oss 100 kroner!
Till sist tar äntligen den svenske utrikesministern Tobias Billström i en intervju sats och säger att de ohyggliga israeliska övergreppen i Gaza – med 50-60.000 dödade och skadade palestinier, varav en majoritet kvinnor och barn – kan “väcka frågor” om det som sker verkligen är i överensstämmelse med internationell rätt. Vad Billström talar om är den största massakern på palestinier sedan massmorden på och fördrivningen av palestinier under Al-Nakba (“katastrofen”) vid Israels bildande 1948. Och något som av eftervärlden säkert kommer att ses som folkmord.
Enligt FN:s barnfond, UNICEF, är denna konflikt – med minst 12.000 dödade barn på tre månader – dubbelt så dödlig för barn som någon annan konflikt i modern tid. Gaza har enligt UNICEF förvandlats till “en barnkyrkogård”. Som jämförelse har drygt 500 barn mist livet under två års krig i Ukraina. Även dödandet av hälsoarbetare, FN-anställda, funktionsnedsatta och journalister överstiger med råge någon annan jämförbar konflikt.
Frågor, alltså. Men inga svar. Billström upprepar samtidigt mantrat om Israels “rätt att försvara sig”. Men ingenting om de ockuperades rätt att stå upp mot en långvarig och brutal ockupation. Ett dagligt förtryck – med murar, stängsel, militärposteringar, förstörelse av egendom, fördrivning av människor, fängslanden av och mord på de som protesterat – som i årtionden hindrat palestinierna att utveckla någon form av fungerande samhälle. Billströms uttalande om eventuella frågor är rent pinsamt. Helt enkelt för litet. För otydligt. Och framför allt för sent. Den svenska regeringen har, liksom de flesta västregeringar – men till skillnad från en majoritet av världens stater – i grund och botten ställt sig helt på fel sida i historien. På ockupantens, förtryckets, sida. Borde vi vara förvånade?
Enligt sociologiprofessorn Göran Therborn är det vi ser helt enkelt kolonialkrigets återkomst. Det finns många historiska exempel. Gemensamt är att uppror bland förtryckta och koloniserade ursprungsbefolkningar först krävt ett antal kolonialisters liv – varefter kolonialmakten hämnats med massmord på, och ibland näst intill utrotning av, lokalbefolkningen.
I Boxarupproret i Kina 1899-1900 dödades 200-250 utlänningar innan upproret slogs ner till priset av ungefär 100.000 dödade kineser. Herero-upproret i Sydvästafrika 1903-1908 tog 120-150 tyska bosättarliv och livet på omkring 75.000 (av ungefär 85.000) hereros och namas – en i princip fullständig folkutrotning. Det finns andra exempel. Mau-mau i Kenya. Sepoy i Indien. Samtliga exempel på extremt övervåld från en kolonialmakt mot en upprorisk lokalbefolkning. Israels övervåld mot en i grunden civil och oskyddad palestinsk befolkning är ett skolexempel på kolonialt agerande.
I sådana här konflikter ställer sig svenska regeringar, med egen kolonial historia, reflexmässigt på kolonialmaktens / ockupantens sida – till skillnad från i fallet Ukraina där de drabbade är vita kristna européer, och förövarna sådana som historiskt sett utmålats som barbarer och vildar. Den vita kolonialismen och rasismen sitter fortfarande djupt rotade i det svenska samhället. Därav ointresset för de hemskheter som just nu drabbar oskyldiga barn, gamla, hälsosrbetare, journalister och andra i Gaza. Därav frånvaron av politikers och medias uppmaningar till stöd för den palestinska saken. Och därav åtföljande ointresse från det svenska majoritetssamhället – som rycker på axlarna, skakar på huvudet åt eländet, och lever vidare som vanligt. Precis som under utrotningarna av judsar, homosexuella, romer, kommunister och andra under nazi-tiden.
Historien visar dock att uppror mot en kolonialmakt också kan lyckas. Slavar har framgångsrikt rest sig mot sina herrar. Frankrikes kolonialkrig i Algeriet 1954-62 slutade med kolonialmaktens fullständiga nederlag. Och motståndet i de portugisiska kolonierna segrade när Salazardiktaturen 1974 imploderade av inre motsättningar. Samma sak kan mycket väl hända i Israel / Palestina.
När vapnen en gång tystnar i Palestina återstår dock ett nödvändigt arbete att en gång för alla rycka upp de koloniala rötterna ur det svenska folkhemmet. Exakt hur återstår att diskutera. På den internationella arenan har nu länder med egen erfarenhet av kolonialism och apartheid – Sydafrika, Mexiko, Chile – anmält Israel till både FN:s internationella domstol (ICJ) i nederländska Haag, och den Internationella Brottmålsdomstolen (ICC), likaledes i Haag. Oavsett – förväntat – uteblivet stöd från svenska folkmords-apologeter, kommer detta att ha betydelse. Palestina måste bli det avgörande exemplet på att kolonialism och rasism oåterkalleligen förpassats till historiens sophög.
Gunnar Olofsson
