Kina tilpasser sin økonomi

0
Guangzhou ved Perleelva er Kinas sørlig industri- og handelsby

Xi förstör inte Kinas ekonomi – han förändrar den.

Av Timur Fomenko, politisk analytiker.

Mediekommentarer, som glatt proklamerar slutet på Kinas uppgång, tar inte hänsyn till de globala realiteter som Peking effektivt anpassar sig till.

Om det finns en helt typisk tankegång om Kina, som finns i mainstream-media idag, så är det idén att Kinas ekonomi har förstörts, och att Xi Jinpings politik bär skulden.

Sådana kommentarer, som sprids av alla större mainstream-medier varje vecka, främjar ofta en historia om «slutet» på Kinas uppgång, talar ofta om «nedgång» och lägger helt och hållet ansvaret på Xi Jinping, som påstås ha gjort slut på dynamiken i ett öppet och välmående Kina för ett alltmer centraliserat, auktoritärt styre och en återgång till kommunistiska grunder.

En sådan uppfattning framfördes i veckan av Washington Posts redaktion i en artikel med titeln «Xi tankar Kinas ekonomi. Det är dåligt för USA». Artikeln var knappast originell i sin premiss, utan framförde ovanstående argument i stort sett ord för ord. När detta argument förs fram ignorerar det alltid bekvämt nog det bredare sammanhanget. Detta sammanhang är att världsekonomin befinner sig i trångmål, och dessutom är den mer påtagliga elefanten i rummet, att USA:s utrikespolitik har varit avsiktligt skadlig, om inte direkt antagonistisk, mot de globala ekonomiska utsikterna som helhet.

Tanken med denna sorts beskrivning är att driva den psykologiska krigföringsaspekten att Kina misslyckas för att på så sätt dämpa företagens optimism, underminera den kinesiska ekonomin och därmed föra fram USA:s utrikespolitiska mål. Detta målar medvetet över de geopolitiska, ekonomiska och inhemska överväganden som alla har drivit fram en förändring av Kinas egen strategi och position. Det är lätt att i en kliché fördöma Xi Jinpings «tyranniska styre», och att beskylla honom för allt som uppenbarligen har gått fel, men svårare att måla upp en bedömning av varför Kinas inre och yttre miljö idag inte är densamma, som den var för tio år sedan.

Det första som alltid, alltid ignoreras, är att Xi Jinping medvetet försökte förändra strukturen i Kinas ekonomi för att få ett slut på en tillväxtboom som enbart bygger på fastigheter och skulder. Tidningarna älskar att svamla om «fastighetskrisen» och Evergrande, men kan du föreställa dig hur stort problemet skulle ha varit, om den tidigare politiken hade fortsatt, och Kina drivit på för obscena tillväxtmål på 10 procent baserat på en explosion av skulder? Xi Jinping satte stopp för detta när han kom till makten och han inledde en process av skuldsanering som medvetet saktade ner Kinas ekonomiska tillväxt till cirka 6 procent. Varför? För skuld är inte en hållbar mekanism, och hans politik har bokstavligen varit att driva fastighetsbranschen in i en kontrollerad lågkonjunktur, även om det får kortsiktiga [negativa] återverkningar.

För det andra har Xi Jinpings politik varit att återuppfinna Kinas ekonomi för att möta kommande utmaningar, genom att omvandla den från en lågprisekonomi, export- och fastighetsboomekonomi till ett högklassigt teknologiskt kraftpaket. I stället för att investera planlöst i lokala myndigheters fastighetsboom, har Kina omdirigerat statliga pengar till att bland annat bygga upp högvärdiga industrier inklusive förnybar energi, datorer, halvledare, bilar och flyg. Det är i första hand detta försök, att bli den globala teknologiska ledaren (med sin grund i landets storlek), som har utlöst motreaktionen från USA på ekonomisk nivå. Däri grundas försöket att lamslå Kinas tekniska framsteg genom exportkontroller, som i själva verket visar få tecken på att fungera.

Dessutom har den globala ekonomiska miljö som Kina verkar i förändrats. USA har avslutat sin långvariga politik med öppen ekonomisk integration till förmån för protektionism, blockanpassning och geopolitisering av leveranskedjor. Detta har i sin tur skapat geopolitiska konflikter med Ryssland och Kina, och USA har krävt att dess allierade ska klippa eller minska de ekonomiska banden till de berörda länderna. Genom att göra detta har USA också attackerat Peking på ett antal fronter och använt frågor som Xinjiang, Tibet, Taiwan och Hongkong som vapen för att smutskasta Kinas image, genomföra sanktioner och naturligtvis en allomfattande kampanj av negativ publicitet för att skapa osäkerhet och förstöra optimismen om Kinas uppgång.

Denna politik får oundvikligen konsekvenser för Peking, vilket gör att landet känns mindre säkert, mer misstänksamt och därför mindre öppet mot omvärlden. Det är inte så mycket en möjlig anklagelse mot Xi Jinping som det är en strukturell politisk realitet. CIA är till exempel obevekligt i sina försök att stärka sin närvaro i Kina, men om Kina arresterar någon eller kopplar dem till spioneri kommer media att svara med att kalla Peking paranoid, osäker och tvingande, vilket visar hur narrativet kommer att snedvrida landet oavsett vad som händer. Poängen kvarstår dock att det är mer utmanande för Kina att växa i denna miljö än tidigare. Nya utmaningar skapar ny politik, och när mainstream-media låtsas att Xi är initiativtagare till all förändring och «förstör» Kinas chanser, ljuger de helt enkelt på flera nivåer. Det är en mångfacetterad psykologisk krigföringskampanj som väljer enkla förklaringar snarare än att berätta om den större bilden som handlar om varför Kina nu förändras.

Xi isn’t destroying China’s economy – he’s changing it

Oversatt til svensk av Bertil Carlman.

Forrige artikkelScholz: «Britiske soldater hjelper Ukraina med å avfyre missiler»
Neste artikkelPropaganda gjennom 100 år, hjemme og ute. Del 3.
Skribent er en betegnelse vi bruker i databasen på alle som ikke er registrert der som forfattere. I de aller fleste tilfelle vil du finne forfatterens navn i artikkelen.