Vijay Prashad: Hvorfor jeg tror som jeg tror om den kinesiske sosialismen

0
Liu Hongjie (China), Skyline, 2021.

Bertil Carlman har oversatt denne artikkelen av Vijay Prashad fra magasinet The Tricontinental.org.

Varför jag tror som jag tror om den kinesiska revolutionen

Av Vijay Prashad.

I slutet av förra året skickade en kollega ett brev till mig där han fördömde några av mina skriverier om Kina, särskilt det sista nyhetsbrevet 2023. Det här nyhetsbrevet är mitt svar till honom.


Situationen i Kina är orsak till en hel del bestörtning inom vänstern. Jag är glad att du har tagit upp frågan om kinesisk socialism direkt med mig.

Vi lever i mycket farliga tider, som du vet. USA:s accelererande spänningar med andra mäktiga nationer hotar vår planet mer nu, än under kanske någon annan period sedan 1991. Kriget i Ukraina och folkmordet i Gaza illustrerar de faror som ligger framför oss. Under tiden oroar jag mig för att USA ska försöka dra in Iran i konflikten, med Israel som hotar att trappa upp spänningarna med Hizbollah i Libanon och sedan få Teheran till att ta ett steg som skulle göra det möjligt för USA att bomba Iran. Det nya kalla kriget mot Kina kommer att ta dessa konflikter till en ny nivå. Taiwan är redan den pådrivande kraften. Jag hoppas att nyktra sinnen kommer att segra.

Alla socialistiska projekt formas, som du mycket väl vet, i klasskampsprocessen, och genom produktivkrafternas utveckling. Inte minst i Kina. Du erinrar dig Bill [William] Hintons boksom publicerades 1990. (The Great Reversal: The Privatization of China 1978-1989). Jag var med Bill i Concord, Massachusetts, något år innan han dog 2004, och jag hade flera diskussioner med honom om Kina. Ingen i USA kände till Kina lika bra som Bill, hela hans familj (inklusive hans syster Joan och hennes man Sid Engst, som moderniserade mjölkproduktionen i Kina) och naturligtvis deras vänner Isabel CrookEdgar SnowHelen Foster Snow och senare översättaren Joan Pinkham, dotter till Harry Dexter White.

Under 1990-talet och början av 2000-talet fanns det en stor oro rörande Kina. När jag besökte landet flera decennier tidigare blev jag förbryllad över fattigdomen på landsbygden. Men samtidigt greps jag av värdigheten hos ett folk som inspirerats av den stora historien om de strider som skapade den kinesiska revolutionen 1949, och som visste att de höll på att bygga ett socialistiskt projekt. Bill höll fast vid maoismen och var tydlig med det socialistiska projektets motsägelser, som han skrev i Through a Glass Darkly: U.S. Views of the Chinese Revolution.

Ojämlikheten hade stigit till höga nivåer under Jiang Zemin (1993–2003) och Hu Jintao (2003–2013). I Poorer Nations: A Possible History of the Global South (2013) skrev jag om den kinesiska revolutionen med en del av den pessimismen, trots att jag förstod svårigheterna med att bygga socialism i ett fattigt land (det enda landet, efter Ryssland, att försöka göra det sedan revolutioner misslyckades i Väst). Några år senare läste jag Ezra Vogels fantastiska bedömning av Deng XiaopingDeng Xiaoping and the Transformation of China (2011), som placerade Dengs beslut 1978 i kontexten av hela den revolutionära processen. Den boken gav mig en bättre förståelse för Deng-reformerna. En av de viktigaste lärdomarna jag tog med mig, var att Deng var tvungen att konfrontera ekonomins stagnation, och låta marknaden främja produktivkrafterna. Utan det stod det klart att Kina – ett fattigt, efterblivet land – skulle glida in i en förtvivlans socialism. Det var nödvändigt att bana väg för ett nytt tillvägagångssätt. Naturligtvis vände sig Deng-reformerna till marknadskrafterna, och öppnade dörren för en mycket farlig situation. Bills pessimism var ett svar på den verkligheten.

Bild. Sheyang Farmers Painting Institute (Jiangsu, China), part of the ‘farmers painting’ project, 2017.

I slutet av 1990-talet började diskussioner – bland annat i Kinas kommunistiska partis (KKP) tidskrifter – om att ta itu med den ökande ojämlikheten och fattigdomen genom massaktioner. Vid KKP:s 16:e kongress femte plenum i oktober 2005 tillkännagav partiet ett «stort historiskt uppdrag» att «bygga en ny socialistisk landsbygd» och använde den nya frasen «de tre landsbygderna» för att hänvisa till jordbruk, bönder och landsbygdsområden. Detta uppdrag syftade till att förbättra infrastrukturen på landsbygden genom statliga investeringar, tillhandahålla gratis och obligatorisk utbildning, och till att utveckla kooperativa medicinska tjänster samtidigt som man drog sig tillbakafrån marknadsreformerna inom den medicinska sektorn, varav den senare blev en rikstäckande politik i hela Kina från 2009. Det intresserade mig att kampanjen drevs med masskaraktär och inte byråkratiskt, med tusentals KKP-kadrer inblandade i att utföra detta uppdrag. Detta var en föregångare till den kampanj för utrotning av fattigdom som skulle komma ett decennium senare.

När detta uppdrag utvecklades, var jag mycket intresserad av det faktum att platser med «röda resurser» lyftes fram för åtgärder (som Hailufeng i Guangdongprovinsen, som var hjärtat av Kinas första sovjet på landsbygden). Det säger en del, att forskare i Väst inte fokuserade på dessa nya skiften, fixerade som de var vid landets Stillahavskust, snarare än att studera förhållandena på Kinas landsbygd. Bland de få undantagen finns uppriktiga personer som professor Elizabeth Perry och professor Minzi Su (författare till China’s Rural Development Policy: Exploring the ‘New Socialist Countryside’, 2009), som ignoreras av de flesta Kinakommentatorer.

Denna strävan efter en ny socialistisk landsbygd, livade upp KKP och en tyst rörelse för att motverka rena marknadskrafter, vilket skapade den dynamik som ledde till att Xi Jinping valdes till partiledare i slutet av 2012. Xis oro för Kinas landsbygd är ett resultat av att han tillbringade en del av sin ungdom i Kinas underutvecklade nordvästra delar, och från sin tid som partisekreterare i Ningde-prefekturen i slutet av 1980-talet, som då var en av de fattigaste regionerna i Fujianprovinsen. Ett allmänt erkänt inslag i Xis ledarskap under denna period, är att han hjälpte till med att minska fattigdomen i området och med att förbättra den sociala situationen, vilket gjorde ungdomar mindre benägna att flytta till städerna.

Behövde Kinas tillväxt ske på bekostnad av naturen? År 2005, när Xi var i Huzhou (Zhejiangprovinsen), lade han fram teorin om «två berg«, som föreslog att ekonomisk och ekologisk utveckling måste gå hand i hand. Detta bevisas av det faktum att partikelföroreningarna i Kina minskade med 39,6 % från 2013 till 2020, vilket [i sin tur] ökade medellivslängden med två år. År 2023 tillkännagav Xi en ny ekologisk strategi för att bygga ett «vackert Kina», som inkluderar en miljöplan för landsbygdsområden.

Jag slogs av några av dina påståenden, i synnerhet att «tvångsåtervändande till landsbygden nu är statlig politik», vilket jag anser förtjänar särskild eftertanke, eftersom det är en del av den bredare «nya socialistiska landsbygdspolitiken». Det är sant att president Xi sedan 2017 har talat om behovet av att återuppliva landsbygden, och det är också sant, att olika provinser (till exempel Guangdong) har handlingsplaner för högskoleutbildade att åka ut på landsbygden och delta i [arbetet med] att göra landsbygden lika attraktiv som staden. Detta görs dock inte med våld, utan genom innovativa program.

Bild. Zhang Hailong (China), Horses and Herdsmen Series 3, 2022.

I frontlinjen för dessa program står ungdomar, av vilka många var bland de tre miljoner kadrer som åkte till byarna som en del av politiken för att avskaffa extrem fattigdom (det är värt att notera att 1 800 kadrer dog när de utförde denna uppgift). Xi är, precis som Mao Zedong var, mycket känslig för betydelsen av att partimedlemmar upplever verkligheten på den kinesiska landsbygden, med tanke på Kinas vidsträckta landsbygd, och [han] skickades själv till Kinas nordvästra landsbygd under kulturrevolutionen. När Xi reflekterade över denna upplevelse skrev han 2002: «Vid 15 års ålder kom jag till byn Liangjiahe förbryllad och vilsen. Vid 22 års ålder lämnade jag med ett tydligt livsmål och fylldes av självförtroende.» Det finns något av denna inställning i kinesisk politik. Är det dåligt för partimedlemmar, av vilka många har arbete i statsapparaten, att tillbringa [viss] tid på landsbygden? Inte om man vill att de bättre ska förstå Kinas verklighet.

Jag har varit i Kina många gånger under de senaste tio åren, och jag har rest mycket både på landsbygden och i städerna. Den dubbla cirkulationsstrategi som Xi har följt (driven av denna «nya socialistiska landsbygdspolitik») är av intresse, och jag har arbetat med en rad forskare för att bygga upp en detaljerad, empirisk förståelse av det kinesiska projektet inifrån och genom dess egna kategorier. Det är grunden för det arbete vi har utfört, en del av det är publicerat i Wenhua Zongheng och en del av det i Tricontinental: Institute for Social Researchs studie om utrotning av extrem fattigdom i Kina. [Svensk översättning: Kina utrotar absolut fattigdom] Är det propaganda? Jag hoppas inte det. Jag hoppas att vi kommer närmare och närmare att kunna erbjuda en teoretisk bedömning av den kinesiska revolutionen allteftersom den fortskrider. Är revolutionen perfekt? Inte alls. Men det kräver förståelse snarare än klichéer, som det finns gott om i Väst när det gäller Kina.

Abdurkerim Nasirdin (China), Young Painter, 1995.

Ta till exempel anklagelserna om förtryck av kinesiska muslimer (25 miljoner eller 1,8 procent av den totala befolkningen). Jag minns att jag var i Centralasien på 2000-talet när al-Qaida och talibanerna hade en allvarlig inverkan i regionen, bland annat genom de kontor som Islamic Movement of Uzbekistan (IMU) hade. IMU formulerade en policy för att ta över hela Xinjiang-regionen, vilket är anledningen till att en del uigurer gick över till Juma Namanganis ledarskap.

Turkistan Islamic Party, som leds av personer som står al-Qaida nära (som Abdul Haq al-Turkistani, som var medlem i al-Qaidas shura), föddes ur den sortens kontakter. Bombningar av offentliga platser blev vardagsmat, bland annat i den autonoma regionen Xinjiang Uygur. Abdul Shakoor al-Turkistani, som 2010 tog över ledarskapet från Abdul Haq (ingenjören bakom bombningarna i Peking 2008 under OS), var ansvarig för attackerna i Kaxgar 2008 och 2011, och för Hotan-attacken 2011. År 2013 flyttade den här gruppen till Syrien, där jag träffade några av dem vid den turkisk-syriska gränsen. De är nu baserade i Idlib, och de är en viktig del av al-Qaida-grupperingen där. Sådana är deras karakteristiska drag: inte bara turkisk nationalism, utan islamisk fundamentalism av al-Qaida-typ.

Vid den tidpunkten kunde flera tillvägagångssätt [från kinesiska myndigheters sida] ha använts för att ta itu med upproret. Det som USA och dess allierade i regionen förespråkade var att använda våld, bland annat genom att attackera områden som misstänktes vara styrda av dessa rebeller och arrestera dem en masse, och några av dem hamnade på USA-styrda hemliga platser. Många av medlemmarna i denna grupp, inklusive Abdul Haq och Abdul Shakoor, dödades av amerikanska drönarattacker vid gränsen mellan Afghanistan och Pakistan. Intressant nog följde Kina inte detta tillvägagångssätt. För några år sedan intervjuade jag före detta medlemmar av Libyan Islamic Fighting Group, vilka hade vänt sig bort från våld och al-Qaidas ideologi. Deras grupp, den kontroversiella Quilliam Foundation (baserad i London), leddes av personer som Noman Benotman som följde den egyptiska «omvändelsens» och de algeriska «försoningsprojektens»tillvägagångssätt. Dessa program syftade i huvudsak till att anta både kognitiva och beteendemässiga metoder för avradikalisering (att ändra ideologin respektive att stoppa våldet). De före detta jihadisterna från Libyen var ivriga att få detta tillvägagångssätt att fungera, både i Libyen (som misslyckades) och i Väst (där många av dem bosatte sig), snarare än alternativet med riktat våld och massarresteringar. De avvisades (utom i Tyskland, där Hayat-programmet inrättades 2012). Problemet med det våldsamma tillvägagångssätt som västvärlden istället valde, var att det demoniserade alla muslimer, snarare än att bara försöka avradikalisera dem som drogs in i en giftig politik.

I Kinas fall försökte regeringen genomföra olika former av avradikalisering, i stället för att föra ett frontalkrig mot de radikala grupperna i Xinjiang, och sedan mot det samhälle de levde i och demonisera alla muslimer. Det är nyttigt att påminna om mötet mellan Chinese Islamic Association och KKP i Peking 2019, [ett möte] som byggde på femårsplanen för att framhärda i sinifieringen av islam, och försökte göra islam förenlig med socialismen. Detta är ett intressant projekt, även om det lider av oklarheter. Att göra islam kinesiskt är en del av projektet. Det andra är att göra utövandet av islam i samklang med det socialistiska projektet. Det senare är ett förnuftigt sociologiskt tillvägagångssätt för den moderna världen: att göra religion – i en vidare bemärkelse – förenlig med moderna värderingar och, i Kinas fall, med «socialistiska kärnvärden» (som att bekämpa könsdiskriminering). 

Liu Xiaodong (China), Belief, 2012. 

Det förstnämnda är svårare att förstå, och jag har inte riktigt begripit det. När det gäller idén att religionen måste anpassas till moderna värderingar, särskilt socialistiska värderingar, är jag helt med på det. Hur ska detta gå till? Förbjuder man till exempel vissa sedvänjor (t.ex. huvuddukar i Frankrike), eller bör man inleda en process av debatt och diskussion med ledarna för religiösa samfund (som ofta är de mest konservativa)? Vad gör man, när man konfronteras med ett uppror som har sina rötter utanför landet, som i Afghanistan, Uzbekistan eller till och med i Syrien, snarare än inne i landet, som motsättningarna i Xinjiang? Allt detta är pressande dilemman, men de skrattretande uttalandena om folkmord och liknande, som framförs av USA:s utrikesdepartement och dess kumpaner – inklusive av tvivelaktiga människor som arbetar för tvivelaktigare «tankesmedjor» nära CIA:s högkvarter i Langley, Virginia – kan inte tillåtas definiera vår diskussion inom vänstern. Vi behöver en större förståelse för de aktuella frågorna för att inte falla in i Bidens och Netanyahus frågeställning, som i grund och botten handlar om «fördömer ni Hamas»-debatten.

Tang Xiaohe and Cheng Li (China), Mother on the Construction Site, 1984.

I ditt mejl skriver du att «det råder ingen tvekan om att levnadsstandarden för vanliga kineser, särskilt stadsbor, har förbättrats dramatiskt under de senaste decennierna». Faktum är att alla data – och mina egna resor – visar att detta inte bara är fallet «särskilt» för stadsbor, utan över hela landet och i allt högre grad i områdena längst västerut och långt norrut. Uppgifter från Internationella arbetsorganisationen (ILO) visar till exempel, att Kinas årliga reallönetillväxt var 4,7 procent, långt över den i andra länder på södra halvklotet, och definitivt högre än i Indien (1,3 procent) och USA (0,3 procent) På bara åtta år, från 2013 till 2021, ökade den disponibla inkomsten per capita för Kinas 498 miljoner invånare på landsbygden med mer än 72,6 %, medan andelen av de 914 miljoner invånarna i stadsområden ökade med 53,5 %. Samtidigt minskade skillnaden i disponibel inkomst mellan landsbygds- och stadsområden med 5 % under denna period, och tillväxttakten för landsbygdsinvånare har varit snabbare än för stadsbor tolv år i rad (2009–2021).

Mellan 2012 och 2020 lyfte riktade fattigdomsbekämpningar 98,99 miljoner människor på landsbygden ur extrem fattigdom, och gjorde det möjligt för varje enskild familj, som lider av extrem fattigdom, att få hjälp. Som en del av denna innovativa process kombinerade KKP utbildning och utveckling av gräsrotskadrer med digital teknik, vilket förbättrade den moderna styrningskapaciteten på lokal nivå, och gjorde det möjligt för partimedlemmar och kadrer att tjäna folket mer exakt och effektivt.

Som jämförelse kan nämnas, att om man använder Gini-indexet, som inte omfattar offentliga tjänster (om man bortser från poster som subventionerade hyror för bostäder på landsbygden), är inkomstskillnaderna i Indien 24 % högre än i Kina.

De som tittar på data om ojämlikhet i Kina, fokuserar ofta på Kinas miljardärer. Det framgick tydligt av ditt e-brev, där du noterade att Kina «översvämmas av statligt subventionerade miljonärer och till och med miljardärer. I själva verket en växande klass av superborgare, av vilka många ‘investerar utomlands’.» Visst skapade reformtiden de sociala förutsättningarna för att vissa människor skulle bli rika. Det antalet minskar dock. År 2023 bodde cirka 562 av de 2 640 miljardärerna i världen i Kina, en minskning från 607 föregående år, och de senaste KKP-kongresserna har gjort det till en prioritet att vända motorn i den process som skapar miljardärer. Av de 2 296 delegaterna till den 20:e nationella kongressen, var endast 18 chefer från den privata sektorn, varav de flesta kommer från små och medelstora företag, en minskning från 34 som deltog i den 18:e nationella kongressen 2012.

Som du kanske vet, efterlyste Xi 2021 en politik för ”gemensamt välstånd” (en term som först användes av KKP 1953), vilket oroade många av dessa miljardärer. De har sedan dess försökt ’springa mot kullarna’ («investera utomlands», som du säger). Kina har dock mycket starka kapitalkontroller, vilket gör att endast 50 000 dollar kan föras ut ur landet. En rad illegala verksamheter har öppnats under de senaste åren för att hjälpa de rika att ta ut sina pengar, bland annat genom den mer porösa regionen Hongkong. Men staten har slagit ner på detta, precis som den har slagit ner på korruptionen. I augusti 2023 grep polisen ledarna för ett immigrationsföretag i Shanghai som underlättade olagliga valutaöverföringar. Pressen på Jack Ma (fintech-företaget Ant Group), Hui Ka Yan (fastighetsutvecklaren i Evergrande) och Bao Fan (investeringsbanken Renaissance Holdings) är talande för KKP:s nuvarande position när det gäller miljardärer.

Du skriver att levnadsstandarden har förbättrats i Kina, men att «socialism inte står på dagordningen i det landet». Om det inte vore för KKP:s socialistiska agenda, hur har Kina kunnat avskaffa extrem fattigdom och kunnat minska ojämlikheten, särskilt i tider av ökande global ojämlikhet när den socialdemokratiska agendan i det kapitalistiska globala nord och i stora delar av det globala syd, har misslyckats med att komma i närheten av dessa landvinningar? Det hjälper att stora banker i Kina är under statens kontroll, så att storskaligt kapital kan förvaltas effektivt för att lösa sociala problem, som vi såg under covid-19-pandemin
Klasskampen fortsätter naturligtvis i Kina, och den klasskampen påverkar KKP (med dess extraordinära medlemsantal på 98 miljoner). 

Wang Zihua (China), When the Wind Blows Through the Summer, 2022.

Jag har försökt att inte bara ge några fakta för att vägleda vår diskussion, utan också för att väva in dem i den teori om socialism, som jag tror är mest attraktiv. Enligt denna teori är socialismen inte en händelse utan en process, och denna process – som har sina rötter i klasskampen – går i sicksack, en spänning fram och tillbaka som ofta accentueras av det trängande behovet av att öka produktivkrafterna i fattiga länder. Det är viktigt att följa med i sådana processer snarare än att inta en allvetande ståndpunkt.


Denne artikkelen ble publisert her:

Why I Believe What I Believe About the Chinese Revolution: The Second Newsletter (2024)

Forrige artikkelal-Qaida-medlemmer er en del av USA-støttede jemenittiske regjeringsstyrker
Neste artikkelSoros, Facebook og Omidyar-penger bak angrep på tyske bønder
Vijay Prashad er en indisk marxistisk historiker og kommentator. Han er administrerende direktør for Tricontinental: Institute for Social Research, sjefredaktør for LeftWord Books, og en senior ikke-resident stipendiat ved Chongyang Institute for Financial Studies, Renmin University of China.