av seg for å beholde sin innbildte frihet.

        «Many critics of Piketty’s book have pointed out that the surest path to reversing inequality within countries is through strategies that create a better distribution of capital in the first instance, rather than relying on top-down, quick-fix and state-centric strategies afterwards.[4] In other words, it’s more effective to address the distribution of wealth at its source, including through changes in institutions and policies to make pre-tax income distribution less unequal.

        This will inevitably demand the collective organisation of labour, the protection of workers’ rights, and new ways for capital to be owned broadly by the populace – such as a dramatic ramping up of participatory ownership through cooperatives.[5] These people-driven solutions point towards the shifts in power that are needed to create truly egalitarian societies, although this is a subject that Piketty leaves largely unaddressed.

        By far the greatest blind side to Piketty’s analysis, however, is his failure to take seriously the ecological limits to growth.[6] It is clear that he defends the free market and the idea of perpetual economic growth, since his proposal for a global wealth tax assumes that wealthy countries will continue to grow at a rate of 1.2 percent (with a global growth rate of up to 5 percent). Nowhere in the book does he admit that infinite growth is unsustainable on a planet with finite resources, a position which is now conventional wisdom for many scientists,[7] environmental activists,[8] and civil society organisations.[9]

        If de-growth on a global level is inevitable sooner or later – and there is enough evidence to suggest that it is – then the implications go far beyond Piketty’s solutions for how we can achieve a just and sustainable world.[10] When the pie cannot be grown any larger to share it out, much more serious questions of distribution arise given the planetary boundaries that economies are already hitting hard.[11] As succinctly put by Herman Daly: “is not the solution to poverty to be found in sharing now, rather than in the empty promise of growth in the future?”[12]»

        http://blog.p2pfoundation.net/after-the-great-piketty-debate/2015/03/11

        IGD er slik jeg ser det den beste kooperative modellen vi har for å møte en virkelighet av «degrowth»:

        «Takk Øyvind, men fremdeles har ikke disse viktige kritikerne knekt koden med pengefølelsen, eller sett at det eneste Ellinor Ostrom mangler, er forståelse for inngruppestørrelsens betydning for politisk styring….» – Terje Bongard

  2. Elles vil eg sei at det er positivt med nytenking. Ein grønare og meir rettferdig politikk kan ein sannsynlegvis få til innafor grunnlova. Ein kan og skape vekst utan å auke co2 utsleppa.

  3. Noe jeg fortsatt savner på bloggen (som for øvrig er strålende, i tilfelle noen skulle være i tvil) er det mer om hvordan man kan gjøre motstand. Mange i dag føler apati, kynisme og at ingenting nytter. Jeg vet det ikke er én løsning, men vi må begynne å snakke om muligheter, på kort og lang sikt.

  4. -Hårdare arbete och mer studier ger rimligen mer ersättning;

    Vil her legge til at alle har en basis borgerlønn, og at tilføyelser til denne avgjøres demokratisk gjennom IGD, men innenfor hva økosystemtjenestene tillater. Så vi snakker her om symbolske summer for anerkjennelse, og ikke millionbonuser etc. F.eks. at Helge Lund kunne få noen tusenlapper ekstra.

    -Självklart ska man kunna byta jobb;

    Hvordan foregår dette innen inngruppe-systemet?

    Det er også viktig at arbeidsplassene plasseres i nærmiljøet, da separasjonen av hjem og arbeid er mentalt skadelig og genererer unødig transport og er et tidssløseri. Jmfr. mønster ni, «SCATTERED WORK»: http://www.jacana.plus.com/pattern/P9.htm

    «Problem
    The artificial separation of houses and work creates intolerable rifts in people’s inner lives.
    Solution
    Use zoning laws, neighborhood planning, tax incentives, and any other means available to scatter workplaces throughout the city. Prohibit large concentrations of work, without family life around them. Prohibit large concentrations of family life, without workplaces around them.»

    Vil legge til at de uformelle gaveøkonomiene også bør styrkes innenfor IGD-systemet. Hvor mye vi trenger/skal arbeide per uke for å holde produksjonssystemene gående må avgjøres demokratisk, kanskje holder det med 2-3 dager i uka? Vi må huske på at det meste av arbeidet i dag består av «Bullshit»-jobber: http://strikemag.org/bullshit-jobs/

    Selv ser jeg kanskje også for meg at vi kan ha små, ikke-profitt-baserte markeder innenfor IGD. Disse kan baseres på penger, da penger-produkt-penger, og ikke penger-produkt-profitt, men det er også fullt mulig å bygge markeder som reine gaveøkonomier, uten bruk av penger.

    Disse bygges da inn i lokalsamfunnet på de minste skalaer gjennom mønsterspråk.

    http://www.resilience.org/stories/2013-09-17/the-ancient-taberna-in-a-future-world

  5. Det viktigste for et samfunn er at medlemmene opplever å være del av et SAMfunn.
    Og at personlige mål, og samfunnets mål ses på som sammenfallende på viktige områder, der synergieffekten blir viktig.
    Alene kan et individ vanskelig greie å få så mange fri timer og bli så materielt rik som man kan greie i et samfunn, gjennom arbeidsdeling og tilgang til hele landets resurser.
    Både enkeltindividet og samfunnet bør altså ha som mål å bli rike, ikke på penger /tall men på materiell velstand, gjennom arbeid.
    – Ikke «arbeid»/sysselsetting. Eget hjemmemarked blir selvfølgelig nasjonens viktigste marked. Arbeidsdeling kan gjøres med andre frie nasjoner dersom dette blir mer effektivt, forutsigbart og trygt.
    Et sunt individ bør i tillegg ha som mål så mange fri timer som mulig til egen ønsket aktivitet.Med så lav pliktarbeidstid (skatt) som mulig.
    Et sunt samfunn bør ha som mål å få utført avtalt fellesarbeid maksimalt effektivt for å gi enkeltindivider så mye egen fri tid som mulig. Og dermed minimere skatter og avgifter for at alle produserte varer skal være så rimelig som mulig til bruk for samfunnets innbyggere.
    Reklame for å piske opp et konstruert forbruk, for å opprettholde arbeidsplasser og/eller høyne skatte og avgiftsinngang, vil slik sett kun være en fordyrende utgift for både enkeltindivid og administrasjon. ( Og økologisk ødeleggende.)
    I et slikt samfunn vil penger kun være tall i et dugnads-regnskap for den enkelte. Samfunnet/landet sin valuta/gull er ikke penger, men tilgjengelige arbeidskrefter som arbeider så effektivt som mulig for å dekke alle felleskostnader som infrastruktur og energi.

    All kunst/kultur, politikk og bistand til andre land, er noe enkeltindivider dermed kan/bør gjøre så billig avgift- fritt som mulig, og etter eget ønske på egen fri tid. ( Uten «subsidiering av staten».)
    Og jo bedre og mer effektivt fellesoppgaver utføres ( f.eks. renovasjon) jo mindre skatt og dermed mer fri tid til den enkelte.
    – Eller hvis en produsent fant ut hvordan et nødvendig/ønsket produkt kunne holde dobbelt så lenge, ville det dermed være en positiv «arbeidsløshet» for samfunnet som helhet. Med borgerlønn som et billigere alternativ enn ekstra produksjon.
    Alle arbeidstakere som engasjerer seg med nye forbedringer i sitt arbeid, enten det er offentlig eller privat drevet fellesarbeid, er med på arbeidet mot et felles mål. Billigere produkter/lavere priser, mer fri tid, og mindre administrasjon.
    Mer arbeidsløshet i positiv forstand.
    Og større frihet til sitt liv.

LEGG IGJEN EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here

Dette nettstedet bruker Akismet for å redusere spam. Lær om hvordan dine kommentar-data prosesseres.